Offshore Week i Hangö, 5.-9.8.2003
(Claes, Janne, Martin, Pekka/Niku)

Som uppmjukning inför FM seglade Amiralen Zoom8 mot goda vänner i Maren, mitt i mot ESF:s paviljong. I detta trånga "världshav" seglade vi "VM" i Vingbåt för 50 år sedan.

Utgångspunkten

Vi hade aldrig besegrat Albin Expressen Econen (Lentävä Kani, Jussi Heikonen), som sporadiskt deltagit i IMS och Inkeri (S&S 6.6) hade vunnit FM de två senaste åren. Av de övriga konkurrenterna hade endast Minnamari besegrat oss i år. Det skedde i Hangö regattan, där vi hamnade på lika poäng. Så vi var nog alla överens om att brons var det bästa vi kunde hoppas på, om nu inte vinden...

Ledarna efter långa seglingen och tre banseglingar fick "ledartröjor" på Sailors Night. Fr.v. Martin Finell, Niku Wärnhjelm (som på långa havsköret ersattes av Pekka Montonen), Janne Kolster, Claes Forsén och Amiralen.

Långa köret

Arrangörerna hade, trots överenskommelse med Havskappseglarna om krysstart, beslutat att starten sker från Maraskär. I vind från NW betydde det spinnakerstart, något som många seglare ogillade. Treorna startade dock planenligt först.

Vi lyckades bra och ledde faktiskt fältet ännu vid första begränsningsmärket, ca 0,5 Nm efter starten, med Minnamari i lä och Juanita i lovart. Vi låg bra också när vi rundade Hangö 1. Därifrån sattes kursen söderut mot märket Apollo vid Estniska kusten. Treorna gick tillbaka till Hangö 1, för att sedan "fördriva tiden" genom att segla av och an längs kusten utanför Hangö. Ettorna och tvåorna runda George banks prick och fick sedan gå tillbaka till Apollo.

Vinden var frisk, upp till 15-16 m/s som mest, och vågorna blev större ju längre ut vi kom. Vi hoppades att, som vanligt, kunna visa konkurrenterna hur man spinnakerslörar i frisk vind, ända till Estland. I likhet med de flesta andra gjorde vi dock en broach ganska snabbt efter rundningen. Den berodde nog mest på att vi var lite slarviga och vi fortsatte, medan den ena efter den andra bärgade sin blåsa och vi gick då bättre än de, men något under kursen. Till slut ansåg också jag att det var för riskabelt att fortsätta, så focken kom upp. Inkeri fortsatte ännu en stund och hängde rätt bra med oss, men föll ner och tillslut gav också de upp och sedan blev dom stadigt, samtidigt som Expressen gick förbi. Dom lär ha surfat i 14 knop, mot vår toppnotering på 10,4.

Jussi berättade efteråt att han aldrig sett så stora vågor, annat än i TV. Vi avundades dem inte ett dugg, trots att vi nog upplevt besvärligare sjö.

Innan rundningen ansåg jag att det behövdes ett rev i storen. I den manövern skar spridarnocken ett 10-15 cm långt hål i den nya storen. Varför förstår vi inte. Det slutade med att vi tog in två rev, men jag ansåg inte att vi behövde ta ner seglet för tejpning, vilket lyckligtvis visade sej vara rätt bedömt.

Sakligt klädda gastar samt pokalskörd på FiftyFUN:s fördäck.

Nära katastrofer

När vi skulle runda märket var planen att slå "genast" och gå mot finska kusten. Dels för att få mindre sjö så fort som möjligt, men också för att man sträckte mycket nära Hangö1. Att inte alla i vår besättning heller var vana med de stora vågorna gick upp för mej när seglen inte skotades in helt för kryss innan stagvändningen och man undrade varför jag inte vänder. Det slutade med att vi hade mycket dålig fart i stagvändningen, som totalt tog slut när vi var i vindögat. Efter lite funderande beslöt FiftyFUN dock tillslut att byta hals och vi kom sakta iväg på den nya bogen klarande järnbojen med obehagligt liten marginal, samtidigt som en klass 2 båt kom i mot för styrbord och jag tror de nog höll undan en aning för oss. För mej var det så självklart att vi måste ta fart och ordentlig marginal till märket innan vi slår, att det inte kom på tal. En av toppbåtarna i IMS 1 lär ha gått på märket, med fula märken som följd.

Så skulle vi då börja jakten på våra konkurrenter. Vi hade ju ca 30 Nm specialbog framför oss. Men det visade sej att häckstagstaljan gick i botten innan förstaget blev ens närmelsevis tillräckligt sträckt. Hade "bykstrecket" till häckstag töjt så mycket på länsen? I den höga sjön vågade jag inte lösa på taljan för att spänna den mera. Inte ens vår stolpe håller vad som helst. En Estnisk IMS 1:a och Hangöbåten Xilia hade redan tappat sina master på länsen. Vi kryssade alltså vidare något haltande. Samtidigt fick Amiralen åter en gång problem med synen i mörker. Saltstänket (varmt!) gjorde att glasögonen inte kunde användas och det var svårare att se instrumenten i mörkret.

Ca halvvägs vågade vi spänna taljan och vi började tydligt gå bättre än "kaninen" och gick klart högre och något snabbare än Esteri, som seglade med stormfock. Också Juanita ramlade långt ner mot lä, men var ännu framför oss och det var svårt att bedöma hur vi låg i förhållande till dem. Minnamari kunde vi inte hitta. Vi kunde ju inte veta att det var den som ett stycke framför oss gick utan storsegel och tappade höjd. Crescendo kämpade vi länge med på rätt nära håll, men de gick bättre och jag började ta mera höjd.

Ljuv musik på hemvägen!? Två guldmedaljer hänger från den gamla trotjänaren, Autohelms Navcenter 500 från 1992, och klingar mot varandra i sjögången. I PC:n till vänster det nya navigationsprogrammet, Offshore Navigator.

Så kom Tallinn-Stockholm färjan, men den girade på långt håll akter om oss. Följande fartyg ändrade kurs så att vi trodde det skulle gå in till Hangö, men så lyste de upp en båt som gick västerut framför dem och så blev det vår tur att bli belysta. Vi fick fälla ca 200 m och gå akter om. En underlig undanmanöver av fartyget. Om de girat aningen åt andra hållet hade vi gått klart för om.

När det började bli aktuellt att slå mot märket, såg vi på långt håll ett underligt flytetyg. Något med normal röd/grön lanterna, men ovanför såg man ett stort upplyst fält, som verkade ljusblått. En trålare eller något liknande tänkte jag och slog ett taktiskt slag mot märket, dit det var under 2 Nm. När vi slog tillbaka visade det sej att "trålaren" var Juanita, som vi fick veja för just före märket. Crescendo hade rundat några minuter tidigare. Andra såg vi ej.

Återstod George bank, Nygrund (ca 15 Nm österut), GB, H 1, GB, H 1 och målet vid Gustavsvärn. Ingen av dessa bogar var solklar spinnakerbog. På vägen mot Nygrund tog jag mej en knapp halvtimmes vilopaus på durken, men sedan steg jag upp och hårdvindsspinnakern hissades. Vi gick snabbt förbi Juanita, som tog ut sitt andra rev, men något för lågt trots att vi ännu hade revad stor. En knapp halvtimme hade vi blåsan uppe och så skar vi upp och rundade just efter Juanita. Fjärde båt i fältet visade sej vara Puppis och inte Minnamari som vi trott. Så följde Econen, ca 8 minuter efter oss. Marginalen vara alldeles för liten, och det tog lite på äran. Om vi inte kan klå dem i havsköret, så klarar vi dem inte alls, tänkte jag och började se över trimmen av seglen.

Lite före GB började skepparen dock nicka till vid pinnen och Janne fick ta över, medan jag slumrade till vid lovarts pushpit. Så var det kryssbog till H 1 och på den lyckades jag passera Juanita i lä och ta ytterligare lite in på Crescendo. Kände att nu hade vi bra trim på grejorna. Tillbakavägen till GB, på slör utan spinnaker, tog jag mej åter en "slummerstund" tills Janne svor över att Juanita kom igen. Nå att en Inferno slörar hårdare än vi var ju inget nytt. Men skam den som ger sej! Kollade storen och trimmade lite om den. Samma med focken - Juanita blev efter!?

Så började slutspurten på allvar. Vi skulle ha "kaninstek" till middag!? Båten gick perfekt på den ca 5 Nm långa kryssen mot målet: Puppis och Juanita (skadad undervant) blev klart och vi tog in på Crescendo. I mål var vi ca 20 minuter före Econen, men skulle det räcka? Jo, vi vann med 5 minuter. Äran var räddad!? Men vi lyfter på hatten för ungdomarna i Albin Expressen, som inte sovit en blund på hela tävlingen. Inte inne i båten i varje fall. Några av oss hade åtminstone sovit lite. Kanske det fällde avgörandet, åter en gång?

Vid ESF:s brygga vid Pentala. Fotot taget från Dix, vars skeppare Daije välvilligt ställde flaggspelet till förfogande.
Det egna var inte med. Vi skulle ju få bara brons!?

Ca 10 båtar hade avbrutit. Två p.g.a. masthaveri, resten mer eller mindre efter skörade segel. Jo det fanns fall där en liten segelskada såg som en stor orsak att inte behöva fara tillbaka till Apollo! Mänskligt! Men nog blir man lite betänklig över dagens segeldukskvaliteter.

När vi tog ner focken upptäckte vi att den spruckit upp ca 1 m längs akterliket. Hade nog märkt att akterliket fladdrade, men ville inte under vår spurt ha någon nere i lä och spänna snörpen. På slörarna glömde vi sedan bort problemet. Seglet har ju dessutom använts flitigt flere år, på två båtar.

Banseglingar

Första tog vi hem före Econen och var t.o.m. först i mål.

I andra seglingen kom vi iväg i lä och framför Econen och Inkeri. Här kom vår saknad av sailing master tydligt fram. Jag försökte koncentrera mej på att köra båten maximalt. Det betyder ett stadigt öga på genuan och ett annat på loggen. Storskotet har jag på en självskotande vinsch med ett kort handtag. Båten kräver konstant ändring av skotet och ibland måste vagnen justeras. För att maximalt utnyttja besättningsvikten sköter jag storen med ena handen. Det fungerar för det mesta utmärkt så, utan att man behöver titta på vad handen gör, men inte hinner man kolla konkurrenterna också. När man sedan får upplysningar so "nu går vi högre", men inte att konkurrenten går mycket hårdare, är den informationen vilseledande. "Nu går vi bättre" är inte heller tillfredsställande information utan tillägg om på vilket sätt. I denna start fick jag en enstämmig information, att vi inte kan slå för om Econen. Ett snabbt ögonkast bakåt resulterade i att min hjärna tyckte att det "borde gå". Beslöt dock segla på en stund till. Då kom Crescendo och gick akter om oss och klart för om Econen. Vi slog och klarade "kaninen" samtidigt som jag upptäcker att vi sträcker långt över märket. Inker som slagit mycket tidigare kom ca 50 m från märket. Vi kom 3 sekunder efter Crescendo i mål, men blev tvåa efter Econen. I tredje starten var vår hårdvindsfock för liten i pauserna mellan kororna och vi fick nöja oss med tredje plats efter Econen och Inkeri.

Men det blev gula ledartröjor på Sailors Night.

Skärgårdsseglingen

Guldet i IMS 2 gick till X-Zibit, X-332. Skepparen Jussi Mankki t.v.

Vi och andra var helt inställda på att vi skulle segla en bana som gick ut till Ajax. Också klassförbundets officiella representant, resultaträknaren Timo Sarainmaa, lär ha varit av samma åsikt och t.o.m. gjort vindrapportblanketten färdig för den banan, men seglingsnämnden ville ha oss i den trånga skärgårdsleden runt Hangö udd. Valet fick kritik av många seglare eftersom treorna startade först och det uppstod störande omseglingar i de trånga vattnen mellan kobbarna. Igen var det läns start och denna gång blev vi illa täckta, men lyckades på något sätt runda som fyra. Systerbåten Undamarina tog vi dock genast genom att fälla i lä om dem och gå lågt en stund. Sedan kunde vi, trots spillvind av Puppis, söka oss upp framför fältet och började den korta kryssen som trea klart före huvudklungan med bl.a. Econen och Inkeri, som säkert störde varandra. Vinden var i det skedet ca 12-14 knop, men tydligen fullt tillräcklig för oss för vi passerade klubbkompisen och tog in på ledande Toi, samtidigt som båtarna bakom blev efter.

Sedan följde en slörbog, som kunde ha varit värt ett försök med spinnaker, men de bakifrån kommande stora båtarna avskräckte från det försöket. I stället gjorde vi en båge uppåt för att undvika att bli överkörda, men ledande ettan och snabbaste tvåan gick ändå i lovart om oss och Puppis som fällt ner gick förbi. Otroligt! Dom kunde ju bra ha gått rakt och knappt märkt att "lilla vi" var i lovart om dem!? I detta skede ökade vinden till i medeltal ca 18 knop och det gick raskt undan den återstående slören, som vi åkte på Puppis aktervåg, och länsen tillbaka. Målet var vid Maraskär och sträckan före begränsningsmärkena blev för tuff för Puppis och de tog ner spinnakern. En av de bästa nertagningarna jag sett! Toi hade tagit ner redan tidigare efter problem med spinnakerbommen. Därmed gick vi upp till tvåa i fältet och var 6-7 minuter före Econen, som blev "bara" trea efter Inkeri. Nu krävdes det bara en 2:a och en 3:e placering i de avslutande banseglingarna.

Finalen

Lite nervös var man ju. Glömde t.o.m. ta på mina "racing solglasögon". Vinden var fortfarande från NW-hållet, men betydligt ostadigare till riktning och styrka än tidigare. Första seglingen gick inte så bra. Vi bokade in 3:e placeringen. Till den avslutande seglingen bytte vi till G 1 H (D4) och fick en bra start, helt fria att välja väg. Med "mirakelglasögonen" och vindriktningen på en mätare seglade jag nu enbart efter vindarna, som varierade mellan 300 - 005 grader i stora skift. Allt lyckades perfekt och vi var genast klart före Crescendo och Puppis, så vi fick segla helt fritt och gick som klart första i mål!? FM-guldet var troligen vårt. Bekräftelsen fick vi per telefon medan vi var i bastun. Äntligen!? Det har varit "svåra" OW-år för oss efter segern 1996. Men framför allt äntligen en riktig guldmedalj (FSF officiella dito)!?

Det kändes bra att höra av skepparen på Econen, att han följde med oss noga och ansåg att vi inte gjorde ett enda misstag. Lite överdrivet förståss, men inte gav dom oss många chanser till sådana heller, under hela regattan. Sedan undrade han hur jag orkar. Själv var han sjuk på alla ställen… Jooo, nog var gubben det också, men det märktes inte mera...

Våra manövrer gick ju i allmänhet skapligt, och Niku skötte som vanligt fördäcket bra. Midskepps kunde några detaljer kanske ännu finslipas, men över lag förorsakade vår boat handling inga nämnvärda förluster.

Segrarna i IMS 1 Tetu IV, X-362 Sport, Skepparen Timo Kari t.v.

Utförliga resultat finns ju på webben, så det är inte så mycket att tillägga om de övriga klasserna. Glädjande var att se att en X-99:a ställde upp. Zoo…m kom på en fin 6:e plats i det hårda fältet. Våra sympatier går till Xilia, som nu troligen missar chansen till rankingsegern i och med den brutna masten.

Nu står "turistresan" till Tallinn i tur, men vi seglar nog i Club, trots liten (men tung) besättning!?