Gotland Runt och SM 2001

Han bara förbereder sig, reder sig, reder sig...

Amiralen och hans raska, men inte längre helt unga gastar Janne och Pekka startade på onsdag från Esbo. Övernattning i Kasnäs, lunch på torsdag i Korpoström, där också ynglingen Jonte, nästan 44 år, anslöt sig till besättningen. Därefter nonstop segling, motorsegling eller (i slutändan) motorkörning till Sandhamn, dit båten anlände tidigt på fredag morgon.

Överfarten utnyttjades till översyn och diverse reparationer; huvudbulten mellan motor och generator byttes ut, och tappra försök att få liv i båtens Internet -förbindelse gjordes. Det visade sig dock omöjligt att samtidigt upprätthålla Internet -förbindelsen och GPS-navigationen, och då valde skepparen (till PR-avdelningens stora förvåning) att prioritera navigerandet.

Väl framme inleddes de normala förberedelserna - kontroll av av segel och rigg, proviantering, säkerhetsbesiktning mm. Sista besättningsmannen Blomman anlände på fredag kväll, varefter besättningen kunde vägas in. Det visade sig att vi ligger ca 30 kg under uppgiven besättningsvikt, så vi såg oss tvungna att häva några öl.

Under morgonnatten inträffade något märkligt. Medan besättningen sov (djupt!) hade vi påhälsning av någon lustigkurre som tände lanternorna, fyllde båtens "miljoonalaatikko" (= en liten burk full av udda prylar) med vatten och dessutom - uppenbarligen av misstag - hällde vatten i datorn. Med den påföljden att datorn inte gick i gång... Några timmars svensk sommarsol kurerade dock apparaten. Men om vi får reda på vem besökaren var, kan han räkna med repressalier!

Resten av lördagen användes till genomgång av navigationen och diverse andra arbeten, bl.a. det alltid lika besvärliga tejpandet av stora sponsordekaler på båtsidorna. Skepparmöte med meteorologens briefing, den obligatoriska kvällsvandringen genom byn samt en sen middag på Värdshuset avrundade dagen.

För söndagen återstod då endast att packa och bära i land all utrustning som inte skulle behövas under själva tävlingen; uppskattningsvis ca 70 kg. Färskt bröd från bageriet bars ombord, och därmed var båten klar för start.

Och sedan i väg!

När startskottet till Accenture Gotland Runt 2001 sköts, var vinden på syd, 3-6 m/s. Det betydde sträckbog ut till Almagrundet i en fleet på över 80 båtar. Fresco gjorde en hyfsad start, men blev snart täckt av större båtar. Ute vid Alma var det riktigt illa, där blev vi uppseglade av ca 20 båtar ur GR Open klassen (= allehanda flytetyg i storleksordningen 65-100 fot), och det betydde i praktiken totalstopp för ett tiotal minuter.

Efter rundningen skulle det första taktikbeslutet fattas. Vindprognoserna utlovade vridning mot sydväst och väst, vilket med "bantaktik" skulle tala för att slå till höger. Men nu är avståndet till Gotska Sandön nästan 50 sjömil, och vridningen skulle med stor sannolikhet innebära att vi skulle kunna köra i en båge till Sandön också utan slag. Vår lösning var att i början göra ett par slag till höger när vindskiften gjorde det alternativet intressant, men därefter höll vi oss på styrbords halsar. Taktiken var såtillvida lyckad, att vi kom fram till Sandön så som tänkt var, men antagligen skulle man ha kunnat hitta också snabbare spår.

Under natten låg vinden omkring väst-sydväst, och den förde oss med hyfsad fart ner mot Fårö och Slitebukten. Den första mellantidsrapporten bekräftade det vi misstänkt; placeringen var inget vidare. Vindvridet fortsatte, och vi kunde hissa spinnaker.

Genväg till olyckan...

På östra sidan av Gotland finns Östergarns holme, som kan tas på vilken sida man vill. Att välja den inre sidan innebär en genväg, och det var vi ju klart intresserade av. Julia III, den "hopplösa" gamla träbåten som vunnit Gotland Runt totalt ett antal gånger och som vi nyss hade seglat fast, valde den yttre vägen.

När vi hunnit så långt in mot sundet att ingen återvändo längre var tänkbar, såg vi att vi valt fel. Vinden i sundet tog slut, och när vi kom ut på andra sidan, var Julia igen en sjömil framför.

... och plåster på såren

På väg ner mot Hoburgen (= Gotlands sydspets) råkade vi in i en för vattnen typisk vindsituation: i gränsområdet mellan gradientvind och sjöbris bildas ett bleke med mycket skarpt markerad gräns. På ena sidan gränsen blåser ingenting, och på andra sidan, bara någon meter därifrån, blåser normala 5-6 m/s.

Ett tiotal täta gippar tog oss ut ur bleket och vi kom iväg, men t.ex. Julia blev stående. Till Hoburgen kom de tio timmar efter oss...

Ytterligare en liten framgång kunde noteras: De sista 10 sjömilen före Hoburgen är navigatörens mardröm - den kortaste vägen går över "stock och sten" i dåligt kartlagda vatten. Men våran Janne klarade uppgiften elegant; utan att darra på rösten gav han sina direktiv åt rorsmannen; nu två grader styrbord; nu litet tillbaka. Och den här gången var kortaste vägen även den snabbaste vägen, nu körde vi förbi några båtar, bl.a. finska Infernon Argon.

Hemåt - sakta men osäkert

Efter rundningen av Gotlands sydspets var det slut på de taktiska övervägandena. Med rådande undanvindar fanns det ingenting annat att göra än köra rakt på följande rundningsmärke så fort man bara kunde. Tyvärr kunde vi inte köra så värst fort, och det värsta var att våra konkurrenter längre fram i fältet kunde. De hade konstant bättre vindar än vi, och det betydde att vi blev mer och mer på efterkälken.

Vi klarade oss dock utan stora bleken, och kunde ta oss i mål på onsdag förmiddag för att konstatera eländets omfattning: 27 plats i en klass med 80 båtar. Så dåligt har det aldrig varit förut.

SVENSKA MÄSTERSKAPET I IMS

Systemet hade ytterligare förbättrats något sedan förra året, men själva SM seglades fortfarande i en enda klass. Gotland Runt inledde igen serien. Till skillnad från förra året seglade RM/SM-båtarna inte i egna klasser utan ingick i de tre IMS-klasserna, som alldeles tydligt var uppdelade så att RM/SM-klasserna skulle bli ungefär lika stora. Detta ledde till att IMS 3 hade över 80, medan de två andra klasserna endast ca 30 båtar. Vår klass hade som snabbaste båtar X-362:orna och de långsammaste var ca 100s/Nm långsammare, enligt GPH-talet. Det betyder över 9 timmar på 335 Nm. Vi var minsta båt i vår RM/SM-klass.

På torsdag seglades sedan tre banseglingar och efter dem utdelades Riksmästerskapsmedaljerna, och den bättre hälften i varje klass gick vidare till SM-finalen, som följande dag inleddes med korta havsköret på 42 Nm och avslutades med tre banseglingar. Förbättringen bestod av att SM:et inte avgjordes i enbart banseglingar, som förra året.

Ännu några ord om ”gubbarnas” Gotland Runt (medelåldern, efter att en insett att han är ett år äldre än han uppgett i besättningslistan, var jämt 50 år). Efter Fårö lät vi Julia III ta initiativet att hissa spinnakern först. På slören mellan Fårö och Knolls grund, var det den eminent seglade Scampin Boj Boj, som tog samma initiativ. Och jag som alltid sett en ära i att visa att det går att segla med spinnaker när inte andra fattar det. På det sistnämnda benet lät man sej ochså luffas på natten av samma finska båt, som regelvidrigt, förstört vår start i Suunto Cup. Själv har jag aldrig sovit så mycket som denna gång. Smått frustrerad, t.ex. hela de 45 Nm långa benet till Knolls grund.

Vi var inställda på att fara till Hangöregattan om Gotland Runt går dåligt. Nu beslöt vi att skjuta på avgörandet till efter banseglingarna, efter vilka vi ännu skulle hinna till rankingseglingarna på lördag och söndag. Inte för att vi nu hade några som helst chanser att stiga från vår sjätte plats till RM-medalj, men fem skulle gå till SM från vår grupp, och det var ingen omöjlighet.

Fem trötta gubbar lyckades också att med serien 7, 2, 5 gå upp till femma. Trots att vi inte genast insett att vi seglar i samma start som IMS 2! Varför i all värden skulle de få störa vår inbördes kamp i IMS 3???? Tyvärr eliminerade vi den nästminsta båten, en Linjett 33:a. Båten med sin sympatiska skeppare, med bl.a. dotter och hennes väninna i besättningen, var vår enda ”riktiga” konkurrent i förra årets SM. Flickorna träffade jag tyvärr inte i år heller, dom gömde sej säkert på Lökholmen där båten åter låg, i fred från de festande?

Finska Birgitta (IMX-40), med Seppo Ajanko blev RM-segrare i sin klass. Nu var det lätt att göra beslutet att stanna. SM började från scratch, så dörren var helt öppen t.o.m. för mästerskapet, om man tillät sej vara lite optimistisk.

Korta havsseglingen - storleksskillnaderna avgjorde

Seglingen blev en stor besvikelse för oss. Vinden var nog aningen för svag för båten, men avgörande var dock den sakta vridande vinden. När man rundar långt efter de andra (mycket över en timme fick vi förlora till snabbaste båt och ca 20 minuter till näst långsammaste!) till sträckbog eller kryss (två gånger) med långa babordsslag och vinden vrider sakta men säkert i mot, ja då är nog loppet kört! Vi blev nästsist!

På lördag, när banseglingarna skulle seglas, var havet täckt av dimma ännu vid halv två, när vi kastade in handduken och styrde mot Mariehamn. De tre seglingarna genomfördes på lördag kväll, delvis i dimma på Kanholms fjärden, med prisutdelning vid 22-tiden. Birgitta, som fått en ocs i korta köret, startade inte heller. Samma beslut gjorde Linjett 35:an.

Segern gick till förra årets bronsmedaljist, Akvavit (ILC-40) med serien 4, 2, 1, 1 före Rent a Plant  (1, 4, 2, 5), MY-X och Sea Life (IMX-40:or). Femma blev X-Online (X-362) och sexa Ithaka (Dehler 36 Special).