S. Wickstöm, HSK 15.5.2004
(Agent 7510)

Så har då kappseglingssäsongen inletts med Esborankingens första start. Banan var den nya, som HSK döpt till Tompan rata, men huvuddesignern stod på stranden!? En magsjuka satte stopp för förberedelserna på torsdag eftermiddag, så båten blev inte seglingsklar.

Totalsegraren Lill-Freya startar lite efter skottet. Bakom den den olyckliga H-båten som kom för tidigt till linjen med dragande spinnaker. Aquila startar längst i lovart och tar snart ledningen i fältet. VindUngen har inte ännu kommit in i bilden. Vinhamia gömmer sej bakom H-båten..

Arrangörerna hade gjort en gallup om banan vid utdelningen av orderbreven. Några hade uttryckt sitt ogillande över banan, som tidigare fått mycket beröm. En av banans stora fördelar är dock att den går mycket lite i de hårt trafikerade farlederna, i motsats till HSK:s andra alternativ. Den nya banan är mycket mera omväxlande och det kan vara en orsak till att mindre aktiva seglare och underbemannade besättningar inte gillar den. Utpräglade undanvindsbåtar och mindre skickliga kryssbåtar (besättningar!) gynnas inte heller av en bana som garanterar mera kryss. Ett faktum är också att LYS-regeln inte fungerar rättvist om inte banan innehåller tillräckligt kryss, läns och slör.

Nu är det inte endast de hårt trafikerade farlederna som lägger käppar i hjulen för huvudstadsnejdens klubbars skärgårdsbanor. Det finns 12 st. banseglingsområden, som borde undvikas, i samma vatten!!! Nämnda bana kunde ännu förbättras om den dras genom banområdet D. K har tillkommit efter att bana togs i bruk.

Svag vind i starten

Tretton båtar startade i en svag vind från W. Av 7 båtar i stora klassen fattade inte Nornan VII att skottet klickade och missade därmed lite av en bra start. Sunny Love kom bra i väg i lovart och hissade spinnaker ungefär samtidigt som Ilona (X-382), längst i lä. Lite senare körde hela fältet in i bleke med vindar från alla väderstreck.

Av de 6 små båtarna var Lill-Freya, vid mitten av linjen, först över. H-staren Aquila startade längst i lovart, något försenad, men tog snabbt hand om ledningen. VindUngen, en av förhandsfavoriterna, försenade sej rätt mycket längst i lä och H-båten Pata-�ssä som hissat spinnaker redan 1 minut före starten kom för tidigt och gjorde en 360 graders sväng, men först när den gått mot vinden så länge att farten tagit slut. Båten kom mycket försenad iväg. Denna klass fick sedan inte samma bleke som stora båtarna och segraren kunde väntas vinna den inofficiella totalen.

Så gick det också. Så totalt att hela lilla klassen var snabbare än bästa stora båt. Och dagens hjältar blev Lill-Freyas besättning, som vann med 4,5 min. före Subway och Aquila. Stora klassen togs, inte oväntat av Falco, före Sunny Love och Janita III. Den sistnämnda seglade utan spinnaker, vilket torde ha varit en fördel på denna bana, med skarpa spinnakerslörar där några båtar lär ha gjort häftiga broachar. Inte Lill-Freya, berättade Freyr, som tillade att dom hade 9 m/s som mest och det var på slutlänsen. Och tillade sedan ärligt att det var rätt lite kryss "och det var ju vår räddning".

Innan Freyr visste slutresultatet hann han medge att banan ju är rätt bra, trots allt. En annan skeppare hälsade Amiralen vid landningen med "den som säger att banan inte är bra, har fel"!

HELSINKI-TALLINNA RACE - ORC Club, S� KLART!?
(Jänä �Taxfree�, Martin och Lasse)

Ursprungligen var det meningen att besättningen skulle bestå av Lasse och någon av överflödet på Dix. Så blev det klart att X-99an Taxfree inte skulle ställa upp, varmed Jänä och Martin blev lediga. Vi var alltså ovanligt många ombord för denna �transporttävling�, och det visade sej vara bra. Det blev nämligen kryss precis hela vägen, något som jag inte kan komma ihåg att skulle ha skett tidigare. Inte ens då båten vann LYS totalt någon gång första halvan av 90-talet. Och bra blåste det.

Efter de senaste tävlingarna, och speciellt efter hårdvindsseglingen Veritas Pentala Race, där kryssfarten var deprimerande svag, var förhoppningarna inte höga att kunna försvara de två senaste årens segrar i ORC Club. Detta trots att jag beslöt ställa upp med den �slutkörda�, minimala storen, som ännu i GR visade sej vara bra på kryss. Mätetalet ändrades ju inte, vilket betyder att vi �gav bort� drygt 4 minuter i korrigerad tid!

Styrbords ända av startlinjen var avgjort fördelaktigare, och för en liten båt som vår finns det nog ingen annan plats att starta på i ett sådant läge. Vi kom aningen för tidigt och så mycket från bojen att Dix, som kom med något bättre fart, rymdes in och snart var på oss. Inte kunde vi heller slå bort genast p.g.a. någon av de stora båtarna i fältet. Men vi låg rätt bra till när vi passerat Tirgrundet. Före oss var Tarantella, Juanita och Dix. Sakta men säkert fick vi storens trim i skick medan vi slog längs med Enskärs strand, när vi inte sökte sjölä av stenarna utanför.

Vid Enskärs sydspets stötte vi på en ny motgång. Vi kunde inte slå i lä/framför Dix p.g.a. en större båt och fick gå akter om, i stället för att gå mot kassunen. Det hade varit fördelaktigare när vinden sakta började vrida mot S. Nu fick vi slå akter om Juanita (100 m?), medan Dix blev tvungen att slå när den tidigare nämnda stora båten började störa dem. Vi hade en bra indikation på vår fart och höj i Juanita och småningom gick vi t.o.m. något bättre. Konkurrenten tappade höjd och måste slå för Gustaf Adolf, medan vi klarade grundet. Infernon slog sedan ganska snart igen och låg länge i lovart, men lite akter om. Så började dom gå lite lägre och hotade att täcka oss, nära i lovart. Då hade jag redan en stund planerat att slå mot kassunen, för att nära den kunna slå mot Tallinna madal. Vi lät alltså borgåbon komma på oss och slog sedan. Först såg det ut som om dom skulle följa efter men dom fortsatte efter Tarantella. Vi gick för om Minnamari och började söka efter Dix, som blivit störd av ännu en stor konkurrent och frustrerade gått långt W. Klubbkompisen syntes dock inte till, så vi trodde dom hade avbrutit. I själva verket hade dom stoppat upp i ett område där det blåste bra i masttoppen, men inte nära vattenytan!?

Vi slog ut rätt nära kasunen och stod på en stund, medan vi spanade efter våra värsta konkurrenter. Det såg ut som Juanita och Minnamari hade blivit ordentligt efter (Tarantella kunde vi inte identifiera i skymningen), så det var lätt att hålla på den ursprungliga planen och slå mot SW. Snart gick det dock upp för mej att jag kommit ihåg kursen till nästa märke fel. Den var inte 220 grader (vi gick 225-230) utan 202, men lite vrid mera mot S skulle ju ha fört oss mycket nära. Ett vrid tillbaka till SW hade ju också varit utmärkt för oss. Sådant hade spåtts, men lite senare än jag kom ihåg. Nu vred vinden mot S och vi gick tidvis 210-215 grader. Till SW vred den aldrig.

Grundlig tabbe

Man får väl medge att vi gjorde en grundlig tabbe när vi lät konkurrenterna gå på sin egen kant!? När man gapar efter mycket... Båten gick dock nästan som en gudinna, t.o.m. i mörkret, som på senare år varit ett litet problem för mej. Speciellt när det dessutom regnar/stänker och glasögonen skulle behöva vindrutetorkare. Nu gick det bra och inte ens sjögången var speciellt störande. Enda problemet var när jag själv måste försöka bilda mej en uppfattning om hur vi gick i förhållande till andra .Besättningens �svårt att säga� är ju inget att komma med. Då kunde man ju förståeligt tappa lite fart.

För övrigt fungerade besättningen rätt bra. Bara en �engelsman�, och en gång försökte man i skydd av mörkret skota en mantågsstolpe genom genuan.

Från lite före Tallinna Madal kämpade vi endast mot mer eller mindre oidentifierade båtar från ORC Club 1, som startat före oss. Värst var en �stor båt�, som efteråt visade sej vara en 39 fotare. Den började �kontakten� med att slå rakt på oss (trodde vi var en konkurrent) och sedan möttes vi i mörkret otaliga gånger. Det var lite irriterande att hela tiden försöka bedöma vem som skulle gå före. Först när det började ljusna insåg de hur seglen skulle trimmas och drog snabbt ifrån oss.

I korrigerad tid förlorade vi knappa 30 minuter till Tarantella och 7 min åt Juanita. Minnamari tappade 3 min åt oss. Totalt blev vi blygsamt 11a, bland de 41 Clubbåtarna.

Sällan har skepparen dock varit så glad efter en �förlust�. Nu vet vi i stort vad som måste göras till nästa sommar och kanske vi kommer en liten bit på väg redan i årets sista starter. Men nytt mätbrev är jag inte mera intresserad av att skaffa, så det begränsar något möjligheterna till ändringar i år.

I grova drag är problemen: den nya masten är tyngre än den förra (trots att den är lite kortare) och systemet för storseglets översta latta är för avancerat. Något lättare skrov, något tyngre mast och något större storsegel, främst i toppen, �drar allt åt fel håll�!?

Tre masthaverier!?

Två master kom ner och en båts båda undervantsfästen kom genom däck! Hur är det möjligt i detta väder? OK, den ena båten, en kromosom 5o5a, kan jag förstå. Den har ju t.o.m. stjälpt en gång i Emsalö runt och man undrar hur den överhuvudtaget uppfyller kategori 2s fordringar.

RWYC � ESBO RANK, LYS, 29.8.2004
(Janne, Teddy)

Säsongen går mot sitt slut och det är bråttom att hitta FiftyFUNs förlorade fart. När den traditionella kräftseglatsen, i goda vänners lag, p.g.a. olika förhinder blev uppskjuten, var det min �plikt� att ställa upp i RWYC för ESF. Samtidigt var det ett utmärkt tillfälle att testa den korrigerade nya storen.

Lätt anmälan

Anmälan kunde skötas lekande lätt (också för Teknikens Maestro) på EM:s tvåspråkiga och fullständiga anmälningsblankett på deras hemsida. Där fanns också orderbrevet med bankarta och de anmälda båtarna per klass.

Väderrapporter

Min telefon, den samma som ansågs ha svikit i Helsinki-Tallinna Race, spådde SW 7-12. Den stora båttidningens spådomar, som ansågs vara den som stämde för ovannämnda tävling, hade jag printat ut för den tid tävlingen beräknades räcka. Den spådde SW 8 (9:00 och 12:00), WSW 9 (15:00). Nå, kanske jag inte kan tolka spådomarna, men vi fick upp till 15 m/s i de värsta pustarna. För det mesta hade vi 10-12 m/s.

Vi hade lite problem med försegelvalet. Först hade vi focken på däck, men så blev det ändå heavy ettan, superseglet i D4, som dock börjar sjunga på sista versen. Den har ju tjänat på två båtar sedan år 2000, i lätt som i frisk vind, i sol som i regn. Vinden mojnade nämligen avgjort när regnet slutade och den första bogen var ju slör.
Marietta tog en ypperlig start längst i lä och vi nöjde oss med att följa tätt efter och tog deras aktervåg. Till kryssen rundade vi klart efter en Banner 41 och en X-372 och tätt efter Falco (Athena 34), Apriori (Avance 36) och Marietta (Inferno 31). Bakom oss hade vi en Elan 31 och First 35s5. Hade tänkt mej att den tätaste kampen skulle ske mellan alltid välseglade Falco (LYS 1.17) och Marietta med samma LYS-tal som vi. Marietta slog först och bytte till focken som dom redan tidigare kopplat. När vi möttes nästa gång, vi seglade på varsin sida om en fleet Starbåtar, var dom klart efter. För mej var det klart att något hänt dem, och det visade sej att fockens skotskena hade lossnat vid segelbytet! Själv hade vi inte riktigt kommit upp till target speed, men hölls med Falco. Efter stagvändningen hittades det rätta trimmet och vi fick lite bättre gång och låg något före Falco när vi möttes och så drog vi sakta ifrån dem.

Genuan slut!?

Mot slutet av kryssen upptäckte vi ett stort hål i akterliket på genuan. Vad göra? Så länge vi gick på kryssbog skulle seglet säkert hålla? Så vi fortsatte och hoppades på att vindens 12-13 m/s skulle avta tills vi måste slå. Men nej, och dessutom genomfördes inte stagvändningen helt som skepparen planerat; seglet fladdrade våldsamt och hålet blev betydligt större. Dessutom fick vi en ny reva i seglet. Sista stagvändningen vid Röda kon gjorde vi så att vi tog ner förseglet i stagvändningen och tog sedan till spinnakern. Senare märkte vi till vår förvåning att konkurrenterna, som ytterligare blivit efter(!?) inte hissade blåsan alls. Först långt senare, och då ökade vinden till 15 m/s, som värst, och vi började förbereda oss på att ta ner den, ohotade som vi var. Marietta var slagen, första gången detta år, och med god marginal!

Klart är att vi nu gick ungefär lika bra på kryssen, med den nya storen, som vi gått i Helsinki-Tallinna Race, med den gamla. Trots att vi nu hade en besättningsvikt på endast c 230 kg. Vi är på kommande igen... och nu är vårt största problem heavy genuan: hinner vi få vår nya till Henri Lloyd nästa lördag, eller går den gamla att lappa. Dessutom har vi lite besättningsproblem då!?

Medan vi väntade på prisutdelningen fick vi åter njuta av laxsoppa, öl och kaffe med bulle, som arrangörerna bjöd på!

RWYC � kikaren till ESF

Vår första placering, Mariettas andra och Lill-Freyas andra i lilla klassen gav ESF vandringspriset för 10 gången!?

PS 1. På tal om besättning!? Vår medelålder var 59,666666 år!? Nytt rekord för båten, vikten dock inte något �bottenrekord�. Vi har ju många gånger varit bara två ombord i LYS.

PS 2. Det låga deltagarantalet (bara 3 av 4 anmälda startade i lilla klassen), som på senare år drabbat flere kappseglingar, hotar nu att eventuellt resultera i ett uppehåll för RWYC. Det skulle vara synd på en väl arrangerad tävling. Varför ställer t.ex. inte flere båtar upp från grannföreningarna, Me, EPS och EMK?

PS 3: "Segelström" tror sig kunna reparera heavy ettan, men den måste först torka, och sedan skall den ännu "härda" eller någonting innan den kan tas i bruk. Men till Henri Lloyd kommer den med!?

HSK:s H�STRANKING - LYS, 5.9.2004
(Giggen, Niku)

Säsongens sämsta start!?

Igen var vi klassens minsta båt. Dessutom, vi var anmälda med fock. Jag ville testa båten med fock och den nya storen och bästa sättet är att lämna bort genuorna (dom får ju inte ens vara ombord).

Nå man kunde ju ana att det skulle bli lätt vind och starten skedde dessutom i lä av Drumsö. När sedan linjens riktning var nästan den samma som riktningen till första märket (seglingsnämnden satt på land), var ju ingredienserna för en katastrof där.

Vi närmade oss linjen nära yttre märket, men en stor båt kom från lä och höjde upp oss mot vinden och den redan dåliga farten minskade ytterligare. Så gick skottet och en massa stora båtar och bl.a. Marietta körde över oss i lovart.

Resultat: vi gick inte framåt alls, men nog sidlänges mot märket, som träffade oss midskepps. Diverse försök att fånga lite vind och att med häftiga roderryck försöka få oss runt märket, ledde till att vi åter en gång gick på det innan vi sedan kom runt och fick så mycket fart att vi kunde göra vår straffrunda. Inte endast vår start förstördes. Falco kom bakifrån från lä och trodde dom skulle få plats mellan oss och märket. Tarantella fick göra en stor lov runt oss...

När vi sedan var igång med spinnakern dragande hade vi inte många båtar bakom oss. Tarantella och Falco var bredvid oss lite i lovart. Då kom en Tallinfärja ut från västra hamnen, otåligt bölande. Vi hoppades ju på att hela tätklungan skulle få väja för den, men de första, däribland Marietta och en est klarade sej förom.

Vi gick rätt bra i den lätta och ojämna vinden och jag höll medvetet rätt låg kurs, dels för att komma loss från båtarna i lovart och dels för att kunna skära upp mera än dom andra före Husunkivi. Taktiken fungerade och vi rundade samtidigt med Falco (LYS 1,18), men klart före Tarantella (1,17).

När sedan spinnakrarna togs ner var vinden för svag för vår fock och biten (kryssbog) till Flathällsgrundet blev en pina, men det var inte så jävligt som jag väntat mej. Vi gick t.o.m. förbi en Maxi 999. Efter det kunde man gå löst skotat mot Rysäkivi och här blev vi omseglade av Maxin. Nu började vinden dessutom öka och på kryssen hade vi rätt bra gång på båten. Vinden var dock ojämn och kunde plötsligt, fläckvis, droppa ner från 12-14 knop till under 10. Dessutom varierade den i riktning, så något bra test blev det inte för focken. Jag tyckte vi i ett skede var bara dryga 5 minuter efter Avance 36an Apriori, Tarantella, Falco och Marietta, som var rätt nära varandra. Mot slutet av kryssen missade vi dock grovt ett skift och vi rundade över 10 minuter efter Apriori.

Inte ens ökande vind bakifrån räckte till för oss och vi var 8,5 min efter Avancen i mål och förlorade med 1:47 i korr. tid åt dem, som blev 3a efter Marietta och den estniska Guylinen (1,21). Före oss kom ännu Ilona och Tarantella, till vilken vi förlorade 1:22.

Lilla klassen vanns klart av Vinha Mia före Aquila, VindUngen och Prisca.

Vi hölls upprätt

Glädjande var att vi på spinnakerslör, med största blåsan och bara 3 man ombord, i 9 m/s gick problemlöst. Kan minskningen av storen verkligen ha verkat så mycket!? Att Marietta också gjorde det är lättare att förstå. Dom var 6(!) ombord och skepparen berättade efteråt att han var så glad att alla visste precis vad dom skulle göra. Dom måste vara svårkörda dom där Infernorna? Vi var bara tre och hade inga problem i något skede!? Ok, en liten lätt segeltrimmare skulle aldrig vara fel, förstås!

Rankingläget

Marietta torde nu ha en knapp ledning före Falco, i stora klassen, medan Lill-Freya leder lilla klassen, före VindUngen.

SYYSSEILAUS, LYS
(Frida, Maria, Giggen och Mikael)

På vägen till Gäddvik ringde telefonen. Lill Freyas utbordare hade pajat och dom skulle inte hinna till starten för segel. Båten ledde ju rankingen, så det var bara att vända och ta klubbkompisen på släp. Dom hann till starten.

Seglingen går ju enligt jaktstartmetoden. Tyvärr är första starten redan 10:00 och det går ju lätt så att vinden är svag då och ökar sakta under dagen och dom minsta blir lidande. Så gick det också denna gång.

På spi-slör mot Rönnkobben. Närmast Frida, ny ombord, Giggen skotar och Mikael är förvikt.

Vi var tre som startade samtidigt. Klubbkompisen Marietta (Inferno 31) och en Maxi 999. Vi startade med vår länsspinnaker, men blev någon båtlängd efter de andra, men det hade ingen betydelse för snart var vi jämnt med konkurrenterna och vi gick till och med förbi dem båda i ett skede. Så fick vi fast den första X-79an, mellan öarna på den nya delen av banan. En misslyckad ändring anser jag. Det är svårt att passera båtar på smala ställen. Detta ställe var ännu sämre på andra varvet.

Lovade upp för att lura 79an upp i bleke under en holme. Planen lyckades och vi hann fälla ner i tid och gå förbi den i lä. Samtidigt gick dock Marietta ännu bättre längre ner i lä och när sedan X-79an fick vind bakifrån och �körde över� oss, blev vi ordentligt efter Infernon och fick aldrig mera kontakt med den.

Innan kryssen mellan Melkö och Rysskär började hade vi redan passerats av en Elan 31. Under motvindsbogen kunde man se hur båtar på olika ställen av fjärden gick, eller nästan stod stilla, med olika kurser. Vi hade för det mesta närmare 2 knop minus på target speeden och jag kom till slutsatsen att det blåste betydligt mera högre upp än vid vattenytan. Det skulle också förklara varför de stora båtarna kom så snabbt fast oss. När vi var nära Rysäkivi fick vi plötsligt mera vind, som kom mera från syd. Vi fick fälla för att nå märket och sedan hade vi nästan kurs mot nästa märke. Vindvridningen hjälpte givetvis båtarna bakom oss. Bland dem en 8 mR, som vi inte sett i deltagarlistan. När den sedan följde efter oss på spinnakerslören mot Rönnkobben, var det ju klart att den var med, trots att den inte ens var nämnd på anslagstavlan.

Maria koncentrerar sej på storskotet medan totalsegraren förstår att snällt går förbi i lä, efter lite luffningshot av Amiralen.

Den stora klassikern var tydligt på väg i lovart om oss, trots att vi redan styrde aningen över kursen. En liten markering i form av kurshöjning, fick dem tydligen att inse att på den sidan har dom inget att hämta och fällde i lä om oss. Klokt gjort, för med den balongformade spinnakern skulle dom knappast ha klarat oss i en luffningsmatch. Det är ju sällan jag brukar luffa konkurrenter. Man förlorar ju själv på det, men när betydligt större båtar väljer att gå i lovart av en, när de lekande lätt kunde gå på undre sidan, måste man ibland visa dem.

Vinden ökade sakta och i början på andra varvet var det t.o.m. upp till 14-15 knop, vilket egentligen är för mycket för lighten, men heavyn måste sparas till nästa dags IMS-tävling. Den ena efter den andra större båten gick förbi oss och till sist hade jag bara en målsättning kvar. Att få fast X-79an Nenya. Den kördes av finska mästaren i IMS 3, Jussi Heikonen. Det lyckades på länsen mot Melkö. Mot slutet av den bogen tog vi fram vår slörspinnaker. Vi hoppades på att det skulle bli spinnakerkör ännu efter Melkö.

Det blev det och vi var den första som hissade genast efter Melkös sydspets. Till min stora glädje bar vi seglet galant, trots vind på 8 m/s. Vi fick fast en X-99a som valde att �slösegla�, men förlorade den igen i rundningen, delvis p.g.a. spinnaker nedtagningen. Därefter blev vi tvungna att seglade i deras spillvind en lång tid i samma sund som berett oss problem i början och tappade massor. Hade vi kommit en båtlängd längre i förhållande till dem, hade rollerna varit omvända och troligen hade ingen mera gått förbi oss. Nu blev vi ännu omseglade av en 40 fotare. Så lite, ja t.o.m. mindre, kan mycket vara beroende av.

Stora och certifikatbåtar i topp

Vi slutade på 10de plats i klassen och 13de totalt. Marietta blev, trots att det länge såg bra ut �bara� 5a och segern i vår klass och totalt tog 8an (cert 1,23). Andra var BH 36an Saiola (cert 1,32) före Hilja (IMX-38, LYS 1,32), Sunny Love (X-99, 1,25) och alltså Marietta, som redan säkrat Esbo-rankingsegern före starten. Alla vet ju att jag anser att Inferno 31 har för lågt LYS-tal. åtminstone i förhållande till Comfortina 32. Sjätte var Elan 31an (cert 1,16).

Lilla klassen vanns av Aniara 3, en racing version av Finnflyer 31. Redan på 80-talet ansåg jag att standard LYS-talet på 1,12 var för lågt, jämfört med Comfortina 32. Den sistnämndas tal har dessutom sedan dess höjts till 1,14. VinhaMia (en jolle med cert 1,11) var tvåa före VindUngen (1,14), som vinner lilla klassens ranking, knappt före Lill Freya (cert 1,02), som startade först och var bara 10a i sin klass, t.o.m. lång efter oss.

P�LSREGATTAN
(Blomman, Webmaster och Segelström - enbart �stnylänningar!?)

De senaste åren har jag haft någon med mej på transporterna. I år blev det bara en timme Webmaster ombord på ditvägen. Han transporterade nämligen sin snurra från östra H:fors till Borgå och meningen var att han skulle ta bogser dit efter att ha genskjutit mej vid Villinge. Nå, hans arbete hos min sponsor (!) försenade honom så mycket att vi hade sällskap ca en timme. Men vädret var ju hyfsat största delen av resan (tills han kom, alltså) och vinden spinnakervänlig, så jag klagar inte.

I väntan på optiker "Itäkukka" öppnades en flaska Teneguia (så heter ju Ti egentligen) rosévin från ön La Palma. Innan den var slut hade optikern anlänt och snart öppnades rödvinsflaskan vi fick i Finnet regattan, trots två "utomstående" och att Pekka saknades. Sedan var det dags att söka en matkrog. Sevilla ville inte ha oss, så vi gick till stadens bästa spanska, där vi var senaste år också. Följde "spanish coffee" på Sevilla och mera drinkar på ... Till slut gick Webmaster, på vingliga ben, hem till mamma och Blomman cyklade hem till familjen, de fegisarna. Endast Segelström höll Amiralen sällskap i båten. På natten regnade det, tidvis mycket häftigt och ännu på morgonen regnade det smått, så under transporten till NVK kröp Amiralen till kojs, efter intaget morgonmål. Så var det slut på dagens regn.

Synd om konkurrenterna

Vid starten blåste det kanske 12 kts och den nya genuan hissades. Först startade de 8 mindre båtarna (LYS -1,09, enl. Itäsyndikaatis rankingregler) och vi 24 sedan 10 minuter senare. Linjen favoriserade fartygsändan, så jag siktade ditåt, utan att sträva till att komma alldeles nära bojen. Där skulle säkert komma "grosshandlare", som inte förstår, eller bryr sej om att dom inte har något att göra där. Så gick det också, men båtarna som samlats där var mindre än vi, och jag kunde fälla under klungan och kom med fart, mycket nära linjen, när skottet gick. (Tänkte faktiskt att så här enkelt är det för Tarantella i IMS 3!)

Den enda som hängde med på den inledande 3 Nm långa kryssen var en Guyline 125, som sedan gick förbi på den följande slören. Av de små var endast en H-båt före oss vid rundningen.

Svårt vägval

Man har rätt att välja åt vilket håll man vill rundar Kalvön med kringliggande holmar. Den rådande vinden vid starten var kring 190 grader och med den vindriktningen var det klart att man skulle runda medsols. Problemet var att det lovats mot V vridande vind och under den inledande kryssen vred den redan så att den tidvis var t.o.m. från 240 grader. Vi valde dock medsols varvet, som H-båten gjort, och hoppades att alla skulle följa oss. Så skedde också. Endast en Haj 2000, som blivit ordentligt efter, gick åt andra hållet.

Vi "jagade" Guylinen hela varvet runt och när kryssen söderut började gick vi snabbt förbi. Sedan slog konkurrenten före oss västerut mot stranden och fångade där en västligare vind och gick förbi igen. Så ökade vinden till 18-20 kts och fulla dukar började vara lite i mesta laget. Normalt hade jag inte revat, men detta var ju en testsegling, så jag beslöt att testa hur det skulle gå med ett rev.

Själva manövern hade gått bättre och snabbare med en "pigg och ungdomlig" besättning, men först när den var klar började problemen. Det fattades ca 0,5 knop i fart och hur vi än försökte hitta orsaken ville det inte lyckas och man började redan spana bakåt efter Albin Expressen. Så plötsligt kom farten tillbaka, men kryssen närmade sej sitt slut, samtidigt som vinden något avtog. Revet skulle ut och inte heller den manövern gick speciellt snabbt, men till det hittas nog orsaken i de dåligt löpande linorna inne i bommen. Det problemet måste äntligen lösas!

�terstod en kort spinnakerbog och en kort kryss i mål.

Gastsjuka

Har förtvivlat försökt råda bot på den "epidemi" som råder ombord. I korthet är symptomen: Gasten håller krampaktigt ett skot i ena handen medan han med den andra försöker göra någon annan, ofta brådskande uppgift. Om man uppmanar honom att sätta fast skotet (i snabbknapen bredvid honom) tittar patienten virrigt omkring sig, med en blick som undrar vilket förbannat skot han menar... Ofta är det en spinnakermanöver på gång i denna situation. Nu försökte en gast förtvivlat, t.o.m. med vinschens hjälp, dra fram spinnakern till bomnocken, från vår påse i nedgångsluckan. Genuaskotaren skulle mata ut seglet, men hade ju bara en ledig hand. Det skulle ju dessutom ha gått bättre om han dragit ut lovarts lik i st.f. läliket!?

Fördäckslogistik

När man skall få upp spinnakerbommen i slutet av en kryss, är ett bra sätt att koppla bommen enl. följande: sittande i höjd med masten kopplar man toppliften och skotet (om det inte redan är kopplat). Sedan kopplar man bommen till masten och därifrån kan man leda den rätt om förstaget när någon spänner topliften (om man har en lätt kolfiberbom). Detta är det rätta sättet när det går sjögång och man inte vill bromsa upp båtens fart med onödig förvikt.

När det inte finns vågor kan man ju koppla bommen till masten, gå fram och koppla skotet, gå tillbaka till masten efter topliften och gå fram till mitten av bommen och koppla, utan att det nämnvärt bromsar båtens fart - om man har gott om tid.

Underligt nog fick vi upp spinnakern helt oskadad, efter en evighet på någon minut.

Så återstod den korta kryssen i mål, dit vi kom som tvåa 3 min efter Guylinen. Tidtagningen till Expressen började, medan genuan packades och en liten fock togs fram. Klockan var på vår sida med närmare 3 minuter. Arrangörerna har räknat ut att det var 65 % kryss, men det skall tilläggas att största delen av det var med ena slaget avgjort längre än det andra. Vi spenderade 3:28:31 på 19 Nm. Det ger en medelfart på 5,4 knop.

Så gällde det att bli av med �stnylänningarna, medan de drack sin målgångsöl. Två båtar "tävlade" om att få dem och så "slapp" jag dem och var ensam på hemväg.

Vinden vred mera mot väst hela vägen, tills den nådde sitt mål. Men jag njöt, kryssande med en liten fock, ända till Villinge. Så blev det motor resten av vägen. I Amiralshamnen var jag strax efter 21. Och inte frös jag på hela vägen och inte en droppe regn kom det..

FINALEN - TABBE P� TABBE
( Frida, Janne och "Segelström")

Startlinjen var oförlåtligt sned. När de stora båtarna startade sträckte dom nästan till kryssmärket från startfartygets ända av linjen, så de flesta startade där och det blev trångt.

Fr v Frida, Segelström och Janne före starten.

Också de mindre båtarnas startfält bestod av över 20 båtar, så man kunde tänka sej att trängseln skulle upprepas, så vi tog det försiktigt. Men vinden hade vridit emot en aning och våra konkurrenter var också försiktiga. Vi hamnade ett stycke från startfartyget med klubbkompisen Puppis i lovart om oss och två mindre båtar (Albin Expresser?) framför oss. Vi var ganska fria och framför allt tog inte Puppis vinden av oss. Den ena efter den andra slog, men eftersom vinden tenderade att ännu något vrida emot fortsatte vi ännu ett stycke. När vi sedan slog var det endast Puppis som gick för om oss och rundade som första efter den korta kryssen.

TABBE # 1
När vi kom till märket hade vi redan dragit spinnakern fram till förstaget och just när vi passerade märket fylldes blåsan plöttsligt med vind och var på noll tid ute ur sin påse och långt utanför båten. Den gav dessutom bojen ett lätt svep. Vad hade hänt och vad göra nu? Det säkraste var nog att hissa, innan den skulle börja samla vatten! Seglet kom lika fort upp som det kommit ut ur påsen och vi hade klart vatten att göra en 360 graders straffrunda. Rundan gick så snabbt att få ens märkte den och Segelström konstaterade att det var tur att man inte hade krabbis, för då hade man blivit helt yr. Vad som egentligen hände vet ingen av oss. Hoppas fotona avslöjar någonting

Trångt i stora båtarnas start. 4336 pressades på märket av båtarna i lä och är på väg att starta på nytt. Det hade räckt med att slå sej fri och göra 360 grader.

Obs! Om man vidrör ett märke skall man fortast möjligt göra ett fullt varv, efter att ha sökt sej till ett ställe där man kan göra det utan att störa andra. Man behöver alltså inte runda märket på nytt, som många tydligen ännu tror.

Efteråt hörde vi att en båt hade protest mot oss, men sedan tänkte att vi ju skall dricka öl tillsammans, och lämnade inte in den. Det var fel motiv, men tur för honom att han inte lämnade in den. Arrangörerna hade fotografiskt bevis för manövern (när jag fått dem skall vi publicera dem) och några hade ju också sett manövern. "Protestanten" hade inte sett vår piruett (!) och blev först på kvällsfesten upplyst om den. Blev lite förvånad över hur stor uppmärksamhet manövern väckt. En konstaterade "aldrig har jag sett någon först hissa spinnakern och sedan göra varvet". Alternativet kunde ha blivit att "tråla" och första gången var det ju inte som jag snurrade med spinnakern. En gång gjorde vi det i en start när vi skulle ha kommit för tidigt och en gång insåg vi först i sista minuten att vi var på väg på fel sida om några fiskeflaggor.

OJ�MN VIND
Vi skulle länsa till Gråskärsbådan. Vi gick bra så länge vi hade lika vind som konkurrenterna, men det hade vi sällan. Jag vet t.ex. inte hur många gånger de två Albin Expresserna, som vi hade ett stycke till babord om oss, gick förbi oss p.g.a. att de fick bättre vind. Dom hade båda gått förbi när vi gjorde vår straffrunda, men när vi åter gått förbi dem, var det omöjligt att få dem att bli efter. Nå, det lyckades ju nog sedan innan länsen var slut. Ett liknande problem hade vi med Crescendo, som aldrig hunnit förbi oss och var för det mesta på "betryggande" avstånd bakom. Utom när de fick vindpustar bakifrån. I medeltal blev dom dock lite hela tiden, trots spinnakerbyte, tills

TABBE # 2
När vi skulle ta ner spinnakern, som klart ledande båt, hade vi glömt att reda ut fallet och det beslöt att göra århundradets knut framför avlastaren, när spinnakern var lite mer än halvvägs nere. När vi hade märket tvärs styrde jag på kryss kurs med alla segel levande medan hela besättningen försökte få ner spinnakern. När ordningen var återställd ombord hade vi Crescendo, som också lyckats passera Puppis, bara några båtlängder bakom oss. Babords halsar bar klart närmare märket och den "tillförlitligaste väderspådomen" lovade att vinden skulle vrida mot väst. Men den vred stegvis lite åt fel håll, så vi stod på. Några båtar hade emellertid slagit upp ett stycke ganska genast efter märket och tidvis hade dom en enorm höjd när de åter var på babords halsar. T.o.m. Crescendo fick tidvis bättre lyft/mindre emot än vi och klättrade uppåt och gick på det viset förbi. Framför oss hade de större båtarna moderat höjd eller emot. Tillslut beslöt jag att slå upp och bevaka Expressen och slog sedan på den. Den var då alldeles för nära, men blev sedan betryggande före vi rundade för att slöra tillbaka till Gråskärsbådan. Vi rundade också aningen före Crescendo som gått hela vägen österut.

TABBE # 3
Vårt spinnakerhissande tog en evighet. Fördäcksgasten hade visst inte läst om "fördäckslogistik" i förra referatet(!?) och lyckades dessutom få skotet i "knut" kring bomnocken. Crescendo gick alltså förbi och vi hade dessutom valt att hissa vår avsevärt mindre slörspinnaker för att inte förstöra länsspinnakern i fall det skulle komma friska byar mera från sidan. Crescendo (LYS 1,16, mot vårt 1,15) rundade alltså tyvärr före oss till den långa kryssen mot mål.

Konkurrenten valde att gå västerut, dit också jag ville, men vi kunde inte gå högre än dom och tvingades snart slå bort. När vi åter möttes hade vi blivit något, vilket var väntat som en följd av en liten vindvridning västerut. Efter detta lämnade dom oss inte ifred och jag blev mera och mera irriterad av deras störande. Albin Expressen var allt annat än på betryggande avstånd. FE 83an Charlotta, som vunnit bl.a. Helsinki-Tallinna Race hade vi ingen aning om var den var.

TABBE # 4
Vid Trutkobben slog antagonisten åter på oss och vi försökte gå med fart med något lägre kurs, men dom fällde ner på oss och vi fick åter slå bort. Då lämnade dom oss äntligen ifred och jag beslöt att gå långt mot väster, dels för att jag hoppades att det skulle löna sig och dels för att bli av med antagonisten. Nå, just då var det förståss fel kant och vi tappade en hel del. Inte blev läget ju heller bättre av att en Bavaria från stora klassen slog rakt på oss, helt omotiverat!?

I stället för att få segla vårt eget race och slå på skift och vindfläckar, hade vi en konkurrent som hindrade oss. Nordliga skiftande vindar har alltid varit min starka sida. T.ex. Korta racet i FM 1996 som gav oss titeln. Eller sista banseglingen i Hangö-FM, när jag helt struntade i konkurrenterna och enbart seglade på skiften. Också då tog vi en (klar) avgörande spik och var t.o.m. först i mål. Nu hade jag en känsla av att vi nog var aningen snabbare, men dom fick alltid ett skift eller en vindpust när vi gått lite bättre. I varje fall kunde jag inte spana efter pustarna och segla efter dem och vår tunga båt tappar alltid farten i stagvändningarna. Hur mycket dom förlorade på leken är svårt att bedöma, men dom verkade att ha njutit av att få bråka med oss, så kanske dom tyckte det var värt det?

Det slutade med att vi förlorade 103 sekunder åt dem i seglad tid, efter att ha varit bara någon båtlängd bakom dem vid Trutkobben.

Lilla klassens segerherrar. Skeppare Harald andra fr h. Nästa år ser vi dem i IMS?

Segern gick till Charlotta före Albin Expressen Yola (-109s). Vi var tredje (-173 s efter segraren) och Crescendo fyra (-212s).

Stora klassen vanns av Lapland Hotels, som också tog totalsegern, före Alfa Romeo och estniska Enel (Ridas 35).

Nerplitat i all hast inför avfärden till Teneriffa där det är meningen att lugna ner de "nerslitna" nerverna, efter sommarens alla motgångar, men ...

Ha en bra höst!