Vi bröt mot regel 18.3 i Karvalakki! Klicka på linken! http://game.finckh.net/situat/tit_gbr/m82_e.htm


Här kan du själv kolla dina regelfall:

http://game.finckh.net/indexe.htm

+ + +


SPRIT  &  SKIT
(Ur ledaren i Segling 1/-10.)

Alkoholhaltiga förfriskningar och båtliv hör ihop, så är det bara. Men vi skärgårdsälskande båtmänniskor är för den skull inga råsupande rusdrycksromantiker, även om det förstås förekommer sådana avarter även bland oss. Nej, det övervägande flertalet av oss är snarare njutningstörstande sybariter, som förstår att ta vara på och uppskatta livets goda. 
... Men de som har svårt att hålla alkoholintaget på en acceptabel nivå, får från och med den 1 juni i år en liten extra väckarklocka om hur angeläget det är.  Enligt en proportion som riksdagen inom kort väntas rösta igenom, skall nämligen en nedre promillegräns för sjöfylleri införas det datumet. Då blir reglerna för oss som är på sjön snarlika de som gäller för vägtrafikanterna på land. I korthet innebär det att en ny gräns för sjöfylleri införs vid 0,2 promille, medan det för grovt sjöfylleri – som tidigare – krävs 1,0 promille alkohol i blodet
Promillegränserna skall gälla såväl yrkessjöfart som fritidsbåtar, under förutsättning att båten antingen kan framföras i 15 knop eller är längre än tio meter. I långsammare eller kortare båtar är det alltså fortfarande fritt fram att ha den promillehalt man själv önskar, så länge man framför sin båt på ett betryggande sätt och utan fara för sig själv eller andra.
(Funderar på att konsultera Olof Rytövaara angående användande av motorsåg för kapning av båten med 15 cm!)

OM GOTLAND RUNT. Utdrag ur Bengt Jörnstedts bok En seglares äventyr.
(Bonniers Grafiska Industrier, Stockholm 1989)
Bengt är en av Sveriges kändaste havskappseglare och har ett flertal totalsegrar i Gotland Runt. Dessutom har han deltagit i Admiral's Cup, SORC i USA och ett dussintal olika WM. Han var Ägare och chefredaktör av Segling i många år.

GOTLAND RUNT PÅ VINST OCH FÖRLUST
Del II
Väl ute på havet är det de små detaljerna –’seglingskänslan’ – som avgör. Fältet sprids obönhörligt, trots att båtarna är ungefär lika snabba, och de som kommer på efterkälken kan bara inte förstå varför grannen i en likadan båt sakta men säkert bara rycker ifrån, varför han när gryningen kommer är så liten att man inte ens kan läsa siffrorna i hans segel, trots att man låg sida vid sida i går kväll. Den ifrånseglade skepparen skulle ge sin högra hand för att få veta hur i h-e detta har gått till! Tänk om hans ande kunde lämna sin trånga, långsamma boning och flytta över till vinnarbåten under några timmar – då skulle man kunna trassla ut orsak och verkan en gång för alla…
Och medan skepparen funderar på denna lockande genväg till KSSS’ dignande prisbord blev fantasin verklighet:
I ett huj hade hans osaliga ande förflyttats ända fram till sittbrunnen på den båt som av alla betraktades som årets vinnare av Gotland Runt. Och anden hann inte mer än landa på mantåget förrän han förundrades över den totala koncentrationen ombord; hur skotningen och segeltrimmet justerades i takt med varje liten förändring i vinden eller vågorna, hur gastarna undvek att pladdra med rorsman, hur smidigt man rörde sig ombord, hur bara en man i taget gled runt om något jobb ska utföras, hur folk självmant tassade ner i lä när vinden lättade och båten seglade för upprätt.
Och när det råkade vara dags för ett vaktskifte en stund senare slogs anden av hur smidigt bytet gick till. En man i taget gick ner samtidigt som en man i taget kom upp tills hela vakten var bytt — aldrig någon trängsel med en flod av nytt folk som strömmade upp i brunnen samtidigt. Och den nye rorsmannen satt bakom den avgående i fem eller tio minuter och bara väntade medan han tittade på instrument och kompass och samtidigt informerades om hur vinden blåst under de senaste timmarna. Och — kanske egendomligast av allt — det var alldeles tyst under hela vaktbytet, ända tills den avgående rorsmannen berättade en gång för alla att X var båten akteröver i lovart med Kevlar-storen, medan Y tappat i ett vindskifte och halkat ner i lä och Z (andens egen båt...) försvunnit ur sikte akterut när de hissat fel genua och fått göra om hela bytet (‘det var bara ren otur att svågern tog fel säck i mörkret’, tänkte anden surt när han tvingades bli påmind om detta debacle).
Vår mobila ande tänkte också med en suck på sina egna vaktskiften och den polska riksdag som alltid bröt ut när först den ene, sen den andre – som bara skulle ta med en yoghurt innan han gick upp på däck – och sen den tredje kom upp i brunnen efter att ha sovit över en stund, och alla i tur och ordning ställde sig framför rorsman och undrade hur det hade gått medan de sovit. Och rorsman pekade och berättade och förklarade bort, och under tiden var det ingen som såg på knopmätaren hur farten sjönk tre tiondelar.
‘Och apropå det där oturliga segelskiftet, tänk vad snyggt de hade jobbat ombord på vinnarbåten i samma läge..,’ tänkte anden vidare. Den gast som satt närmast till hade hämtat segelsäcken, skickat fram den föröver och sedan snabbt återgått till sin plats i lovart med benen utanför medan fördäcksgasten tog över och gjorde allt klart för segelskiftet. Under tiden satt alla andra alldeles blick stilla, ända tills rorsman gav sin order om att verkställa bytet. Först då blev det fart på resten av besättningen och allting gick med en väldig frenesi — men ändå så smidigt! Killen vid masten, till exempel, som med kraftfulla men ändå mjuka tag hissade fallet - inga överambitiösa, okänsliga ryck där inte! - samtidigt som han hela tiden höll ett öga föröver på inmataren i likrännan. Var det därför som seglet aldrig kinkade?!
Och samma sak med gasten som skötte fallvinschen i brunnen; sista biten vevade han lugnt och fint på selftailingvinschen, hela varvet runt i stället för de våldsamma ‘halvvarvsryck’ som andens jobbarkompis - han som är bra på ett Gotland Runt ‘för han är så stark’ - ägnade sig åt och som fick hela riggen att skaka. Och när skiftet var klart slank alla upp på lovarts railen igen utom en man som röjde upp på däck.
Det hade knappast märkts att man skiftat ett segel på vinnarbåten! tänkte vår ande en smula avundsjukt. På hans båt var det ett evigt spring fram och tillbaka, med frågor och rop och folk alldeles för länge framme i fören och nere i lä, och en rorsman (förresten, det var ju hans eget kött och blod..!) som gapade och skrek i ett försök att samordna hela operationen. En kvart tog det från början till slut. Om man hissat rätt segel, förstås, annars tog det en halvtimme.
Anden passade på att som hastigast slinka ner till navigationsbordet när han ändå hälsade på ombord på vinnarbåten. Där hade navigatören ritat två streck i en vinkel på ungefär 20 grader från det märke man kryssade mot, och en markering på sjökortet visade att man var på väg att korsa det ena benet. Det såg hemlighetsfullt och intressant ut, tyckte anden, som fick hålla i sig för att inte glida ner i pennskrinet när ett ‘OK, det är dags nu’ från navigatören följdes av en plötslig stagvändning mitt ute på havet. ‘Det var konstigt,’ tyckte anden, för det var ju flera timmar kvar innan man kunde ligga upp bojen vid Salvorev för styrbordshalsen.
Hastigt ilade han upp i masttoppen, och där såg han till sin lättnad hur han själv och besättningen på hans egen båt fortsatte vidare ut för babordsbogen. ‘Puuuh,’ pustade han ut, ‘den här gången har vi i alla fall rätt. Åt det hållet var det bra förra året, och varför ska man hålla på och slå så där, det tar bara tid och frivakten måste väckas och byta sida. Det var tur att vi fick med den där fänriken i flottans reserv ombord den här gången. De gossarna kan navigera om några. De vet minsann hur slipstenen ska dras här ute på havet!’
Anden var mycket nöjd med sitt beslut att anlita kunnigt fackfolk, och han grubblade fortfarande över vinnarbåtens omotiverade stagvändning då samma sak inträffade igen — bara en timme senare! Anden hörde skippern säga något om en ‘fallning på femton grader’, och sedan slog vinnarbåten på nytt. ‘Egendomligt,’ tänkte anden, men en oro gnagde någonstans och han hastade på nytt upp i masttoppen för att se sig omkring — och till sin förskräckelse upptäckte han nu sin egen båt under horisonten långt där bakom! Och vände han sig föröver skymtade bojen vid Salvorev nästan rakt på näbben, bara aningen i lovart. ‘Hur i hela världen kunde de veta att vinden skulle vrida just här, och åt just det hållet?’ undrade anden häpet. Det hela verkade nästan övernaturligt.
Ju närmare bojen man kom, desto kortare blev slagen. Anden förstod inte vad det skulle vara riktigt bra för, det var ju en havskappsegling det var fråga om! Vid rundningen kom spinnakern upp — ‘det där hade vi kunnat göra lika bra, det har vi tränat på,’ tänkte anden nöjd, och det var säkert alldeles sant - och sedan bar det iväg i full fart söderut.
Snart närmade sig en större båt ur en annan klass snabbt akterifrån och en bit upp i lovart. ‘Luffa honom, släpp inte förbi honom!!’ tänkte anden, uppeldad vid utsikten att få preja en annan båt som var fräck nog att gå om i lovart och ta hans vind. Men vinnarbåten bara fortsatte rakt fram på sin vanliga kurs och lyfte inte finger för att avvärja attacken. Den stora båten gick en knop snabbare, och vips var det för sent att göra något. ‘Klantskalle,’ tänkte anden och skakade på sitt huvud (om man kan tänka sig en ande som skakar på huvudet) åt skepparen som bara lät sig seglas om så där löjligt enkelt.
Men lite längre föröver fick anden syn på en rorsman med lite mera ruter i; trots att vederbörande seglade en mycket mindre båt tänkte han uppenbarligen luffa jätten som kom ångande i lovart. ‘Bravo, det är rätta medicinen för såna där typer!’ hejade anden entusiastiskt när den lille lovade upp och båda båtarna försvann i en skarp vinkel ut mot horisonten, åt Lettland till.
Bara tio minuter senare var det vinnarbåtens tur att ånga ifatt en av de mindre båtarna som seglade lilla Gotland Runt-banan. ‘Ta den fan i lovart och visa var skåpet ska stå!’ manade anden, och han nickade belåtet när han märkte att vinnarbåten siktade på att ta sig förbi i ett lovartsspår. I själva verket höll vinnarbåten samma kurs som tidigare och det fanns gott om luft mellan de båda tävlande, men rorsman på den mindre båten hade just hört en främmande mansröst svara när han ringde på VHF:en till sin fru ute på Blidö, och nu var han förbannad och skulle djävlar i sin själ inte släppa förbi någon idiot uppe i lovart. Han lovade därför tvärt för att verkligen markera sitt beslut redan på ett tidigt stadium.
På vinnarbåten kände man omedelbart igen typen och föll av en smula för att, så att säga, meddela att man inga onda avsikter hade. Varpå den presumtive ex-maken framför föll han också, fast det är förbjudet enligt reglerna. På vinnarbåten suckade man lätt och satte kurs rakt på den framförvarandes akterspegel. Anden hade upphetsat följt hela skådespelet från en god utkiksplats framme i pulpiten, och nu såg han fascinerad hur avståndet krympte mellan de båda kontrahenterna. ‘Upphinnande båt väjer!’ tänkte anden och hoppades att vinnarbåten kunde basreglerna.
Snart skilde bara ett par meter, och vid det här laget började anden finna det säkrast att förflytta sig akterut. Ex-maken blängde ilsket bakåt och pep ett förskrämt ‘Håll undan!’ - det här var inte riktigt vad han väntat sig. Tänkte de köra på honom?
Just då föll vinnarbåten av kraftigt, och i samma takt som hon föll skotades seglen ut; en man släckte på storen, en annan tog hem på lovartsgajen och en tredje lade på läskotet. Det var bara en fråga om sekunder innan man hade brutit igenom lovartsbåtens vindskugga, och efter en minut var man förbi och låg på kurs igen. ‘Är det så man gör..?’ tänkte anden, på en gång häpen och en smula imponerad, och han flinade glatt åt ex-maken, som nu var surare än någonsin.
Efter en stund vred vinden emot, och det började bli svårt att bära spinnakern. Vinnarbåten gjorde klart att riva och sätta genua, men anden ojade sig i det tysta. ‘Oj, oj, oj,’ sa han för sig själv. ‘Gör som båtarna i lä i stället, segla med spinnaker så länge det går och lova sen upp med genuan sista biten mot märket om det behövs. Det är snabbt, det!’ Medan vinnarbåten gick upprätt och rakt på märket kanade läbåtarna vidare åt lä med sina spinnakrar, och när de så småningom rev dem och styrde upp mot Östergarn så var de plötsligt långt efter. ‘Det var märkligt’, tyckte anden och kliade sig om hakan, ‘när det går så fort med spinnaker..?’
Efter Östergarn ökade vinden ganska markant. ‘Oj, vad det går,’ jublade anden när vinnarbåten krängde omkull i den öppna brisen och det skummade om fören. Vattnet forsade och brusade förbi i lä, och en del sköljde till och med skummande upp på skarndäck. 7,3 knop stod det på loggen, och anden stortrivdes — ‘Det hän är segling!’
Men vad nu? Hän kommer man uppspringande med ett annat segel - ska det till att skiftas när det går så fort? Upp kommer en brun Kevlar 3:a, ett ynka smalt segel som inte ens går bakom masten... Båten rätar upp sig, det forsar inte längre som förut nere i lä, och anden tror inte sina ögon. ‘Och det här ska vara elitkillar, som är rädda när det lutar,’ tänker han hånfullt. ‘Vänta bara tills jag får berätta om det här för svågern, jobbarkompisen och fänriken! Nu går vi nog inte ens sju knop.’ Nyfiken kastade anden ett öga på loggen för att ha en konkret siffra att presentera när han kom tillbaka.
Siffrorna på den digitala fartmätaren visade 7,64 knop.
Efter den smällen försjönk anden i grubblerier ända ner Hoburgen, där ett massivt bleke satte stopp för all vidare framfart. Till och med vinnarbåten stannade. Besättningen kämpade för att hålla fart på båten
- frivakten fick krypa ner i lä, däcksvakten fick krypa ner i lä, seglen trimmades, man blåste rök och spanade efter kårar - men ingenting hjälpte. Och bakifrån kom den ena båten efter den andra susande i den gamla vinden och parkerade i det väldiga bleket. ‘Omstart’ konstaterade kapten på vinnarbåten tämligen lidelsefritt, som om det hörde till vardagen. ‘Omstart!’ utropade anden förväntansfullt, fastän ingen förstås hörde honom, och i samma sekund fick han syn på sin egen båt i gröten av båtar akterut. Och där satt han ju själv till rors! Fast till och med hans egen ande blev överraskad av det diaboliska leende han bar inför de nya möjligheter som plötsligt öppnade sig tack vare bleket.
‘Dags att ge sig iväg hem igen,’ tänkte anden, fylld av intryck och aha-upplevelser (och något oförstående till en del av allt han fått vara med om). ‘Nu vet jag hur man gör, nu kan vi vara med och slåss om saken!’
Men hur han än berättade för fänriken, jobbarkompisen och svågern om allt han varit med om, så förstod de ändå inte riktigt vad han menade.
Och när anden förkroppsligad gick på sin vakt i gryningen nästa dag var vinnarbåten borta. Kanske var hon den lilla prick man såg vid horisonten. Kanske vann hon till och med Gotland Runt det året, trots bleken och en lite beskäftig ande uppe i första spridarparet.

Del I
Medan de allra flesta laddar sammanbitet dagen innan start
väljer några att släppa loss en smula. “"När starten går är alla nyktra”"* stod det som rubrik i Svenska Dagbladet startdagen sommaren ‘89. Man hade varit inne på puben vid stora bryggan och funnit seglare som drack öl och var glada på lördagseftermiddagen, och ett citat från en av dem fick ge anslaget till artikeln om hur det var i Sandhamn i väntan på Gotland Runt-starten. Den rubriksättaren lyckades i ett slag förflytta seglingens image tio år eller ännu mer tillbaka i tiden, då bilder på Aje Philipsons Swan 65 Orm figurerade i pressen med en kyparklädd gast som serverade drinkar uppe på däck på den då i särklass mest exklusiva av alla Gotland Runt-båtar - och det ute på havet strax innan start... En omdömeslöshet så utmanande att man baxnar, och som engagerad seglare hade man gärna sänkt Orm på fläcken.
Med sådana bilder från Sandhamn är det inte att undra på att seglingens gamla image som överklassnöje för sportsliga dilettanter fortfarande frodas i vanligt folks medvetande. Och nu, sommaren ‘89, kommer ‘Svenskan’ med sin rubrik om krökande Gotland Runt-seglare som försäkrar att det inte är någon fara med spriten, för när starten går så är ju alla ändå nyktra. Möjligen en ren fadäs, kanske medvetet sabotage av någon röd medarbetare - i alla händelser till stor skada för segelsporten.
Tänk om man kunde ta dem som fnyser åt drinksugna Gotland Runtseglare i sina fina båtar och låta dem följa med ut på en riktig, 400 sjömil lång omgång ute på Östersjön när det svingar riktigt ordentligt. Som till exempel under Gotland Runt 1977. Jag undrar vad de skulle säga inför en sådan upplevelse. ‘Mamma,’ kanske?

* Känner nästan igen rösten! :-)  Men också en amiral kan väl ha fel?

Senare skall jag här presentera Bengts syn på hur man skall segla GR (och kappsegla i allmänhet)! Taget ur samma bok.

*    *    *    *    *    *



ETT PROTESTFALL UR DET FÖRGÅNGNA

Enär vår regelexpert inte får tillstånd några regelfall får man väl själv göra vad man kan!?
Vid genomgång av gamla glömda kappseglingsrelaterade papper fick jag i min hand ett protestfall jag helt glömt bort.

Protestblanketten:

Till arrangörerna av Folkbåtarnas Finska Mästerskap 1970.

Protest inlämnad av Tom Finell rorsman på s/y Tina    , L 195  klass  folkbåt
mot  seglingsnämnden i folkbåts FM 14-16.70

Regel(er) som överträtts:  mitten av första kryssen

Reogörelse för händelseförloppet :
Då folkbåtarna började sin första kryss låg vägvisarfartyget ungefär vid slörflaggan. Något senare började det röra sej mot kryssmärket varvid undertecknad insåg att märket låg så placera (p.g.a. vindkantring) att s/y Tina måste slöra ner mot det. Efter att ha slörat ca 5 minuter började vägvisarbåten åter röra sig mot NO. Ivrigt spanande med kikare hjälpte inte oss att finna märket före vägvisarfartyget åter stannade (ca ½ sjömil NO från den tidigare platsen) och lade ner flaggan.
Vi kunde endast konstatera att märket nu låg rakt i vindögat.
På grund av att vi anser att våra (och andras) chanser till en god placering spolierades av ovan relaterade förfarande av seglingsnämnden protesterar vi och fordrar att seglingen ogiltigförklaras.
Vi kan tillägga att ifall märket hade flyttats i god tid så skulle vi ha slagit mot land (därifrån ökande vind kom) i stället för att slöra ut till havs.

Vittne(n):  Fl 249 Fia och red. N. Littunen

-------------------------
Rorsman på s/y    Tina

Protestavgift  mk    10.-   bifogas.     

Utdrag ur utslaget:


Regelexperten vår (MOR = Master Of Rules) har vaknat!

Herr Amiral,

Protestfallet, som relateras är från 1970 och man kan konstatera att reglerna avsevärt förbättrats och utvecklats sedan dess.

Enligt min åsikt borde seglingsnämnden utan vidare ha annullerat seglingen, och ordnat nästa start. Senare borde juryn ha annullerat seglingen. Idag skulle detta göras enligt 32.1.d samt c. Enligt reglerna 1970 kunde man inte vad jag vet söka om gottgörelse och därför borde seglingen utan vidare ha annullerats.

Man kan ju dock fråga sig varför Amiralen slörade omkring under kryssbenet mot ett märke som de facto inte fanns? I orderbrevet stod det säkert att Första Märket låg i vindriktningen från startfartyget, eller hur?! Vad slörade Amiralen mot? (Jag slörade mot domarfartyget som hade kryssmärket ombord!? Amiralens anm. !?) Hissade han, som han brukar en spinnaker på kryssbenet? (Sådan spinnaker hade vi inte på den tiden ännu :-) Amiralen!) Om märket låg på slörkurs från Startfartyget borde seglingen också ha annullerats, men då kanske Amiralen inte protesterat.

Det är dock helt klart att Seglingsnämnden inte skall flytta ett märke då båtarna seglar på benet mot märket. Enligt dagens regler kan kappseglingsnämnden ändra ett banben, som börjar vid ett rundningsmärke. Seglingsnämnden bör signalera banändringen till alla båtar innan de påbörjat banbenet, se regel 33.

Med Vänliga Seglarhälsningar från MOR

Niilo Littunen skrev i Hesari:

Efter att ha läst vad Tidningen HANGÖ nr 77 – 1970, Torsdag 16 juli  (Pris 35 p !?) skrev måste jag medge att protesten är lite slarvigt skriven. Den gäller andra dagens första start. Den andra avbröts tydligen p.g.a. dimma. Första dagen hade gått i frisk vind och två starter hade genomförts. Första vann Tuula, Jussi Bremer, med Wiper som 2a och Hela 3a före oss. Andra seglingen hade vi vunnit före Tuula, Ondine, Ursula, Wiper. Sammanlagt var läget: Tuula 3p, Tina 8p, Wiper 13p Ondine 17,4p Ursulaq 23p...

F.ö. drar Hangö tidningen kraftigt hemåt och påstår att folkbåtarna inte ännu hade startat när märket lades ut!!! Vilket ju stärker en in åsikten om att man inte alltid skall tro på vad tidningarna skriver!

I den tredje seglingen, som protesten gäller, var ordningsföljden 1-Hela, 2- Caramia II, 3- Wiper, 4-Tuula... vi var tydligen 12e! Totalt var läget 1-Tuula 11p, 2-Wiper 18,7p, Tina 26p... 5-Ursula 34,7.

Hangötidningen vet berätta att om man den tredje dagen kan genomföra två seglingar, räknas en bort. Om bara en segling genomförs räknas alla och om ingen kan genomföras blir det inget mästerskap! Det blev två seglingar och vi kunde räkna bort ”protestrseglingen” eller den nästsista där vi också blev 12e. I den sista skärpte vi oss sedan och blev trea efter att ha segla upp oss från 7a på sista kryssen.
Vår serie var alltså 4-1-12-12-3 och det gav 4e plats totalt, med 31,7p. Tuula van FM med 6p (1-2-4-1-2) före Wiper 14,4 (2-5-3-3-1) och Hela på brons med 20,4 poäng. Klubbkompisen Ursula blev 5a med 39,7p.

PS: Första officiella FM för folkbåtar vanns av Tuula 1967, Tina vann 1968 och Wiper 1969. 1971 var det Helas tur och så åter Jussi Bremer 1972 med Tuula III. 1976 seglade Jussi sin gamla Tuula, som då hette Karoliina, och vann!.(källa Kansanvene 60 Vuotta 1942-2002)
 Amiralen

Transportstyrelsens nyligen presenterade förslag om ett totalförbud mot all toalettömning från fritidsbåtar, och tvånget att alla båtar med toalett också måste förses med holdingtank, har jag betydligt svårare att ställa mig bakom....
Men för att ta kväve som exempel så släpper småbåtar ut 140 ton per år och jordbruket hela 50 000 ton!
Med det i åtanke tycker jag att Transportstyrelsens förslag silar mygg och sväljer elefanter. Är ett förbud mot toalettömning från fritidsbåtar verkligen det mest effektiva och resurssnåla sättet att minska övergödning av våra vatten? Det tror inte jag. Tänk om, Transportstyrelsen!
(Joakim Hermansson, chefredaktör & ansvarig utgivare)

                                                                                 * * *

Please enter your name
Please enter your email address
Enter a quick summary
Enter the content of your message