1960-TALET   

Pengarna jag fick för Vingbåten räckte inte till en ny båt, så beställde en byggsats på en Finnjolle, som påbörjades i Enokssons skjul på Lill Aisarn.
Ganska i början limmade jag fast två stora lister på fel ställe och märkte felet först senare när limmet torkat! Bengt Enoksson fick då ta över bygget och han slutförde det åt sej själv.
Intresse för internationella tävlingar intresserade, men ekonomin tillät inte det!
Det blev då en byggsats av en Finnjolle. Men det projektet stupade på att jag limmade fast två stora lister på fel ställe och märkte felet för sent! Tappade intresset och Benko Enocksson fick ta över den.

FINNJOLLE
Jouko Valli från Åbo hade tagits ut till OS i Rom 1960 och jag mötte honom i en pokalsegling på HSS, när Aarne Castren inte kunde ställa upp och bad mej göra det med hans båt.
Första starten gick i mycket lätt väder. Det var flera jolleklasser med och jag kommer ihåg att vid en rundning var alla hopblandade i en mix. Jag ledde då vår klass och fick tydligen en bra rundning och i sakta ökande vind sträckte man till nästa märke. När det blåste så mycket att det blev dags att hänga, lade jag mej på däcket för att minimera luftmotstånde i den stadiga vinden! Om det nu var den originella ”hängningsstilen”, eller något annat som avgjorde, må vara osagt, men efter en kort kryss var en klar seger min och Jouko blev trea.
Följande dag blåste det sedan bättre och Jouko vann och jag blev tredje. Det ledde till omsegling mellan oss två samma dag.
Jag tog en bättre start och höll positionen på sträckbogen till märket utanför Merenkävjät. Därifrån blev det kryss mot SW i avtagande vind. Vinden mojnade ytterligare och jag gjorde mitt bästa att bevaka konkurrenten. Nå till slut gick han förbi! Vad göra?
Vinden var i det närmaste obefintlig och klockan närmade sej 21. På den tiden var nattnordan ett säkert fenomen efter en dag med SW (rådande vinden på den tiden). Åbobon var på väg söderut och hade väl redan ett ”betryggande” försprång, så jag beslöt att slå västerut och hålla mej närmare fastlandet. Jouko fortsatte mot S!?
Så fick jag Nattnordan före honom och den tog mej klart först till märket! Nu gick vi ju mot den ökande vinden, så jag hade hela tiden något mera vind än han och tog en klar seger!
När jag gick över mållinjen var det mörkt! Fick målskottet!  Så hördes: ”Vem var det”? Svarade ”Finell”! Tystnad! Så kom det: ”E de nu säkert?”
Senare har jag funderat på om Nattnordan alls var vanlig där i ”inlandet” Åbo?

SNIPE
Enligt ESFs årsbo:
FM HSS: Blondie & Babette erövrade innofficiellt FM i lagsegling. Gastar var Teddy Weber och Tom Finell.
Kommer inte ihåg något av det. Hur det gick individuellt står det inte heller!
Blondie deltog också i NM i Danmark och lagsegling där Finland tog andra plats, och i de öppna seglingarna på samma ort blev Blondie IV bland 22 startande.
Vilken den andra båten var i laget och Blondies gast nämns ej! Har inget minne av att ha varit med!

1961 FM SILVER I LOVISA
Gastade på Lara Fellmans Snipe. Första seglingen startade i mycket svag vind. Alla gick till en början för styrbord söderut, men den ena efter den andra slog bort och min skeppare ville också slå. Då ingrep ”Ti”, som jag inte ännu var medveten om, in och jag steg upp på snipens däck och spanade framåt. Vid horisonten fanns ett svat bälte med vind och vi fortsatte! När vi fått vinden och slagit, gick vi så långt förom konkurrenterna att vi endast med säkerhet kunde identifiera syskonen Stenbäcks båt, på det vita bandet i stäven.
När det sedan i de följande seglingarna blåste bättre fick vi till slut nöja oss med silvret! Ram Ram (bröderna Krogius) var hopplöst snabba på läns!?
Under denna regatta satt vi säkert nytt världsrekord: 24 seglare och 2 korgar öl i ett Soputält! Skepparen vann ”FM I SKRATT” före Teta Krogius. Vidare fick Blondis besättning silver i en musiktävling! (Trots mej!?) Priset bestod av en kaka och jag skulle dela min del med en flicka i vårt tält, men hennes storebror och skeppare ingrep innan vi avslutat kakan!
Efter regattan seglade(!) vi hem i sällskap med några andra. I bleke, dimma och storm.
På Eggskärs fjärdenblev det dimma och skepparen gav sjökortet åt mej och order att navigera. Vi hittade rätt mellan grunden med endast kompass och sjökort!
Följande natt övernattade vi hos Stenbäcks i Svartbäck i sängar. (Åtminstone jag!) Nästa etapp gick till Nordsjö och då blåste det visst rätt mycket, från SW.

1962 FM SILVER i BJÖRNEBORG
Där tog vi silver igen, bland 44 båtar! Guld hade vi fått om den första seglingen, som vi vann överlägset i tät dimma, hade räknats med! Guldet gick nu till Jussi-Jussi.
Kommer ännu bra ihåg hur jag i sista seglingens slutkryss mot mål måste, med höger arm tvinga skepparen att hänga ut ordentligt, för att vi skulle behålla vår andra placering! (Han var inte vidare vältränad...!)
Vi bodde i en skolas gymnastiksal. En natt när festprissarna kom hem lär en av dem ha kastat ett spjut mot mej, som sov vid en vägg. Det lär dock ha missat grovt! Med nästan en hel meter!

Samma sommar fick Aspirant Finell igen permission för att ställa upp i
SNIPE NM SILVER på BS, KRONIKAN, igen med Lara.
Vi tog  silver efter norrmannen Månstad.
I Lag vann Fin (Fellman, Krogius, J Gullichsen). Inofficielt?

Återkommen till Dragsvik hade jag mononucleosis och hamnade på sjukis och fick sedan igen en lång permission!

Folkbåten L-121 Porkala
I NJKs 10års jumileum 1961 fick jag segla med F L 121 Porkala. Ägaren Rainer Westman hade redan tänkt lägga upp för gott hösten 1955, efter ett 50-årigt seglarliv och sålde sin Folkbåt. Men så blev det klart att Porkala skulle återfås och han få tillbaka en parcell där. Det resulterade i att han lät bygga en ny folkbåt, som döptes till Porkala. I princip hade han slutat kappsegla redan 1948, men i NJKs 100 års jubileum 1961 ville han vara med och hade hört sej för efter en rors- och besättningsman. På något sätt blev jag kontaktad och tackade ja. Ägaren skriver i sin bok Seglarminnen: "Regattans sista segling bör nämnas, fast jag tyvärr inte fick vara med. Hade nämligen insjuknat och måste lägga mej på sjukhus. Båten fördes av Tom Finell. I starten trodde han att båten blivit återkallad, vilket ej var fallet, och startade om som sista båt. Han förde Porkala i ett fält på 46 Folkbåtar i mål som femte båt. Enligt mitt förmenande en fin prestation. En dag då kappseglingen avbröts efter sex timmars segling, låg Porkala som andra båt, ej heller så illa."
Så mycket kommer jag inte själv ihåg av dessa seglingar, men min juniorchef Holger Weber hade av ägaren utsätts till sin ersättare. Som tredje man ombord hade vi Klas Weber, Teddys yngre bror.

Draken DL 22, Saluki till ESF.
1963 köptes Saluki, troligen lite tack vare mej, av Ole Lindroos och började segla under ESFs flagga. Utan att det stod i kontraktet följde jag med båten. Robert Gylling hade också skaffat sej en Drake (DL 28, Caren), så vi hade några år ett starkt team. 1964 gjorde vi en genensam, offörglömlig segling till Sandhamnsregattan.
Hade just kommit hem från en engelsk språkkurs i Oxford, när det var dags att starta mot Sandhamn. Ole, Bobi, Mona och jag startade med Saluki. Mona och jag tilldelades "främre hytten", d.v.s. under däcket för om masten. Där, med några dm "ståhöjd" låg vi på uppblåsbara madrasser, vars ventiler, till allas munterhet, ofta gick upp när vi rörde på oss.
I Åländska Embarsund väcktes vi en morgon klockan sex, för att beundra ett svanpar. Visserligen var det en mycket sällsynt syn i vårt land den tiden, men jag har alltid varit morgonsömnig och dessutom hade jag sett massor av svanar i Hyde Park i London, så jag var föga imponerad. 
Så kom Hencca Ehrnrooth ombord i Mariehann och Ole for hem.
I Sandhamn parkerade vi vid Lökholmen och där blev det ett himla liv mellan syskonen, Mona och Bobi, om var Mona och jag skulle få sätta upp vårt tält! Till slut utgick dock vi med segern, över kaptenen.
Resultatmässigt var Caren klart bättre än vi:
NM: Caren 2a, Saluki 7a. Pokalseglingar Caren 1a, Saluki 5a. Kanholms fjärden Caren 1a, Saluki 3a.

På hemvägen hade vi sällskap av Caren. På den resan lärde jag mej sedan något som jag senare ibland användt i tävlingar. Det var mycket lätt vind och platt läns. Jag skotade av någon anledning spi.bommen så långt bak det gick. Alltså akter om tvärss! Det visade sej vara snabbt! Detta har jag senar praktiserat på Fortina FUN och Finngulfarna.

Med draken Caren
Det skulle seglas uttagningsseglingar för EM 1968 på ytterskärs banorna, där seglingarna senare skulle gå. Pimmi kunde inte ställa upp i de första seglingarna, så han bad mej göra den biten. Båten representerade då NJK.
HS rubrik om första seglingen: "Finell luovi tarkimmin". Sedan i texten: "Efter en dramatisk kamp, där ledarbåten byttes på nästan varje banben, styrde skärpt seglande Tom Finell Caren till seger". Nå, faktum var att ledarbåtarna på sista länsen, tydligen bevakade varandra så hårt att de styrde mot fel märke. Ytterskärsbanorna hade på den tiden fasta, numrerade märken i en cirkel. Jag märkte att de drog sej för mycket åt sidan och gick själv rakt på rätt märke! De märkte sedan att de kom till fel märke när de kunde se nummern! Vi kunde sedan i lugn och ro kryssa till målet! Av bilder att dömma, i rätt frisk vind.
Efter andra seglinglingen ledde Matti Jokinens Finnmaid med 8,7p, före oss med 15,0p och Olav Ulfes Chic, 17,0p. Seglingarna hade i chansiga, svaga vindar tagit över 4 timmar och segern gick till Sha-La-La Kurt Nyman före Finnmaid. Vi blev bara 9a.
Den tredje starten, som seglades i frisk vind, behärskade Kaarlo Helminen i Pinta och vi. De följande tre seglingarna seglade sedan Pimmi själv och tog placeringarna 7-1-7 och båten kom med som tredje, efter avdrag av vår nionde plats.

Efter ovannämnda seglade jag Caren i två av NJKs onsdagsseglingar på Kronbergs fjärden. Den första i frisk vind och nederbörd som var blandad med snö. Första gången stod endast Chic för motståndet och den kom lös i starten, medan vi hade problem med spinnakern. På kryssen tillbaka lyckades vi dock passera konkurrenten och vann knappt.
HS: "Janne Winquist vann Finn klassen före Peter Tallberg, Hasse Köhler och Kenneth Palmgren. Först sedan kom föregående års Finska mästare Kim Weber."
Den följande gången var NJKs tredje onsdag för säsongen och nu i vackert väder och svag vind. Med var nu Robert Janssons Ca-Ro VII, som speciellt på kryssens visade goda takter. Chic attakerade oss på slören, efter att ha blivit efter i starten, men på kryssen mot mål avgjorde vi och vannigen knapt.
HS: "De flesta toppseglarna i Finnjolle hade blivit borta i väntan på Pingstens Finnjolleläger på Pentala."

FOLKBÅTEN L-195, TINA
1965 hade George Bade hört sej för om det i föreningen fanns någon bra seglare som kunde segla en Folkbåt, som han hade tänkt beställa. B-E Björnström hade rekommrnderat mej och det passade ju min fru Mona och mej utmärkt, nygifta och båtlösa som vi var. Båten byggdes av bröderna Andersson på Kråkö och jag kommer ihåg att vi åtminstone en gång var med och diskuterade båten där.
1966-70 var båten sedan i trafik med mej vid rodret och Mona och George som besättning.

I Barösunds Segelsällskaps årskappsegling årskappseghling (23-24.7 1966), tog vi segern efter två dagars seglingar och fick Marieborgspokalen (enl. Hbl). Med var också Saluki som torde ha blivit 2a bland Drakarna.
En vecka senare segrade Tina klart vid Svatrtbäcks Segelsällskaps öppna kappsegling."Tvåan och trean blev klart distanserade" (Hbl).
I ESFs 60 års regatta sågs 131 båtar starta den andra dagen. Detta var bland den största deltagarmängden som setts i inhemska seglingar, enligt Helsingin Sanomat. Bland Fokbåtarna vann Tina den första seglingen, men fick se sej besegrad av Ursulai den andra, men tog ändå totalsegern. Saluki vann Drakklassen.
Höstkapseglingen i HSS regi seglades i lätt, kall höstvind, i liten men, svår sjögång. Hela 110 båtar ställde upp. "I Folkbåtsklassen överraskade ESFs Tina med Tom Finell vid rodret" skrev HS. Senare stod det att ESFs hårda folkbåtsrykte försvarades denna gång bäst av Tom Finell med Tina, som kvitterade en klar överrasknings-seger i sitt namn. Så följde en lång parentes där det förklarades att vindarna inte var stadiga och gav goda möjligheter till chanser. (Alltså mitt idealväder?) Sedan följde en förklaring att de oberäkneliga vindarna i allmenhet inte störde toppbåtarna. En ännu större överraskning stod Hans Grop för i sin Confusia, som återkallats och ändå kom 2a, före klassens Finska mästare (Klassmästare! TF:s anm!) Ursula, fortsatte HS.

1967?

 

 

FINSKA MÄSTARE FÖR FÖRSTA GÅNGEN 1968
FM seglades 1968 i HSS regi, på banor utanför Mjölö. Vi toppade redan efter tre seglingar. I den fjärde och sista
ställde bara fem båtar upp - de flesta andra, utan placeringschanser, hade redan styrt kosan mot Hangö och regattan där, skrev Hbl. Seglingen gick i stadig 2-3 m/s SW, men förhållandena försvårades något av dyningar från O. Segern i den starten gav oss en överlägsen seger (16 mot 29,7 p) över Ursula, B-E Björnström.

I en av starterna fick jag belägg på vad jag visste! Nämligen hur otroligt viktigt det är att sitta stilla i båten när det är lugnt. Vi gick, eller närmast derev, på kryss eller nästan kryss i obeytydlig vind. Just framför oss hade vi Ursula. Av någon anledning gick gasten Peter Joutsi på konkurrenten fram till fördäck och kom snart tillbaka. Han rörde sej inte speciellt klumpigt, men Ursula stannade upp så till den grad att vi gled förbi dem i lä och fortsatte ännu en stund att lämna dem

 
Enligt ett tidningsurklipp deltog vi på hösten i en stadskamp i Sverige  tillsammans  med  Wiper     (L 233). Arrangörerna ställde båtar till förfogande, men man hade egna segel. Vi fick blygsamma placeringar (12, 8, 10 för oss och Wiper hade 8, 13, 12) och blev 7a. Individuellt var vi 10e och  Wiper 12. (Månne våra båtars botten var rent?)

KOMMODOR WÄÄNÄNENS POKAL
Sedan 1966 hade man varje år hårda duster i folksbårtsklassen om kommodor J. J. Wäänärnens evigit vandrande lagpokal. Varje segelförening fick i denna tävling sitälla upp med ett lag bestående av två båtar och enligt stadgarna arrangerades seglingarna av den förenig som vunnit föregående år. Därför seglade man detta år på Esbo Segelförenings banor den 24-25 augusti, med start först efter tjänstetid klockan 17.30. Man var nämligen tvungen att utnyttja vardags kvällar då det inte fanns en enda ledig weekend i Helsingfors distriiktets seglingsprogram.
Hela fem klubblag ställde denna gång upp. NJK med Airica och Tormernta, Merekävijät med Wiper och Tripp II, HTPS representerades av Tuula och Ulla, HSK av Caramilla och Magali, medan pokalförsvanaren ESF, liksom förr om åren liitade på Tina och Ursula. Föregående dag hade man avverkat ESF:s års-kappsegling och seglarna hade ännu mardrömskryssen från Aisarsundet till målet vid Perntalia i färskt minne. Det blev därför en stor lättnad för dem när det framgick att man nu skulle få segla på olympisk bana på Kytöfjärden. Att sedan vinden inte behagade hålla sig stadig kan ingen belastas för.
Inte alls oväntat tog Juhani Bremer med Tuula (HTPS) genast hand om ledningen i första seglingen och ledde med ett par hundra meter efter första kryssen. Tvåa låg Tina (ESF), tätt följd av Tormenrta (NJK), Wiper (M) och Caramia (HSK).
På andra kryssen gick Per Snellma med Wiper upp till andra plalats, men fick på sista kryssen ge vilka för Tom Finells slutspurt som förde Tina tillbaka upp till sin ursprungliga andra placering, som just före målet ytterligare befästes till den grad att t.o.m. Tuula var hotad. Wiper (M) blev trea. Tormenta (NJK) gick in som fjärde båt. Under hela sista kryssen kämpade Caramia, UrsuLa och Ulla  om femte pla­tsen.
För ledarbåtarna återstod endast att segla fortast möjligt i mål. Ursula fick stångas hårt mot konkurenterna, som dessutom gynnades av en extra oberäknelig vindkantring, mot slutet och blev åttonde i mål.
HTPS och ESF hade således lika många poäng. Bägge lagen hade också var sin första i placering, varför pokalens öde för ett år framåit i enlighet med stadgarna avgjordes av ESF:s nästbästa placering - en andra plats som HTPS inte kunde visa upp. Esbobåtarna Tina och Ursula hade därmed erövrat pokalen för tredje gången i följd.
Slutresultatet blev: 1) ESF (T. Finell/B-E Björnström) 16 3/4 poäng, 2) HTPS (J. Bremer/J. Vainio  16 3/4 p, 3) M (P. Snellman/K. Saarela) 23 p, 4) HSK 24 p, 5) NJK 29 p.
-Slöfock

1969
I NJKs Vårpokalsegling 1969 vid gråhara vann vi pokalen efter lottdragning med Jussi Bremer.
På lördagen blåste det kraftigvind, medan det på söndagen var ingen vind alls eller mycket lätt sådan, enl Hbl lär vi ha försenat oss 5 minuter i lördagens start, men blev ändå 2a efter Jussi i Tuula. På söndagen var vi före Tuula.

BARNEN VANN I FOLKBÅT!
I AIFs jubileumssegling på HTPS gjorde Jussi en taktiskmiss och vi passade på att ta ledningen och gav inte mera Tuula en chans att gå förbi. Vi var Mona, jag, vår nästan 3-åriga son Martin och hans drygt 3 månader gamla syster Marina!
Det var ett sant nöje att på prisutdelnungen tåga fram med Martin i ena handen och Marina i bärväskan mellan Mona och mej. Jag tror inte barnen fick något pris? Kanske vi var för många ombord?

Om Helsingforsregattans första start skrev Hbl stora ord om vår start! Vi hade lyckats pressa Tuula på fel sida om startmärket. Senare rörde vi ett märke och måste runda på nytt och Jussi gick förbi. I andra seglingen blev vi bara 4a efter Tuula, Wiper och Airica. Sjätte var vår klubbkompmpis Sten Rydgren i L-216. Om sista starten skrev Hbl:
"Juhani Bremer, som inte drar sej för att segla fränt när han kommer åt, ledde största tiden, men Tom Finell i Tina var inte mer än tjugo sekunder efter imål. Och frågan är om inte Esbo båten var denhär dagens moraliska segrare. Starten var nämligen misserabel, men sedan plockade Finell upp en efter en trots att toppbåtar som Nike och Wiper, samt gårdagens 2a Eveliina gjorde anspråk på platserna närmast Tuula. Starkt seglat."

FM I HANGÖ
Började bedrövligt för oss! Det var rätt svag vind och chansigt. T.ex. lönade det sej ibland att gå på ena kanten, ibland på den andra. Hela 31 båtar startade. Överlägsen hela seglingen igenom var Hela, R Lepistö, före Caramia II, Åke Kindberg. Tuula var 4a och Wiper, Peppe Snellman var 5a före Ursula. Vi blev 27e! Dagens andra start var inte mycket bättre och andra båtar toppade. Wiper blev 2a, Tuula 5a, Ursula 11 och vi 22a.
När vi kom iland utbrast Peter Joutsi på Ursula något skadeglatt:
Nå Tom, hur har du tänkt klara detta?
Svarade nästa dag i frisk nordlig vind, som ju hör till mina favorit vindar, med två spikar! Wiper blev 2a och 4a, Tuula 3a och 15e och Ursula 12e och 8e. Vi steg till 5a totalt, 0,3 poäng efter Ursula,  efter Airica och 16,3 efter Tuula. Wiper ledde klart.
Tredje dagen grydde med totalt bleke och första starten kunde seglas först på eftermiddagen. Därmed inhiberades dagens andra start och man beslöt att inte använda reservdagen, som var på måndagen efter Hangö regattan. Wiper bev 12a, Tuula 27a, vi 6a och trots att Ursula blev 2a, steg vi till silverplats, för 4 av 5 räknades med.
Slutresultatet blev alltså Wiper, Tina, Hela, Tuula och Ursula! (Undrar vad Peter J. tänkte då!)

Har alltid varit dålig på att läsa!
Om jag läser t.ex. en bok, fastnar oftast mycket lite av innehållet i min skalle! Tyvärr gällde detta också i skolan!
Jag tror att jag köpt endast en seglingsbok: "Segla för att vinna", av Elvström. Allt jag kommer ihåg från den är "Allt som är snabbt är rätt". Det och bokens tittel blev kanske mitt "motto"!  

1970
Onsdagsegling:  1a Tina (1, 3, -, 2, 1, -, -, -, 2, 2, 1, 1,-)

För den sommaren fick vi FSFs I klass märke.

1971  
505 FM PÅ ERSTAN: 22 deltagare.

1. Kari & Jyri Wilén;  2. Jukka & Pekka Niiniranta; 3. Teddy Weber & Tom Finell.
Kommer inte ihåg just någonting annat än att bröderna Wilén var hopplöst snabba! Nå, vi tränade väl aldrig(?) så det förklarar väl lite! 505 är en rätt stor båt för en 2-mansbesättning, så träning skadar väl inte!?

HAVSKAPPSEGLING KOMMER IN I BILDEN  -  JAG BLIR BÅTFÖRSÄLJARE

Lill-Scampi IW 26
Efter Scampis överlägsna seger i Half Ton Cup 1969, som förövrigt upprepades 1970, (se FB nr 4 1970) började hennes unga konstruktör och rorsman Peter Norlin fundera på att göra en förminskad upplaga av den snabba båten. Han reste till Holland för att studera de båtar som deltog i seglin-garna om kvartstonnarpokalen och kontaktade sedan IW-Varvet, om tillverkningen av Lill-Scampi.
Lill-Scampi är således i det närmaste enbart en förminskning av Scampis skrov. Överbyggnaden är dock inte likadan. 
God bredd kombinerad med en välplanerad inredning gör att hon är mycket rymlig och därför passar utmärkt för långfärdssegling.
Data: L.ö.a. 7,80 m, bredd 2.55m, storsegel 11 kvm, Genua I 20 kvm, Genua II 16 kvm, genua III 12,5 kvm, Spinnaker 46 kvm, depl. 1,65 t, djup 1.40 m.        
En snabb och rymlig båt av topp kvalitet som i åtminstone två exemplar kommer att segla i finska vatten första sommaren.
I standardinredningen ingår bl. a. en diskho med sötvattenspump, 2-lågit kök, två 25 liters vattentankar, kojp-latser med madrasser för 4 vuxna och ett barn. En stor garderob, otaliga fack, lådor och annat stuvnings- utrymme garanterar att allt rymms med.
I priset, mk 25.900,- fritt varvet, Lill-Scampi IW 26, ingår också mantåg och pulpit, storsegel, genua, aluminiumrigg och bom, ankare med 25 m lina, 50 m förtöjningslina samt beslag. Båten är alltså helt seg-lingsklar. Sittbrunnen som når ända ut till akterspegeln är rymlig och bekväm med sina utåtlutade höga sargar, Pentry med 2-lågigt kök, diskho med pump, otaliga lådor och fack, navigationsbord, 4 kojer + barnkaj, garderob och bord, ingår i den välplanerade inredningen.   
Båten levereras med enspridarrigg av förtroendegivande dimensioner. Mellanförstagen har lämnats bort.  Utrymmet under den självlänsande sittbrunnen nås genom två stora luckor i tofterna. I det aktre utrymmet kan man t ex förvara en utombordsmotor. En liten inombordsmotor kan givetvis installeras i båten om man så önskar.
Lill-Scampi byggs i Sverige på IWvarvet, som bl.a. också bygger den av Rod Stephens konstruerade IW-31, vilken nått stora kappseglingsframgångar och vilken utgör ett bevis på varvets stora resurser och höga standard.

Det skulle vara båtutställning i Marmorhallarna i Stockholm och jag hade träff med till-verkaren av Lill-Scampi. Mona, jag, Teddy och åtminstone Holi Weber tog Stockholmsbåten dit. På hemvägen hade jag skakat hand på att jag var representant för båten i Finland och en båt var beställd. Träffade viss också konstruktören själv. Honom träffade jag ju många gånger senare bl.a. i samband med Gotland Runt.
Båten ställdes sedan ut på BÅT 71, som då hölls sista gången i gamla mässhallen i Tölö. Båten fick segelnummer L-248 och döptes till Scampelill.
Båtens huvudägare var Mona och jag och Teddy och några mindre "aktieägare".

     S/Y SCAMPELILL - GENAST I TOPP (Fotografen okänd!)

Vi började med Onsdagsseglingarna på HSS. I den första fick vi dålig start, men var klar etta imål, men alla seglade fel bana, genom att inte ta ett par prickar, varav en var en kort stump just över vattenytan. En finsk språkig tidning skrev om Scampelill:
I denna båt var en annan tuff seglare från ESF - Teddy Weber, som deltog framgångsrikt i senaste års Half Ton Cup i Max Petrelius "Z" som taktiker, ända till sista seglingen, där segern förlorades i.o.m. att masten gick av. (Fritt översatt av TF!)
 

MIN FÖRSTA HAVSKAPPSEGLING
I Hangö-Sandhamn var Teddy inte med oss, för han seglade med Z och jag var mäkta nervös för navigeringen. Kommer ihåg att jag kollade med Z att de skulle gå rakt på Almagrundet, så jag skulle få koll på vår kurs. Med ombord var Benco, Lella och Bobi och vi kom lyckligt fram och vann! Senare kunde man konstatera att Bobi var en bra navigatör!

I Baltic Race, Gotland Runts kortare bana för mindre båtar, seglade konkurrenterna runt oss sista natten, har jag skrivit någonstans! Men vi blev väl endå 3a!

TOTALSEGER I GULF OF FINLAND RACE!
Fredagen 13.8(!): Vi på Scampelill kom ut i sista minuten och var inte ens då färdiga att starta! Skepparen gick omkring och trimmade seglen, navigatören Bobi Lindroos studerade sjökorten och Bengt Enoksson och Lennart Andersson turades om vid rodret medan den andra klädde på sej regnklädre, flytvästar och säkerhetssele.
Starten lyckades dock rätt bra och efter kryssen till kasunen började vi länsen mot Kalbådan som första, med ca 3 minuter tillgodo på den större träbåten Inka. Ungefär halvvägs till Kalbådan passerades vi av Lygaia och Tarantella, som ju startat senare. Inka gick give.
tvis bättre än vi på länsen och fick fast oss några Nm före rundningen, men lät sej inte störas av att vi täckte henne, vilket resulterade i att vi rundade samtidigt. Innan vi rundat hade ännu en oidentifierad båt och två stycken halvtonnare passerat oss i mörkret. En snabbkalkyl visade att åtminstone de båda halvtonnarna låg efter oss i korrigerad tid. Vi hade en säker ledning i vår klass och låg tydligen rätt bra till totalt också!
Efter rundningen lämnade vi Inka förvånansvärt snabt och tappade snart bort hennes lanternor i kolmörkret medan vi passerade den ena Stephens halvtonnaren tätt i lä(!) och lite senare den andra i lovart, medan hon bytte till större genua.
Den ena efter den andra slog in mot finska kusten. En väderguru hade nämligen på skepparmötet sagt att det på natten skulle blåsa endast vid finska kusten. Men efter som det var alldeles uppenbart att vi för styrbords halsar utåt, gick betydligt närmare Porkala stod vi på enda tills vinden, efter ca en timme, bogade 10-15 grader mot S, och vi slog. Sedan mojnade vinden så mycket att vi i den något underriggade båten började lida.
Det var då vi upptäckte mörka moln komma svepande med god fart ut från estniska kusten. Vi beslöt att slå ut mot dem efter som det såg ut som om vi i anatt fall skulle missa dem.
Efter ca 3-4 M fick vi betydligt bättre vind och slog snabt till babords halsar, som nu var något fördelaktigare.
Senare medan skepparen sov, minskade vindstyrkan igen och ett nytt slag utåt mot nya moln gjordes med samma goda resultat.
Under morgonnatten mojnade vinden till ca 3 m/s och bogade en aning mot S så att vi hade kurs något under Porkala fyr.
I gryningen spanade vi nervöst omkring oss, men kunde endast skymta två segel långt framför oss och en mörk båt i lovart och en ljus något bakomoss i lä. Det var allt vi såg och kände inte igen dem.
När de två första rundade kom vi till att det måste vara Lygaia och Tarantella och den mörka båten var Huh-Mari. Vi rundade ca 10:30 och beräknade att vi i det skedet åtminstone var andra efter Tarantella totalt!
I Sovjet utan visum!
Ingen av de tre första båtarna hissade spinnaker och inte heller Cabane III, som kom efter oss, (!) men vi ansåg att det kunde gå och beslöt att försöka med slörspinnakern och minsta genuan. Det gick fint och strax efter halv ett rundade vi Tallinna Madal och bytte till stora spinnakern samtidigt som vinden dog ut helt.
Så småningom började det fläkta från OSO och Cabane gick förbi. När vi hade Kalbådan i sikte vred vinden något mot S och det blev åter dags för spinnaker.
Efter rundningen av Kalbådan 21,38 hade vi svårt att hålla kursen, men beslöt att gå så högt det gick med spinnakern och senare skära upp med genua.
På denna bog upplevde vi något som vi sent skall glömma!
Nästan totalt stopp i god vind
Farten saktade plötslig av alldeles tydligt och tillslut stod vi helt stilla med fullt dragande segel.
Vi hade kört in i en laxrev, som syntes tydligt i akterlanternans sken! Var bara att ta till kniven! Senare visade det sej att linan hade skurit in sej i nylonfenan, som låg framför loggen. 
Före kasunen ökade vinden till frisk och vi tog ner spinnakern, samtidigt som vi blev omseglade av en stor båt, som senare visade sej vara Carolina lll.
Efter rundningen av kasunen hissade vi vår hårdvinds/slörspinnaker, men borde givetvis ha tagit länsspinnakern, men det var ju mörkt och vi var trötta...
Men när vinden mojnade och vi fått kaffe och smörgåsar, kom den stora upp.
Vi gick i mål i mål 3:44 och på Merenkävijät framgick det att vi vunnit totalt över Tarantella med 20 minute!
Tarantellas skeppare hade sagt, när vi rundade kasunen, att vi vinner med 20 minuter, och for hem!
Tarantella var överlägsen i sin klass!

Efter bastu och en öl sov man gott några timmar innan det var dags att segla hem!

Tarantella hade just vunnit Gotland Runt TOTALT!                       

RESULTAT TOTALT:
1) Scampelill 1376,2
 2) Tarantella, 1396,6
 3) Lygaia,      1463,9
 4) Huh-Mari,  1478,4
 5) Cabane lll, 1499,6
 6) Carolina lll,1523,5
 7) Marinella,  1524,1
 8) Inka,         1554,1
 9) Dejaneira,  1557,2
10)Tina,          1580,9 .....
Klass II-III
1) Tarantella, H Ramm-Schmidt, NJK, 1396,9;
2) Lygaia, P Herlin, M 1463,9;
3) Huh-Mari, A Erkkilä, SPS, 1478,4;
4) Cabane lll, Å Sandström, HSK,
5) Carolina lll, T. Koivisto, M, 1523,5;
Klass IV-V
1) Marinella, H Kaitila, SPS, 1524,1
2) Tina II, G Bade (J Bremer), ESF, 1580,9
3) Asterix, J Jaakkola, M, 1581,8
Klass VI-VIII
1) Scampelill, T Finell, ESF, 1376,2;
2) Inka, A Ajanko, RPS, 1554,1;
3) Dejaneira, H Valli, M
4) Olivia, B-E Ingvall, NJK, 1811,2
5) Monique, K Parviainen, HSK, 1750,8
6) Dahling, E Dahllund, NJK, 1796,8;
7) Katrilli II, J Tuominen, HSK, 1811,2

ESFs årsbok om kölbåtar 1971   
Kölbåtarnas aktivitet under denna säsong begränsades till bankappsegling med folkbåtar samt havs- och distanskappsegling, ett mönster som hålligt sig kvar hela 5-års perioden. Framgångsrikast bland havskappseglarna var T. Finells och T. Webers Scampelill som bl.a. segrade i Emsalö runt och Hangö-Sandhamn och blev 3:a i Baltic Race. Alltså Gotland Runts kortare bana för mindre båtar.
 

1972 HADE VI EN NY SCAMPELILL
Den levererades som byggsats och jag byggde den på 8 dagar och några nätter på HSK.
När besättningen (Teddy, Bobi och Lella) kom för att segla Fem Fyrar, var jag så slut att jag bestämde att vi går och äter. Detta resulterade i att vi missade starten vid Gråhara med 12 minuter. 
Konkurrenterna var dock vänliga och väntade på oss före kasunen.
Vid Tallinna Madal var vi samtidigt med Deianeira och ledde, 3a var Hurley 22 före Olivia, Katrilli ll, Jokotai och Monique.
Vi spedde sedan på och ledde vid varje rundning, dvs Porkala, Kalbåda Grund, Tallinna Madal, Porkala, H:ki kasun och i målet vid Gråhara var vi 3,5 timmar före Ingvalls Olivia och tog segern före dem. (Texten enligt en tabell jag hittat!)
Hbls rubrik: "Tarantella överlägsen i Fem Fyrar"! De vann med 20 minuter. Vi med 2 timmar!

BALTIC RACE, Klass Vll IOR.
Början av min text har försvunnit, men citerar delar av vad en svensk dam skrivit om början av seglingen!
"På Kryss & Till Rors" använde rubriken "Labra vindar...." till sitt referat. Nåja, vi som seglade lilla banan kanske hellre skulle kalla det labra brisar med råge. Första dagen var visserligen synnerligen lätt och slutade med dimma i så att säga styv stiljtje. Vinden ökade något fram på kvällen och höll sedan i sig ända till målgång. Många anmälda, 267 st, däribland finländare, norrmän och danskar.

Underbar startdag, sol skön vind. hyfsad start, trots tämligen stark ström. Lämnar Alma i en färg-sprakande scen, tack vare alla spinnakrar. Går in mot land, trots dimma...vågar slicka stenarna vid Huvudskär. Västan kommer. Hittar rätt bland Landsorts fyrar, som inte alla gör (förtäljer elaka rykten senare). Sträcker (nästan) mot Gustaf Dalen.

Fantastisk läns mot Gotska Sandön, frisk vind och en sol, som  fullständigt vräketr ner. Tar höjd mot Svenska Björn efter sjörapportens siande om en vindkantrinf mot NV. Litar för mycket på den spådomen. Men, vi är inte ensamma om det misstaget. (Kopieringen slut!)

Från Gotska Sandön var det frisk spinnakerslör mot Svenska Björn för oss och vi ledde klassen. Någon väderrapport kommer jag inte ihåg att vi skulle ha hört. Vi broachade rätt ofta, men av erfarenhet visste vi att det ändå lönade sej. Sikten var minimal! Så vi hade ingen aning om hur konkurrenterna gick. (Tydligen tog många extra höjd och gick kanske utan spinnaker?) Någon hade väl bytt till genua tror jag.
Besättningen började knarra om spinnakern, men jag ville inte riskera att bli omseglad utan att veta om det! Tillslut gav jag efter och vi bytte till genua sista biten till Svenska Björn, som Bobi prickade rätt med radiopejlen.
På väg mot Almagrundet och på invägen mot mål såg vi inga konkurrenter, trots att vädret klarnat.

Optimisten Teddy ansåg att de var så långt efter, men jag garderade med att de är nog i mål redan.
Till all lycka hade Teddy rätt, denhär gången. Totalt blev i 3a i Baltic Race.
Min första Gotlandrunt seger var ett faktum.
Hur det var med den saken med Teddy vet jag inte!
(Damen vars text jag refererat seglade på Fight, som blev 3a i klass VI och hade obetydligt bättre seglad tid än vi, och förlorade mot oss. De startade således efter oss! (Varken starttid eller målgångstid framgår!)
 

ESFs Årsbok 1976:
1971: framgångsrikast bland havskappseglarna var T Finells och T Webers Scampelill som bl.a. segrade i Emsalö runt och Hangö-Sandhamn och blev 3:a i Baltic Race.
1972: Scampelill lyckades med besättningen T. Finell, T.Weber, B. Enochsson och R. Lindroos, som första finländska båt segra i klass VII Baltic Race. Även i övrigt gjorde Scampelill en god säsong.
1973: Bland havskappseglarna var Scampelill helt överlägsen i Finland i klasserna Vl - Vll enl. IOR. I Baltic Race blev Scampelill 2:a i sin klass och 4a overall bland 89 båtar
1974: De största framgångarna nåddes av Tom Finells nya Scampelill, som även deltog i Quarter Ton Cup i Malmö med 17e plats bland 47 båtar. (inte värt att nämna! TF)
Scampelill segrade för 3:e gången i 5-Fyrar och erövrade Essopokalen för alltid.
(I den sista deltävlingen var Teddy skeppare medan jag var på reservövning. Teddy fick sedan hålla pokalen diverse år, men den har nu satts i ESFs samlingar!)
HÄR FATTAS HELT VÅR TOTALSEGER I GULF OF FINLAND RACE!? OTROLIGT!

ETT MINNE FÖR LIVET - HAVERI !
Det började illa. Vi hade haft båten på tork och bottenputsning på Enokssons varv på Lill Aisarn. Vid sjösättningen, som vi också skötte själva, märkte vi inte att varvsägaren Eugen, hade fäst ett av fallen i ett träd. Detta för att båten säkert skulle hållas på vagnen, som hade stöd endast på ena sidan. Vi lät vagnen gå i sjön, med den påföljden att fallet drog ikull båten när den kommit ett stycke i vattnet. Vi fick båten på rätt köl och flytande på något sätt. Några skador kunde vi inte upptäcka! Efteråt förstod vi att detta kan ha varit början till vad som sedan hände.

Med endast Bobi och Lella hade vi tillryggalagt kasunen - Kalbåda grund - och närmade oss Porkala. Här missade navigeringen i dålig sikt och fyren Porkala Kallbåda, som står på en stor klippa dök plötsligt upp framför oss i den dåliga sikten. Eftersom vattnen är steniga här vände vi snabt tillbaka en bit innan vi sökte oss till sydpricken vi skulle runda. Så fortsatte vi till Tallinna Madal och vidare mot Kalbåda grund.
Vinden var frisk från NW och lite före rundningen hade det ökat ytterligare. Vi såg att Olivia, som var långt bakom oss, med bl.a. blivande storseglaren Ludde ombord på pappas Ohlsson 22a, hade tagit ner seglen. Varför förstod vi inte.

Jag gick på fören för att byta till ett mindre försegel, men ångrade mej och beslöt att vi tar ner storen och seglar med enbart genuan, så som Peter Norln hade gjort i Halt Ton Cup i Sandhamn och snuvat Z på segern. Hade beordrat att det skulle styras nära fyren, så att vi bara skulle stagvända runt den. När jag såg upp hade vi kasunen tvärs på c 50 m avstånd!

Det blev att ta höjd och gå ett stycke förbi innan vi kunde slå. När vi närmade oss fyren, efter stagvändningen, märkte jag att vi inte skulle klara den fast jag tog så mycket höjd det gick att få. Men försökte för mycket och miste tydligen för mycket fart för att kunna stagvända. Tvingades till en panik gip.
I gippen ryckte genuan tydligen så hårt i rufftaket att maststöttan av aluminium vek sej och masten gick av.

Vi hade ingen motor, så enda alternativet var att rigga en nödrigg! 
Var senare nöjd med att jag inte för ett ögonblick tappade nerverna utan genast började planera en nödrigg...

Allt skedde på eftermiddagen, 16:20 vill jag minnas. Sjön var hög, med toppar som sväpte över hela båten, så att vi måste ducka och hålla i oss, när de kom. Försökte rigga ett drivankare, men båten föredrog att ligga mer eller mindre med sidan mot vågorna....

Först satt jag en spinnakerbom i mastfoten och stagade med olika linor och så hissades en geanua  i skothornet och skotades från toppen. Det hela kom ner nästan omedelbart!!!

I något  skede försökte vi skjuta ett par nödraketer framför en tanker som gick på någon sjömils avstånd om oss, mot Neste. Det lär ha varit ett ryskt fartyg säger Lella. Ingen reaktion, men det var säkert de som alarmerade Sjöbevakningen? *                                   

Så riggade vi upp den nedre halvan av masten och stagade med linor som fästes i en vajer med kouser i ändorna, som lagts över den vassa brottytan. Sedan hissades storseglet så högt det gick, men storseglen på IOR­ båtar var små och vi kunde hissa bara ca den övre halvan av det. Det gav oss ändå styrfart och vi kunde styra mot Pellinge. Småningom förstod vi dock att vi gick mera med sidan före än framåt...

Under "riggningen" uppträdde Lella som en karl! Han var sjösjuk men försökte spy obemärkt, och fortsatte att jobba.

Efteråt har jag med tillfredelse konstaterat att jag hölls lugn under hela prosessen och sökte lösningar till nödsegel. Skönt att veta, men till alllycka har jag inte råkat utt för liknande situationer sedan dess!

I efterskott har Lella hjälpt mej att komma ihåg hur allt gick till:
 - Var förvånad över hur mjukt och ödmjukt masten kom ner
 - var imponerad av dig när du riggade nödrigg
 - Tykte inte om när vi avfyrade en nödraket som kom ner framför bryggan på ett rydskt lastfartyg
Han ignorerade oss - vilket han antagligen inte gjorde. Mycket möjligt att det var han som alar-merade sjöbevakningen.
TF: det var nog min tanke att de skulle tillkalla hjälp. Inte kunde de ju gör just någonting annat.
Hemsk tanke: att vi skulle hamna på ett ryskt fartyg! Tror inte att jag visste att det var en rysse när vi sköt nödraketerna!
 - trivdes inte speciellt bra i sjökojen som var "1/2-full med vatten".
TF: kanske det är därför som jag oftast sover i akterhytten, när jag inte på frivakten ligger på durkenn?
 - Sjöbevakningens professionalism var enorm. De lade sig på samma våg som vi, backade mot oss, jag gick till fören och kunde överräcka trossen åt killen som stod på deras akter (behövdes inget kastande)
TF: Jo men du glömmer att trossen du räckte dem, troligen var den de hade skjutit över oss, men glömt att fästa i sin båt!!!
 - När de bogserade oss till Lovisa, stod jag vid rodret och var enerverad över att de hela vägen lyste mej i ögonen. Antagligen trodde de att vi skulle sjunka!
TF: Nå de ville nog bara försäkra sej om att allt gick väl till!

Hur vi for hem minns vi inte, men antagligen kom någon efter oss med bil.
Så for vi visst tillbaka något tag och gav brenko åt sjöbevakarna. Möjligen kom Enocksson då med  Nocke och bogderade båten hem och jag for med den?

Beställde en ny mast från Benns i Stockholm och besökte också dem. Masten kom sedan med Silja Line till H:fors....

I HSKs höstsegling på 40 Nm drog vi genast från starten ifrån konkurrenterna och inte ens en grundstötning, där jag flög ända in i salongen, kunde hindra oss från att vinna över Olof Ahlbergs Skippy, HSK och vår systerbåt Jokotai, Heikki Kuitunen, M, Monique och Inka. Enligt vad jag själv skrivit i Hbl.
*) Hittade en dålig kopia av en artikel om det skedda som var från NP! Där fanns beskrivning på vad som hände med bl.a. Olivia och något om oss som inte stämnde med allt i ovanstående!
Nu har den lappen försvunnit!? Kanske kommer den fram ännu!?

1973
Ett Loggboks blad:
1973 startade Fem Fyrar 8.6 19:00 vid Gråhara. Vår start misslycksdes för att jag försökte jaga bort en S&S 6,6 som var i vägen för oss. Senare gick det upp för mej att det var en ny Jasmin, som hörde till vår klass! PINSAMT!
Det var lätt kryss till Kasunen och där hade vi en ledning på hela 11 minuter tíll systerbåten Jokotai, som försenat sej till starten. Den med spänning väntade debuten för Blue Bird 25 blev rätt negativ för Stephens båten, som låg fjärde efter Arabeski.
Vid Kalbådan var vår ledning 16 minuter. Blue Bird var trea, c 3h30 mimuter efter. Vid Tallinna madal syntes endast Jokotai. Vid Porkala måste spinnakern, som varit uppe sedan Helsinki kassun, tas ner.
Teddy serverade en appelsin, fångad ur havet! Vi ledde före Jokotai. Ingenting syntes bakom den.
Helsinki: bleket har bytts till ca 4 m/s S. Bakom syns ingen, inte ens med kikare. På Jokotai lär det ha funnits en kille som såg oss hela tiden, men de hade ju solljuset fördelaktigare.
I mål var vi 00:02.
Ingen seglingsnämnd på plats. Dom kommer först på morgonen!
Motorn startade inte. Strömmen var slut och vinden var 0,1!

Klipp ur ESFs årsbok:
Men de som kappseglade dessa år var framgångsrika.
En nyhet under jubileumsåret 1976 var en skärgårdssegling i samband med kölbåtarnas årskapp-segling, vilken blev föremål för ett stort intresse.
1978 blev Teddy Weber trea i klass V i Gotland Runt och fyra i FM-serien.
.... och till slut beslöt de göra något för saken. De tre bekymrade var inte oväntat Teddy Weber,  Tom Finell samt Georg Forsen, som också var en van och aktiv kappseglare.
Våren 1979 fick man till stånd ett möte till vilket femton av saken intresserade medlemmar kom. Slutresultatet var förstås att en kommitte tillsattes, som sedan ganska snabbt valde till namn Kölbåtsnämnden och därtill fastställde förslaget om en 50-60 sjömils nattkappsegling under namnet Pentala Race.

1979

AZAB 79, PLYMOUTH - AZORERNA - PLYMOUTH
Kai Granholm & Ulf Gråhn deltog i denna segling 1979 och vann sin klass med sin Olympos, en Avance 24. Strongt gjor, men tro inte att jag som representant för båttypen hade något att göra med detta beslut!
Kommer ihåg att Kai frågade mej om jag tror att båten klarar en sådan segling! Jag svarade att det gör den väl, men att jag nog inte skulle ställa upp med en så liten båt!
Kai köpte båten, deltog och vann sin klass, som hade 23 båtar på 22-26 fot! Totalt ställde nästan 100 båtar upp och Olympos blev 31:a totat.
 

 ESFs Årsbok:
Redan 1980 ordnades första Pentala Race som gick västerut runt Porkala-fjärden och tillbaka och mätte 60 sjm. Det var lyckat, Tom Finell vann, och man fortsatte sedan med att ordna racet varje år. Därtill segrade Mikael Enari med sin "Candida" både i Emsalö-Runt och Gulf of Finland Race, medan Teddy Weber segrade i Fem Fyrar.
Finell prövade på två Avance 36:or och övergick 1982 till Comfortinor med vilka han fortsatte att samla segrar och pris.
I Pentala Race 1984, med hela 79 deltagare, blev Georg Forsen med "Sabrina" etta i sin Scandicap klass och även etta sammanlagt i Scandicap `rank`ingen. Även Mikael Enari seglade fint; på fjorton Scandicap starter 1986 tog han sju segrar. Det började se bättre ut....

1980 Ställde min fru Mona (vid rodert) och jag (övriga uppgifter) upp i NJKs segling Helsingfors - Kajholmen i Avance-36 klassen. När vi passerade Kajholmen på väg till det sista märket, i klar ledning frågade jag om vi skall hissa spinnakern på den sista sträckan till mål. Klart det, blev svaret! Och gasten hissade blåsan genast efter rundningen. Hon skötte skotningen tills jag var klar på fördäck!
Den segern är en av mina bästa seglarminnen! Och jag kan försäkra att de äldre NJK-herrarna, i åtminstone två båtar i vår klass var "lika sura" som vi var glada den kvällen!

  Foto: Pekka Montonen på Kajholmen.
Mona med vår prisskörd. Stopet är PENTALA RACE ÖJA STOPET, ett vandringspris donerat av båttypens tillverkare. 1981 tog vi det för andra gången. Vem som då var med kommer jag inte ihåg. Sedan tror jag att vi inte hade någon 36:a mera och 1983 tog Jussi Bremer pokalen och 1984 Alliance, P Andersson, NJK. Så lånade jag Beatrice, för jag ville ha det stopet! Tog hem pokalen för alltid,  trots Patas hot och spådomar om annat resultat! :-)
Vem jag hade med mej då har jag inget minne av! MEN POKALEN HAR EN HEDERSPLATS I MIN HYLLA OCH MITT HJÄRTA!
Pokalen hade doneratats av AB ÖJA BÅTAR - OY ÖJAN VENEET och skulle ha tillfallit donatorn efter to år om ingen hade erövrat den tre gånger och fått pokalen för alltid före det!

1982 Hade jag börjat sälja svenska Comfortina 32. En båt som blev en storsäljare och åtminstone i våra händer mycket framgångsrik i kappseglingar, ända till 2008! Båten fick genast i början en ordentlig reklamkick i.o.m. att Assi Weber fick för sej att Mona och hon skulle delta i FM med flickbesättning med Comfortinan.
Mej behövde de inte övertala till det. Mona visste jag ju vad hon går för och när de fick kända jolleseglare, som Nina Ehrnrooth, Bianca Pacius*, Mia Eklundh och Nina Dahlberg, med sej, var det ju bara att ta dem ombord och bekanta sej med båten och systemen. De var sedan med på många kappseglingar med Mona och mej. Bl.a. en gång i Åbo vattnen. Ett sannt nöje alltså!
Av dessa tävlingar kommer jag bäst ihåg (2023 när detta skrivs) Fem Fyrar!
*sommarställe i anslutning till vårt Stakevik. Hon seglade ibland med oss och vi plockade då upp henne från "stenen" i deras strand. 

Klipp ur ESFs Årsbok 1986 där Bianca skrev om deras project:

SOMMAREN 1982 "VI TJEIER"
Detta är skrivet sommaren -83, en sommar då jag inte hade möjligheter att segla utan fick lov att "leva på minnen".
Det hela började tidigt på våren då Mona och Assi beslöt att göra slag i saken. De tog till telefonenen..... Någon dag senare var saken klar. En kvinlig besättningför s/y FORTINA hade samnlats ihop och det hela kunde sätta igång med målet att genomföra IOR-FM....
VARIFRÅN BÖRJA?
.... Det fastslogs att att Tom skulle börja med att ta med ombord ett par stycken av oss åt gången (tillsammans med sin egen besättning) och sedan skulle vi småningom överta hela båten.

FEMFYRAR

TF:  (2023, med stöd av Teddy) Kommer endast ihåg att början inte gick så bra. Men vid rundningen av Tallinna Madal låg vi klar tvåa, men långt efter Teddy och Assi, som inte syntes i diset och mörkrtet! Vi gick på kurs mot Porkala klart före följande båtar, som väl inte ens syntes! Flickorna var deppiga och Nina E gick på frivakt. Jag tyckte det var ett lämpligt ögonblick för mej också att ta en vilopaus! Kommer ihåg att jag då sade åt Nina att ingenting är ännu avgjort!
Vad som helst kan ännu hända! Så gick det också!

Bjanca: Mörkt, kyligt, tyst, lanternor glimmar i horisonten - tiden går - plötsligt vatten som forsar, ett rop: "Styrbord"!
TF: Vi hade fått fast Webrarna, som hade fått svag kryss. Så blev det hård fight med oss i ledningen, som vi lyckades hålla ända till målet vid Gråhara! Återstod att föra papren till seglingsnämnden på fyrön!
Glömmer aldrig hur besättningarna på större båtar som kom ut därifrån GLODDE PÅ OSS MED STORA ÖGON!
Bianca: "Vi vann, Vi vann": och ingen var mera trött. Fram kom licören (det enda som fanns ombord att skåla i) och skål för oss. En stämning som inte går att återge rådde ombord. Sällan har man skådat ett lyckligare gäng.

OCH SEDAN
Efter det följde ihärdiga övningar, flera onsdagsseglingar på ESF, och alla veckosluten och dessutom några dagar under veckan, för den som bara hade tid.
Tom gav goda råd och kritiserade, kommenterade och grälade, tröstade och förklarade, vi kämpade och svor, skrattade och hade roligt: visst lärde vi oss en hel del.

Första veckan i augusti skulle då allt vara klart...
Bankappseglingarna var något av en påfrästning för psyket. För det första fanns det nästan ingen vind, och för det andra fanns det ett antal starka viljor ombord, vilket ledde till smärre menings- skiljaktligheter, med skarpa disskussionersom följd. Allting reddes dock upp och resultatet var mera lärorikt än problem. (TF: Där hade min skolning tydligen missat. Skepparen eller möjligen en sailing master skall vara den som bestämmer! Beslut skall inte göras på basen av "torgmöten"!)
De längre kören var fyllda av upplevelser (vilka jag berättar om i ett senare skede) och en gemen- skap man bara, enligt min åsikt, kan uppleva då man är 6 personer i en båt ute på "stora" havet.
Vi slutade på sjunde plats, många erfarenheter rikare, och mycker nöjda.
(Bianka fortsätter nog med 1,5 sidor till om upplevelserna, men min tid räcker inte till för tillfället! Försöker senare fylla på! Men hela texten finns i ESFs Årsbok 1986!)

Efter FEM FYRAR, som man vann under Amiralens övervakning!

Fr.v. Nina Ehrnrooth, Mia Eklundh, Bianca Pacius, Nina Dahlberg och Tom & Mona Finell.
Assi Weber seglade med Teddy och blev besegrade!

(Forts. följer!)

 Frisk Bris:

"Fortina" från ESF deltog med endast kvinnlig besättning i FM-seglingarna i havskappsegling den 3-8.8.82 i Helsingfors och nådde 7:de placering sammanlagt i sin klass IOR IV, där hon var minsta båten. Prestationen är desto mera anmärkningsvärd då Fortina, som hör tilltypen Comfortina, främst är en familjebåt med ombonad och gedigeninredning, ett tjockt och starkt skrovlaminat, en stadig mast och en tung blyköl, varför båten är tyngre än de flesta konkurrenterna. Yachtens huvud-dimensioner är: Löa 9,50, bredd 3,27, djupg. 1,7 m, depl. c:a 4,2 t,segelarea (krysställ) c:a 50 m2.

Frisk Bris harangerar Fortinas besättning bestående av skepparen Mona Finelli, Nina Dahlberg, Mia Eklundh, Bianca Pacius, Nina Ehrnrooth och Assi Weber, med följande vers, som ingått i en av de allra första årgångarna av Frisk Bris:

Hej, fröjd uppå blånande stig!
Min båt, det är vännen min.
Kom gosse, kom tävla med mig!
Min fart är så god som din.

 

ESFs Årsbok:
Rapporteringen om ESF-kölbåtarnas aktiviteter i slutet av 80-talet kunde bestå av en lång förteckning med ständigt ökande antal deltagande båtar av olika slag i olika kategorier. Samtidigt hade också antalet kappseglingsarenor ökat genom att det för varje segelförening med självaktning nu fanns plats att ordna egna köl-, kust-, distans- eller kanske havskappseglingar, ja alltså "Race" med tillräckliga antal deltagare. I synnerhet två deltagarnamn som återkommer varje år i de flesta sammanhang är inte överraskande Tom Finell oftast med "Facilia" (båttyp Facil, som jag hade som demobåt paralellt med Comfortina 32an) och som god tvåa drabanten Stig Lindroos med "Snugl".

Vid de av ESF 1987 ordnade mästerskapsseglingarna för regelklasserna i IOR och Scandicap och följande år arrangemangen för både Pentala Race, South Coast Race och 8-timmarsseglingen var båda herrarna vanligtvis med och bland de främsta.
Följande år segrade Tom Finell med "Facilia" i Havskappseglarnas Scandicap `rank`ingseglingar klass I, med "Snugl" som tvåa. Samma år uppnådde ESF därtill i esboföreningarnas `rank`inglista för kölbåtar, lagsegern med redan nämnda "Facilia" och "Snugl" kompletterade med Kim Hanslins "Day  Dream" och Jan Bades "Andromeda". Föreningen fick även priset som mest aktiva segelklubb i Esbo.

 

 

 

 

content placeholder

MIN FÖRSTA SEGLING ÖVER ATLANTEN
Hade redan i slutet av 80-talet små funderingar om att någon gång segla över Atlanten och senare kanske jorden runt.
Så fick jag höra att klubbkompisen Stig Lindroos skulle segla till Karibien med fru Britten och sin då 11 åriga son Ted. Anmälde mitt intresse att hjälpa dem över "pölen" och blev accepterad.
ARC 1991.
Vi kom överens om att ställa upp i Atlantic Rally for Cruisers, kanske främst av säkerhetsskäl. Den obligatoriska dagliga kontakten mellan båtarna ger trygghet och det är stor chans att man kan få hjälp per radio om man råkar ut för problem, som man inte kan lösa på egen hand. Det gör många!
Vi valde att ställa upp i Cruising Racing klassen, för där har man rätt att köra med motor (bestraffas med en hemlig koefficient på de körda timmarna), och behöver inte bli drivande på Atlanten om det blir bleke. Lite motorkörning i rätt ögonblick kan givetvis spara avsevärt med tid.
ARC gick från Las Palmas till St Lucia, med start i början av november och den trippen lärde mej en hel del om hur det skulle vara att segla till Karibien. "Alla" hade besättningsproblem, passadvinden kommer om den kommer den tiden på året...
UTDRAG UR MIN "DAGBOK"  
Efter en medelmåttlig start i mycket lätt sydlig vind (passadvind skulle ha betytt stadig NO) gav  skepparen mej ratten och kommandot.
Tre timmar efter starten hade vi endast en 69-fotare framför oss, som just gått förbi med motor. De andra var så långt efter att vi behövde kikare för att känna igen de närmaste.
Vi hade utnytjat en stark medström nära stranden! Den hade jag upptäckt när jag såg att stolpar på land "rörde sej", när vi gick nära land.
Sedan dog vinden helt ut och det blev allmän motorkörning.
Skepparen trodde att det lönar sej att gå ner mot Cap Verde och söka passadvinden, men frågade min åsikt. Jag hade talat med tre "experter" och alla svarade ungefär att "passaden kommer, om den kommer, först på slutet". Efter det beskedet hade jag kollat på en jordglob på det stora varuhuset El Corte Ingles, hur storcirkeln går och noterat var halvvägs punkten låg. Sökte ut punkten på sjökortet och svarade "den här vägen".
Skepparen kompromissade och valde en kurs mitt emellan. Efter målgången visade det sej att de som klarat sej bäst, gått storcirkeln till St Lucia!!!
27.11 I natt begränsades vårt snackande och segeltrimmande till det allra nödvändigaste. Skepparparets nattsömn störs. Rekord dygnsetapp, nästan 200 Nm.
28.11 Spinnakern upp vid gryningen. Enligt mina kalkyler, på basen av rapporterade possitioner, ligger vi före den båt, som enligt stora båtarnas privata resultatservice ligger etta! Vi fanns inte på deras lista.
Så kom skepparen in och avbröt mitt radiolyssnande och bad mej gå ut på vakt med min vaktpartner. Då märkte jag ett svart moln, som kom bakifrån och varnade skepparen. Han kommenderade mej bakom ratten och därifrån leda nedtagningen av spinnakern. Då insåg jag att ingen hade flytväst på och påpekade det. Det resulterade i att alla, utom jag, rusade in efter sina västar. C två minuter gick förlorade?
Just när vi skulle börja nertagningen av den stora blåsan, kom en supervåg och ville tvinga oss till en kinesisk gip. Lyckades med en hårsmån undvika det, men sedan kunde jag inte undvika en våldsam broach.
Britten stod som bäst i pentryt och diskade porslinet! En porslinstallrik flög ut ur torkskåpet och ner mot båtens babords sida och krossade GPS:ens ruta.
Spinnakern fick vi bara halvvägs ner. Fallet hade låst sej mellan blocket och trissan i masttoppen. Efter ca 20 minuter hade vi lyckats samla ihop seglet och surrat det bakom storen. Lite senare, när regnbyn gått över kommenderades jag upp i masten. Vägrade dock att gå ända till toppen i den stora sjögången, utan kopplade bara lös spinnakern och fäste fallet.
1.12 Var uppe i masttoppen en lång stund medan Stigu bytte fallblocket och hissade upp det igen. Spanade runt horisonten men såg inte en enda båt! Väl nere fick jag ta en öl och gå och vila mej i hytten. Då slog det mej att jag förstår att en känslig person kan få panik här ute. Tusen Nm till närmaste land, flera tusen meter neråt..…!   Somnade, men vaknade till ett jubel! Vi hade fått vår positions koordinater i radarn! Sateliterna hade varit urfunktion en tid p.g.a. service eller något liknande. Nu var de på igen och vi hade kol på vår position!
12-tiden hissade vi spinnakern för att torka den. Ner igen 20.00.
21.00 totalt bleke. Motor i 21 timmar, inklusive 40 minuters paus för simning.
4.12 Ligger bland de 10 bästa i fältet. Kanske tvåa i korrigerad tid, trots att skepparen inte vågar segla med spinnaker. Storbommen lossnade från masten. Inga skador i den lätta vinden. Spinnakern uppe halv timme. Halvvägs firades med cider.
Våra dagliga radiokontakter med de två andra finska båtarna, har alldeles tydligt en lugnande effekt på skepparen, som tydligt är tyngd av ansvaret och osäkerheten om vad det stora havet ännu kan bjuda på. Så lätt det är att bara vara gast och göra som man blir tillsagd. Inga bekymmer om besättning, båt och utrustning. Men nog skulle man ju gärna tävla lite aktivare. T ex spinnakern uppe åtminstone i lätt väder.
Var dock inte beredd att försöka övertala skepparen. Om något hade hänt igen, så hade jag fått skulden. Slutade redan tidigare att övertala skepparen att få styra för hand. Vi körde 90% med autopiloten, den lär ha styrt bättre än vi!?
De andra finska båtarna var Sannamaria (Inferno 33) och Gloria (Swan 391). Med Gloria hade jag seglat från Jakobstad till Helsingfors med förra ägaren. Ett äventyr som sent skall glömmas! Efter det seglade min fru och jag ännu med henne till Kiel. Världen är liten!
6.12 Vi går uselt i förhållande till andra. Passaden kom? Lugn och stadig gång!
7.12 Nattens hundvakt var den enklaste vakten på hela resan, ingenting att göra alls, men skepparparet meddelade att det varit den värsta frivakten för dem! "Trodde minst att det var världskrig"! De måst ha haft mardrömmar!
9.12 Vinden kom igen mera från sidan, vilket ju var bra för oss som inte just använder spinnakern. Körde med radarn på natten. Flytande containers hade setts i området. Totalseger nu utom räckhåll enligt mina kalkyler.
10.12 Britten föreslog igen spinnaker i morse. Men nej! 16.00 hade vi fått vin till maten (god som vanligt, men vad annat kan man vänta av Britten) och nu fick vi hissa spinnakern men alla måste vara uppe till solnedgången, då spinnakern togs ner och min vakt började. Vi fick order att vaka till 02.00. Skepparn var trött. Vi turades om att sova, Aarne och jag. Jag mådde illa och hade feber vid läggdags.
11.12 I mål 08.01 lokal tid efter 16 d 23 h. Först i klassen och tjugonde totalt.
I en vecka trodde vi, och alla andra också, inklusive Jimmy Cornell, som är enväldig arrangör, att vi skulle vinna klassen i korrigerad tid. Dagen före prisutdelningen kreverade bomben. Vår klass vanns av en båt från racingklassen, som använt motorn. Borde ju ha diskats! Herr Cornell (1993 döpt till "Jimmy Who?") förklarade att reglerna aldrig var menade så som de skrivits och att samma båt ju inte kan få två pris och vi skulle ju få "line honor" priset!
Under ARC hörde jag första gången om America 500, en tävling och eskader från Spanien till San Salvador i Bahamas, som skulle starta sommaren eller alternativt hösten 1992 från Spanien. Upptäckten av Amerika till ära.

                                                        ¤

MOT AMERICA 500 - FRÅN DAGDRÖMMAR TILL BESLUT.
Tanken på att ställa upp gav mej ingen ro. Så det var bara att börja undersöka förutsättningarna.
Hade sålt min Comfortina 38 just före avfärden till ARC. Nu lovade varvet en ny på två månader, ovetande om alla de ändringar, som jag måste/ville ha gjorda.
Båtförsäljningen, liksom det mesta i landet, gick trögt och verkade inte vakna till liv på länge. Niku Wärnhjelm (16), anmälde sej oväntat för hela projektet, och snart fanns en hel besättning.
Dags att sätta igång på allvar. På ett halvt år skulle allt det göras, som flera finska deltagarkolleger använt t.o.m. tre år till. Det talades om ett tjugutal båtar från Finland!
Ville starta mot Spanien på försommaren för att undvika stormar på Biscaya. Hade bestämt mej för att starta i grupp II i oktober, så det blev ju tid över i Spanien att bygga och trimma.
Beställde en Comfortina 38, i början av februari i hopp om att den skulle vara färdig i mitten av maj för transport till Esbo, där vi skulle installera alla instrument. De köptes givetvis i Finland.
Nikius familj överraskade mej och anmälde sej för biten till Puerto Sherry i Södra Spanien, som var samlings-plats för America 500! De ordnade semester f.o.m. midsommarn. Själv var jag förberedd på att båten skulle bli försenad med tanke på alla ändringar jag ville och måste få gjorda.
- Bl.a. räckte ej 220 liters vattentank enligt tävlingsreglerna. Det beställdes en spegelbild av den tank som ligger under babords salongskoj, för att placeras under styrbords koj.
- Då måste ju batterierna flyttas till annan plats.
- För dem fann vi en bra plats, som var några centimenter för liten för de batterier jag ville ha, och måste förstoras ....
- Kartbordet ville jag vända 90 grader.
Allt detta var givetvis ändringar, som för ett båtvarv är mycket besvärliga, tidskrävande och dyra att utföra mitt under den värsta vårrusningen och varvet lovade aldrig någon leveransdag. Men de gjorde allt och jag tror inte att jag betalade mycket extra för det. (Hjälpte visserligen till med vad jag kunde vid mina besök på varvet!)
Till slut var båten leveransklar och togs med bil till Stockholms skärgård (sparade ju tid) och sjösattes 11.6 i Dalarö och kördes till Hangö av Niku och mej. Den första seglatsen blev mest motorkörning. Enda hjälpmedlen var en hand GPS Garmin 50 och en omonterad kompass.
Naturligtvis kom vi till Hangö på fredag kväll och kunde inte tulla in före måndag morgon. Men NMT telefonen var uppfunnen, så per telefon var det avtalat med tullen att vi får börja installera våra instrument genast och Lasse Wärnhjelm mötte oss med en ansenlig mängd grejor, så väntetiden utnyttjades effektivt.
En av de finska deltagarna var Eki Laurila med Finngulf 36:an Janpia. Vi hade planer på att starta ungefär samtidigt, men Janpia var redan vid Bornholm.
På måndag kväll passerades sedan ESF:s klubbhus på Pentala, med styrelsen samlad på trappan, hälsande med klubbflaggan. Niku och jag kände oss mycket stolta och hedrade, men hur svara med klubbflaggan väl bunden till häckstaget? (Flaggstången var hemma). Fadäsen grämer mej ännu, men kanske har vi gottgjort den genom att föra klubbens flagg med ära ute i världen.

s/y FUN STAR - SIKTATAR PÅ AMERICA 500.
Hur båten fick sitt namn kommer jag inte ihåg, men "Fun" härstammar från min första båt, Ving L-73, och har på senare tid förekommit i namnet på några av mina båtar. I varje fall fick båten en egen flagga, med en stjärna som rusar upp i skyn av ren glädje. Skepparens "specialdesigner", Milla Paro, hade hjälpt till att ta fram den enligt noggranna direktiv.

 

 

flaggan!

 

Förutom fördubblad vattentankskapacitet (till 440 liter) ökades också dieselkapaciteten drygt 200 liter. En watermaker, som producerar 10 L/h (8 Ah) installerades. Den fungerade utmärkt och vattnet var verkligen gott, men rekommenderar nog en handdriven, som kan tas med i livflotten om så skulle behövas.
Pinnstyrning ville jag definitivt ha. Det ger känsla och är enligt min mening mycket bättre på kryss, tyckte jag då. (2008 fick jag min Finngulf 33 med rattstyrning och då hade jag redan lärt mej att segla med ratt på några ARC seglingar. Då fick jag också själv bestämma utväxlingen på den och ratten fungerar perfekt, men är givetvis i vägen i hamn

RIGG OCH SEGEL.
Möjlighet att få en mast-head rigg fanns, men ville inte ha en sådan. Här hemma tycker jag inte att den passar och i planerna ingick inte att sälja båten genast. På stora hav är topprigg med raka spridare att föredra, inte minst med tanke på slitaget av storseglet på läns.
Trots att vi skulle tävla, blev det rullgenua. Här kom säkerhetsaspekten in. Att i mörker och hårdvind måsta sända besättningen på fördäck, för att byta försegel, tilltalade inte alls. Av samma orsak blev det en-lins-revning och kullagertravare till storseglet. Lyckat! Snabbt och bekymmerfritt att ändra segelytan.
Vidare fick riggen (Seldén) ett löstagbart Kutterstag, för tre fockar, som fanns från gammalt i lager. Ett likaså löstagbart Babystag skaffades. Bardunerär inte standard och sådana såg jag mej tvungen att skaffa. Trots att de ju alltid är i vägen.
Det lönar sej knappast att spara på segelkvaliteten på en tripp som denna. Därför blev det spectra rullgenua och dacron stor från Diamond och eftersom jag tidigare fått en super spinnaker till min Comfortina 32:a från dem, var det naturligt att ta också dem därifrån. Storen gjordes med genom-gående lattor och det var ett misstag. Sidostagen skavade ideligen hål i duken vid lattorna. De bakåtsvepta spridarna!!!
Ursprungligen var det tänkt att seglen skulle skäras hos Diamond och Steffi Stenström på Dolphin Sails skulle sy ihop dem i Lovisa, men han fick för mycket jobb, så de togs färdiga från Danmark.
INSTRUMENTEN.
Autopilot ingick givetvis i utrustningen. Övriga instrument bestod till en början av logg, ekolod, vind, GPS och elektronisk kompass (förutom Suuntos magnet dito). Alla från Autohelm, som hade fungerat bra på s/y Snugl i ARC.
Garmin 50, bärbara GPS, skaffades som reserv. En Furuno radar, av senaste modell var, förutom dess normala användning, det bästa sättet att kolla boatspeeden i förhållande till närliggande båtar!
I tävlingsklassen, som vi skulle starta i, var SSB-radio obligatorisk. Tävlingsbåtarna måste nämligen dagligen kunna rapportera sin position och vindförhållandena.  SSB:n kom också från Furuno och till all lycka var det avtalat att säljaren monterar både radarn och SSB-radion. VHF hade vi givetvis också, men den togs från Fortina FUN (Comfortina 32).
Vidare fanns en Qompaq PC, som i samarbete med SSB:n, genom en modul, fungerade som vår väderfax. En mini printer var också beställd. Man bör ju skriva hem, sådär en gång i året. Mest blev det dock fax till dottern Marina och Hbl. En lång artikel till Frisk Bris blev det också från Bahamas.
MOTORN.
I stället för standard motor valde jag turboversionen. En Volvo på knappa 50 hkr. Kanske lite överdrivet kraftig,men den fungerade mycket bra, trots att den användes "oförlåtligt" mycket. Bränsleförbrukningen var otroligt liten. Den var dessutom miljövänligare än standard motorer i och med renare avgaser. En sådan som används på Sweitziska sjöarna.
OJUST LIST.
Tre dagar gavs det skepparen att få båten i skick i hemhamnen. Det var alldeles för lite, men rykten spred sej i hamnen att transportbesättningen hoppar av om båten inte startar till midsommaren.
Vad göra? Spinnakerbommens delar fanns inte ens i landet ännu. Avtalad provkörning med båten för att kolla instrumenten blev det aldrig möjlighet till. Tyvärr! Båten var ju natt och dag fylld av jobbande grabbar. Sittbrunnsbordets fot hade glömts på varvet och inte ännu kommit till Helsingfors....
Frej Andersin kom till hjälp, efter vink av skepparen. Han bjöd oss till sej över midsommaren, till sitt sommarställe i Ekenäs skärgård. Vi var alltså på väg på midsommaraftonen. Vi skulle ju tulla ut från Hangö och det beslöts att skepparen, åker till Helsingfors efter det som ännu saknades, medan "alla ESF:ares elektriker" Krister Nordström, som också var med på midsommarfesten, gjorde de sista elarbetena.
Till Hangö levererade Tore Kindstedt PC:n och printern, som måste kopplas till båtens 12 volts system.
På vägen till Hangö hann vi också besöka klubbkompisarna Ami och Bo-Erik Jensen, som har sitt sommarställe nära Andersins. FUN Star och Nordströms Fancy (Sirena 38), lär ha flyttat på deras bojsten till förtöjningsbojen, trots lätta vindar.  Något förvånande med tanke på vår hösteskader dit några år tidigare. Då var vi tre båtar i samma boj. Hoppas den har förstorats, så man i framtiden vågar komma dit och bada bastu. Vi blir lätt rätt många båtar.
PÅ VÄG MOT VÄRMEN.
Janpia var i Kiel kanalen när FUN Star äntligen kom i väg 25.6. Vi var drygt 600 Nm efter dem.
Före starten hade skepparen besökt huvudstaden och köpt en stereo kassettradio och en TV, som fungerar i hela världen. Båda från Grundig. Huvudtanken var ju att vi skulle kunna titta på mina videoinspelningar.
Spinnakerbommens delar kom i sista minuten och Jussi Bremer monterade dem på noll tid och de flesta ogjorda saker var avklarade.
Med i bagaget till Hangö fanns också skepparens sista djupfrysta inhemska kräftor från föregående säsong. De brukar vara uppskattade och fick duga som avskeds fest och mutor.
Vi var alltså äntligen på väg! Och vi var, förutom skepparen och skeppspojken Niku (16), den sistnämndes familj, Sussi och Lasse Wärnhjelm och lillebror Basti (12).
Vi hade alla kappseglat tillsammans rätt mycket och kände varandra rätt bra. Bl.a. hade vi med Sussi vid rodret blivit Esbomästare i LYS 1991 och Niku var med och tog silver i IMS FM samma år i Kotka. Allt med Fortina FUN.
Det hade varit indiansommar en längre tid före FUN Stars sjösättning och inte en droppe regn, så vitt jag kan komma ihåg. Men i det ögonblick båten lyftes från bilen i Dalarö, började det regna.
På Norra Ostersjön var det nu rätt svalt, speciellt på nätterna. Kallt är väl rätta ordet, av besättningens klädsel att drömma. Fast jag betraktar mej som en "frusupelle", hade pipon lämnats hemma, men första natten kom nog skidhalaren till användning.
KVALIFICERINGSSEGLING.
För att få ställa upp i America 500 fordrades att båten seglats non stop, minst 500 Nm "ocean passage", med skepparen och minst en besättningsmedlem ombord. Detta skulle vara avklarat före 30.6, så vi hade ju "god tid", att på den östersjönska oceanen, uppfylla detta krav. Efter som vi skulle starta i grupp II, först 9.10, så var tidsgränsen knappast så allvarlig. Lite tveksam var man däremot eftersom en finsk deltagare i sten påstått att Hangö - Kiel inte är tillräckligt långt. Vår GPS fick distansen till 554Nm och 29.6 vid 19-tiden var vi i Kiel.
MAN ÖVER BORD MANÖVER.
26.06 kl 9.55 såg Lasse en vit trädgårdsstol flyta i havet. Vi vände och lyckades få upp den, trots spegelblankt hav. Eftersom den var helt felfri, i plast, beslöts att den stannar ombord och 15.50 testade han den på fördäck, avnjutande en Campari i det soliga vädret. (Bild finns!) Vi gick med motor då.
PROBLEM MED AUTOPILOTEN.
Autopiloten hade jag själv monterat på varvet, enligt direktiv av deras experter. Vid en test i hallen fungerade den helt enligt manualen. När vi skulle starta från Dalarö blev den galen genast då den kopplades på. I Esbo konstaterade Maritims representant att centralenheten var vattenskadad och tydliga tecken på det kunde ses. Hur detta var möjligt är ännu en fullständig gåta. Kretskortet byttes och igen fungerade den perfekt, i hamn. På väg till Andersins fick vi inte den att styra. I Hangö fick vi sedan, per telefon, direktiv att utföra en inställning och då fungerade den igen perfekt, i hamn. När vi sedan startade från Hangö vägrade den igen. Just före Kiel fick jag NMT- kontakt med Maritim, men ingen lösning hittades.
På Guernsey tog vi sedan kontakt med lokala agenten, som igen bytte krätskortet. Igen fungerade allt, i hamnen, men inte till sjöss. Lite före Brest (F) beslöt Lasse att nu skulle den fås att funka och tog handboken. Själv gick jag för "hundrade" gången in i kalibreringen och märkte att killen på Guernsey ändrat en inställning, som Maritim gett. Hoppsan! Autopiloten fungerade!
KIEL OCH KANALEN.
Vi styrde mot marinan Laboe på östra stranden, där det skulle finnas tull, men hamnen var överfylld och från en svensk båt meddelade man att tullen inte var på plats.
Vi flyttade över till andra sidan, till Stickenhörn, där man meddelade att man inte behöver gå till tullen (?) om man ingenting har att förtulla. Härifrån kontaktade vi också skeppshandlare Willi Ludwig, som sedan hämtade varorna till båten. Urvalet var inte speciellt stort, i synnerhet angående matvaror och inte var det helt skattefritt heller. Moms på ca 8% verkar det att ingå i räkningen.
Tullen borde ha kommit ombord och kolla leveransen, men det besvärade de sej inte med, utan hade på förhand stämplat handlingarna.
En annan skeppshandlare lär finnas vid infarten till kanalen, på norra sidan.
Vi flyttade senare närmare centrum, till Kieler Yacht Clubbs marina. Därifrån var det närmare till centrumbutikerna. Ett problem, som vi mötte i Tyskland, var att det var mycket svårt att hitta ställen där VISA-kort dög.
På kvällen fick den nya stolen sin invigning, som skepparens "tron" i sittbrunnen. Både till kvällsmåltiden och eftersitsen. Det måste ha blivit betydligt varmare, för på bilderna sitter vi i kortärmat och shorts.
Den första juli vid 11-tiden körde vi in i Kiel-kanalen (Eg. Nord-Ostsee-Kanal) och 20-tiden hade vi avverkat de 54 sjö-milen till Brunsbuttel i andra ändan. Under den motorkörningen hann jag montera tre sjökojer.
Där träffade vi s/y Marilyn från Helsingfors, som varit ute i världen i flere år och nu var på hemväg. Av dem fick vi också några goda råd. Vidare låg finska Contrasten Ramona där. Hon startade mot Helgoland samtidigt som vi for ut genom sista slussen mot Nordsjön.
Vi hade stora problem att hitta ett matställe där Visakort dög. En kinesisk restaurang räddade oss!
Ingen av oss hade seglat i tidvatten förut. Den 2.7 kl 16.20 forsade vi ut mot Nordsjön för motor. Snart insåg vi att det var dumt och hissade segel i den friska NW:en och seglade förbi Ramona, som ännu gick för motor.
19.00 Beslöts gå till Cuxhaven över natten, för att "samla mod" inför det okända.
Följande morgon fixades lite småsaker på båten och köptes lite grejor taxfree, med Visa. Flaggspel, ögglebultar, skeppsklocka, båtshake mm. Allt detta hade jag nog fått billigare hemma med mina rabatter, men man kommer ju inte ihåg allting när man fjäskar.
Lasse och jag irrade omkring på ett stort område innan vi äntligen hittade tullen, där vi måste få stämpel på dokumenten för ovan nämnda varor. Det brukar ju hjälpa att fråga sej fram, men det var just det vi gjorde och skickades av och an. MÖTE MED TIDVATTNET.
Efter att ha tankat var det dags att ge sej iväg, i 4 m/s E. Vi gick med spinnaker och farten var god, tack vare medströmmen.  När vi kom ut på öppet vatten, började tidvattnet påverka båten på ett märkbart sätt, som förbryllade mej och jag kommer ihåg att jag ingenting förstod av båtens beteende till en början. Till all lycka hade vi dagsljus och kunde se bojarna, som verkligen ligger föredömligt tätt på detta område.
Ännu i denna dag förstår jag inte hur man klarar sej utan GPS i dessa vatten, vid dålig sikt.
Vid vaktbytet 06.00, kunde skepparen i Sussis och Lasses miner avläsa, att livet var mindre angenämt. Vi hade frisk kryss och det regnade. Kollade i hamnboken och beslöt att gå in till Lauwersoog i Holland.
Vägen till infarten var rätt lång och när vi kom dit hade vinden mojnat. Försökte föreslå att vi skulle ändra oss och fortsätta vår avbrutna färd, men förslaget fick inget understöd.
Vid lunchdags var vi långt inne i Holland, innanför en sluss. Där bytte vi olja i motorn och kompletterade matförrådet. Tullen brydde vi oss inte om.
NÖDHAMN.
Nästa dag blåste det hårt från NO, till och med på den konstgjorda sjön, men vi beslöt att fortsätta.
När vi kom till slussen blev vi upplysta om att det är svår sjö i sundet före vi kommer ut på Nordsjön och avråddes från att försöka ta oss igenom där. Vi beslöt dock att fara i genom slussen och lägga oss i fiskehamnen, så att vi kunde starta oberoende av slussen.
Vi lade oss på utsidan av en trålare och Lasse och jag gick för att utforska hamnen. Alldeles nära fanns det enda av intresse inom synhåll. En bar, som var riktigt snygg och prydlig. Vi hade inga holländska pengar, så vi gick in och frågade om någon annan valuta duger. "Anything", fick vi till svar! T.o.m. FIM dög!
Efter maten gick så hela besättningen dit på några drinkar och notan blev jämnt 100 FIM. Billiga drinkar och mycket skälig valutakurs.
Servitrisen hade varit i Helsingfors, så vi behövde inte närmare förklara varifrån vi kom.
05.00. Varning för NO 6 Bofors. Sov vidare.
07.45. Trålaren skulle ut. Flyttade. Sov vidare.
10.45. Skepparen steg upp, de andra sover. 11-12 m/s, vridit till O. Barometern stigit till 1013 mmb.
13.00. Ut ur hamnen med tre rev och litet försegel. Sista biten ut kördes med motor och stor, på kryss. Inga problem.     
15.30. Ute. Seglar med tre rev och halva genuan.
Utanför Holländska kusten lyckades vi ringa hem med NMT-telefonen.
RADIOKONTAKT.
Klockan 23.15 den 8 juli fick vi av en ren händelse radiokontakt med Janpia, på fel tid. De var vid Portland Bill på väg till Falmouth, vi på franska sidan av kanalen, ungefär utanför Le Havre. Tidigare på dagen hade skepparen lagat lunchen (första gången av två på hela året) och alla överlevde. Sussi hade klippt Lasses hår.
GUERNSEY.
Hit hade vi planerat att fara och det var dags att bekanta sej med hamnen och vattnen kring ön. I skeppsbiblioteket fanns Cruising Association Handbok, börjande från Danmark och slutande med Gibraltar.
Texten började ungefär såhär: "Kanalöarna bjuder på fascinerande segling för en välutrustad båt med en erfaren navigatör. Farorna består av dolda klippor, kraftiga tidvattenströmmar och dålig sikt. Bra up-to-date sjökort är viktiga... på vissa ställen kan skillnaden mellan styrd kurs och verklig kurs vara upp till 60 grader...". Ännu kan tilläggas att vid udden Cape de la Hague, som man rundar innan man kan sätta kurs på Guernsey, är strömmarna extra starka.
Detta var en dos fakta, som fick skepparen att bli betänksam.
Båten var ju rätt välutrustad (Navcentern skulle ha varit bra), men hur bra behärskade vi dem. T.ex. radarn, det lär ju fordras skolning för att kunna använda den.
Navigatören (skepparn) då? Jo, han hade ju klarat en del knepiga dimsituationer på kappsegling och långsegling i hemma vattnen, med all ära. (Egen uppfattning!) I ESF:s sjökortsnavigering blev det väl nästsista plats första gången (lyckligtvis var skeppspojken en placering sämre, tror jag). Andra gången gick det lite bättre? Men här var det helt andra förhållanden.
Sjökorten var nya, men inte så detaljerade, som man just då hade önskat. Bäst att hålla god min och inte oroa besättningen.
Rutten till St Peter Port hade jag klarlagt, på basen av sjökortet. Lite längre väg, men enda säkra enligt vårt kort.
06.00 4,35 Nm kvar till udden. Tidvattnet borde börja vända till vår fördel. Disigt. Är nervös!
08.00 7 knop på mätaren, 8 - 15 på GPS:n. Sikt under 5 Nm. Vattnet kokar framför oss, men vi har sällskap av många, synliga och osynliga, båtar.
10.30 Vi följer en "tillförlitlig" Engelsk båt som ser ut att gå den kortare vägen. De svarar inte på VHF. Otroligt hur stor skillnad det är mellan styrd och verklig kurs. Blev aktuellt när vi korrigerade kursen p.g.a. ett grund. Fick hela tiden öka roderutslaget.
På slutet körde vi förbi vår "lots" och så var vi framme.
ST. PETER PORT.
Här kom vi inte undan tullformaliteterna. Så fort vi kom in i hamnen, mötte en utbordare som lotsade oss till en ponton, som var fö`rank`rad utan landförbindelse, och överlämnade ett tullformulär. Lite senare kom tullen, men formaliteterna var snabbt avklarade.
Vi ville inte använda gummijollen, som var välpackad och undanstuvad, och hade därför begärt att få bryggplats inne i bassängen. Man lovade ingenting, men efter en stunds spännande väntan blev vi dirigerade in.
Hamnbassängens vattenstånd var löst på ett genialt sätt. I stället för slussport, som kanske är det första man tänker på, fanns det en tröskel (eng. "sill"), som man vid högvatten flyter över. Tröskeln hindrar sedan vattnet att helt rinna ut vid lågvatten.
På Guernsey blev vi sedan inlåsta av dåligt väder i fem dagar. Skepparen uppvaktades på födelsedagen med en marsipankaka (grismotiv!?), som avnjöts till kaffe med röd champis efteråt. På kvällen bjöd grisen sedan på middag, som inte var speciellt god! En 12 V:s lödkolv inhandlades, men vad Lasse lödde med den, har jag glömt. Testade printern, men den fungerade inte med båtström. Kopplade elkablarna till ankarspelet, men klarade inte av resten. El-schemat var obegripligt för en ekonom. I Las Palmas anlitades en expert, som klarade av det.
Den 14 var vädret lika dystert som all andra dagar. Efter en titt på väderkartorna och -rapporten, var det klart att längre söderut skull vädret vara bättre och dessutom var det dimma bara vid kusterna.  Beslöt att starta.
När vi lade ut kunde man i besättningens ansiktsuttryck tydligt läsa oro, men efter några timmar till sjöss var allt normalt igen och jag tror att de insåg att beslutet hade varit det rätta. Sikten var redan bättre och vinden mojnade snabbt. Till och med för mycket.
22.00 kontakt med Janpia, som är på Biscaya 109 NM från oss. Vi var på väg till Brest därifrån Lasse måste flyga hem till jobbet.
Lugnt hela natten och morgonen. Vi beslöt att gå in till L´Aber Vrac´h, efter som vi skulle ha kommit till sundet vid  Ouessant, när strömmen var som värst. Där är strömmen verkligt kraftig.
BLAND KLIPPOR OCH GRUND.
Det fanns tre infarter, varav den enda som var säker i alla fall, låg längst bort från oss. De andra var mer eller mindre svåra. Då kom Lasse med en "god ide". Mellan oss och kusten var en segelbåt tydligt på väg till samma ställe som vi. Varför inte följa den. Så gjorde vi.
Den andra båten var ca 1 Nm från oss och gick ännu parallellt med kusten och vi siktade ungefär på den punkt där vi skulle vända in och närmade oss alltså sakta i sidled. När vår "lots" vände in, märkte vi att det var en trimaran! Men leden skulle vara 3 m djup, så vi beslöt att fortsätta. Allt gick bra, men strömmen var stark och från sidan, och leden trång. Vi var nog flere gånger bara tio meter från obehagliga grund.
Vi hittade en matplats och lyckades få mat, trots att ingen av oss talar franska, vilket var det enda personalen talade.

Vi for ut lite för tidigt. Dåligt planerat! Fyra timmar för 15 Nm. Fick alltså kämpa mot strömmen, helt i onödan. Lugnt och dimmigt. Talade med Janpia på 2338 Khz, som är reserverad för trafik mellan finska båtar. Hördes bra. De körde med motor.
21.30 var vi i Camaret-Sur-Mer. En fin hamn och en smart liten stad, som ligger lite utanför Brest. Vi åt i båten och gick sedan till bys, där det var karneval på strandgatan.
Nästa morgon blev vi väckta vid 9-tiden, när grannbåten skulle ut. Den okristligt tidiga väckningen ledde till att vi 10.30 var på väg mot Brest. Den minsta spinnakern drog och autopiloten fungerade för första gången. Skepparen satt i sin stol och njöt, baktill i sittbrunnen.
BREST.
Från Brest hade vi bra kontakt med Janpia, på 4146 Khz. De var ca 180 NM från Brest. Här träffade vi finska Carmencita (Swan 371), med Tuomo Haapalahti och Titta Osara. Titta skulle vi komma att träffa många gånger senare. Carmencita var också på väg över Biscaya, så vi beslöt att starta samtidigt, från Camaret.
Stereokasettradion installerades och visade sej passa bättre på ett slagskepp, vad ljudvolymen beträffar. Lasse avfestades med räkor, batong och skummvin.
När Lasse farit, tankade vi diesel och for ut till Camaret, dit Carmencita redan farit.  Samma dag  var vi på väg vid 18-tiden. Vinden var S 9 m/s. Lovades SW 3-4 Bofors, som vänder till W.
Här kan det vara skäl att påpeka att franska ordet "Ouest" betyder väst och inte ost. En väsentlig skillnad när det gäller t.ex. vindriktning i en väderrapport. Vi höll på att missledas, men skepparens "eminenta" franska kunskaper ledde till att sanningen småningom gick upp för oss, i tid.
BISCAYA OCH FINISTERRE.
Resans största utmaning hittills, var framför oss.
22.00 hade vi 312 Nm framför oss. Kursen till La Coruna var 206 och vi styrde 253.
Vi hade till en början synkontakt med Carmecita, trots den dåliga sikten. Senare bara genom radarn, i vilken den syntes ganska dåligt. Försökte få dem att med motor köra närmare oss, men 06.00 var de 5 Nm från oss och syntes inte mera på radarn.
10.00 var de 14 Nm efter oss och körde på kurs med motor.
15.30 Ingenting hörts från Carmencita. Vi har passerat tröskeln och har nu över 1000 m under oss. Där djupet minskar från tusentals meter till några hundra, kan vågorna bli farligt branta och höga, när tidvattnet, vind och vågor är i "otakt". Detta område var nu bakom oss. Besättningen har sett delfiner flera gånger.
17.15 Talat med Lasse via Helsinki Radio. Hördes perfekt och Sussi verkar lättad över att han kommit bra hem. Vi har 213 Nm kvar. Gjort 113 Nm första dygnet. Svag vind från O, ej W som lovat. Niku och skepparen har duschat i sittbrunnen. Huvudsaken att man är snygg och fräsch! (Det sistnämnda kan man påverka.
19.20 Vi har fiskat upp en fotboll ur havet, med texten "Euro Star". (Numera står det FUN STAR på den. Finns kvar ännu 2017, men avsevärt krympt.) Resan börjar gå på vinst! En stol och en boll redan.
22.00 Carmencita 20 Nm efter. 194 kvar. Talat med Janpia. Narda med Janne Winqvist och Pata Anderson är också i La Coruna och skickade säkert någon frän kommentar, som hälsning, om jag känner dem rätt. Vinden är svag från W och det är dimmigt där. I morgon far båda vidare och vi har över ett dygn kvar.
14.30 kommer Cabin boy (Basti) ut och påpekar att spinnakern borde tas ner. Han har rätt. Vinden har ökat till 8 m/s och hotande regnmoln syns till styrbord. Varning ges åt Carmencita.
16.20 Nu bara 7 m/s, som mest var det 14. Besättningen sover. Mera vind är att vänta. 85 Nm kvar.
16.35 Kommer fartyg rakt mot oss. Vi väjer i god tid. Inte en själ syns ombord!
21.07. Klockan 00.00 stannas motorn, som har varit på fyra timmar. 30 Nm till waypointen utanför La Coruna. Alla andra sover igen. Halvmånen skiner.
05.30 Har länge kryssat i regnbyar och vejt för fartyg och plötsligt blev det svag N igen. Stannar den nyss startade motorn och övervägde. Sussi vaknade och vi beslöt att fortsätta efter Janpia med motor. Skepparen var glad över beslutet. Varningen för att det alltid blåser hårt vid Finisterre, fanns kvar i bakhuvudet, och nu var det lugnt.
07.45 Carmencita kontaktade. De går till La Coruna.
18.00 hade vi på SSB mycket god kontakt med Janpia, som ligger vid ön Isla Cies vid Bayonnaviken. På VHF hör de oss, men vi hör inte dem.
MÖTE MED JANPIA.
01.30 Vi är framme och lotsas in av Janpia per VHF. 478 Nm avverkat i ett kör. Det skulle ha varit trevligt att stanna en dag och njutit på beachen och tagit det riktigt lugnt, men Janpia ville vidare och Sussis semester började ju också gå mot sitt slut. Så vi startade 12-tiden.
FÖR LITEN SPINNAKER.
I den svaga vinden seglade vi båda med spinnaker. Vi valde den minsta, med tanke på att vi skulle vara lika snabba. Vi blev efter, så den mellersta hissades. Vi blev fortfarande efter, så skepparen meddelade att FUN Star är tillsalu, men inga anbud kom. Vi hissade den största och båten var inte mera tillsalu. Snart visade det sej dock att glädjen var förhastad och säljbudet var åter ikraft.
Varför var Janpia snabbare? Främsta orsaken var nog den lätta vinden och det faktum att Janpias spinnaker är nästan lika stor som vår största. FUN Stars stora "övervikt" bidrog förståss i någon mån. Borde ha beställt en standard spinnaker, men tyvärr hade jag ingen erfarenhet av spinnakersegling med 38:an. Hade ingen på den förra.
Det blev skön spinnakersegling. Autopiloten styrde och vi solade, såg delfiner och fick troligen också en drink.
På kvällen ringde vi till Lasse.
Vi hade fått fast Janpia just i rätt tid, för vi hade enbart översiktskort över Portugal. Detta ledde till att navigeringen helt överläts åt dem och vi slappnade helt av. (I princip förkastligt!). När vi sedan sökte oss till en hamn, så var vi inte säkra på vart vi hamnat. Vår gissning på Leixoes, visade sig vara rätt. Dit kom vi 23.15, inlotsade av Janpia.
09.00 Mikko Oksanen från Janpia hade varit och handlat bröd för båda båtarna. Tullen kom ombord. Lite papperskrig och så skulle vi gå till ett annat ställe för att få en "transit car for foreign boats" (Livrete de Transito.). Vi frågade oss fram och skickades igen härs och tvärs tills vi råkade träffa "vår" tullman, som visade vägen. Dokumentet måste finnas ombord under hela vistelsen i Portugal och skall uppvisas vid utresa ur landet. Där nämns hela besättningen, med passnummer.
Vi hade ursprungligen inte överhuvudtaget tänkt gå iland i Portugal och hade följaktligen inga Escudos. Efter lite sökande hittades en bank där man kunde växla pengar och så var det dags att fortsätta i svag nordlig vind.
WNW om udden Cabo Carvoeiro fanns två fyrar utmärkta på vårt kort. Vi kom dit i gryningen och det visade sej att vi hade kommit till "Portugalliens skärgård". Där låg flera stora och höga holmar framför oss och på kortet syntes inte ens en antydan till detta, utom fyrarna.
Hade varit på vakt ensam, men efter öarna tog Sussi över. "Barnen" fick sova.
När vi passerat Cabo Raso och satt kurs mot Lissabon, började ekolodet sakta visa att det grundade upp. När djupet närmade sej 5 meter gippade vi och styrde ut från kusten tills vi igen hade ett djup på ca 20 meter och styrde på kurs igen.
När detta upprepades tredje gången blev jag förbannad och kallade på Janpia, som då var några hundra meter bakom oss, för att skälla på dem för att de inte varnade oss för det grunda vattnet. Lyckligtvis började jag med att fråga hur djupt det borde vara på platsen. Efter en stund kom svaret. I varje fall inte mindre än 100 meter!
Förklaring till fenomenet har vi inte fått, men fiskstim och olika temperaturskikt har föreslagits.Till saken hör att samma fenomen upprepades på samma område på vägen ut.
Lite före mysteriet med ekolodet hörde vi på VHF två svenskar samtala och förstod att de var i någon hamn där det blåste mycket hårt. En timme senare hade vi över 20 m/s. Vinden kom dock snett bakifrån och vi var rätt skyddade av land så någon hög sjö fick vi aldrig. Närmare Lissabon kom vinden mera från sidan och ruskade och skakade i riggen, men vi var nästan framme.
LISSABON.
Vi hade problem att hitta hamnplats. I Lissabon finns åtminstone fyra småbåtshamnar och enda, som vi inte blev bortkörda från, var Doca de Sto Amaro. Den ligger på norra stranden, liksom de andra, och under Lissabons "Golden Gate". Dit for vi bara in och tog två lediga platser. Följande dag bad man oss komma till kontoret, som vi inte sett, och betala hamnavgiften. Oljudet från trafiken på bron lät vi oss inte störas av.
Två dagar stannade vi här i Portugals huvudstad. Det var ju alldeles för lite för en stad med sådana anor. Här hade ju också Columbus bott och jobbat i sin brors sjökortsaffär. Här hamnade han ju också först på hemvägen från sin första resa till "Indien". Ännu sämre navigerade Pinzón med Pinta, som hamnade ca 250 NM längre norrut och kom, trots att Nina måste repareras före de kunde starta från Lissabon, några timmar efter Columbus till Palos.
Största delen av oss var igen i behov av Escudos och till slut hittade vi en automat där man med VISA-kort kunde få valuta. Problemet med FUN Stars besättning var att vi inte kunde koden till våra kort. Hade aldrig använt kortet på det sättet. Mikko hjälpte oss genom att, med sitt kort ta ut vad vi behövde. Lånet betalades sedan hemma, när han fått "räkningen".
En kväll hittade vi en liten restaurang på en sidogata. Ingen turistplats, utan en där invånarna själva går. Sådana platser rekommenderar jag varmt. Prisnivån är betydligt lägre och maten utmärkt. Ett problem kan vara att personalen inte nödvändigtvis talar annat än det lokala språket och då kanske man inte alltid vet exakt vad man beställer. But so what!
Från denna matplats var det enkelt att ringa till Teddy och meddela att JAG äntligen var i Lissabon. Samtalet sattes på räkningen och summan var inte stor.
Följande dag var Janpias besättning på sightseeing och besökte museer, medan vi ordnade hotellrum åt Sussi och Basti och packade och flyttade dem dit. Lasse hade skaffat flygbiljetter i Helsingfors, men fått dem först till följande dag. Janpia hade en viss tidtabell att hålla och ville fortsätta redan på kvällen och eftersom vi nu var bara två ombord, så var alla överens om att det var vettigare att vi fortsatte tillsammans med dem.
PÅ TUMANHAND.
När vi "blivit av" med mamma och brorsan, for FUN Star till grannmarinan för tankning och startade sedan sakta med motor (SOG 7 kts), utnyttjande den sista medströmmen. Janpia skulle komma efter när deras kulturella del var avklarad.
22.30 radiokontakt med Janpia.
24.00 5-8 m/s, mojnande.
03.15 har placerat oss på Janpias kurslinje till deras way point. Lugnt och dimmigt.
07.30 Janpia syns på radarn?
07.45 Janpia syns med blotta ögat? Inbillning?
07.50 Janpia  2,15 Nm efter. Syns bara på radarn.
08.15 Janpia  vid vår sida. Vi startar motorn.
Hade detta möte lyckats utan vår radar? Troligen relativt enkelt med VHF och GPS, men enklast var det nog med hjälp av radarn.
VÄRLDENS ÄNDE.
Vi hade 42 Nm till "Världens Ände", Cabo de Sao Vicente och den sträckan körde vi mest med motor. Vi såg massor med delfiner och njöt, medan vi beundrade dessa fantastiska djur.
Strax efter fyra på eftermiddagen rundade vi udden och styrde mot O. När man ser den höga, branta kusten och betänker att man någon gång i tiden trodde att det inte fanns land W om denna udde, så kan man tänka sej hur namnet har kommit till.
Vi fortsatte några sjömil till en vik där vi simmade och flyttade sedan några sjömil till en fiskeby, där vi ankrade. När vi ätit, kopplades båtarna ihop och hela Janpias besättning fördrev kvällen hos oss.
11.00 startade vi mot Vilamoura, och skeppspojken vaknade. Vinden lyste fortfarande med sin frånvaro, så det var motorkörning till en början. Vi såg igen massor med delfiner. Skepparen gjorde de sista installeringarna på watermakern och fick den att fungera. Janpia fick igen en fisk. Vi hade inga fiskedon ombord. Överlät en flaska avsaltat H2O åt dem och vattnet fick beröm.
På eftermiddagen fick vi lite vind och kryssade någon timme. Ett åskmoln passeradeVi kom fram så sent att tullen och hamnkontoret var stängda och vi fick följaktligen övernatta vid tullkajen, som ligger vid infarten till hamnen. Däremot fick vi tillstånd att gå in till staden, tror jag.
I varje fall tog vi en promenad dit.
Följande morgon fick vi varsin dagsplats inne i marinan. Ekis dotter Pia, kapade min överlånga lugg till en längd som bättre passade i detta klimat. Som tack för det professionellt utförda arbetet blev hon bjuden på pizza till lunch.                                                                
Efter att ha provianterat lite var det dags att lämna denna turistpräglade h utan att ge oss någon hård vind. Längre ut tillhavs tyckte vi att det verkade blåsa rätt friskt.
VILAMOURA.                                                                                                                 
 Formaliteterna var omfattande och just när vi skulle lägga ut var det någonting som var fel med Janpias papper och de blev fördröjda. Passade på att starta. Snart såg vi att också Janpia kom.                                                             Myndigheterna i Portugal är bland de besvärligaste vi träffade på. Ett obekräftat rykte påstår att man t.o.m. kan få höga böter om man inte har artighetsflagga när man kommer till Portugal! Vi hade inga direkta problem, men det var ju lite extra springande, jämfört med andra länder, för att få alla papper ifyllda och stämplade.
Varför måste vi tulla in i Vilamoura? Det hade vi ju redan gjort i Leixoes. Att vi skulle tulla ut, var ju lättare att förstå.
Följande natt fick vi frisk vind. Vid 3-tiden hade vi kryss i 10 m/s och framför oss kunde man se ett kraftigt åskväder över Spanien. En timme senare kom vinden från sidan och hade mojnat lite. Vi hade ett rev och genuan rätt mycket inrullad och gick ändå fortare än Janpia, som gick med motor. 6-tiden såg vi inte mera Janpia och åskan hade försvunnit.

PUERTOSHERRY.
09.00 Var FUN Star förtöjd vid mottagningsbryggan i Puerto Sherry. Bryggan ligger genast innanför piren med den vita fyrliknande byggnaden, som inhyser hamnkontoret. Puerto Sherry ligger vid Atlanten, i norra delen av Cadizbukten och är en modern marina alldeles nära staden Puerto de Santa Maria, en stad där Columbus också varit.
In tullni skedde i samband med anmälan till hamnen, utan att man märkte det. Först efteråt förstod man varför de tog fotokopia av passet och skeppsdokumenten.
Vi fick våra båtplatser och Janpia bjöd oss på lunch, som bestod av nyfångad fisk. Excellent tillredd.

VI "TJUVSTARTAR"!
Bland de första vi träffade, när vi landat i Porto Sherry, var Leila och Juhani Karvonen från s/y Kirva (Absolut 37), som berättade var tävlingskansliet fanns. Dit styrde jag sedan stegen och frågade bl.a. om FUN Star kunde ställa upp också i första gruppens transporttävling till Huelva. Det var inget problem, om vi bara fyllde i ett formulär om båtens data, för kalkylering av mättal enligt deras egen, hemliga respitregel.
Efter lite övertalning gick skeppspojken med på att vi ställde upp. (Han fick löfte om att gå och lägga sej efter starten.) Starten var klockan 9.00 följande morgon och det var kanske lite tidigt för honom. Ekonomiskt var deltagandet ett bra beslut. Ingen anmälningsavgift, ingen hamnavgift för 4 dagar och gratis lunch på prisutdel-ningen.
Vi var alltså på startlinjen när AMERICA 500, grupp I startade klockan 09.00 den 31.7 och fast vi var bara två ombord, drog vår spinnaker långt före alla andras. Vårt sammarbete i en massa tävlingar bar frukt. Dock - förhållandena var enkla i den lätta vinden och konkurrensen var tydligen inte speciellt hård? De flesta var ju cruisingbåtar och de mera raciga båtarnas besättningar var tydligen mera cruising inriktade. ESF:s onsdagseglingar är på olympianivå jämfört med denna start. Vi var också först över linjen, men starten var så till vidare misslyckad att farten var dålig. Spinnakern räddade förstås situationen. Arrangörerna bekräftade senare att vi var först över linjen och inte för tidigt över, som vi fruktat i ett skede.
10.13 Rundade vi det första och enda märket i banan. En J-44:a fick fast oss just här, men ginade ca 0,5 Nm vid märket, så vi rundade som första 12 minuter före nästa båt och 15 före följande.
11.30 gick vi på kryssbog, nästan på kurs. Vindstyrkan var 4 m/s. Gasten var på frivakt och tog igen den förlorade morgonsömnen. I loggboken står: "Ingen tar in på oss, trots att vi seglar med den betydligt mindre långfärdsgenuan. Fanns ingen orsak att slita på tävlingsseglet.
18.15 var vi i mål, som femte båt. En hade inte rundat märket (de meddelade detta per radio vid målgången), tre hade gått förbi med motor.
Efter målgången tog Caroline radiokontakt. Hon jobbade för Jimmy Cornell redan i ARC 91, och hennes hälsning var: "Congratulations Tom, you did well!". Måste ju fråga: "How well”? Svaret var tyvärr: "That I´m not allowed to tell you yet". Njöt en stund av Nikus förvånade undran över hur hon känner mej.
Vi gick in till centrum och hade verkliga problem att hitta ett öppet matställe, men hamnade tillslut på en kinesisk restaurang. Fredag kväll och staden var stängd? Hade lovat att alltid bjuda på mat när vi vinner, och nu var det nog ingen tvekan om att klassegern var vår. En billig seger för skepparen eftersom vi var bara två!
När vi kom tillbaka till hamnen, träffade vi Caroline och jag frågade försynt hur de kommer att göra med båten, som inte rundade märket. Svaret blev att det inte ännu är bestämt, men att vi nog vinner den i alla fall. Då visste vi att totalsegern var vår.
KAOS PÅ NATTEN.
Huelva har ingen marina, utan båtarna ankrades i floden, som flyter förbi. Vi fick order att lägga ett ankare i fören och ett i aktern, för att båtarna skulle ligga i samma riktning. Tanken var att det skulle vara ordning och reda i flottiljen när kungen och drottningen kom på besök den 3.8, dagen då Columbus, för 500 år sedan startade sin historiska färd.
Resultatet blev dock kaos redan den första natten. Minst ett ankare svek på alla båtar, när tidvattenströmmen ändrade riktning, och det ledde till att båtarna krockade och ankarlinor och -kättingar nästlade in sej i varandra. Strömmen var upp till fyra knop stark, men inga nämnvärda skador uppstod.
Mycket nattsömn blev det inte den natten för skeppare och våra grannar, men inte ens en atombomb skulle väl ha väckt skeppspojken.
Vi deltog inte i det digra programmet i land, vi hörde ju inte till denna grupp, men på prisutdelningslunchen var vi givetvis med.
Helt i linje med herr Cornells principer, fick vi bara ett pris, trots att vi var först över startlinjen, först i klassen, överlägsen (1h 15min) overallvinnare och första båt i mål, som seglat hela vägen. Allt ovan nämnt resulterade i pris, när det passade herr Cornell. Det enda priset vi fick, är nu på Nikus hylla.
Kirva blev 4:a overall och 2:a efter oss i klass 5. Tom Tigerstedts Tiger Lily (Swan 47) var 5:a overall och bäst i klass 1. Lake och Aprilia var 12:e respektive 13:e, Ruffe och Christin 27:e resp. 28:e overall. Pequod II hann inte till starten och kom senare. En bra början av de finska båtarna.
3.8 paraderade sedan alla, med flaggning över topp (inte tillåtet enligt finska regler!), förbi Columbus monument och en kopia av Nina, ett av hans skepp. Därefter var det dags för start mot Porto Santo för de andra. Vi följde dem till startlinjen och såg på starten, som gick i skymningen.

När starten gått for vi via startfartyget, tackade för oss, och styrde mot Puerto Sherry, dit det var 54 Nm.
Niku tog första vakten och väckte mej vid 2-tiden och 04.30, den 4.8, låg vi igen förtöjda vid anmälningsbryggan i marinan.
Två dagar senare var båten upptagen på land. Det visade sej vara billigare än att ha den liggande i sjön, speciellt som det fanns orsak att måla bottnen före första start, fyra månader efter sjösättningen. Narda var också upptagen, medan Janpia, där vi hade tillåtelse att sova sista natten före hemresan, låg i sjön.

SÅ FOR VI HEM PÅ SEMESTER!
Vad vi gjorde där och återesan till båten, som gick via London med en massa inköp av tilläggsutrustning, förutom den övervikt vi redan hade, kanske avslöjas senare

AMERICA 500 – MITT STÖRSTA SEGLINGSÄVENTYR 1992–1993

EN TÄVLING OCH CRUISING I COLUMBUS KÖLVATTEN
FUN STAR, Comfortina 38, FIN 9293 SKEPPARE TOM FINELL, ESF
BESÄTTNING:  Niklas Wärnhjelm, ESF, Frej Andersin, ESF, Arto Kaunisto (Palos  -  Gran Kanaria)
Leif Karlsson (Las Palmas - Bahamas)

RUTT:
Samlingsplats Pureto Sherry, Cadiz bukten.
Tillfartstävling Puerto Sherry – Huelva/Palos (Andra gången för Niku och mej!)
America 500 Etapp I:  Palos -  Porto Santo, Madeira
Tillfartstävling Porto Santo – Funchal
America 500 Etapp II: Funchal – Arrecife, Lanzarote

Extra tävling före sista deltävlingen!
CANARY ISLANDS RACE. EN FIN UPPLEVELSE!
Arrecife - Puerto del Rosario, Fuerteventura
Puerto del Rosario – Puerto Mogan, Gran Canaria
Puerto Mogan – San Sebastian, La Gomera
San Sebastian – Puerto de la Estaca, El Hierro
Puerto de la Estaca – Santa Cruz de la Palma, La Palma
Santa Cruz de la Palma– Santa Cruz de Tenerife
Santa Cru de Tenerife – Las Palmas, Gran Canaria

America 500 Etapp III:
Las Palmas – La Gomera – San Salvador, Bahamas

America 500
ett seglingsevenemang för amatörseglare, för att fira 500 års jubileet av Christoffer Columbus historiska Atlantsegling till Bahamas 1492. (Trodde ju det var Indien!)
Totalt deltog väl ca 140 båtar. Man kunde ställa upp i racing eller cruising.

RESPITREGLERNA.
Tävlingsklassens mättal var baserade på ett mätbrev från Channel Handcap System (CHS). Men i övrigt gällde inte den regelns bestämmelser.
Sjövägsreglerna var de enda regler, som var i kraft och de är lite svåra att tillämpa t ex i starterna.
Man kunde välja mellan att starta 31.07 1992 (grupp I) eller 09.10 (grupp II), från uppsamlings-hamnen Puerto Sherry.
Det hela startade alltså med en transporttävling från Puerto Sherry till Huelva, granstaden till Palos. Columbus startade ju från Palos, men dit kan man inte mera komma med segelbåt p.g.a. en bro och dessutom inloppet slammat igen. (Det har jag också senare noterat när jag var där många år senare. Då var vi också ombord på fartygen.)
Från Huelva startade sedan deltävling I, av totalt tre. Den gick till Porto Santo, grannön till Madeira, där Columbus bodde en tid med sin hustru, som var hemma därifrån. Sedan fortsatte man igen med en transporttävling till Funchal på Madeira. Deltävling II gick sedan till Arrecife på Lantzarote.

HÄR BLEV DET PAUS i AM 500. När grupp ll kom startade CANARY ISLAND RACE, som besökte samtliga större Kanarieöar. Det var en riktigt trevlg tävling!

USA hade de flesta deltagarna i America 500, men god tvåa var lilla Finland, med 17 båtar!  (Se bilaga I). Bra reklam för landet, speciellt då också tävlingsresultaten var mycket bra.
Samtliga båtar blev dessutom "odödliga", i och med att båtarnas namn finns ingraverade någonstans i samtliga hamnar. Det har med säkerhet förverkligats i Las Palmas och Porto Santo. 
I San Sebastian, La Gomera har jag inte sett något, trots många besök där!

Till slut möttes båda grupperna i Las Palmas, därifrån deltävling III startade 15.11 1992. Rutten gick till San Salvador, som är den ö som Columbus först stötte på i "Indien".
Ett obligatoriskt stopp på två timmar i San Sebastian på La Gomera ingick i etappen. Detta för att hedra hans romantiska eskapader där, före de tre första av hans fyra färder till sitt ”Indien”.

AMERICA 500 NÄRMAR SEJ!

MASSOR ATT GÖRA, IGEN!
Till vår glädje var FUN Star helt i skick, med undantag av tydliga spår av "sandstorm". (calima på spanska.) Sanddamm från Sahara. Det ser helt lika ut som dimma och jag har många gånger senare sett fenomenet på Canarieöarna. Men första gången i Caribien efter Ameri ca 500!
Medveten om att sådant kan hända, hade vi täckt in vinscharna med plastpåsar. Däcket var ju lätt att tvätta, men stag och fall var länge gulfärgade.
Jobb fanns det tillräckligt, men det skall medges att jag nog är lite perfektionist på mitt sett och därmed gör lite onödigt också. Till den gruppen hör t ex förkortning av länspumpens slang, som genom omdragning kunde förkortas 1,3 m. Avgasröret rönte samma öde och tappade 0,9 m. Ändringarna förbättrade förvaringsutrymmena.
Själv steg jag, oftast, upp med solen och började jobba. Men junior sov mestadels in på efter-middagen. Mitt på dagen var det ofta för varmt och på kvällarna ides man ju inte alltid jobba så mycket.
Som byggmaterial användes watermakerns lock, som inte användes, men sparats. På Atlanten skarvades brutna lattor med samma material. I London köpta solpanelen monterades på luck-garaget.
VI FÅR BESÖK.
Gasten fyllde 17 år i arbetets tecken den 29.9 och en dag fick vi besök av min dotter Marinas färska svärfar, Leo Ruohonen, som bjöd på lunch.
RUNN (ex Martela OF) var redan i Puerto Sherry när vi kom dit.  Maxin hade legat vid ESF på Pentala i flere veckor under sommaren 1992. Det var därför rätt naturligt att jag kom att tänka på den och kontaktade Mikki Berner, när det gick upp för oss att en fock glömts hemma. Mikki hade vänligheten att ta den med.
När vi avhämtade seglet träffade vi för första gången, Runns anställda skeppare, Rick (USA) med finska frun Pia och sonen.
Tävlingsbesättning på Sea Face (Baltic 37), med skepparen Pepe Korhonen i spetsen, anlände med bil. Transportbesättningen for hem med bilen och tog med sej en kappsäck fylld med mina minst nödvändiga saker. Vi var bara två ombord då, men det var redan ganska fullt i förvaringsutrymmena.
Team Korhonens ankomst betydde att det var slut på "friden", men deras humor passade bra ihop med min, så de var välkomna.
Nardas (Swan 391) besättning droppade också in så småningom. Till dem hörde Eki Salonen, Havskappseglarnas ordförande. Den båten hade en massa otur med sin utrustning, i början av America 500. Här i Puerto Sherry vägrade motorn fungera när båten sjösattes. I ett skede såg det ut som de inte skulle hinna till första starten, men vid lunchdags, dagen före starten, fick montörerna den äntligen att fungera.
OFFICIELL REPRESENTANT.
De flesta länder, och US-delstater, hade en officiell representant för America 500. Så icke Finland.
Hade mycket försiktigt och försynt, på våra möten i Finland, försökt antyda att vi också borde ha en officiell representant. Vi var ju faktiskt näststörsta deltagarnation. Ingen tog dock detta på allvar. Troligen var de lika rädda, som jag, att själva bli valda.*En kväll, när både Sea Face och FUN Star var sjösatta, råkade vi samlas i sittbrunnen på den förstnämnda. Det blev kaffe och brandy och några drinkar och nattmat... Ämnet blev aktuellt igen och det slutade med att FUN Stars skeppare till slut accepterade hedersuppdraget. (Som föga passade mej!) Men först efter att Eki för Nardas del och alla på Sea Face lovat, att de skulle hjälpa mej att starta, genom att köra undan de värsta konkurrenterna. Det skulle vara enda sättet för FUN Star att klara sej i tävlingarna. Vidare lovade de att "fast bogsera oss över Atlanten, för officiella representanten kunde man ju inte lämna i sticket". "Experterna" ansåg nämligen att vår rigg inte skulle hålla.
När valet var klart, ändrades dock startproceduren så att det var vår plikt att starta sist, för att kolla att alla finska båtar kom väl i väg. Det uppdraget skötte jag ganska bra i många starter. Senare visadet sej att det blev Sea Face, som var närmare i behov av bogser än vi och förorsakade oroskänslor hos officiella representanten, vid två tillfällen!
MAT I ALUMINIUMPÅSAR.
En morgon hörde jag på VHF:n, efter arrangörernas dagliga sändning, att s/y 100 RAISONS sålde någon sorts lättillredd mat.
Med tanke på att vi inte hade någon kock ombord, sökte jag genast upp båten, och träffade för första gången Terry och Pierre, fransk-kanadensare, som vi senare skulle komma att vara mycket tillsammans med.
Resultatet av besöket blev ett antal prover på "Freddys" aluminiumpåsar. De var verkligen lätta att tillreda och goda. Fem minuter i kokande vatten och rätten var färdig att servera. En del innehöll en komplett rätt. Till andra skulle man servera t ex potatis, makaroner och/eller grönsaker. En extra fördel var att man kunde koka dem i sjövatten!
Lunchen bestod den dagen av olika rätter. Niku var genast positivt inställd till påsarna, så vi beställde en försvarlig mängd. Ungefär allt som fanns kvar. Senare, när hela besättningen var samlad, gjordes en ny beställning, för leverans i Las Palmas.
MAXI SEGLING.
Runn hade fått ett nytt storsegel, som skulle testas, men båten hade ingen besättning ännu. Man går inte så där bara ut med en maxi, så intresserade bjöds att komma med. Och många var vi och alla vana seglare och ändå lyckades vi sköra focken i en stagvändning. Det visar bara hur mycket svårare det är att segla maxi. Sammarbete och samträning är en förutsättning för att också till synes enkla manövrar skall lyckas.
För många var säkert trippen med Runn en upplevelse. För mej blev det en liten besvikelse. Runn visade sej nämligen vara några centimeter kortare än UBF, som jag seglat med i Helsingfors.TILL HUELVA IGEN.
Vi var förberedda på hårt motstånd när vår egen grupp  startade 9.10 mot Huelva. Och kämpa fick vi! Någon frivakt kom inte i fråga, och inte åt vi heller så mycket, trots att vi nu var tre ombord. Arto Kaunisto hade anlänt kvällen före.
Narda och Sea Face lyckades bäst av de finska, medan vår start misslyckades i den svaga västliga vinden. Men det var kryss och vi kom så småningom fria och började gå. Efter några lyckade slag, rundade vi som fjärde båt (bland de som inte använt motorn), vid det första märket. Tätt efter Swan 65:an Show Me och just före Janpia. Därefter följde en benhård fight båt mot båt med Finngulfen. Tidvis i nästan bleke. Det var fortfarande kryss och vi hade givetvis spectra genuan nu. Men vi hade rulle, medan Janpia körde med racingsegel och förstagsprofil.
När mindre än 20 Nm återstod, var det klart att vi kämpade om totalsegern med Janpia, men vi hade nästan samma mättal och de var vid vår sida. Dags att göra något!
Dittills hade vi gått relativt lågt, för att få fart på den tunga båten i den lätta vinden. Så ska man ju göra i lätt vind?  Nu började jag gå på höjd, som jag trivs bäst med i alla förhållanden. Det började genast ge resultat. Sakta, sakta, sakta drog vi ifrån.
Vinden som tidigare vridit mot nord, vände sedan tillbaka mot väst och ökade. Vi kunde släcka i skoten och vår vattenlinjelängd började ge resultat och Janpia var definitivt slagen.

FINSK UTKLASSNING.
I ivern att lägga oss mellan Janpia och målet, glömdes navigeringen och vi kom en aning för långt mot W och en del större båtar kom upp från lä och bakifrån och före i mål.
Markku Kuronen på Narda skrev i Venemailma 1/93: “Just före oss körde Tom Finell tygellöst in (hurjasteli!?) och tog totalsegern i korrigerad tid”.
Totalsegern var alltså vår igen, ett tiotal minuter före Janpia. Sea Face var tredje och Narda femte (2:a i sin klass). Det var roligt att vara Finländare och speciellt i FUN Stars gröna jackor!
Vi seglade ju alla enlig arrangörernas regel på denna etapp och därför var resultatet kanske inte en så bra indikering på fortsättningen och Runn hade inte startat i denna tävling.                                Skepparen bjöd igen på kinesisk middag med vin. Men denna gång blev det ju lite dyrare. Vi var ju tre ombord.
Palos och Huelva ligger i ett avsides hörn av Spanien, nära gränsen till Portugal, långt från de kända spanska turistorterna. Nu hade vi alltså kommit till utgångspunkten för Columbus färder.
Vårt äventyr började på allvar!                                                                                                                                                       *
CRISTOFFER COLUMBUS
Vem var denna man (Cristóbal Cólon, på spanska), som skulle bli historiens kanske bäst kända forskningsresande?
Många detaljer i hans liv är höljt i dunkel. Det gäller i synnerhet hans första år, men det är kanske inte så underligt, för han kom tydligen från ganska anspråkslösa förhållanden. Han var son till en ullvävare, Domenico och Susanna C. Kanske han därför själv drog en dimridå över sitt förflutna. 1451 föddes Columbus i Genua.
13.8 1476 anfölls en konvoj från Genua, på väg till norra Europa, av fransk-portugisiska fartyg och Columbus var med på ett av dessa. Han blev antingen skeppsbruten, eller var med på ett fartyg, som lyckades ta sej till Lissabon. Dit kom han i alla fall och där hjälpte han sin bror en tid, i dennes sjökortsaffär.
Columbus påstod sej ha seglat ända upp till Island. Men det troliga är att han bara hört om ön av sjöfaranden i England eller på Irland.
Hörde Columbus här om Vikingarnas färder till Amerika? Så måste det ju vara! Vikingarna bakom allt, tycker Fun Stars skeppare!
1477-79 Bodde Columbus i Lissabon. Där träffade han Felipa, dotter till en sjökapten och sedermera den första guvernören på Porto Santo, grannön till Madeira. Felipas mor hade flyttat till Lissabon, när guvernören dött. Columbus och Felipa gifte sej och flyttade till Porto Santo.
1480-83 Bodde de på Porto Santo och Diego föddes. Här fick han tillgång till sin svärfars loggböcker, dokument och sjökort och det är möjligt att dessa väckte hans tankar om att segla W för att komma E. Han gjorde resor till Azorerna, Kanarieöarna, Guinea och Cap Verde öarna.
På Porto Santos fina beach hittade han bönor, som flutit iland. De var av en sort, som inte fanns i Europa och Afrika. Deras ursprung har spårats till Jamaica. Därifrån har de kommit med strömmar, som än idag flyter samma vägar som då.
1483-84, efter Felipas död, försökte Columbus få det portugisiska kungahuset att finansiera sin expedition, men utan framgång.
Columbus insåg att han, för att kunna genomföra sina drömmars resa, behövde en sponsor. Samma problem som dagens kappseglare brottas med. Speciellt de som deltar i atlantseglingar. Gällde inte America 500, för det jippot var ju för amatörer, och sponsorering var förbjudet!
1485 Flyttade han till Palos, Spanien. Sonen lämnades i klostret La Rabida, där han gick i skola.
1486-87 Försökte övertala Spanska kungen och drottningen att betala en expedition, men avslogs.
1489 Drottning Isabella lovar överväga planen, när Granada har återerövrats.
1491 Återvände Columbus till La Rabida för att avhämta sonen och lämna Spanien, och försöka på annat håll. Fader Perez talade för Columbus inför drottning Isabella.
2.1 1492 är Granada återerövrat av Morerna och deras 700-åriga ockupation av Spanien är slut.
22.5 1492 kom Columbus till Palos med en kunglig order till staden att förse honom med två fartyg för expeditionen.
3.8 1492 avseglar Santa Maria, Pinta och Nina från Palos. (Startdatum för Am 500, grupp I). De seglade till Gran Canaria, där Pinta stannade för att reparera sitt roder, medan de andra förflyttade sej till La Gomera. De återvände till Pinta två veckor senare. Nina omriggades och så for de alla tre till Gomera. 6.11 1492, avseglar de sedan västerut, helt ovetande om att Hurrican perioden pågår i Karibien.
12.10 1492 ankrade fartygen i lä av Guanahani och döpte ön till San Salvador.
(Start datum för Grupp II från Palos/Huelva. Oss alltså!!!).
De seglade omkring i Väst Indien, bland annat till Hispanola. Pinzon, som var van att bestämma själv, fick plötsligt en dag nog och stagvände Pinta och försvann på egna äventyr. Redan Columbus hade tydligen besättningsproblem, som alla verkar att ha på långresor. En skeppare, som inte kunde underkasta sej en annan skeppare.
Den 24 december, när Santa Maria var under gång, mojnade det på kvällen och på natten drev fartyget på grund och sjönk. Vakten, under ledning av ägaren själv, hade somnat. De var slutkörda efter att ha förevisat fartygen för tusentals indianer. Indianer hade varit ombord natt och dag, så besättningen hade inte kunnat sova.
Senare stötte de på Pinta igen. Nina, med Columbus, och Pinta startade mot Europa i mitten av januari 1493. Efter diversse stormar, där de tappade bort Pinta, hamnade Nina i Lissabon den 4.3, där de måste reparera fartyget. Portugisiska kungahuset var maktlösa och lät Nina segla hem till Palos, dit de kom den 15.3 några timmar före Pinta, som hade hamnat i Bayona, ca 200 Nm N om Lissabon!
Av de indianer, som Columbus hade med sej, blev en kvar vid hovet. Resten fick följa med hem på nästa färd.
BRÖDERNA PINZON.
I Palos anser man, helt förståeligt, att utlänningen Columbus har fått oproportionellt stor ära av upptäckten av Amerika. Där är hemmasonen Martin Alonso Pinzón den stora hjälten. Han hade högsta befälet på Pinta. Det man glömmer är att han bl.a. svek Columbus i Väst Indien, och for iväg på egna äventyr. Brodern Francisco var kapten och kusinen Diego sjöman på Pinta. Vicente, en annan broder, hade kommandot på Nina.
Det lär ha varit till stor hjälp, vid ihopsamlandet av besättningarna, när det framgick att den kända sjöfararfamiljen Pinzón skulle vara med.
Vid huvudgatan i Palos finns ännu familjen Pinzóns hus kvar. Den enda byggnaden, vid sidan om kyrkan, som är kvar från Columbus tid? Utanför stadshuset finns en staty av Martin Pinzón.
Hamnen i Palos har ”rekonstruerats” så som utlovades, kunde Si och jag konstatera när vi var där. Där låg också kopior på alla tre ”skutor”.

                                                                *
I COLUMBUS KÖLVATTEN.
Ett digert program i Columbus tecken följde. Här ingick också besök hos borgmästaren i Huelva och den kvinnliga dito, alcaldesa Pilar Pulgar Fraile, i Palos. Dessa stämplade och undertecknade speciella loggböcker, som båtarna fått av arrangörerna. Officiella representanterna utdelade sina gåvor, allt mellan himmel och jord. De finska presenterna var, enligt min åsikt, de bästa. Havskappseglarnas medalj i silver, på baksidan graverade "FINLAND". Jämfört med skärmmössor, tarror och annat liknande.
Så här efteråt, retar det en att man inte var lite modigare vid ett av tillfällena. Vågade nämligen inte kyssa alcaldesa Pilar på handen. Skulle säkert ha blivit en succé - åtminstone bland seglarna? (Eller ännu bättre – på kinden. Det gör man ju som regel i Spanien!)
Dagen efter målgången var det prisutdelningsmiddag och samma kväll skulle Frej Andersin anlända. Våra bussar kom, men Frej syntes inte till. Men så var han plötsligt där, innan sista bussen farit, och kom i tid för festen, som bl. a. bjöd på flamenco show.
ANGENÄM BEKANTSKAP.
I bussen på hemvägen, träffade jag för första gången lilla Rosie Rigby, skepparen på maxin With Integrity (ex Great Britain II). Upplyste henne om att vi "träffades" i ARC 91 och att det var mitt fel att vi seglade förbi henne efter starten. Hon kom ihåg Snugl och kallade mej något fult, som inte kan tryckas här och signerade det med en kontakt med våra "kyssifikationsapparater". I guess we are sort of friends now, based on mutual respect. Speciellt efter Canary Islands Race. Hon och pojkvännen bjöd bl.a. på drinkar i Las Palmas.
Vi hade orsak till champis (segern och Frejs ankomst), men sparade den till morgonmålet nästa dag. Det är otroligt hur bra en champagne kan sitta på morgonen, speciellt om allt är OK i övrigt.
Runn anlände och fick förmånen, att som enda båt, ligga vid kajen.
12.10 började med besök och mässa i samma kyrka, som Columbus besökte före sin avfärd. Vi vandrade sedan samma väg som han antas ha gått, med sin besättning, till brunnen där Santa Maria, Pinta och Nina tog sitt vatten.
Alla seglare vet, att vatten inte hålls drickbart speciellt länge i tankarna, utan "treatment". Inte ens det vi får från våra kranar idag. På Columbus tid drack man därför mycket vin, medan vi på FUN Star var i det närmaste nykterister på havet och drack flaskvatten, Coke och Sprite när inte watermakern användes.
NAMNET I BOKEN.
Efter mässan for vi till klostret La Rabida och Jimmy Cornell höll skepparmöte i samma rum, där vår hjälte gjorde det för sina kaptener, 500 år tidigare. Därefter avslutades programmet i land inne i Columbus statyn, där alla deltagande personer kunde skriva sitt namn i en speciell bok för America 500. FUN Stars skeppare lyckades, efter ihärdigt väntande i kyligt och blåsigt väder, bli den sista, som printade sitt namn där. Detta till kännedom för alla efterkommande släktled, vars vägar möjligen leder till Palos. Ni behöver inte läsa igenom hela listan. Börja från slutet!
Den gigantiska statyn är en gåva av det Amerikanska folket, till spanjorerna, som tack för att de gjorde det möjligt för Columbus att upptäcka Amerika. Statyn restes 1929.

 

 

 

 

Här en "flygbild", som visar hur hamnen där Columbus förberedde sin start, ser ut idag! Den är alltså numera inte i förbindelse mes havet! Där kan man se kopior på de tre skeppen!
TILL SJÖSS.
Försökte faxa tävlingsreferatet till Hufvudstadsbladet på arrangörernas fax, men fick inte kontakt. Jimmy lovade dock att de skickar det senare, vilket också skedde.
Så var det dags för start. Igen paraderade vi förbi monumentet och Nina, med flaggning över topp. Runn och With Integrity hade fått order att vara i spetsen. Vi hade lagt oss strax efter Runn, men en stor tysk trängde sej med våld mellan oss. Är det därför jag inte gillar tyskar? J
VRAK SOM MINNE.
En gammal 76 fots träbåt från USA, hann ej till första gruppens start i Huelva. När den sedan startade några dagar försent och skulle paradera för sej själv, kom den för nära stranden och gick på grund. En massa olyckliga omständigheter gjorde att den gamla båten tillslut tappade kölen och blev vrak och nu kunde beskådas av oss på vägen ut.

Starten gick i ganska lätt, växlande vind.
Avstod frivilligt från att starta i den fördelaktigare ändan, nära yttre märket, där det visade sej bli full "bordell", troligen dock utan kollisioner. Start enligt sjövägsreglerna är inte så enkelt, speciellt när alla inte inser att det är de som gäller.
Dålig fart och större båtar lite i lovart (bl a Swan 65:an Show me), resulterade i en bedrövlig start. Åtminstone Runn, Sea Face, Narda och troligen också Janpia, av finländarna, fick en bättre start än vi. Off.rep. följde alltså åter av landsmännen givna direktiv.
Vi slog oss fria med några slag. Efter skymningen, när vi igen gick västerut, vred vinden lite imot och vi slog påpassligt och gick snart på kurs. Efter en stund verkade vi ligga mycket bra i fältet, så gott man nu kunde bedömma i mörkret, och var igen med i tävlingen.
Runn såg vi senast långt västerut från oss och sökte säkert den Portugisiska passaden. Ditåt gick väl också Narda. Janpia blev lite efter när vi slog söderut och Sea Face hade vi passerat just innan.
CHAMPAGNEFRUKOST.
Frej fyllde år och morgonen börjades med bubbelvin, vilket fick vännerna på Janpia att undra om vi börjar varje dag så. (Hur gick jag med på detta under kappsegling? Totalt mot mina principer"! (Skrivet 12.2-23!)
Tävlingsbåtarnas positionsrapportering på SSB-radio ger följande 
13.10: Runn 380 Nm kvar, Aurora 420, Vi, Janpia och Swan 46:an Razzmatazz 423. Vi var ca 6 Nm S om Janpia, med de två andra mellan oss.
Klockan 21.00 hade Janpia mindre än 380 Nm kvar och vi var ca 1,5 Nm före dem.  Detta betydde, att om Runn skulle ha gått i mål vid positionsrapporteringen, så skulle vi ha vunnit dem med omkring en timme. Vi ledde också vid den "målgången" över Janpia med en dryg sjömil.
Janpia skulle vi vinna med knappa 3 minuter per dygn, Aurora slå oss över 21 och Razzmatazz över 93, så Aurora låg bäst till när rapporten gavs, medan vi var före Janpia på kvällen. Var Aurora var då vet jag inte.

I Eki Salonens "Atlantin päiväkirja" står det om eftermiddagen 13.10 på Narda (TF:s översättning): "Återstod ännu 430 Nm till Porto Santo och vi gjorde endast 0,5 knop. GPS:n visade att vi kommer fram 9.12.92. Vårt tålamod tog slut klockan 16.15. Motorn startades och den fick skuffa oss i en och en halv timme." (De var ju i Cruising klassen!). Vid samma tid gick vi på spinnakerslör, som tidvis var mycket tight.

Nardas possition följande morgon vid 9-tiden, visar att de var 15-20 Nm längre norrut än vi och tydligen haft betydligt sämre vind. De hade då 330 Nm kvar, medan ca 3 timmar senare läget i övrigt var:
Runn 178 Nm, Fun Star 268, Janpia drygt 269, Aurora och Razzmatazz 274. Detta betydde att vi var 90 Nm efter Runn och det behövde vi avverka på knappa 20 timmar, vilket vi gjorde med god marginal. Vår nästa dygnsetapp, distans mot målet, blev 139 Nm. Vi ledde nu totalt, knappt före Janpia.
Problemet var Janpia, som 18.30 fortfarande var bara en dryg sjömil efter. Vi följde dem noga och på radaren och kunde konstatera att vi behövde en fart på ca 6,7 knop för att dra ifrån.
21.30 Stannas vår motor, som laddat i 3 timmar.
Narda: "Senare på natten tog strömmen slut. Vinden hade ytterligare ökat (15 m/s) och kom från 245 grader. Vågorna hade blivit stora och regnet piskade våra ansikten."
Beskrivningen passade ganska bra på den minnesbild jag har av den natten, utom att vår vind nog varierade både till riktning och styrka, natten igenom. Delvis på grund av åskmoln.
Hade på kvällen, när det såg ut att dra ihop sej till busväder, bestämt mej för att stanna hela natten i sittbrunnen. Nu skulle Janpia lämnas! Killarna fick turas om att styra. Den s.k. "spoil it your self"- metoden, infördes alltså.
Med hjälp av rullgenuan och storens en-lins-revning, hade vi hela tiden lagom segelföring, natten igenom. Sov då och då i framkanten av sittbrunnen, under vår stora sprayhood.
Dagen blev solig och varm, med en friska och stadig SW.
10.00. Stagvände mot S (SB-halsar).
11.00. Segelbåt för BB rakt akterom. Per VHF fick vi bekräftat att det var Janpia.
Vi hade alltså lämnat dem en knapp timme. Inte nog med det. Hela deras båten var genom våt, en del av besättningen sjösjuk och alla var trötta. De hade gått igenom hela sin segelgarderoben av försegel. Hos oss behövdes bara en man, som under sprayhooden kunde reva båda seglen, lekande lätt. Det var nästan så man skämdes, men tillfredsställelsen var stor. Här hade planeringen av Fun Star lyckats perfekt! Systemet hade dock planerats med tanke på säkerheten. Ingen behövdes på däck.
Dagens rapport gav följande läge:
Fun Star 129, Aurora och Janpia 136. Båda var till BB om oss. Runns position fick vi inte, men vi anade att de var i mål ungefär då. Det kändes lite hopplöst, eftersom vi hade stick i stäv kryss i hård sjö och kanske mindre än 30 timmar tid.
Också vi fick en man utslagen av sjösjuka under dagen och det var lätt att gripa till vår framgångsrika taktik från förra natten.
HAVERIER.
Taktiken var nu att segla på säkerhet. Inte pressa båten för hårt, så att någonting skulle gå sönder och förstöra våra chanser till klassegern.
Sea Face gick med motor (80 timmar) mot målet, med båda undervanterna på däck och en annan båt drev övergiven omkring, medan besättningen var ombord på With Integrity, som låg och vaktade i närheten.
Vi kryssade i början av natten med 1-2 timmars slag, nära rumbline och perfekt undvikande en massa små åskmoln, som kryddade tillvaron. Upp till 37 knops vind (18 m/s) noterade Navcenterns minne.
PÅ KONTRAKURS.
På morgonnatten vände vinden mot NW utan att rorsmannen märkte något. Vaknade och gick in för att navigera och Navcentern avslöjade misstaget. Vi hade gått för BB och hade nu i det närmaste kurs på Huelva. Hur länge visste inte rorsmannen. Navcentern kan rita vår kölvattenlinje, men den funktionen var tyvärr inte påkopplad. Vi kunde efter stagvändning gå mot målet.
Vid middagstid hade Razzmatazz 17, vi 30, Aurora 34 och Janpia 50 Nm kvar.
VI VANN TOTALT
före Runn (2h 23min) och Aurora (5h). Janpia blev liggande i bleke framför målet och blev slagen av Razzmazz och Liberty of Austria (rapporterade sitt läge bara en enda gång). Fyra finska båtar bland de sex bästa! Marra (Jonmeri 48) blev 15:e.
Narda var enda finska båt i cruisingklassen och blev andra i klassen och sjua totalt. I seglad tid förlorade de dock över 10 timmar åt oss. Bleke och problem med bl.a. rullgenuan tog ut sitt.

PORTO SANTO.
Här hade jag varit hösten 1979. Först på en båttripp från Madeira och sedan mellanlandade planet här på hemvägen. Madeiras flygfält var så litet att planet måste starta med nästan tomma tankar för att kunna lyfta därifrån. Inte kom man ju ihåg något från de besöken, annat än att nästan alla var sjösjuka, inklusive min fru, på dit vägen under båttrippen.
Vi duschade, besökte, baren och restaurangen, tittade på båtar och återvände sedan till Fun Star, via målkontrollen. Där fick vi höra att Janpia ännu hade 10Nm kvar och vattnet var spegelblankt. De kom i mål på förmiddagen!
Besättningen spelade kort och till deras förtjusning, somnade skepparen vid kartbordet och fotades. De två senaste nätterna tog ut sitt.
Följde stadsbesök med de största ölstop jag någonsin druckit, proviantering, discobesök (besättningen)... Tequilaparty, sponsorerat av mexikanska båten Libertad, loggboks stämpling och överräckande av officiella presenter, besök i Columbus hem och cocktailparty där, föredrag av Heather Krohn (mannen finskättad) om Columbus och bönorna, besök vid Am 500 monument nära hamnen, prisutdelning och middag och dans med Porto Santos guvernör som värd och sångsolist.
NARDA GER UPP.
Narda: "Efter att ha inventerat och adderat alla fel, som vi fått i stormen, konstaterade vi att det var bäst att fara direkt till Las Palmas via Funchal... Profilen hade gått helt till "skit": vi hade rullat in ett par varv för mycket för de stora vinscharna hade gjort oss känslolösa." (Hej! Seldéns rekommendation på den tiden var: rulla aldrig in med vinsch!)
HUR RULLA IN EN GENUA?
Min erfarenhet är att man skall ge ut så mycket i skotet att seglet backar, men inte lever hejdlöst. Dra sedan in på rullen, för hand, så mycket det går enkelt. Ett varv eller två runt vinschen, vid behov, för att man skall orka hålla i mot. Upprepa manövern om du vill reva mera, eller lås linan. Bäst är en vinschavlastare. Den är snabb att låsa.  Det är farligt att använda kraftiga vinschar, gäller också fallen. Man känner inte när det tar emot och vinschar lätt sönder någonting. Det är därför många seriösa båttillverkare har "underdimensionerade" fallvinchar!
EN SVART DAG.
Vi kände oss som kungar och glömde helt bort att kolla att allt var i skick ombord. Transporttävlingen till Funchal (Madeira) gick därför åt "pipan".
Skepparen vaknade 5-tiden och förtöjde om grannbåten, som hackade i vår akter.  Väckning 7.00, starten gick 9.00.
Vid hissningen av storen fastnade revlinan (går längs mastliket) i en revkrok och snörpskyddet revs. Orsak överentusiasm vid hissandet. M.a.o. onödigt snabb hissning för situationen!
Efter en bra start, där vi var först över linjen, med fart, blev vi småningom omslörade av större båtar. Allt gick bra. Frej hade med sin minikamera, sådana som de använder bl.a. i Formel 1 bilarna, tagit fina sjöbilder i sjögången mellan öarna.
Just när vi skulle "göra det", när vinden vände och det blev lätt spinnakercirkus, i lä av Madeira, fungerade inte utrustningen ombord och Janpia gick förbi innan blåsan kom upp.
På slutrakan vägrade spinnakerskotaren skota seglet som skepparen ville, med motiveringen "så här gör vi alltid". Detta höjde ju inte humöret precis och den sista 5 sjömilen "skotade" jag seglet med rodret. Vi tog in på rymlingen i den mycket lätta och ojämna vinden, men hann inte ens helt fast dem.
Jimmys tävlingschef Tony, konstaterade att vi väl invaggade konkurrenterna i säkerhet och lät Janpia vinna. Så var det inte, men det var ju rätt ögonblick att förlora och visst unnade vi Janpia glädjen att få vinna.
Runn blev offer för vindcirkusen i lä av Madeira och lyckades just och just ta "line honor". Arto som redan gjort denna etapp hade förvarnat oss för vindförhållandena där, men vi kunde inte utnyttja kunskapen.
Totalt blev vi också 2:a, Avec (Swan 41) 3:a före Sea Face och Aurora 7:a. Fem finska, alla i samma klass, bland de 7 främsta! Runn fick nöja sej med 11:e plats, slagen av klassvinnaren With Integrity. Marra diskades, troligen för motorkörning i mål. De avbröt alltså.
Marinan var så överfylld med båtar, så vi hamnade vid handelskajen, ytter om 100 Raison. Där var så oroligt vatten att vi trodde att våra båtar skulle slås sönder mot varandra. Pierre och jag beslöt att inte fråga lov av arrangörerna, utan flyttade längre in till fiskehamnen. Vi utanpå Aurora och 100 R, bredvid Runn.
Följande dag fick en besättning avbryta sin sightseeing och ta hand om sin skadade båt, alldeles nära det ställe där vi legat.

MADEIRA.
Madeira kom jag ihåg som ön där blommorna är träd! Alla växter på denna ö är så mycket större.
Här kunde vi välja mellan en heldagstur runt hela ön eller en kortare, halvdags tur. Vi valde den kortare, som förde oss till många ställen jag mindes. Bl.a. till det inre av ön, där man kan se ner över en by över 1000 m nedanför ett lodrätt stup. Vad stället heter kommer jag inte ihåg, men det berättas att där bor människor, som aldrig varit i huvudstaden Funchal. Det är så svårt att ta sej dit.
Påståendet fick ju en att undra om det verkligen kan vara sant. Tills någon påpekade att det nog finns Uleåborgare, som aldrig varit i Helsingfors.

Här sålde man ännu likadana "fiskarmössor", i grovstickad ull, som jag ännu har kvar. Den brukas som "fartmössa" och har också uppgiften att "störa" konkurrenterna.
De flesta av oss lät bli att åka med de berömda slädarna ner för gatorna. Det såg inte så värst intressant ut, precis som jag kom ihåg det.
Som minne köpte jag två flaskor Madeira, av vilka den ena "Cristofono Colombo", ännu finns kvar oöppnad när detta skrivs i mars 1994. Den skall avnjutas vid lämpligt tillfälle(n), i goda vänners lag.
Funchals borgmästare var värd för prisutdelningsmiddagen.

KATASTROFFYLLD TÄVLING.
Am 500 deltävling II, Funchal - Arrecife på Lanzarote, startade i bleke i lä av Madeira och började för vår del med att en stor turist kom glidande bakifrån med den fart den fått med motor, fångade in en liten båt med en devärt och bogserade den in i vår pushpit och kraschade själv sin sida mot vår. Allt under våldsamt skrik och svärande av en besättningsman på FUN Star - på finska! Skepparen behövde ej öppna munnen.
Det hela var över på någon minut, men vår BB pushpit var stålskrot. Till all lycka begränsades  skrovskadorna till två stora repor på vår BB sida.
Efter att ha inventerat skadorna, fortsatte vi så småningom att tävla. Vi visste att det blåste friskt längre fram och att vinden kom från sidan (NE), men beslöt ändå att hissa spinnaker. Ingen annan hade blåsan uppe, men Aurora hissade samtidigt som vi.
När vi sedan kom ut i vinden, var gången inte helt bekymmerfri. Den största spinnakern var inte det rätta valet där och med hårdvinds/slör diton, hade vi säkert fortsatt längre. Psykad, främst av Auroras vådliga gång, kommenderades trasan ner och Aurora följde snart vårt exempel.
Vi hade emellertid hållits rätt bra med Runn, vilket gjorde att det grämde mej ännu mera att jag valde fel segel. Tanken var nog att endast gå med spinnaker tills vi kom ut i den friska vinden. Men roligt hade det varit att jämföra med Aurora, för speciellt slörspinnakern har visat sej vara mycket effektiv. Nu var vi dock inte mera intresserade att hissa den.

DELAD LEDNING.
Nästa dags rapport gav följande läge klockan 12,00:
Runn 35,3 Nm; With Integrity 67,8; Marra 94,5; 100 R 102,7; Aurora 103,5; Fun Star 105,1 Nm kvar till ön N om Lanzarote, som vi skulle runda.
En analys av läget ger följande slutsatser: Vi hade sedan rapporten haft en medelhastighet på 9 knop (!) klockan 17.15 och enligt det ledde vi knappt före Marra (36 s), som hade sitt idealföre (frisk slör) nu. Aurora var nästan 7 och 100 R 13 minuter efter oss. Runn ledde vi med över en timme i korrigerad tid.
Med så långt avstånd mellan Marra och oss, är det givetvis omöjligt, att sätta någon av oss före den andra, med så liten tidskillnad. En annan sak är att en del säkert rapporterade sitt läge just när de stod i tur att rapportera andra gav troligen sin position klockan 12.00. Men jämnt var det.
De rapporterade vindstyrkorna varierade mellan 22 knop (Aurora) och 35 (Runn). Själv har jag inga noteringar om våra vindar, men vi var ju alldeles nära Aurora och 100 R (23), och klart är att vinden ökade också för oss efter detta.

KNOCK DOWN
Någon gång efter midnatt hände det!
Arto skulle gå in efter kaffe åt oss. Han hakade lös sej och skulle just kliva in när det kändes att nu kan jag ingenting göra. Ropade en varning samtidigt som båten kastades handlöst ner i en vågdal med sidan före.
Arto har efteråt berättat att han hade tag i nedgångsluckans övre kant (skulle just lyfta upp den), men orkade inte hålla greppet och föll ner mot lä, där han fick tag i mantåget och hölls ombord. Något varningsrop kommer han inte ihåg att han skulle ha hört. Men det kom väl när han redan var på nerväg och då hade han ju annat att tänka på.
Nästan halva båten, i sidled, täcktes av vatten. Det hela var över på några sekunder och båten var hela tiden någorlunda på kurs. Vi fortsatte försiktigt medan vi, ordentligt omskakade, kollade läget och redde upp.
Det hade kommit några droppar in via utsugsventilen ovanför kartbordet. Där låg väderfaxen/PC:n på laddning, som jag trodde, väl skyddad under ett skåp. Saltvatten dropparna träffade naturligtvis PCr:ns baksida och kortslöt dess accu, som matade till baka 20V i elcentralen så att voltmätaren blev alldeles tokig och senare slutade fungera.
En stank uppstod också och föranledde panik för en stund. Någon visste att det var frågan om en mycket giftiggas, som bildas av saltvatten och syra från batterierna. Eftersom det var helt omöjligt att batterierna skulle ha lossnat, var det inte svårt att våga gå in och undersöka läget. Batterierna var ok och stanken var i det närmaste borta, så frivakten vågade gå tillbaka in. Vid en koll startade motorn också bra.

Först efter målgången märkte vi vad som hänt PC:n.
Vidare revs sprayhooden på ena sidan. Vatten trängde givetvis in genom sittbrunnsluckan och förstörde en del verktyg och så lyckades det komma in några droppar via motorns panel, som hittade landströmsladdaren. Också den förstördes. En livboj släts lös från sin ställning, men kunde räddas med små skador som följd. GPS:n slutade lite senare att fungera, utan att någon märkte det. Orsaken är oklar, men antennen byttes ut på garanti i Las Palmas.

MISSTAG AV SKEPPAREN.
Efter detta gjorde jag ett misstag. Bestämde mej för att gå på frivakt när det var dags och låta vakten ta sin tur normalt. Mitt beslut att vaka i sittbrunnen på vägen till Porto Santo hade föranlett försynta grymtande om bristande förtroende. Några navigeringsproblem fanns ju inte. Vi hade ju hela vägen varit på "linjen" och fyren skulle dyka upp senast om 30 minuter.  Enda faran var att vi skulle få en ny "knock Down", men sannolikheten för det var minimal, och om den kom så var det ingenting annat att göra än hålla sej ombord.
Vi hade under 20 Nm till ön N om Lanzarote, som skulle rundas. Fyren på ön syns 16 Nm.  Lätt sjösjuk, som jag känt mej inne i båten, lade jag mej på durken för att följa med vår framfart på Navcentern. Väntade att vi skulle komma över ett streck på skärmen, för att byta till en förstorad karta. Dit var det ca 9 Nm, eller en timme. Somnade tydligen flere gånger, utan att märka varken det, eller att vi stod stilla på skärmen. GPS:en fungerade ju inte.
Väcktes av att vakten ropade in genom en liten springa i skjutluckan "fyren syns till höger". "Bra, styr på den", svarade jag efter några sekunder, när jag fattat vad de sagt. Men luckan var redan stängd och de hörde inte mitt svar.
Stack ut huvudet för att kolla läget. Det stämde. Fyren var till höger, nästan rakt tvärs, i lä! Men det kunde ju inte vara den fyren?
Småningom fattade jag att GPS:n inte fungerade, att jag tydligen sovit totalt omkring 2 timmar, att vi var ca 5 Nm ur kurs!*Borde själv ha stannat i sittbrunnen och låtit Niku kålla instrumenten. Han blir inte sjösjuk och skulle säkert ha märkt att GPS:n inte fungerade och kopplat på radarn. Vi har tidigare samarbetat bra med navigering, hemma, i mycket svårare förhållanden. Själv skulle jag inte, i sittbrunnen, ha kunnat låta bli att spana efter en fyr som skall rundas. Det är säkert! Skulle då och då ha fällt med vågorna tillräckligt för att se i lovart om förstaget, tills den dök upp. Hade jag gett dem diffusa direktiv?
Förstod senare att också besättningen ansåg att jag gjort fel.

FINSK DUBBELSEGER.
Trots att Aurora bröt storbommen vid en gip, efter nämnda ö, vann de overall före Marra, Liberty of Austria (Liberty 47), 100 R (C&C 37, 40 fot!). Vi blev 5:a före Show Me, Runn, With Integrity och Janpia på 9:e plats. 1, 2, 5, 7, 9 till Finland!
Vi förlorade i korrigerad tid åt Aurora 83,5, åt Marra nästan 37 och åt 100 R 14,6 minuter. Mycket klart nederlag alltså.
Inte nog med att Aurora bröt bommen. De hade också fått vatten i bränsletanken (sandkorn under påfyllningslocket), så motorn startade inte. De blev bogserade till hamnen, där de ankrade. Ankaret draggade och de drev ner på Egg Crate. Fick först senare hörde om det, och fröjdade mej i min svarta själ! Tack Pasi! (se nedan).
Runn skadade masten redan första natten och seglade efter det med enbart genua 3.
LÄRDOM.
Lossa aldrig säkerhetsselen, i hårt väder, innan du är innanför ruffluckan.
Seglade i början med för litet försegel. Av försiktighetsskäl. När vi rullade ut lite på genuan, blev det lättare att fälla när det kom extra stora vågor, som riskerade att slå mot sidan och väta ner oss. (Självklart, men när det brallar på som det gjorde och är kolmörkt, är inte ökad segelyta det man tänker på i första hand). Om det inte varit tävling skulle vi säkert ha startat med tre rev, vilket hade tjänat samma ändamål).
PC:n var skrot, men byttes ut före atlantetappen, efter att man i Finland konstaterat att det inte lönade sej att reparera den. Lefa var vår "packåsna" mellan Helsingfors och Las Palmas och hade också en ny laddare med sej.
Sprayhooden och livbojen lappades provisoriskt med segelreparationstape.
Vi hade kommit i mål i gryningen, utanför Lanzarotes huvudstad Arrecife. Beslöt att inte lämna in någon officiell protest. Den skyldige var ju från USA, så han betalar säkert den lilla räkning skadorna skulle föranleda. Så ungefär resonerade jag, och ville inte förstöra tävlingen för dem.
SKITSTÖVEL FRÅN USA!
Men ack hur fel man kan ta! Herr Paul Eggert på cruisingbåten Egg Crate (Irwin 54), hade ankrat i stället för att komma till kajen där de flesta låg. Inte ens med arrangörernas hjälp fick vi kontakt med båten före långt in på eftermiddagen, när vi äntligen fick avtalat om ett möte.
Han kom dit i sällskap av en kvinnlig advokat! Stackaren trodde väl att jag skulle kräva miljonbelopp i skadestånd för sveda och verk och några tusen SEK för skadorna? Han berättade att han var gammal kappseglare och hänvisade till en regel i kappseglingsreglerna. Också enligt den regeln hade han fel! Att dessa regler inte över huvudtaget var i kraft bet inte heller på honom. Frej och jag kom ingen vart med den skiten och det var försent att lämna in en protest, tyvärr.
OTILLFÖRLITLIGA VITTNEN.
Innan mötet med "den ruttna äggaskens" skeppare, bad jag besättningen, helt oberoende av varandra, skriftligt beskriva händelsen. Våra uppfattningar om det skedda var ganska identiska.
Frej hade filmat starten ända till sekunderna före den lilla båten, med sitt ankare i stäven, drämde in i vårt akterräcke. Vi tittade flere gånger på den stumpen i en monitor. Då slog det mej plötsligt! Filmen visade att vi hade haft SB halsar, medan vi alla ansåg att vi haft BB-halsar!

Vi går alla under beteckningen tillförlitliga, redliga finska medborgare? Ok, Niku var inte myndig då ännu och behövde bl.a. inte underteckna vår tävlingsförsäkran, som skulle lämnas in efter varje segling. Men vi andra?
Men, skitstöveln Paul Eggert på Egg Crate, var fortfarande, utan tvekan den skyldiga!
På kvällen var det sedan prisutdelning och välkomstparty med mat på Arrecife Yacht Club.
Följande morgon följde sightseeing för besättningarna. För skepparna, först möte med El Presidente på ön, som stämplade och signerade våra loggböcker och sedan ötur, som slutade med lunch tillsammans med besättningarna.

Sedan skepparmötet för Canary Islands Race! Amerca 500 fortsätter efter CIR!

Först lite allmänt om Kanarieöarna och förhållandena där och om tävlingen.

KANARIEÖARNA.
Namnet kommer ju inte av de små granna fåglarna. Det är väl tvärtom? Romarna döpte öarna, efter det latinska namnet på hund (Canes). Här fanns nämligen massor med stora vilda hundar, då. Nu finns det också massor med lösa hundar, främst i städerna, men de är relativt små och ganska skygga. Lite oblehagliga tycker många.
Ögruppen består av sju huvudöar, som vi besökte i tur och ordning och beskrivs i korthet an efter vi kommer till dem. Huvudexportvaror är socker, frukt och grönsaker, men turismen ger de största inkomsterna.

VÄDER, VIND och STRÖMMAR.
Normalt blåser en stadig NO, som när luften träffar de höga nordsluttningarna på de högsta öarna, kondenceras till fukt och är orsaken till frodigheten där. Fukten räcker inte till för de större öarnas södra delar och de är därför torra och soliga. Till turisternas glädje.
Undantagsvis kan något lågtryck, som förirrat sej ner mot dessa bräddgrader, åstadkomma frisk S-SW, som vrider mot NW. Störningen varar vanligtvis några dagar. Då kan det vara orsak att, från vissa hamnar, söka sej ett bättre skydd för sin båt. En tydlig dyning följer med eller föregår vinden. Den bästa varningen ger en fallande barometer. Största sannolikheten för denna vind är under perioden mellan oktober och april, kan vi läsa i klanen Cornells "Canary Islands Cruising Guide".
Under augusti-september kan det någongång hända att barometern och temperaturen stiger (40o) och förebådar en sirocco från 0 och S0. Vinden för med sej ett rödaktigt dam (sand) och sikten kan avsevärt försämras. Denna relativt sällsynta vind blåser främst över Lanzarote och Fuerteventura, öarna närmast Afrika.
Nämnas kan att vi upplevde flere dagar av nedsatt sikt i Karibien. Det lär ha varit sanddamm från Sahara som förorsakade detta! I Puerto Sherry hade ju vår båt också utsatts för detta damm, enligt min uppfattning, gult.
På vissa ställen förorsakar öarna, när vinden träffar dem och avleds av de höga bergen, ökande vindstyrka. Vinden kan här var upp till 3 Beaufort starkare än på öppna havet. Om man seglar eller ankrar i lä av de höga öarna, måste man vara beredd på att plötsliga, ljudlösa, vindpustar störtar ner längs bergen. Winden kan på några sekunder öka till 15 m/s.
En ström, som har sitt ursprung i Golfstömmen, strömmar konstant kring öarna, i riktning mot S eller SW. Styrkan är normalt 0,5-1 knop, men vid ihållande NE kan den uppgå till 3 knop vid Gran Canarias ostkust. (Se  starten i ARC 91. Då var det visserligen svag S, där vi var!).
Skillnaden i vattenhöjd p g a tidvattnet varierar, från minsta skillnad på knappa 2 m till största på nästan 3 meter och kan vara ganska besvärlig, om man ligger vid en kaj. Pontonbryggor förekommer dock på många ställen.
Tidvattnet strömmar i huvudsak i riktning mot S och N. De starkaste strömmarna har noterats kring La Gomera, där de har uppmäts till 3 knop.
När de flesta seglare rör sej i dessa vatten, på väg till Karibien, i oktober och november, är vindarna som sämst. Bästa tiden för segling i denna "skärgård" är på sommaren. Då sträcker sej N0 passadvindsbältet längst upp mot N och vinden är stadigast över hela ögruppen.
Tropiska stormar förekommer inte och verkligt hårda vindar är sällsynta. Idealiska seglingsvatten för en sjö-värdig båt, alltså.
URBEFOLKNINGEN.
Redan de gamla Grekerna, och också Romarna, kände till dessa öar. Plutarkos kallade dem "De lyckliga öarna", när han skrev om hemvändande sjöfarandens berättelser. Människorna här gick klädda i getskinn, eller var nakna. De bodde ofta i gråttor,  kände inte till metaller och förflyttade sej inte mellan öarna.
Man kallar dem Guancher, som egentligen är namnet på dem som bodde på Teneriffa.
Av skelett och mumier har man kunnat fastställa att de var storväxta, med rödbrun hårfärg. Varifrån de kom är osäkert, men av deras mumifieringsteknik och det lilla man vet av deras språk, har man gissat sej till att de kom från N Afrika. Möjligen var de Berber, som av det upptorkande Sahara och de invaderande Muslimerna tvingades flytta och hamnade här. Man har hittat likadana bergristningar på Kanarieöarna och Cap Verde och det tyder på att det skulle ha funnits ett sjöfarande folk. Problemet är bara att Guancherna varken kunde bygga fartyg eller hantera dem.
Är förklaringen enkel? Klimatet är njutbart och livet lätt, så kanske de helt enkelt tappade intresset att flytta på sej? Sådant har hänt seglare också i våra dagar! (enl. Cornell). Vad vet man om deras religion? Kanske den är förklaringen? Så mycket som religioner ställt till med här i världen, skulle det inte förvåna om den skulle vara orsaken (TF).
Först året efter Columbus hade startat på sin första färd till "Indien", lyckades Spaniorerna erövra Teneriffa och La Palma av Guancherna. Lanzarote hade fallit 1402 och strax därefter Fuerteventura, El Hierro och La Gomera.    

CANARY ISLANDS RACE.
Tävlingen gick enbart enligt CHS, "turisterna" var alltså inte alls med. CIR bestod av sju deltävlingar, varav den längsta var 120 Nm. Rutten var Lanzarote-Fuerteventura-Gran Canaria-La Gomera-El Hierro-La Palma-Teneriffa-Gran Canaria  Alltså, av alla 13 Kanarieöar, besökte vi de 7 stora.
Deltagarna blev tillslut bara 13, fördelade på två klasser, men också overall placeringen räknades och blev snart för oss det "enda som räknades". Båtmaterialet var "typiska LYS-båtar", endel kanske lite mera utrustade och många med rullgenua. Den mest raciga båten var franska Euphorie, men den belastades av besättningens medelålder - ca 70 år? Gubbarna var dock av krut, gamla olympiaseglare som de var. Det skulle också visa sej, att de tävlade om totalsegern ännu i sista starten! Den special designade båten var en typisk undanvindsbåt. Liberty of Austria var nog inte heller någon tung, underriggad båt. Den saknade dessutom, den i tävlingsklassen obligatoriska SSB-radion. För det blev den bestraffad med tidstillägg på Atlantetappen. Men endast på den trots att arrangörerna var medvetna om bristen! (Den var före oss på etapp II, men ides inte bråka, trots att Tony bekräftade att den saknade radio. Någon annan gjorde det sedan i Bahamas).

Banan såg inte så lovande ut för vår del. Man kunde vänta sej undanvind och/eller slör på de fyra första etapperna, kryssbog på den femte, kryss på den sjätte och så till slut slör med kort läns på slutet.

DAM I BESÄTTNINGEN.
Såg dock med tillförsikt på tävlingen bl a för att vi nu hade kvinlig fägring ombord. Det brukar gå bra då. Frejs fru Gunilla hade tagit två veckor ledigt och flugit ner till oss.

Slör, speciellt med spinnaker, visade sej sedan vara rätt bra för oss.
LANZAROTE
Lantzarote och Fuerteventura är betydligt lägre än de övriga huvudöarna och är därför inte lika gröna.
Ön har fått sitt namn av Lancelotto Malocello från Genua, som landade här år 1312 och byggde bl a ett slott på ön. Guancherna, som då fanns här, lät inte underkasta sej någon, trots att en massa pirater också härjade i trakten. De höll ut enda till 1402. Då var slottet redan en ruin;
1479 erkänndes Spaniens anspråk på öarna av Portugal och erövringen och kolonisationen började.
César Manrique, en lokal skulptör, arkitekt, bildkonstnär och kompositör har satt sina bomärken på ön, och är tillsammans med naturen, delansvarig för att ön avviker från de andra Kanarieöarna. Bl a är det hans förtjänst att det inte finns reklamplakat i naturen, att alla hus är vitmålade och högst fyra våningar höga.
Det finns mycket som är värt att uppleva på ön. Största intrycket gjorde nog nationalparken Timanfaya (startad av Manrique) och en vulkantunnel.
Nationalparken är ett enda stort månlandskap på 200 km2. Där växer just ingenting och lever endas en ödleart. Man grillar restaurangens mat på jordvärme, som kommer från en djup brunn. Sanden är så het just under det översta lagret, att man kan tända eld på något lättantändligt och om man häller lite vatten i vissa hål, så sprutar det ut som ånga efter några sekunder.
1730 började Timanfaya ett utbrott, som i sex år fortgick från 30 kratrar. Sedan dess har området, mej veterligen, varit lugnt och man kan nu beundra det från fönstret i en buss eller från kamelryggen på en safari. Privatbila är inte tillåtna längre än till restaurangen. Flere filmer har inspelats här, ofta i kombination med landskapet kring Teide på Teneriffa.
På öns nordspets kan man besöka ett av Manriques verk, en utvändigt enkel fortliknande byggnad, som smälter in i naturen. Den är uppförd av lavastenar som radats på varandra nästan helt utan att använda sement. Innuti finns en ljus och fin bar med stora fönster. I en övre våning finns en suvenirbutik och ovanför den en utsiktsplatform utan tak. Mirador el Rio ligger högst uppe, alldeles vid den branta kusten, med fantastisk utsikt över ön Isla Graciosa.
Isla Graciosa, vars största attraktion är ett litet fiskesamhälle, lär vara ett populärt mål också för de kanariska seglarna. Ön är också  lämplig som första hamn när man kommer från Spanien.  Enligt rykten lär en händelse här, på den tiden då pirater ännu förekom, ligga till grund för Stevensons "Skattkammarön".
Den längsta vulkaniska tunneln i världen, ligger också på norra delen av ön. Pga ett ras är den nu delad i två separata delar. Tunneln är 6 km lång på land, men fortsätter åtminstone 1,5 km under Atlanten. Ingen lär veta hur långt.
I ena tunneldelen har man bl a byggt ett fint auditorium där det hålls konserer och annat. Den besökte vi 1992 och den gjorde djupt intryck på Fun Stars skeppare och många andra.
Den andra har endast försetts med elbelysning och en sementerad stig och några trappor. Också här finns en “lokal” där det hålls konserter. Akustiken lär vara fantastisk, trots att grottan är helt i naturtillstånd, med undantag av en scen och en massa stolar. Något piano kan man dock inte släpa hit. Några ställen är så smala eller låga att det är omöjligt. Detta till trots säljs alla tillställningar slut på kort tid och välklädda damer och herrar söker sej dit. Där är tort och en behaglig temperatur. Grottan är på sina ställen i två våningar, men taket/golvet har delvis rasat på några platser och det svindlar nog lite när man går bredvid ett sådant hål i golvet, med 10-15 m fallhöjd. Enda skyddsarrangemanget kunde vara några stenar längs kanten. På ett ställe lurade Tjäreborgs guid Leena oss ordentligt (julaftonen 1997). En “svindlande synvilla”, vars hemlighet inte skall avslöjas här. Också ett bergstroll lyckades hon kalla fram genom att släcka belysningen!
Kaktusparken, Jardin de Cactus, lite längre söderut är också värd ett besök. Utanför den står världens största kaktus. Ett konstgjord verk av parkens skapare, vem annan än César Manrique.
På ön fins ett museum till minne av César Manrique, som avled i en bilolycka 25.9 -92, en knapp månad före FUN Star landade i Arrecife. Det är hans första, originella hem, som han själv gjort om till ett museum. Här har  också the César Manrique fondation sitt högkvarter.  Huset består av två våningar, varav den nedre är inrymd i fem naturliga vulkaniska bubblor eller lavagrottor, som delvis har hål i taket, ut i naturen. Så är fallet t ex över den lilla simbassängen med rinnande vatten från väggen. I övre våningen finns bl a en utställning av hans konstverk, målningar och skulpturer, men också några av hans vänners tavlor. Bl a två teckningar av Picasso.   Den senare föranledde en besökare (julen 1997) att uttala: “No ei se Picassokaan ollut niin hyvä piirtämään.” (Inte var heller Picasso så bra på att teckna). Jag inflikade att jag alltid har varit av samma åsikt.

RACE I - TILL PUERTO DEL ROSARIO. 33 NM.
Spinnaker hela vägen och taktiska missar. Först blåste det bäst längre ute, sedan längst inne. Vi var i mitten. Mot slutet lyckades vi med att "gröta ihop" Janpia och Euphorie och få dem att gå inåt, där vi såg att det blåste sämre. Vi skar utåt och planen var att sedan skära in framför dem. 65 sekunder var det enda vi behövde till Janpia, men på slutet blåste det bättre inne och vi blev 8:a overall, 3:a i klassen efter 100 R och Janpia. Segern overall gick till White Shadow (Oyster Heritage 37) från Irland och grupp I i Am 500.
Efter målgången, vid hamnpiren till huvudstaden Puerto del Rosario, fortsatte vi direkt vidare till en liten marina, Puerto Castillo, där vi bara övernattade.
Här fick vi bada bastu och duscha. Sedan bjöds vi på champagne i samband med resultatsgivningen. Inga priser gavs för etapperna. Sedan tappade jag bort besättningen, som inte orkade vänta medan jag gjorde upp någonting med någon. Åt middag med några från With Integrity, som hade många nationaliteter ombord, bl a en finländare.
FUERTEVENTURA.
Ön ligger närmast Afrika, som är på endast 54 sjömils avstånd. Till sin yta är ön den näst största av öarna. Här finns över 150 sandstränder, totalt ca 50 km. Myndigheterna ser dock till att dessa aldrig fylls, genom att reglera turistströmmarna till sin ö.
Som en följd av piraternas härjanden i trakterna, ligger alla äldre byar och  städer långt inne i landet. Många kyrkor påminner, av samma orsak, om fort. Samma gäller bl a vakttornet i El Castillos hamn.
Trots att Fuerteventura betyder "hård vind", är dessa enbart koncentrerade till vissa kända ställen. Normalt blåser det stadigt 7-10 m/s, men t ex över öns SW-udde kan vinden vara det dubbla. Ett annat sådant ställe är sundet mot Lanzarote. Försökte under tävlingen få hjälp från det hållet, men utan lycka. Windsurfarna har hittat Fuerteventura p g a vindarna.
Marinorna på ön ligger efter i utvecklingen och ett Tyskt-Schweiziskt projekt, att bygga en topp modärn sådan, har avbrutits p g a penningbrist. (Aho igen?)

RACE II - TILL PUERTO MOGAN. 120 NM.
Den längsta etappen startade 09.00. Linjen var inte den bästa. Yttre ändan var avgjort fördelaktigare, men saknade begränsningsmärke. Ordern var att hålla sej inom 200 m från det inre märket. Nå inte är det lätt att bedömma ett sådant avstånd, så vi lät de yttersta båtarna bestämma och startade innanför dem. Vi var säkert lite för långt ute, men ingen blev återkallad, och vår start blev bra. Janpia och 100 R var genast klart bakom och av någon orsak blev de sakta efter.
Kanske hade vi tilläckligt med fart för att vattenlinjen skulle räcka mot Janpia, men den längre, masthead (stor spinnaker) försedda, 100R?
12.00. Ännu etta i hela fältet. Marra på väg förbi. De hann lämna oss ett bra styck, men så blev det bleke.
Snart började det sakta blåsa från S och de flesta skar ut mot den nya vinden, medan vi gick ganska långsamt. Litade inte på den nya vinden och 100 R hade skurit inåt och var nära stranden, så jag gick rakt och avvaktade. I detta skede serverades lunch i Fun Stars salong och en incident från tillfället har fastnat i mitt minne. Återkommer!
Innan någon hann förbi oss tog den sydliga vinden slut. Samtidigt kunde man se ett svart bälte alldeles vid kusten. Skulle den orka ut till oss? Sannolikheten var stor, för vi var just på det ställe där extra starka vindar blåser över land. Snart fick 100 R den nya vinden, som sakta kom utåt. Vi styrde mot den och väntade otåligt, medan 100 R med god fart var påväg att hinna upp oss, och snart gick förb, på spinnakerslör.
Så småningom fick också vi vinden och tog upp jakten på rymlingen, medan de som gått utåt blev där, länge. Med slörspinnakern hängde vi med 100 R rätt bra och när vinden vred lite imot och det började närma sej gränsen för genua, gick vi lite bättre. Till slut tog kanadensaren ner trasan, medan vi fällde någon grad och fick fast dem. Det var tungt och krävde mycket koncentration att segla med spinnakern och dessutom gick vi kanske en aning lågt. Därför tog också vi ner den. Man måste också beakta strömmen. Navcentern (GPS:n) fungerade inte, så det var svårt att bedömma avdriften. Problemet var ganska litet så ingen komm att tänka på Garmin 50, vår reserv GPS, som kunde ha gett svaret på det problemet.
Läget var minst sagt tillfredställande och det dröjde länge innan With Integrity och Liberty of Austria gick förbi oss. Erfarenheterna av nära 40 år i ESF:s onsdagsseglingar, gav utdelning? Marra fick också fast oss igen, men skar högre norrut och "blev" där. Liberty råkade sedan ut för någon form av haveri och avbröt.
Efter skymningen när 100 R kund ses framför oss, mot ljuset från turistorten Playa del Ingles, den med de stora sanddynerna, började vi kolla Janpia på radarn. De gick hårdare! Hårdvindszon eller inte, beslöt riskera att hissa spinnakern. 100 R såg inte oss, och det kan hända, att vi t o m fick "elavbrott" för en tid, för att de inte skulle märka att vi gick hårdare.

Vi kom  2:a i mål efter maxin och före 100 R, som kommit smygande alldeles längs stranden. Vi hade valt att gå ett stycke ifrån den, medan Janpia misslyckades längre ute.
Overall segern gick till oss, på en bog som inte skulle vara vår, så det blev lite fest i båten tillsammans med Janpias besättning. Mellan verserna hittade vi också en dusch innan det var dags att sova, någon gång på morgonnatten.

Läget efter två etapper:
Klass I: 1. 100 R 2,75p;  2. Fun Star 3,75;  3. Janpia 5,o; 4. Marra 8,o;......
Klass II: 1. Runaway (Elan 33) 4,o; 2. White Shadow 4,75;  3. Euphorie 5,75;  4. New Chance, ....... .

OVERALL: 1. 100 R 5,o;  2. Runaway 7,o;  3. Fun Star 8,75; 4. White Shadow 9,75; 5. Janpia och Euphorie 10,o.

Här, till skillnad mot egentliga Am 500, räknades poängen för klassresultaten enligt placeringarna i klassen och totalpoängen enligt placeringen totalt. Precis som det skall göras. Men så skötte Jimmys tävlingschef denna tävling, tydligen utan Cornells inblandning.

BERÖM FÖR INGENTING.
Incidenten under lunchen till havs, alltså. Ensam i sittbrunnen gjorde jag mitt  bästa  att  hålla  fart  på  båten  och kolla vad som hände runt omkring oss. Ropade in små rapporter om läget till de ätande, då och då. Så skulle åtminstone jag villa att man gör medan jag är sysselsatt med något inne i båten.
I den lätta vinden var Marra, med sitt stora deplacement, givetvis inte i sitt idealföre, så vi gick förbi den och båtarna som skar utåt var ännu långt bakom. Rapporterade: "vi är igen etta i klungan". Då kom det inifrån: "bravo Tommen!"
Kommer ihåg att jag reagerade mycket starkt, tyst för mej själv. "Vad i helvete! Tror de att jag tigger beröm? Vad är det för bra i att segla förbi den, jämfört med oss, underriggade Marra i sådana förhållanden!"

Har seglat havskappsegling sedan 1971, med egna båtar, men också mycket med andras. Kan inte komma ihåg att det på någon av dem delats ut beröm eller tack för några enskilda prestationer. Inte har man heller saknat dem. Ett allmänt tack till besättningen efter avslutad kappsegling är ju på sin plats, men lika naturligt brukar tacken till skepparen komma, oberoende av om hans röst gått i falsett eller inte, i någon manöver.

EXEMPEL FRÅN 70-TALET.
En gång när vi på tävling, kryssade på Finska viken med Teddy Webers Scampi "Misty", fastnade skotet vid masten i en stagvändning. Stod då vid rodret och innan någon han reagera var jag där. Tog tag i skotet och lossade det, men innan högra handen hann släppa greppet, hade seglet spänt skotet och handen var i kläm mellan Babystaget och skotet. Varje finger har ännu ett ärr vid knogarna av de öppna såren. Handen svall givetvis upp, men i det kalla försommarvädret gjorde det inte ont och jag fullföljde mina rorstörnar tävlingen igenom. Något beröm, tack eller annat har Teddy ännu inte uttalat och inte väntade man sej sådant heller. Egentligen borde man ju själv ha bett om ursäkt för dåligt utförd manöver. Svårt var det ju också att fullfölja sina uppgifter till 100% efter det.
Senare försökte man "uppfostra" skepparen till sin, som jag kallar den, "österländska" filosofi. Man skall tacka och berömma besättningen och be snällt i st.f. att ryta ut en order.Man kan inte lära "gamla hundar sitta", så det blev inte någon större ändring i den vägen. I stället började besätt-ningen själv skämta i stil med "kunde du vara snäll och vänlig och rycka lite i skotet innan spinnakern rivs i trasor".

I "stridens hetta" går det ju ibland lite för långt med skrikandet, men de flesta förstår att det inte är illa menat.

PUERTO MOGAN.
Vi hade troligen kommit till den populäraste och bästa marinan på Gran Canaria. Förutom att den verkade snygg och prydlig, med smarta gator med blommor och träd, fanns här all tänkbar service för en båt. Dessutom är hamnkaptenen gift med en finsk flicka, vilket leder till att du skall framföra att du är från Finland om du vill ha en båtplats i denna populära hamn. Det kan hjälpa.
Man har byggt hamnen på utfylld mark, utanför den fiskeby, som nu omringar marina staden. Många av hamnplatserna vid pontonbryggorna är privatägda, men det finns 190 m längs piren för besökande. Totalt finns här 200 platser av vilka 50% är tillgängliga för turisterna på sommaren och 20% på vintern.
I hamnen såg vi en norsk Comfortina 38, på väg till Karibien. Åtminstone Tiger Lily och Kirva, av de finska båtarna, var också där.
Här finns engelska och irländska pubbar, franska och tyska kaféer och många smarta restauranger. På en av de sistnämnda bjöd skepparen på segermiddagen, med Pierre från 100 Raisons som special gäst. Pierre hade kollat vår Navcenter/GPS, utan att hitta felet och öppnat PC:n bara för att konstatera att den troligen var skrot. En hel eftermiddag hade han offrat och det var nog värt en middag, och många öl senare.
Hamnen bjöd alla deltagarna och alla övriga finländare, som var i hamnen på Sangriaparty, i samband med resultatrapporteringen. Jimmy Cornell hade åkt ner från Las Palma, för att närvara.

NÅGONTING ÄR FEL!
Passade på att fråga om han redan hade ett sammandrag över läget i Am 500, där båda grupperna var medräknade. Tänkte att det skulle bli tid över i någon hamn att faxa läget till Hufvudstadsbladet. Jimmy förklarade att det bara fanns ett inofficiellt exemplar, men visade det gärna. Han beklagade att läget för vår del var, att om vi (1, 5) vinner Atlantseglingen, så räcker det för Espirito Madeira (1, 1) att bli 9:a, för att vinna oss.
Min erfarenhet sade mej genast att nu var det något som inte stämde. 1,1,9 kan inte vara bättre än 1,5,1! I synnerhet inte när vår 1:a står mot 9:a i den sista och längsta deltävlingen!
Fattade ingenting, men hade då för mycket att tänka på för att hinna sätta mej in i problemet. Glömde saken tills vi kom till Las Palmas och Rick från Runn rusade ombord, innan vi hann förtöja båten.  Då förstod jag ....

ARTO LÄMNAR OSS.
Nu var det dags att ta avsked av Arto, som skulle flytta över till Pequod II. Båten låg i en närbelägen marina och Arto skulle förbereda den för Atlantetappen.

RACE III - TILL LA GOMERA. 77 NM.
Ringde till Maritim och Marina före starten, som gick klockan 08.00, i svag medvind. Vi var ju på läsidan av ön. Brydde mej inte heller nu om att bakifrån kolla att de finska båtarna kom bra iväg. Det gick lika bra där framme. Vi startade strax efter Janpia och var de första över linjen.
100 R startade med oss, men hade meddelat att de far till Las Palmas. Terry skulle komma från Kanada, med bl a vår mat. Efteråt framgick det att hon hade nog klarar sej, men Pierre ville väl inte lämna henne ensam i storstaden. Måst ha varit jävligt att avbryta när man leder totalt.
Vi hissade småningom spinnakern, igen onödigt försiktigt, hårdvinds diton. Ett gippande av och an sökande efter vind lyckades bra och Janpia blev till slut flere sjömil bakom. Men de lämnade i sin tur nästan alla andra i fältet ordentligt.
SEA FACE I TOPP.
Liberty of A först och sedan Sea Face, fick NO:en och drog upp en lucka på flere sjömil. Kommer bra ihåg hur officiella representanten gladde sej över, att det nu verkade att bli Sea Faces dag. Läget då, betydde ju också att Fun Star skulle ta ledningen totalt. Att få fast dem verkade omöjligt, för att inte tala om att slå dem med 54 s per timme. Många timmar hade ju redan gått. Liberty var ju inte lika farlig.  47-fotaren  skulle ge 9 min 25 s per timme åt oss.
Men sedan blev det bleke, som inte gav med sej på hela dagen. Vi hade en dead line för målgången (22.00), som till slut var omöjlig att klara. Sea Face och vi startade motorn 17.25, bland de sista. Janpia hade gjort det två timmar tidigare. Då var de bara en knapp sjömil bakom oss.
Det blev en lång motorkörning, som utnyttjades till bl a byktvätt. Motorn värmde ju vattnet i varmvattenberedaren. Någon tog säkert också en dusch i sittbrunnen.
21.00 18,5 Nm kvar. Vind 5-7 knots 90o apparent.
23.25 Framme. Bra vind från sidan sista biten.

SAN SEBASTAN De La GOMERA.
Den lokala segelföreningen Club Nautico de la Gomera, som närmast är en social klubb, höll sina dörrar öppna för oss trots den sena timmen. Det originella klubbhuset, baren och restaurangen, är insprängt i ett berg. Vi tog några drinkar där och möjligen åt vi också. På morgonen fick vi använda deras duschar och på kvällen hade vi middag i den smarta lokalen, denna gång utan tävlings resultat.
Trots att klubben främst sysslar med socialverksamhet är den medarrangör i det årliga Columbus Race, från Palos till Gomera, som följer den rutt Columbus tog på sin första färd.

LA GOMERA.
Den nästan cirkelrunda ön är bara 383 km2, varav hela 10%  är nationalpark, på mitten av ön. Där kan man få se  en  unik  skog.  I den  finns  t ex  en ljungsort som blir upp till 6 meter hög.  Öns landskap skiljer sej från de andra öarnas, genom sina branta berg. På Gomera bor endast 18.000 personer.
Följande dag for besättningen med taxi på ötur. Vågade inte lämna båten så länge ensam p g a orolig sjögång i hamnen eller något liknande.
Gjorde min ötur i december 1993, med Tjäreborg (Tiina) och fick höra visselspråket El Silbo, som kommit till p g a de höga bergen och djupa dalarna. Avståndet till grannen var tack vare landskapet långa och då hittade man på visselspråket, som hörs över tre kilometer på den tysta ön. För att språket skall bevaras, lär man på senare tid ha infört det som ett ämne i skolorna.
Hösten 1997 var jag där igen och då hade hamnen försetts med en fin marina, just där FUN Star låg så oroligt. Området utanför segelföreningen hade också snyggats upp. Stranden var en fin beach och båtvarvet var borta, liksom en del av berget närmst stranden. Så man tog sej till klubben den vägen nu. Tunneln var igenmurad.
Om Guancherna:
De gick omkring nakna, flickorna gömdes undan och sattes på gödkur före bröllopet, för att komma upp i "matchvikten", som var 120 kg! Man trodde att de då skulle föda bättre barn. Sed lär det också ha varit att om en man kom på nattbesök, så gav värden sin plats bredvid frun.
På väg att äta med Sea Faces grabbar gick vi förbi Columbus hus och den kyrka han antas ha besökt före starterna mot "Indien". Vi åt på en liten plats för den lokala befolkningen. Igen mycket billigt och gott. Efteråt skulle grabbarna imponera, på ett annat ställe, och beställde någon drink, som de hört om. Odrickbart!
På berget ovanför staden finns hotell Parador de Gomera, som har en vacker trädgård. Där är det inte svårt att tänka sej 500 år bakåt i tiden. Hotellet är nämligen byggt som en kopia av Gomeras första guvernörs villa. Där var jag 1997 på hösten.
På Gomera finns bara ett litet flygfält och bara några enstaka hotell. Därför består turisterna nästan enbart av dagsbesökare eller vandrande tyskar, närmast hippies. Till ön kommer man från Los Cristianos, nära Playa de las Americas, på Teneriffa. Man kan välja mellan en bärplansbåt eller två färjor. Den ena färjan (Transmediterraneas) har god service för finländare. Skyltar på på finska och svenska. Det är ex finska Floria, bygd 1969 och såld hit 1972! Men ack ett sådant skick den är i nu! Bastun är givetvis utriven men där finns ingenting annat än rostiga rör och lite bråte. Tittade in i en av livbåtarna. Motorn var så rostig att den knappast skulle duga till ankare. Tag den andra färjan (Fred Ohlson el dyl.) om ni inte är sentimentala, förståss.
Vindarn styrs ibland av Teneriffa till NW. Sundet hör till vindzonerna och här kan blåsa rätt hårt. När cruising båtarna från grupp I skulle ta sej till Gomera, blåste det upp till 30 m/s och bara tre kom fram. Vi hade bleke nu, men nästa gång vi kom, blåste det närmare 20 m/s. The Adminralty Pilot varnar för hård vind i sundet.

FLYGOBSERVATION.
När jag flög till Teneriffa julen 1993, hade jag nöjet att "hjälpa" flygkapten Pentti Karlonen (Avec) att landade. Då kunde man se en tydlig gräns mellan vind och bleke i sundet. Under två veckor i Playa de las Americas följde jag sedan med vindarna. Slutsatsen blev att det är omöjligt att förstå hur det blåser där. Ibland bleke på båda sidorna, med vind i mitten, ibland vind här och bleke där eller tvärtom. Två gånger blåste det ordentligt, nära La Gomera, en kort tid.
COLUMBUS OCH GOMERA.
Av fyra resor över Atlanten, startade Columbus från San Sebastian tre gånger. Samma hamn där vi nu var i. Varför härifrån? Den låg längst västerut och här fanns vatten och färsk mat. Men kvinnan bakom allt! Här bodde en olyckligt gift dam, som Columbus träffat redan i det Spanska hovet. När han gjorde sin fjärde resa var hon omgift och San Sebastian undveks.
Det finns en brandy som heter Bobadilla 103. Den lär ha fått sitt namn av denna kvinna och det faktum att Columbus skulle ha varit hennes 103 älskare.

RACE IV - TILL EL HIERRO. 50 NM.
Startlinjen var 90o M (alltså, rakt i öster, magnetiskt) från hamnpiren.  På skissen i orderbrevet var den ritad 90o mot piren, vilket råkade vara nästan mot öster. Tyvärr för oss, så var den riktiga linjen riktad mera norrut.
07.30 är lite tidigt för kappseglingsstart. Alla vars mage fungerar, som den skall, behöver gå på WC på morgonen.  Fun Stars skeppare blev tvungen att besöka WC lite före starten. När han kom upp, 2 minuter före signalen och med en enda snabb blick mot piren kunde konstatera att vi var långt från 90o  mot piren, satt vi full fart. Starten gick och lite senare hördes på VHF:n: "Fun Star, you were too early".
Vi vände tillbaka och startade klart efter de andra, men det lönade sej att vara längst ute eftersom vinden var frisk och kom från land, så det dröjde inte länge innan vi tagit fast täten.
Ingen gick med spinnaker - utom White Shadow, som småningom hissade. Vi var lite bakom dem när de gjorde en häftig "kinesisk gip", redde upp situationen och fortsatte med spinnaker! Vi var inte intresserade. Men lite senare, när vinden lite mojnade, hissade gubbarna på Euphorie och vi strax efter dem.
Sedan blev det bleke, vind kom från SO, men vi trodde inte på den och höll vår kurs mot märket och snart låg vi i toppen. Bara Sea Face  närmast land(!) och Euphori var inom "synhåll".
Sedan kom den friska N:an tillbaka och Euphorie, Rosie med With Integrity och Sea Face for iväg. Sällan har jag varit i ett sådan vindhål som nu! Har aldrig tidigare snurrat runt så helt okontrollerat. Dessutom var näst översta lattan på rymmen, så storen togs snabbt ner och lattan räddades.
Småningom var det så vår tur att få vinden, men tävlingen var redan "förstörd" för vår del. Med ett  rev i storen Surfade vi imål, med 12,3 knops fart, in i den lilla hamnen Puerto Estaca.

Janpia hade bestämt sej för att avbryta i Gomera och familjesegla lite på egen hand och Swedenyacht 50:an fick bomhaveri på vägen och tog sej till Mogan.
Euphorie blev omseglad av With Integrity, men vann overall före Runaway och Sea Face. Vi blev 1:a i klassen och till en början 5:a overall. Småbåtarnas race igen. Bleke gynnar ju dem.

Tävlingschefen Tony dök på mej så fort vi möttes. Han verkade olycklig över återkallelsen och det verkade som han skulle vara beredd att kompensera oss. Såg ingen orsak till det. Dessutom hade händelsen ingen betydelse för slutresultatet, och därmed blev det.
När sedan resultaten presenterades (en lapp cirkulerade bland seglarna), antydde jag försynt, att det möjligen var ett fel i uträkningen. Det gick inte hem hos Tony. Senare bad jag Niku antyda för honom att jag fortfarande trodde han hade fel. Jag tror att Niku dessutom tillade någonting i stil med att hans skeppare brukar kunna det här med respiter. Nu blev det reaktion. Tony insåg att det kanske stämde och körde 10 km till sitt hotell och när han återvände var vi 4:a totalt. Det lönar sej att hålla reda på målgångstiderna!

Läget:
Klass I      1. Fun Star 4,5p;  2.100 R 8,75;  3. Marra 10,0
Klass II     1. Runaway 6,o;  2. Euphorie 6,5; 3. White Shadow 8,75;  4. Sea Face 12,o.
OVERALL: 1. Runnaway 9;  2. Euphorie 10,75;  3. Fun Star 12,75;  4. White Shadow 14,75.

EL HIERRO.
Ön är bara 50 x 20 km och är därmed den minsta av de stora. Höjden är 1.500 m. Huvudstaden heter Valverde och är den enda på Kanarieöarna, som inte ligger vid havet.
Fiske och jordbruk är huvudnäringar. Fikon levereras mycket till de andra öarna. Samma gäller en speciell ost gjord på mjölk av ko, get och får.
Hamnen Puerto de la Estaca, var den sämsta vi upplevde under hela CIR. Trots att piren borde ha skyddat för den rådande vinden, blev det sådant sug av vågorna, att man inte kunde tänka sej att ligga vid kajen. En del låg för ankar. Andra med lina i land och ankare i andra ändan, men man kunde inte ligga så nära den höga kajen, att man kunde komma iland. Vi fick ändå använda gummijollen.
I hamnen fanns en liten bar, som höll extra öppet för oss. Det var bara det att det var så besvärligt att ta sej iland. Duschar torde ha funnits i samband med baren och wc lär också finnas där.
På öns W-udde finns en fyr, på det ställe där 0-meridianen gick före Grenwich. Om man besöker den, får man ett certifikat som minne, men bara några tog sej dit.Seglarna hyrde själva en buss och vi gjorde vår egen sightseeing. Från den turen minns man de fina tallarna, med de långa barren, som täcker en stor del av ön. Eller arkitekten Manriques utsiktsrestaurang Mirador de la Pena, som från en kraterrand blickar ut över en stor krater, som till största delen har sjunkit i Atlanten. Nedanför, på kraterns botten, låg en liten byggnad, som anses vara världens minsta hotell.

Under bussturen bjöd Irländaren David, skeppare på White Shadow, Irländsk whisky åt alla. FUN Stars skeppare, som inte kan tåla denna dryck, ville inte vara oartig och tog i mot den lilla plastmuggen med den äckliga drycken. Man kunde ju alltid ge den åt grannen. Smakade på den och nu är jag förbannad över att märket har fallit i glömska. Grannen fick inte en droppe!
Hamnen till trots har man positivt intryck av denna ö, som inte alls satsar på turismen.

RACE V - TILL LA PALMA. 55 NM.
Nu var det äntligen vårt väder. Frisk kryss i NO-vind. Det betydde långt SB slag. Starten måste emellertid ske för BB för att komma ut från stranden ordentligt. Sedan var ju det enda rätta att slå så tidigt som möjligt, mot målet.
Starten gick redan 07.30 och enligt loggboken hade vi problem med farten i början. Sea Face gick lika hårt. I ivern att hitta farten och  att ta den höga sjön rätt,  märkte jag inte att det var  White Shadow  som slog, utan trodde att det var någon "ofarlig" konkurrent. När misstaget upptäcktes slog vi genast och gick sedan länge på fart för att lägga oss mera mellan målet och konkurrenten.
De andra båtarna slog så småningom också, men när vi seglat 2,5 timmar, hotades vi bara av en båt bakifrån. Det var Rosie, som igen hade startat långsamt. Hon kom rakt bakifrån, men vi beslöt att någon maxi går inte förbi i lovart, och så blev det.
När With Integrity var rakt i lä om oss, tog de in ett rev i storen. Lite senare kom seglet helt ner. Fallet hade gått av och fortsättningen sköttes med genua och try sail (stormstor).
Lite senare sade vår försegelsrulle upp kontraktet. Profilen lossnade från nedre beslaget och de inrullade ca fem varven rullade ut sej. Bara att hissa focken på kutterstaget och ta bort rullgenuan.
När vi närmade oss målet mojnade vinden och vi blev nervösa för att vi inte skulle klara dead linen igen. Vi gick faktiskt tydligt bakåt med strömmen ett tag och gick så nära stranden vi vågade, för att ha mindre ström. Bakom oss kunde vi bara ana nästa båt.
Vinden kom till baka och alla utom Marra, som skörat sin genua och minstingen, Salambo hann i mål i tid. Sea Face skörade också ett försegel, men skulle ändå ha varit andra i mål om de inte gjort ett misstag på slutet. Nu kom veteranerna med Euphorie som andra, slagna av oss med 1,5 timme.

OVERALL ledde nu Euphorie med 12,75p mot våra 13,5p och Runaways 14,op. Overall läget var verkligt spännande, medan klass I var i det närmaste avgjord i och med Marras haveri.
Klass II:1.Euphorie 7,25; 2.Runaway 10,0;  3.White Shadow 11,75; 4. Sea Face 14,0;

LA PALMA.
Att "La Isla Bonita", den vackra ön, länge har varit en mycket använd avgångshamn för seglare på väg över Atlanten, är säkert mindre känt.
Trots att ön är så grön, har vulkanerna sprutat sin lava rätt nyligen. 1949 ändrades t.o.m. kustlinjen. 1971, samma år som författaren av denna skrift började med havskappsegling och inledde sin bana som segelbåtsförsäljare, fick Teneguia i söder, ett utbrott.
Turisterna har ökat något de senaste åren, men myndigheterna har beslutat att inte "förstöra" ön och försöker koncentrerar turisterna till bara några få ställen. Tillsvidare lär de ha lyckats bra.
På vår ötur fick vi bl.a. bekanta oss med de internationella observatorierna, som finns högt upp i bergen. Den klara oförorenade luften är nämligen som gjort för dessa. Molnen har också förstånd att oftast hålla sej under observatorierna.
Strömmen är ofta upp till 2 knop vid La Palma och den fick vi ju känning av på väg mot målet. Hur mycket den påverkade oss tidigare är svårt att veta. Vår GPS fungerade ju inte. Det var först när vi kom nära land och vinden mojnade, som vi hade en bra chans att kolla saken.
Vinden är däremot sällan över 10 m/s, vilket ju låter trevligt. Utanför huvudstaden Santa Cruz de la Palma, upplevde vi dock aldrig mera vind än aningen över bleke.

SANTA CRUTZ de la Palma.
Här, som på de flesta andra ställena under CIR, hade vi igen för lite tid. Till råga på allt måste ju genuans rulle fås att fungera. Någon service i den vägen fanns inte på ön, så det var bara att använda sin fantasi. Profilen på plats och så två hål genom det nedre beslaget och profilen. Mycket försiktigt, staget var ju där inne. Så återstod bara att skruva in en skruv i vart hål. Var övertygad om att lösningen var bättre än den ursprungliga.
Nå, om det blev för lite tid för mej att se staden, måste man ha medlidande med, och beundran för, Marras besättning, som offrade en hel dag till att "tråckla" ihop sin genua.
"Den mest förtjusande staden på Kanarieöarna" blev alltså i det närmaste osedd. Staden är grundad 1493 och utvecklades snabbt till en exportort för socker och tobak. Folk av olika nationaliteter flyttade hit och Santa Cruz de la Palma, blev handelscentrum för öarna. Det utländska inflytandet kan ännu ses i befolkningens utseende och i t ex namn på gator.
Vid Plaza de la Alamenda finns en kopia av Santa Maria. Den skulle man ju gärna ha sett också. (Tog igen skadan julen 1996, när Tjäreborg börjat göra resor dit).
Bland andra, så misslyckades den engelska kaparkaptenen Sir Francis Drake i sina anfall mot den blomstrande staden och miste sitt flaggskepp.
Den lokala Club Nautico höll sina duschar öppna för oss när vi kom i mål och där bjöd borgmästaren på middag och gav varje båt en inramad kopia på det första tillståndet/kontraktet, som utskrivits för ett fartyg för att få fara från La Palma till America. Den har nu Frej som minne.
Klubben bjöd på lunch sista dagen och ville ordna en tävling för oss, där deras egna båtar kunde ställa upp. Det beslöts att vi startar lite tidigare och seglar runt några bojar och fortsätter direkt till Teneriffa, utan något stopp efter målgången. Klubben lovade fina priser.
Just en lämplig krydda, som skulle ha passat mej perfekt. Tyvärr blev tävlingen inhiberad p g a, i det närmaste obefintlig vind.

Julen 1996 försökte jag komma in på klubben för att återuppleva minnena, men kom inte mer än några steg innan en vaktmästare kom rusande och på flytande spanska upplyste mej om att detta var privat område (tror jag). Försökte på engelska, några spanska ord och “velero FUN Star” förklara att jag var här under Canary Islands Race. Han visade ut mej med en min, som inte kunde tolkas som annat än “jävla skojare”.

Och jag som trodde att FUN Star var en legend på öarna. :-)

RACE VI - TILL TENERIFFA. 110Nm.
Vi startade alltså i rena "onsdagseglingsvädret" och vi drev sakta ifrån fältet. Kanske en timme efter starten, föreslog någon på VHF, att vi skulle starta motorn och köra tills det började blåsa.
Trodde mej se att det var vind på kommande och var inte med på förslaget. Någon understödde mej och seglingen fortsatte.
Lite senare upprepades förslaget och understöddes av alla.
Vi körde motor 19.50 - 22.20. Seglade sedan till midnatt, medan de andra gick för motor, ungefär lika fort.
00.05. Omstart med oss längst i lä på BB, därifrån Gunilla och skepparen, sakta segade oss upp tills vi var högst i lovart. Då var det igen dags att sänka en aning för att bevaka vår position. BB bar relativt nära kursen.
Enda som gick för om oss var Marra, som nästan slörade. Så här efteråt kan man ju konstatera att "what goes down, has to come upp.."
Vid gryningen var vi 3-4 Nm före närmaste båt och bara en till kunde skymtas! Vid Teneriffas N-spets, hade vi ytterligare dragit ifrån, men så blev det bleke igen. Men bara där vi var, så 3-4 konkurrenter kom inom någon sjömil från oss.
I sådana situationer har jag lärt mej att lita på ett slags intuition eller sjätte sinne, som otaliga gånger, till besättningens och inte minst min egen förvåning, hjälpt till att göra de rätta besluten eller vägvalen. Mina ögon "analyserar" omgivningen och "hustomten" fyller tomrummet mellan öronen med de rätta impulserna?
Att under sådana förhållanden kritiseras av sin besättning för hur man gör, kan ju inte leda till annat än att man blir ännu nervösare än vad situationen i övrigt motiverar.
Vi kom tillslut runt udden och kunde börja länsa i bättre vind mot mål, medan konkurrenterna skymdes av udden. Hade vi gått "för nära stranden" mm som kritikerna påståt? Skulle de klara sej bättre igenom bleket? Euphorie och Sea Face hade ju betydligt lägre mättal.
Skepparens accentuerade nervositet släppte inte och Frej som tagit sej an att navigera oss till målet, som inte var lätt att urskilja, fick några onödigt kritiska kommentarer. Snart kunde vi dock konstatera att konkurrenterna tydligen haft minst lika stora svårigheter vid udden som vi och stämningen lättade ombord.

Vi tog alltså igen "line honors". Nu hela 2 timmar före Euphorie, som också fick stryk av Sea Face i korrigerad tid. Alltså dubbelt finskt overall.
Vi ledde nu med 14,25 p över gubbarna med 15,75. Runaway hade 20,o p. Sea Face var 3:a i sin klass, bara 0.75 efter Runaway.

FINLAND - ÖVRIGA VÄRLDEN.
På denna etapp hade "övriga världen" utmanat Finland i lagsegling. De tre främsta båtarna från vardera laget skulle räknas.
Finland vann med placeringarna: 1, 2, 5. Mot 3, 4, 6. Poängmässigt gjorde det 7,75 mot 13.
Vi hade redan före målgången haft VHF-kontakt med Janpia och visste att de skulle sluta sej till gruppen igen, för den sista etappen och det gladde oss. De låg redan i hamnen när vi landade.

TENERIFFA.
Vi låg i yttre ändan av fiskehamnen, som senare skulle bli en småbåtshamn. Duschutrymmena för herrarna hade blivit färdiga samma daga vi kom. Hamnen ligger några kilometer från centrum av huvudstaden Santa Cruz de Tenerife.
Vi låg vid kajen, men julen 1993 fanns här redan pontonbryggor.
Segelföreningen ligger alldeles i centrum, men har inte ännu någon marina. Den är planerad, men blir enbart för medlemmar. Bara medlemmar i välkända segelföreningar har en chans att komma in på klubben.
Santa Cruze är rätt stor, med mycket parker och trädförsedda gator. Härifrån går bärplansbåt till Las Palmas och det är skäl att beakta dess ankomst dit. Den landar nämligen någonstans nära Muelle Deportivo (småbåtshamnen), och gör rätt stora vågor då.
Teneriffa är Kanarieöarnas största ö och har Spaniens högsta berg, vulkanen Teide på 3.718m. Teide var namnet på Guanchernas gud och gav alltså vulkanen dess officiella namn. Befolkningen kallar den helt enkelt El Pico, toppen. En klar dag kan man se Gran Canaria, El Hierro, La Gomera och La Palma från Teide.
Det händer ofta att toppen  täcks av snö på vintern. Solen sköter givetvis om att den smälter bort rätt fort, men det kan räcka länge innan den försvinner från den norra sluttningen. När vi kom flygande med Finnair var det en ståtlig syn att se en vit vulkan sticka upp genom molntäcket. Nästan två veckor senare kunde man ännu slinta på isen, som på vissa ställen täckte stigen där uppe. Den norra sidan var ännu delvis snötäckt.
Har någon gång tidigare varit där. Då fick man gå ända till den absoluta toppen, där det fanns ett kors. Nu måst man nöja sej med att stanna, kanske 200 m, lägre ner. Det är fortfarande möjligt att se hur svavelhaltiga ångor stiger ur lavan och  enligt Tjäreborgs Tiina Kyöperi finns det de som spår att vulkanen får ett utbrott kring år 2000. Å andra sidan lär det hända först när en fingerliknande stenfigur, på platån nedanför, har ramlat. Enligt min mening verkar den dock att stå stadigt.

Kanske borde man fira sekelskiftet här. Tänk om jorden råkar skälva till och stenfingret faller. Vilket imponerande fyrverkeri El Pico kunde bjuda på vid nyåret

SIGHTSEEING PÅ FINSKA OCH ENGELSKA.
Arrangörerna hade fått tag i, eller råkat få, en finsk guide, så vi finländare hade förmånen att få service på finska. De andra fick nöja sej med den engelska versionen av hennes utlägg. Finländarna utgjorde ju en tredje del av deltagarna, så förmånen var ju försvarbar och det fanns dessutom några, som inte förstod engelska. Men stackars de andra, som blev tvungna att lyssna till ett språk, som de inte har en chans att förstå ett ord av.
Vi for genom huvudstaden och tog den norra motorvägen till La Laguna. Ögruppens äldsta stad, universitetsstaden och förra huvudstaden. Lunch åt vi nära Teide, dit vi inte kunde komma p.g.a. att vägen var blockerad eller något liknande. Vi fick nöja oss med att se vulkanen från en utsiktsplats.
Under lunchen höll "övriga världen" prisutdelning för det finska laget. Vi fick en liten flaska ungerskt rödvin. Ingenting att dela mellan tre besättningar, ca 15 personer. När det, i Las Palmas, visade sej svårt att få ihop de skyldiga skepparna samtidigt, skålade först Ville från Marra och Fun Stars skeppare tillsammans och sedan levererades flaskan till Sea Face.
Efter lunchen for vi ner mot den norra kusten. På vägen såg vi träbalkonger, något som verkar vara mycket speciellt, men varför har inte gått upp för mej. Vi såg också ett Drakträd. Hur gammalt det var vet jag inte, men ett större träd, som finns på ett annat ställe, är med säkerhet inte mer än 1000 år. Lavan det står på är nämligen så gammal.
Nere vid kusten ligger Puerto de la Cruz, en annorlunda semester ort. Här finns inga beacher att tala om, men i stället ett område med havsvattensbasänger. Här i norr är ju ön mycket grön och frodig. Passaden blåser stadigt in från Atlanten.
Det lär inte regna så ofta här. Däremot förekommer det allmänt kondens i luften, som i form av mycket fuktig dimma sveper in landskapet. Skillnaden är ju marginell. Men en del turister föredrar detta framom öns södra del.
På sydkusten är det däremot nästan konstant sol. Därför är landskapet torrt. Där finns beacher och är mestadels lä, med dyningar som rullar in mot stränderna.  Där har turistnäringen brett ut sej under de senaste två decennierna.
Den kändaste marinan på Teneriffa är säkert Los Cristianos, en Guanche by i söder och senare en fiskeby. Numera en stor turistort, sammanhängande med Playa de las Americas, en av de kändaste turistorterna på Kanarieöarna. Men en, enligt min åsikt, mycket bättre hamn är den nyare Puerto Colon, i norra delen av Americas. Men också den är för turistbåtar och privata.
I den gamla byn Candelaria, ett stycke SW längs kusten från huvudstaden, fäste jag mej främst vid nio statyer av Guanchekungar. Förmodligen borde man hellre komma ihåg något om den stora fina kyrkan vi också besökte med Tjäreborg/Spies, men de svekfullt besegrade och helt(?) utrotade Guancherna ligger närmare mitt hjärta.

På kvällen var det dags att bjuda på segermiddag i fiskarbyn San Andrés, någon kilometer NO från hamnen. Bredvid den finns förövrigt en av de bäst skötta beacher man sett. Felet är ju bara att den ligger här på norra sidan av ön, där det är så mycket moln och t o m regn.
GUNILLA FAR.
Det var dags för Gunilla att flyga hem till kalla Esbo. Synd att hon inte kunde följa med till Las Palmas. Tur såtillvida att nu kunde hon ta PC:n med sej, så att man fick den kollad och utbytt innan Lefa startade mot Las Palmas.

RACE VII - TILL LAS PALMAS. 55 NM.
Igen vindlöst! Yttre märket var en fö`rank`rad tanker. White Shadow såg sej tvungen att starta motorn, för att inte driva på ankarkättingen och avbröt. Onödigt? Vilken regel i Sjövägsreglerna förbjuder en att röra märken i banan. Det var ju inget sjömärke, som reglerna möjligen inte accepterar att man rör.
Hur som helst, igen en mindre i tävlingen. Mannfallet var rätt stort i denna serie.
Standarden på tävlingen höjdes ju ett steg i och med att Finngulfen ställde upp igen. Samtidigt satt det en liten press på oss, åtminstone skepparen. Det gällde att "beyond any doubt" visa att vi nog skulle ha vunnit dem också om båten skulle ha varit med hela tiden. Vi var ju bara 1,25 poäng före dem, både totalt och i klassen, när de lämnade tävlingen.
Vi gick med spinnaker ca 1 timme. Sedan blåste det för mycket från sidan för det seglet och vi fortsatte med "double head" i form av en liten fock innanför genuan. Vi var mycket noga med att inte Janpia skulle se denna segelföring. De var klart bakom oss.
RADARKONTROLL.
På radarn följde vi sedan med hur avståndet till dem utvecklades. Vår erfarenhet var att om vi gick ca 7,6 knop, eller saktare, gick Janpia bättre. Med focken där fick vi den extra fart som behövdes. Vi gick aldrig sämre än de, fast farten tidvis sjönk till kring 6,5 knop! Därför var det så viktigt att de inte såg stagseglet.
Vi kom in som tvåa efter maxin, men tog overall igen och därmed hela Canary Island Race. Åtminstone för skepparen blev denna serie ett minne för livet. Inte för att detta skulle ha varit en stor seger i den 40-åriga kappseglingskarriären, utan detta hade varit något alldeles annorlunda. En form av tävling, som på äldre dagar verkar intressera allt mera. Men, mycket blev osett. Måste man fara tillbaka? (Det hart man gjort 2013!)
FULL RULLE.
Det första som hände när vi landade, var att Rick kom rusande ombord och lade ut texten om hur fel poängberäkningen i Am 500 var och nästan genast började man tjata att officiella representanten behövs för flaggparaden, genast.
Efter flagghissningen blev det "äkta Rio-karneval"... och Rosie bjöd på öl och pussar åt "you bastard" (övervakad av fästmannen!).... senare bjöd Terry på småvarmt och puss, puss.... ombord på 100 R (Pierre närvarande).....
Parenteserna är som vink åt er stela, kalla, svartsjuka, avundsjuka, "skvallertantiga", fantiserande.... nordbor. Liknande, oskyldiga, vänskapliga, trevliga, NATURLIGA, händelser råkade vi alla ut för senare också!
01:10. Ombord igen. (står det i loggboken). Gäller skepparen! För de andra har jag ingen officiell dokumentation!

PRISUTDELNING.
Prisutdelningen för CIR hölls på den lokala segelklubben. Besättningen var skrudad i våra snygga gröna FUN Star-jackor, medan skepparen hade klubbrock och gråa byxor. Jimmy hade ideligen tjatat att vi borde respektera våra värdar och klä oss lite bättre, så som officiell representant hade jag motvilligt beställt utstyrseln. Stackars Gunilla fick släpa också den med sej och hon fick betala för övervikten. Vad annat hon hade åt oss kommer jag inte mera ihåg.
Helt enligt Cornells stil, fick vi bara ett pris. "Samma båt kan ju inte få flere än ett pris", hade han ju redan deklarerat i ARC. Men Tony skötte om att det efteråt graverades också "1st Overall" på det segelprydda priset. Besättningen blev igen utan.
Typiskt för hela Am 500, var för övrigt att besättningarna aldrig fick något pris. Bara ett certifikat, över deltagandet, efter genomfört America 500. Under hemvägen hörde jag i Holland, att gastarna aldrig får pris där heller.

Så åtminstone i södra Finland är vi rätt bortskämda i den vägen (undantaget Hangö). För övrigt en sak som man ju själv starkt har varit med om att driva igenom i olika instanser under årens lopp. Men ibland undrar man nog om besättningen alls bryr sej om prisen. Inte kommer man på prisutdelningar och inte bryr man sej om att påminna skepparen att han skall ta med deras pris när man skall träffas!?
Efteråt åt vi middag på klubben, tillsammans med Pierre och Terry, också de uppklädda.
JAG TROR VI ALLA TYCKTE ATT CIR VAR EN MYCKET TREVLIG UPPLEVELSE!

SLUTRESULTATET:

OVERALL: 1. FUN Star 15,0 p; 2. Euphorie 19,75; 3. Runaway 25,0; 4. Sea Face 29,0;  5. New Chance 33,0;  6. White Shadow 38,75; 7. Janpia och Marra 44,o; 9. 100 Raisons 48; 10. Salambo 51,o; 11. With Integrity 55,o;  12. Talisman 61,0;  13. Liberty Of Austria 69,0.

Klass I: 1. Fun Star 6,75;  2. Marra 19,0;  3. Janpia 24,0.
Klass II:1. Euphorie 11,25; 2. Runaway 17; 3. Sea Face 18,75; 4. New Chance 22,75;
Tredubbelt till Finland alltså, i klass I.

PLANERING INFÖR SISTA ETAPPEN I AMERICA 500:

RUNNS ÖDE.
För att göra en lång historia kort: Masten hade tagits ner och reparerats i Las Palmas. När den skulle hissas upp igen tappade kranen den. Följden blev att däcket skadades och masten gick av. Man skulle ännu hinna reparera skadorna,så besättningen flög ner, men så godkände inte konstruktören reparationssättet och båten blev i hamn när vi startade.
Båten ställde senare upp i Whitbread runt jorden, för sitt nya hemland, Uruguay.

MYCKET ATT GÖRA.
En vecka är kort när man mellan officiella program skall hinna kontrollera allt, reparera, putsa och planera. Provianteringen är ju en mycket viktig och tidskrävande del av förarbetet, som ingen av oss hade någon större erfarenhet av. Frej fick hela ansvaret för det.
Riggen måste ju gås igenom, storen skickades för service, GPS-antennen byttes på garanti, ankarspelets kablar kopplades slutligt av en elektriker. Ett tidsödande jobb var att stuva provianten på ett vettigt och planerat sätt. Nu kom alla tänkbara skrymslen väl till användning. Så bra, att flere veckor efter målgången hittades ännu många flaskor vatten. Trots kartor över var allt fanns. Kom förövrigt ihåg att alltid lämna kartongerna utanför båten. De kan innehålla osynlig ohyra, som du inte vill ha i båten.
Leif "Lefa" Karlsson kom och hade bl. a. en ny videokamera åt mej från Grundig och en ny landströmsladdare, som installerades så att vi hann ladda alla batterierna före starten. Före det hade Pekka från Sea Face offrat en massa tid på att försöka fixa den gamla, men förgäves.
Lefa hade jag aldrig seglat med förut, så han var en "osäkerhetsfaktor" i besättningen, men visade sej fort vara uppgiften vuxen till 100%.
Mellan verserna tvättade skepparen sina kläder! Motorn sågs över. Navigeringen och taktiken planerades och med Juan Corradi från Pirate, en Swan 38 från USA, "beslöt" vi att låta "fegisarna" söka sej söderut till passaden. Vi går rakt och tar det väder som kommer över oss.
En av de sista dagarna inhandlades också fiskeredskap,  som  nog  blev  alldeles  för  dyrt  i förhållande till  fångsten. I brist på tid och fiskeerfarenhet, tog jag ett komplett paket.
Till skepparens glädje hittades senare, bland besättningens foton, en bild av Niku sovande vid kartbordet. Det hände ju mej i Porto Santo och det fick man ju höra om. Var arbetet så ansträngande, eller är bilden iscensatt?

NÄRA KATASTROF.
Besättningen på en finsk båt fick lite extra jobb. När de var iland, märkte någon granne att båten låg lite underligt djupt. Man bröt sej in i den låsta båten och kunde konstatera att den tog in vatten genom en korroderad genomföring. De lyckades täta läckan och pumpade läns med flere pumpar.
Om jag förstått saken rätt, så hade elsystemet jordats i en genomföringen, som förintats genom elektrolys! Det mycket salta vattnet minskade givetvis inte processen. Att använda motorn till detta ändamål är inte heller att rekommendera.
Bill Buttlers föredrag om äventyret i räddningsflotten, var ett av de organiserade programpunkterna, under den vecka vi hade på oss att förbereda båten och oss för Atlantetappen. En annan föreläsning handlade om segling i vattnen kring Bahamas öar. Vi fick lära oss hur vackert det är där och hur "very, very, very dangerous". Uppmuntrande programpunkter, eller hur?
Ett besök på ett bryggeri måste vi hoppa över p g a tidsbrist! Inte hann vi heller måla någon bild på den vita muren. Många från ARC 91 fanns kvar. Bland dem finska Glorias och Sannamarias, men inte Snugls.

SEXTANTEN.
Ingen på Fun Star kunde använda sextanten, trots att en hade lovat lära sej den! Hade för mycket att tänka på, och lära mej de andra instrumenten, och där emellan glömde jag bort saken, så det blev tydligen inte av att tjata tillräckligt.
Kom ihåg Stigos nervositet i ARC, när GPS:n gick sönder. Han visste att han inte behärskade sextanten tillräckligt bra och ansvaret tyngde honom synbart hårt. Det var lätt för mej då, som inte hade något som helst ansvar, att ta det lugnt. Nu var ansvaret för hela besättningen mitt, och bara mitt, och det vägde tungt när det senare blev aktuellt att avgöra om vi skulle skippa Am 500 eller ej.

LÄGET FÖRE SISTA ETAPPEN:
Racing overall: 1. Espirito da Madeira (Janneau 38?), Portugal 3 p (1, 1);  2. Aurora 7,5 p (3, 1);  3. Marysol (Elan 43), Spanien 10p (2, 3); 4. FUN Star 11,5p (1, 5); 5. Niob VI (Actual 46), `rank`rike 14p; (3, 4); 6. Liberty of Austria, 16p); 7.Matchless(J44)USA(4, 5); 8. Runn, FIN 18 p (2, 7)         9. Kalottitar (Sun Magic 44), FIN 24 p (5, 7).
Cruising overall: 1. Kirva, FIN 3p (1, 1); 2. Runaway, (Elan 33), Kroatien,  7,5p (1, 3);               3. Capricorn (Hallberg Rassy 46,3 fot), Norge 10p (3, 2); 4. Lindisfarne (Valiant 47), USA 11,5p   (5, 1); 5. Serata V (Hallberg Rassy 46,3 fot), Norge 14p (4, 3); 6. Antipodes-Aust (Taswell 56), Australien 16p (2, 6)
Klassindelningen ändrades just före skepparmötet, så de rätta resultaten har jag inte!

SKEPPARMÖTET.
Skepparmötet började med att Finlands officiella representant, tillsammans med Sea Faces skeppare, Pepe Korhonen, tackade Tony Mark och hans fru Mary, för väl genomfört CIR. Vi gav dem HUS:s flagga.
Poängsystemet var alltså blankt åt h-e! Rick, Pierre och jag hade beslutat, uppmuntrade av en del av Cornells anställda(!), författa en protestskrivelse och samlat underskrifter av skeppare. Vi hade ju inte tillräckligt tid för sådant, men nästan alla som vi förklarade läget för (t o m cruising), skrev under när de insåg problemet. Vi hann få ihop 36 namn.
Bland dem som vägrade var Auroras (andra i racingklassen) nyanlända skeppare. Däremot hade Pierretalat med den enda på Espirito Madeira (ledande), som talade engelska. Han tyckte att vår skrift lät vettig och bad oss komma till båten nästa dag. Vi lyckades dock aldrig komma dit när någon var ombord. Jimmy hänvisade bl. a. till att dessa två inte skrivit under.
Vidare bestämdes klassplaceringarna enligt poängen från overall placeringen. Inte heller det ger rätt resultat!
Jimmy Cornell, som redan ett tiotal gånger hade ändrat reglerna, bl. a. klassgränserna, kunde plötsligt inte ändra dem. I stället skällde han ut Pierre, som förde ordet för vår del, och påstod att han inte förstår sej på kappsegling. Han som hört till Kanadas olympiska team i 12 år!
Också Frej och jag gick heta och uttalade några välvalda och säkert några mindre finkänsliga ord.

PROBLEMET.
I tävlingen användes "lågpoängsystemet", som ger 0,75 poäng åt segraren. De följande får respektive 2,3,4 .... I de två första tävlingarna, som var kortare (ca 500 och 300 Nm), multiplicerades poängen med två. I den sista deltävlingen (3200 Nm), som dessutom var den sista och den enda där alla var samtidigt med, fick man bara enkla poäng.
Ur FUN Stars perspektiv betydde poängberäkningen att om vi skulle vinna sista etappen, så måste Espiritu M bli 10:a och Aurora 5:a, eller sämre, för att vi skulle vinna totalt.

Protestförslaget: poängen i sista seglingen skulle fyrdubblas. Då skulle det blivit rätt.
Espiritu M. kunde då få bli 3:a och Aurora 2:a, om vi hade vunnit. Det hade varit värt en match.

MÅLGÅNGSFÖRBUD PÅ NATTEN!?
Däremot var det enkelt för herr Corrnell att meddela en ändring i målgången. "Ingen fick gå i mål mellan solnedgången och soluppgången"! "Vattnen kring San Salvador är nämligen så farliga, och det var orättvist att båtar med radar skulle ha en extra fördel"! (Den verkliga orsaken torde ha varit att  målgångspersonalen vägrade vaka utan ersättning!)
KAPPSEGLING MENINGSLÖS.
Ovan nämnda orsaker var tillräckligt för att ifrågasätta det meningsfyllda i att fortsätta kappseglingen och riskera grejorna. Vidare hade jag insett att det var fel att välja en mindre spinnaker än standard. Vi hade alltså en IMS-spinnaker i st. f. standard blåsan. Där förlorade vi ca 14 kvm. Respittalet är ju baserad på en blandning av olika bogar, vilket betyder att med en större spinnaker, så skulle mättalet inte ha stigit så mycket, som fördelen hade varit. Vi kunde ju räkna med 95% spinnakerbog.
ARC 1992 I STÄLLET?
Pierre var givetvis förbannad över behandlingen och resultatet av våra ansträngningar. T.o.m. en cruisingseglare, som enligt eget utlåtande, ingenting begrep av kappsegling, tyckte att våra synpunkter verkade riktiga. Pierre var färdig att hoppa av från hela America 500 och ville ha oss med. Han föreslog ARC 1992 i ställe, som skulle starta två veckor senare.
Övervägde på allvar hans förslag. Ilskan över Jimmy, sextant-problemet, lång kryss och motström från Bahamas till Karibien, de farliga vattnen i Bahamas....  talade allt för förslaget.
Valet blev ändå America 500. Det var det vi var där för, och man var ju officiell representant, men vi skulle ta det lugnt på Atlanten. "Don´t press her too hard" bad Mary Mark när vi tog avsked, och jag lovade.

Las PALMAS -  La GOMERA - SAN SALVADOR.
Den 15.11 klockan 17.00 gick starten för etapp III i America 500, i 5-7 m/s ungefär från N.

Före det hade ett minnesmärke, med alla båtars namn landvis, avtäkts i båthamnen Muelle Deportivo. Varje båt fick dessutom en palmplanta på ca 40 cm, som skulle planteras på San Salvador. Lite vatten varje söndag var allt den begärde.
Startlinjen var inte den bästa. Man kunde välja mellan södra eller norra vägen runt Gran Canaria. Som de flesta andra valde vi den kortare, norra vägen. Linjen var dock lagd för start mot söder. Detta betydde att, för att få en bra start, måste man starta i den östra ändan och runda det stora startfartyget, innan man kunde börja kryssa mot udden i NO.
Vi kom iväg ungefär mitt i fältet, men alldeles vid bojen i startfartygets ända. När vi kom till startfartygets akter hade konkurrenterna, artigt nog, lämnat en stor lucka åt oss och det var bara att skota in och börja kryssa, helt fria.
Vi gick bra och som vanligt högre än de flesta och det förde oss närmare stranden, vilket möjligen gav oss mindre motström.  I varje fall var det bara en båt som egentligen var före oss vid udden. En Norsk båt vågade sedan slå före oss och gick förbi.
När vi kunde fälla ner mot La Gomera, var det redan mörkt. Hade beslutit att vi inte skulle segla med spinnaker på natten, speciellt nära Kanarieöarna, där vinden mycket snabbt kunde öka till mycket friskt.

AURORA GÅR FÖRBI.
Men så kom Aurora förbi med stora blåsan uppe. Trots att det var ganska "tight" och vinden hade ökat, beslöt jag att inte ge upp ännu här i "skärgården" och kommenderade upp slörspinnakern. Det tog rätt lång tid att få upp den, för skoten var inte ens på plats och fallen var i en enda röra (eller vad det nu var för fel).
16.11
När jag kom från frivakten någon gång på natten, låg vi i nästan totalt bleke, omringade av en massa oidentifierade båtar. Ljusen från Playa de las Americas sågs till styrbord.

Det blev ett stressigt jobb att försöka hålla gång på båten. Sedan såg vi ett svart bältet av vind framför oss, men det tog lång tid att komma dit. Det kom inte mot oss.

Skepparen på Adix, cruisingklassens största båt på 213 fot, berättar i Yachting World: "Vi gick över linjen i 16 knop vid 4-tiden på morgonen". Att de hade några spännande minuter efter målgången förstår den som vet hur lite utrymme där finns.

07.27 gick vi i mål i San Sebastian, i en vind som var uppe i långt över 30 knop (15 m/s).

Vi möttes här av en "besvikelse". Narda var redan där, med bl.a. olympiaseglaren Janne Winqvist och vår klubbkompis Tom Sjöman ombord. Fjorton minuter hade vi förlorat. I beräknad tid skulle vi säkert ha varit rätt jämnt med dem. Å andra sidan - Narda hade använt motorn.

Vi var först i klassen, före 100R (-30 min) och Aurora (-40 min). Vilka andra racingbåtar som eventuellt var där före oss kom vi inte att notera. Swan 46:an Razzmatazz, som skulle bli 2:a overall på denna etapp, var i varje fall efter, för de gick förbi oss S om Gomera.

LINE HONORS.
Jimmy Cornell var rena solskenet och följde mej till borgmästaren, som stämplade och under-tecknade loggboken. Dessutom överaskade han med ett "line honor" pris. Den sortens pris borde ju avskaffas! Vad är så bra i att komma först i mål i en handikapsegling? Det är ju ett pris, som i princip, bara de största/snabbaste båtarna i klassen kan tävla om och det vill jag i jämnlikhetens tecken protestera mot! I vårt fall var ju priset för all del "förtjänat". Näst minst som vi var i klassen.

UT PÅ STORA FJÄRDEN.
09.27 gick vår 2 timmars tid ut och vi startade 10-15 min efter Narda. Hade planerat att följa dem så länge som möjligt, för att få lite "sällskap". Med lite svagare vind, skulle vi säkert ha försökt hänga med, trots vårt beslut att inte  tävla mera. Så mycket känner jag mej själv.
Nu blåste det över 15 m/s och ca tre veckors "isolering" på ett stort hav låg framför oss. Vi gick ut med tre rev i storen och jag tror inte att någon av oss tyckte att det var för lite.

SKÖRAD STOR.
Brukar inte surra seglet vid revning. Om man gör det skall man åtminstone använda färgad lina, så att den syns när man tar ut revet. Sådan lina fanns följaktligen inte heller färdig. Viktigast lär det vara, aerodynamiskt antar jag, att surra storens främre del.
Nu var det en i besättningen, som på eget initiativ, surrade  storen. Kommer ihåg att jag tänkte för mej själv att det gäller att komma ihåg detta, när vi tar ut revet.
Nå det gjorde ju ingen av oss, med den följden att seglet skörades lite kring det bakersta hålet. Det gick emellertid att lappa med segeltape, så att det höll ända till Sverige.
Här bröt vi mot en annan regel också. Se alltid efter vad du gör. Säkert den regel man bryter mest emot.
Vi blev stadigt efter Narda och vid skymningen försvann hon ur siktet och ingen torde ha hört av båten, innan det meddelades att den gått i mål. Pojkarna hade inte ens en radio med vilken de kunde höra våra rapporteringar på SSB.
En sådan borde man ju ha haft själv. Då kunde man ha fått väderlek och lägesrapport om SSB:n, eller strömmen, hade pajat. Har nu en Grundig Satelit 700.
20.00 Vind ca 30 kts. Talat med 100R. De hade hamnat S om El Hierro p g a den hårda vinden!? Nu gick de på kurs igen. Pierre tolkade senaste väderfaxen så att det var sämre vind längre söderut och att vi kunde vänta 20-30 knop. Vår väderfax hade vi inte fått att fungera, så vi var tacksamma för rapporten. Ingen orsak att inte gå rakt på målet.

17.11
Såg i gryningen en båt framför oss, som hissade en röd spinnaker. Av Pasi fick jag, efter målgången, den att det var Aurora.
10.00 var avtalad radiotid med de finska. Sea Face, Janpia, Marra och Aprilia var på linjen. Varken Aurora eller Avec hördes av, vilket inte utesluter att de lyssnade.
12.30. Första lägesrapporten. I distans till målet var läget i förhållande till oss (10 bästa i resultatet på denna etapp + 100R): Niob VI +73Nm? (före oss, men possitionen osäker), Razzmatazz +35, Aurora +14, Pirate +13, Kalliope (Idyle 37,7 fot) -12, Bologna (Frers 46) -13, Janpia -18, Espirito Madeira -61(!). Uppgifter på Avec saknades. 100R hade gått hårt och var 9 Nm före oss(!) och 22 Nm längre mot S.
Vi var 41 Nm S om storcirkeln. Längst i N låg Niob (71 Nm N om oss), sedan följde Kalliope, Razz. och Aurora. Längst i S fanns Bologna (53 Nm), så spridningen var redan ganska stor. Vår dygnsetapp, den distans vi enligt GPS:n närmat oss San Salvador, var 145 Nm.
Storcirkeln är ju den kortaste vägen mellan två punkter på ett klots yta. Rhumb line är linjen mellan punkterna på ett sjökort. Storcirkeln var ca 44 Nm kortare än rhumb line och gick i en båge mot N.
En grov kalkyl, kontrollerad hemma vid skrivbordet, med Navcentern och en senare inskaffad "storcircelkalkylator", ger vid handen att Niob och Swan 38:an Pirate ledde hela racingklassen före Razz. och Aurora. 100R var 9 Nm framför oss och var lite före i korrigerad tid. Däremot var Espirito M, trots betydligt bättre mättal, långt efter. Framför oss låg också J-44:an Matchless och With Integrity, men båda hade för högt mättal för att hota vår possition. Swan 65:an Show Me låg bara 4 Nm före oss. Så inte var vi de enda som tog det lugnt.
Nardas possition är okänd, men Eki Salonen skriver i sin Atlantin Päiväkirja om den dagen: "Spinnakern hissades klo 09.30 och togs ner 19.30, när himlen mörknade skrämmande och vinden ökade till 18 m/s". Vi hade inte ännu haft spinnaker uppe. Enligt en distansangivelse, som Eki anger, kan man grovt uppskatta att Narda skulle ha varit ca 25 Nm närmare målet än vi och kanske så mycket som 100 Nm N-ut.

18.11
08.30 skulle vi hissa minsta spinnakern, men den var så trasslig i sin strumpa att det inte gick. Vi kan inte den konsten ännu. Gick på frivakt och 9-tiden hissades den utan strumpa.
09.45. Vaknade till besättningens ljudliga "torgmöte" i sitt-brunnen och beslöt att stiga upp. Den finska "skvallertimmen" skulle ju börja 10.00. Innan jag var ute blev det plötsligt alldeles tyst i sittbrunnen. Spinnakern var i trasor. Vinden var högst 10 m/s.
12.30 var läget det att vi gått  mycket hårdare än Espirito, som nu var 147Nm efter (hänt något?). 100R var -46, Kalliope -42 och också Avec var klart bakom. Däremot hade Niob ökat till +126, Razz +52, Aurora +45. Pirate, som hade betydligt bättre mätetal var fortfarande före +12. Vår dygnsetapp blev 175 Nm.
Narda: Vårt läge 17.00 var N 28o45,8 W 28o26,5. Båten gick på kurs 282o i 8 knop.

Utgående från vårt läge 12.00, och den fart vi hade då, låg vi ca 70 Nm efter och nästan 80 Nm längre syd vart. Aurora var troligen 30 Nm efter och lite N om sin systerbåt, cruisingbåten med olypiaseglare ombord. Vi var hela 115 Nm S om SC.

15.00 Segelbåt skar vår kurs från N.
21.00 Segelbåt till BB. Lite senare kallade Amazon (73 fots Mexicanare) på VHF. De hade tagit fast oss.
20.11
07.30 Vågade göra ett nytt försök. Vi hissade hårdvindsspinnakern i 3-4 m/s. Senare max spinnakern på ynka 96 kvm.
12.30 Lägesrapporteringen hördes dåligt, men klart verkade att Niob var hela +186, Aurora +27, Razz hade ökat med bara 7 till +59, Pirate hade gått jämnt med oss och Kalliope var bara -24. Dessa ledde över oss i korrigerad tid. Janpia var -15, 100R hade blivit ytterligare och Espirito var -134. Dygnsetapperna var på väg neråt. 166 föregående dag, nu 151 Nm.
Narda: "03.30 var det väckning till vakten. Den första uppgiften var spinnakerbyte och sedan blev det lätt segling i riktning 300 grader i ca 3 meters vind." (Alltså ganska likadanna förhållanden som vi hade.)
"På dagen kom längtan efter fisk. Bara att slänga draget i vattnet och vänta på resultat. .... Felbedömningen gjordes av en två kilos guldmakrill, som fick inbjudan till nästa dags lunchbord.”
17.45 Fick vi en Dorado på 91 cm. Den strätade imot länge och enligt loggen bromsade den otroligt mycket. Av Ekis bild att döma var våra fiskar samma sort. Vad som sedan är det rätta namnet må vara osagt. Fick marineringstipps av Janpia på VHF.
18.30 Pierres väderrapport gav ingen orsak till att gå åt något speciellt håll. Alltså rakt.
22.00 Vi firade 1/4-dels sträckan med vår nyfångade fisk och vittvin. Spinnakern ännu uppe. SE-vind, ingen sjö, vi går lugnt och fint.

21.11
00.45 Janpia kallade på VHF. En timme senare tog vi ner spinnakern i 18 kts vind. Andra natten i följd lätt segling i 15-18 kts. Tack för det!
Narda: "Regnet och den hårda vinden, som började på morgonen fortsatte hela dagen. Vår position vid 12-tiden var N28o41,4 W36o44,4... vid skymningen såg vi en jätte sköldpadda simma på de stora vågorna".

Här får vi en exat jämförelse. Vi var 170 Nm efter!
Aurora var "bara" 32 Nm före oss och Pirate hade ökat till +19. Razz hade ett försprång på +55, vilket betydde att de var efter oss i detta skede. Janpia var bara ca 5 Nm efter, men det var tillräckligt för oss. De andra var också tillräckligt mycket bakom, Espirito -121. Kaliope hördes inte av. Vi låg tydligen 4 -5:a. Dygnsetapp 148.

22.11
SB livbojsställning deformerad. Besättningen antar att en val varit på besök. Gick att forma tillbaka.

08.20 Kontakt med Janpia på VHF. De är 15 Nm efter och 5 mot N. Deras motor hade stannat mitt under laddningen.

10.00 Kontakt med Sea Face via Marra. Förberedde en "tele-link", bestående av  SSB  Sea Face - Marra - FUN Star och VHF till Janpia, för att få Volvoexpertens hjälp. Den skulle verkställas om Janpia inte själv hördes av i lägesrapporten.

11.25 1/3 del avverkad. Vår huvud VHF har fått saltvattenstänk och fungerar ej. Den lilla är helt galen! (Det berodde på att vi försökte använda den när den var på laddning och det går inte, lärde man sej senare.)

Janpia skulle meddela sin position åt oss på VHF om de inte har ström tillräckligt för SSB:n vid lägesrapporten. Det var nu omöjligt och inte hördes de på SSB heller. Länken flyttades till 18.00, men hur få kontakt med Janpia.

16.00. VHF:n sköljd med dricksvatten (saltet bort) och torkad med värmaren och fungerar igen!

17.45 Janpia kallar på en knastrig linje, men vi uppfattar att motorn går. Jag svalde en tår. 1944 Nm kvar!

18.45 NO 15-17 m/s, 9 knop med två rev och liten rullgenua, på kurs.

23.11
09.00 Har undvikit åskmoln och hamnat onödigt långt mot N.
10.00 Kontakt med Aurora, som gått hårt (+61) och bad oss ringa till Helsingfors för deras räkning. De kan inte.
12.30 Aurora har ökat något från morgonen.  Kalliope -24, Pirate +18 och Razz +89 var före oss, så vi var nu 6:a igen. Espirito var -130, 100R -150 och Janpia -25(!). Dygnsetapp 156, 172 Nm föregående dag.
18.00 Seglade nyligen undan ett litet oväder, som kom från SE, genom att höja kursen. Fick regn över oss. Har SE 7 m/s. Marra har gått bra, men är ännu klart bakom och långt i S. De har SE 11 m/s. Janpia svarar inte, varken på SSB eller VHF. Troligen för långt borta för den senare.

24.11
Narda: "Vinden vände tillbaka till ost. Efter morgonmålet hissade vi igen spinnakern, trots att det ännu blåste 14 m/s och stora vågor störde oss. Hissandet blev som omväxling en stor ruljangs. Först fjärde försöket lyckades. Det lönade sej i varje fall och vi gick igen verkligt hårt med tungan mitt i munnen ..."
10.00 Spinnaker sedan 21.45. Äntligen kontakt med Janpia, som nu är +3(!). Fick Auroras position via Aprilia, +65. Dygnsetapp bara 142.

25.11
Kring midnatt kom ett fartyg emot på BB sida.
Narda: "Efter morgonmålet beslöt vi byta till den större spinnakern. Med spinnakerstrumpan blev det den vanliga cirkusen, med den följden att strumpan revs. Pata sydde strumpan..."
Också Narda hade alltså problem med strumpan, men de gav inte upp.
10.00. Sea Face och Marra på "tråden". Janpia hörde tydligen min uppmaning på VHF att höra av sej. De gav sin possition, på SSB, men kunde inte höra. De höll på att torka den, så den hade tydligen blivit våt igen.
12.30 Rapporteringen gick som omväxling bra. Fick alla som rapporterade. Niob +439(!), Aurora +128, Razz +121, Pirate +25, Bologna +5, Kalliope +3, Avec -22, Espirito -100. Före oss i korrigerad tid var Niob, Aurora, Pirate, Kalliope och Razz. Janpia var klart bakom på morgonen, och Avec har högre mätetal, medan Espirito hade tagit in, men låg ännu ca 1/2 dygn efter oss i korrigerad tid. Så vi låg fortfarande 6:a. Dygnsetapp 165.
15.00 Riggade passadvindssegel (en genua spirad på var sida) och tog ner storen för reparation. Tejpade seglet vid lattorna, där stagen slitit hål på duken. Skarvade två brutna lattor med bitar från watermakerns lock.
Fortsatte med denna segelföring i över två dygn. Det var så bekvämt och skönt!
18.00 Janpia hade hört att någon kallat på VHF, men de hördes inte. De talade på SSB och vi klickade på VHF-tangenten som bekräftelse. Plötsligt kunde de också höra oss på SSB, men den glädjen tog slut mitt i min väderleksrapport. Aurora har också problem med sin SSB. Hörde ingenting av 100R och försökte ringa hem, men Aprilia och Marra "bablade" så länge.
21.00 Fattiga riddare till kvällsare. Sedan spelade Frej gitarr.
22.26 GMT HALVVÄGS. Baserat på att arrangörerna meddelat att hela sträckan är 3200 Nm. Nu 1600 Nm kvar.

26.11
06.15 Fartyg om SB.
08.00 Frej ringde till jobbet och skepparen hem. Meddelanden går också till Janpias och Auroras anhöriga.
10.00 1/2-vägsfest. Morgonmål med champagne. Igen hittades en flygfisk på däck. Janpia var åter med vid rapporteringen. Vår dygnsetapp 166.
Vi fick en fisk, just lagom stor för fyra och den hade förstånd att surfa på sidan, så den bromsade inte alls. Efter avslutad fiskmåltid, tillredd av Lefa, spelade grabbarna kort på sittbrunnsbordet. Passadvindsseglen drar och håller vinden i så är det risk att vi seglar resten av sträckan såhär. 100 Raisons seglar med genua II och IV och full stor.
18.00 Marra, som förövrigt "alltid" var vid radion, Tiger Lily (seglar ej alls med spinnaker, trots att den ingår i mättalet) och Sea Face hördes. Marra är 33 Nm före oss nu, men 109 Nm längre söderut. Vi är 78 Nm S om rhumb line och nästan 250(!) S om storcirkeln. Hur hade vi hamnat dit?
Detta faktum klarnade först hemma vid skrivbordet, men vi hade givetvis klart för oss att vi var S om linjerna. Behärskade inte till 100% Navcentern och vi tappade ibland  bort  kurslinjen till way pointen och visste inte att man kan få tillbaka den, utan gjorde alltid en ny från det aktuella läget. På det viset tappade vi bort den ursprungliga rhumb linen. Inte för att det spelade någon roll. Vi strävade ju i princip alltid mot målet.

27.11
00.30. Fartyg imot 9,4 Nm till BB.
10.00. Sea Face, Marra, Tiger Lily hördes på SSB. Janpias fungerar inte. De kontaktade på VHF, -8.
12.30. En cruisingbåt har brutit främre masten. Vi har gjort 158 Nm.
18.00 Har ätit dagens fångst, fångad och tillredd av Niku, druckit kaffe och några har rökt cigarrer, på den goda maten. Nu är storen och spinnakern uppe igen. Officiella representanten fick per radio i uppdrag att annonsera Finlands självständighetsdag per SSB vid lägesrapporteringen, som vid det laget sköttes från målområdet. Uppdragsgivare: Marra, Sea Face, Avec på linjen.
20.00. Tre "gubbar" sitter i sittbrunnen. En spelar gitarr, en filmar och en sitter med ryggen i färdriktningen. Autopiloten styr och FUN Star går 7-8 knop. Vad kan det bero på om det händer någonting med spinnakern denna gång? Undrar skepparen försynt i loggboken. Detta är vårt försök att spurta!
00.00 Vi gör 7,5-8 knop. Lefa styr.

28.11
08.40 Ringde hem direkt via Helsinki Radio. Det gick bra ännu.
12.30 Läget efter vår två dygns "semester" var, inom parentes förändringen i avstånd: Niob +550 (+111), Razz. +181 (+60), Aurora +107 (-21!), Bologna +67 (+62), Pirate +58 (+33), Avec +10 (+32), Espirito -39 (+61), Kalliope -90 (-93!). Inget hörts från Janpia, men däremot rapporterade någon Pegasos possition. Nina och Antti Louhiala hade tydligen haft VHF-kontakt med någon. De var ju på tumanhand och utanför allt tävlande. Avec och Bologna var klart efter oss i beräknad tid. Espirito hade tagit in hela 61 Nm, men var ännu knappt efter. Vi var fortfarande 6:a? Dygnsetapp 162 Nm.

29.11
00.45. Fartyg syns framför och månskäran har gått ner.
10.00. 100R har skörat sin gennaker, men den kan de troligen lappa. Spinnakern gick igår. Den kan de ej fixa.
12.30. Tagit in på Aurora 12 och 6 Nm på Avec, men förlorat mot de andra. Janpia och Espirito hördes inte. 100R är -38. Dygnsetapp 172 Nm. Adix väntas gå i mål 30.11. Mindre än 1000 sjömil kvar. Vi är ju nästan framme.
19.30. Fick en dålig väderfax bild, men tidpunkten var inte den rätta.

30.11
Perfekt väderfax på morgonen.
12.30. Ett eländigt dygn. Alla har gått bättre. Janpia är bara 5 Nm efter (50 längre mot N) och är nu kanske tom  före oss. Dygnsetapp 166.

SLUTSPURTEN:
Niob IV (blev 1:a) gick i mål 2.12; Show Me (14) 3.12; With Integrity (25) och Razzmatazz (2) och Narda, (1:a) i cruisingklassen) den 4.12. Samtidigt med Aurora (3) och Bologna (9) kom tre andra racingbåtar (sämre än 10:a).

Dygnet som avslutades 2.12 var ett av våra bästa, men vi tog klart stryk av Bologna med 262 Nm(!), Avec med över 200 och Janpia ca 177 (baserat på beräkning). Följande var ju direkt bra, om man jämför med de andra. Bara Razz gjorde längre etapp! Den 3-4.12 var Aurora och Bologna, som var långt framför, de enda som var snabbare. Nästa dygn var bara Avec snabbare.

5.12 
Läget vid 12.00: före oss i beräknad tid var Niob, Razz, Aurora och Pirate. Vår position var alltså 5:a, utan tvekan! Espirito Madeira låg högst 10:a.
18.00 UTC/GMT (13.00 lokalt) gav vi upp möjligheten att hinna i mål före natten. Ca 35 Nm kvar och drygt 4,5 timmar tid och vinden var svag. Kappseglingens "avslutning" firades med en Bloody Mary. Sedan skulle vi skåla i en Honungsrom (Ron Mile, på spanska), som hade korsat Atlanten lika mycket som min besättning sammanlagt! Dessutom hade den seglat ner till Kanarieöarna. Den klipske har redan räknat ut att den köptes i Las Palmas före ARC 91. Tyvärr för besättningen, kom det en våg och stjälpte ut våra glas. Det lilla som blev kvar i flaskan ansåg jag mej berättigad att inmundiga själv, skålande med videokameran. Besättningen hade ju sin cognac, som inte jag dricker.
Stärkta av dessa drycker följde sedan serenader (Frej) över VHF för Marra (syntes bakom oss) och Janpia (hördes på VHF). VHF är ju inte tänkt för sådant bruk, i vår del av världen. Men t ex i George Town, Bahamas, gjorde man t o m reklam på kanal 16. Undrar om inte VHF var vanligare än telefon där. Hoppas Jimmy Cornell hörde våra serenader och förstod hur vi kände det.

Vi simmade, sjöng, skämtade och hade riktigt trevligt. Sedan kom det en front över oss och vi tog in tre rev. Genuan hade vi redan tidigare rullat in. Med denna segelföring tog vi oss först till vattnen utanför målet och senare beslöt vi att följa Marra in till målområdet. De "farliga vattnen" till trots.

Ca. 22.00 anmälde vi oss åt arrangörerna, som var på vakt dygnet runt. Narda kontaktade oss genast, och hade några fräna kommentarer, men sådant glömmer man snabbt. Men man fick ju höra nya hemma i Finland, över ett halvår senare. I något skede kom en gast från Aurora i jolle och meddelade att Razzmatazz och de hade lämnat in en protest mot målgångsproceduren och ville att vi skulle göra detsamma.
Att få igenom en sådan protest efteråt, var ju en utopi. Men tänk OM den skulle gå igenom. Hur få rättvisa? Segla om hela tävlingen, skämtade vi, i väntan på målgången.
Vår placering i totalresultatet skulle inte förbättras och efter det osympatiska bemötande Auroras nya skeppare (gäller inte trevliga Pasi) gav Pierre och mej, när vi lade fram vår protestskrivelse mot poängsystemet, gav jag fan i att ens tänka på saken. Man undrar varifrån denna känsla för rättvisa plötsligt kommit?

Det var ännu rätt mörkt 30 min före soluppgången, när vi gick i mål. Marra och vi fick på sekunden samma tid. Vi kunde inte urskilja målfartyget från de ankrade båtarna, utan såg bara radiomasten, som var en av enslinjerna.
Ankaret droppades, skepparen slängdes i sjön och de andra hoppade efter i det 26-27 gradiga, kristallklara vattnet. Janpias besättning invaderade simmandes och medgav sitt nederlag, trots att de givetvis officiellt besegrade oss på sista etappen.
Sedan fick vi (Niku) besök av Pam, dotter till skepparen på Show Me, från USA. Också hon simmandes och hon höjde en skål för Finland! Ryktet hade gått snabbt! Undrar vilken skål i antal det var för oss

Efter tullklareringen blev det allmän palmplantering vid den plats där man antar att Columbus landsteg. (Alla hade fått en palm i Las Palmas för detta ändamål!) Aurora  hade bett oss ta ner den finska flagga de fört upp i radiomasten. Det var min mening att göra det, men glömde flera gånger. Efter vår avfärd bad jag sedan per radio Arto sköta saken, men han vågade inte. Så den är väl där ännu. Aurora hade farit iväg på förmiddagen.
På kvällen blev det sedan "slottsbal" ombord på Marra, dit alla finska medborgare var välkomna.... Med var också Kim Tigerstedt och holländskan Annelies, från Tiger Lily, som just ankrat nära oss, men inte var i mål ännu! Att vi ännu var på benen var ett under, med tanke på föregående eftermiddag och natt och den tidiga målgången, och alla skålar för fosterlandet och avslutad Atlantsegling......

Själv hade jag knappast sovit mer än en timme den natten och kvällen slutade med att jag somnade vid kartbordet under pågående kontroll av senaste videoinspelning. Bl. a. innehållande "500 miles behind FUN Star" av Frej och hans gitarr, huvudprogrammet i våra serenader föregående dag.
HAJAR
Senare såg vi hajar från bryggan där man tog iland med jollarna! Tror jag bleknade ordentligt och simmandet minskade en del under vår vistelse i Columbus "Västra Indien", där vi stannade till slutet av aprill!

FINANDS 75 års SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG.
Ca 05.59 gick Avec, Marra, FUN Star och Janpia imål nästan samtidigt. Vi bad om att få samma tid, dagen till ära, men det gick inte igenom hos arrangörerna. Undrar förresten hur de kunde skilja på oss. Det var nämligen ännu rätt mörkt 30 min före soluppgången, när vi gick i mål. Marra och vi fick på sekunden samma tid. Vi kunde inte urskilja målfartyget från de ankrade båtarna, utan såg bara radiomasten, som var en av enslinjerna. Tillsammans med oss gick också Pirate och cruisingbåten Zafu 444 (J-44) i mål.
Officiell seglad tid blir 20d 15h 59min. Om man från det räknar bort 10 h för natten blir den verkliga tiden 20d 6h. Det igen ger en medelhastighet på drygt 6,5 knop.
Ankaret droppades, skepparen slängdes i sjön och de andra hoppade efter i det 26-27 gradiga, kristallklara vattnet. Janpias besättning invaderade simmandes och medgav sitt nederlag, trots att de givetvis officiellt besegrade oss på etappen. Det blev ju så, att det enda som gällde för oss i denna "tävling", var ju att klå Janpia.
Sedan fick vi (Niku) besök av Pam, dotter till skepparen på Show Me. Också hon simmandes och hon höjde en skål för Finland! Ryktet hade gått snabbt! Undrar hur mångte skålen det var för oss.
Espirito Madeira kom 2h 14min senare och blev 6:a. Här skulle det ha funnits plats för protest. Inte ett enda segelbegränsningsmärke på varken mast eller bom. Undrar också varifrån båten fått sitt mätetal. Hade försökt få kopia på mätbrevet från England, men där kände de inte till båten och hänvisade till `rank`rike, därifrån jag aldrig fick svar. Man borde ju ha lämnat in en protest!
Om den hade gått igenom skulle Aurora ha vunnit overall. Orkade emellertid inte bråka mera och något stöd av Aurora kunde man ju inte räkna med eftersom de for hem.
Janpia blev 7:a och vi 8:a. Kalliope kom följande morgon och blev 5:a. Niob IV vann före Razzmatazz och Aurora. Pirate tog 4:e placeringen på etappen.Efter tullklareringen blev det allmän palmplantering vid den plats där man antar att Columbus landsteg. Aurora hade lämnat sin palm på tävlingskansliet, med en lapp åt oss att ta hand om plantan, vilket vi givetvis gjorde. De bad också oss ta ner den finska flagga de fört upp i radiomasten. Det var min mening att göra det, men glömde flera gånger. Efter vår avfärd bad jag sedan per radio Arto sköta saken, men han vågade inte. Så den är väl där ännu.
Aurora for iväg på förmiddagen. Protesten lämnades vind för våg.

På kvällen blev det sedan "slottsbal" ombord på Marra, dit alla finska medborgare var välkomna. Efter det, utlovad champis på Fun Star för 100R, som kommit in på dagen. Med var också Kim Tigerstedt och holländskan Annelies, från Tiger Lily, som just ankrat nära oss, men inte var i mål ännu! Att vi ännu var på benen var ett under, med tanke på föregående eftermiddag och natt och den tidiga målgången, och alla skålar för fosterlandet och avslutad Atlantsegling......
Själv hade jag knappast sovit mer än en timme den natten och kvällen slutade också med att jag somnade vid kartbordet under pågående kontroll av senaste videoinspelning. Bl. a. innehållande "500 miles behind FUN Star" av Frej och hans gitarr, huvudprogrammet i våra serenader föregående dag.

BRUTET RODER.
I något skede började ett rykte spridas, att Sea Face brutit sitt roder. Via SSB fick vi sedan bekräftelse att så var fallet. Båten hade ca 110 Nm kvar när olyckan skedde, men pojkarna vägrade ge upp. Efter olika försök lyckades man få tillstånd ett system att styra båten med. En regelbunden radiokontakt hölls med de finska båtar som var kvar och vi var redo att fara ut och undsätta ifall problem skulle uppstå. Hård vind var kanske den största faran.

HUR STYRA UTAN RODE
Har många gånger funderat på hur man bäst styr en båt som tappat rodret, eller av någon orsak inte kan styra med det. Väl hemma igen avslöjade Teddy Weber ett system, som troligen är det bästa. Han har använt det.
Man tar spinnakerbommen, fäster en lina i vardera ändan, och leder dem till varsin skotvinsch och slänger sedan bommen överbord akterut. Sedan styr man genom att "skota" in eller ut i bommen. Genialiskt! Tänk att man skall lära sej något om segling av Teddy.
Den 8.12 mötte Tiger Lily och vi Sea Face, som på lätt kryss närmade sej målet, styrande med ett 30 cm djupt roderblad, som senare också visade sej bestå av bara ena halvan. Några större påfrestningar skulle det definitivt inte ha tålt.
Med tanke på grabbarnas stöddiga uttalanden i samband med ett visst "val" i Puerto Sherry, är bara att konstatera att vi inte behövde bogsera dem. Kan tänka mej att rädslan för en sådan "förnedring", skulle ha fått pojkarna att prestera det omöjliga. Trots det, bra gjort och ni förtjänade det specialpris ni fick. Men, måste ni igen göra officiella representanten orolig?
I väntan på Sea Face ordnade vi bl. a. en heldags ötur, som inkluderade fyren på nordändan av ön. Enligt fyrvaktaren fungerar den på exakt samma sätt, och tydligen med samma delar, som på 1800-talet, när den byggdes. En liten detalj, som roade oss på vägen dit, var att huvudvägen gick över ena ändan av flygfältets startbana. Enda säkerhetsåtgärden var ett plakat där det varnades för flygplan.
En dag for vi in till den minimala marinan och spolade båten och tankade vatten. Samtidigt passade vi på att spela fotboll på den närliggande beachen och simmade lite. På kvällen var det lite party på 100 Raisons. En natt hade vi midnattsträff i månskenet, simmande nakna. Ingen tänkte på hajar.
Vi hade alltså helt trevlig, men om vi hade vetat vem som väntade på oss i George Town, så hade nog röster höjts för avfärd. George Town ligger på Great Exuma och där var det meningen att alla skulle samlas, bl a för prisutdelningen den 19.12.

MENINGSLÖST ATT KAPPSEGLA
Enligt placeringarna sista dagen, när vi slutade kappsegla, hade Aurora vunnit overall före Espirito Madeira och Niob. Om dessutom vår protest mot poängberäkningssystemet gått igenom hade Niob vunnit overall, med Aurora 2:a, vi 3:a och Espirito 4:a! Hur förbudet mot målgång under natten egentligen inverkade är svårt att säga, men Espirito förlorade ingenting. Vi och om jag förstått rätt också Aurora förlorade placeringar. Vidare får man inte glömma hur få och "svaga" konkurrenter Espirito hade på de två första etapperna.
Ett är säkert. Inte var det rätt att Espirito Madeira vann.  Men kanske man kan hålla med Jimmy om att kappseglandet inte var det viktigaste i America 500. Å andra sidan, huvudpriset var en fantastisk kopior av Santa Naria (Se foto nedan) Om det dessutom var av silver så var det otroligt värdefullt! Så lite grämer de underliga reglerna nog ännu!
Varför var då FUN Star i racingklassen? Med lite motorkörning före Gomera och på några ställen mot slutet hade vi varit betydligt snabbare. - Jo, vi hade tänkt kappsegla!

DESSA RESULTAT HAR INGENTING ATT GÖRA MED KAPPSEGLING!
Orsak t.ex. förbudet att gå imål efter solnedgången och andra lustigheter av "Jimmy Who!!

AMERICA 500 OVERALL WINNER, ala Jimmy:
Espirito da Madeira. (bort från klass I och hela racing klassen. Man kan ju inte vinna flere pris!?)

RACING DIVISION OVERALL:      Aurora  (bort från klass II )
CRUISING DIVISION OVERALL:  Runaway (bort från klass I)

TOTALRESULTAT, RACING: (inom parentes etappresultaten)
1. Espirito Madeira (1,1,6) 9,o p; 2. Aurora (3,1,3) 10,5 p; 3. Niob IV (3,4,1) 14,75 p; 4. FUN Star (1,5,8) 19,5 p; 5. Razzmatazz (4,10,2) 30,o p; 6. Matchless (4,5,18) 36,op; 7. Janpia (6,9,7) och Liberty of Austria (5,3,21) 37 p; 9. Kalottitar (5,7,16) 40p ... 13. Runn (2,7,DNS); 14. Avec (9,12,10) 52p; 15. Marra (16,2,17) 53p ... 25. Sea Face (DNF,16,20) 86 p.

KLASS I:         1. Pirate... 7. Sea Face        
          II:        1. FUN Star; 2. Janpia; 3. Kalottitar... 6. Avec.
          III:       1. Razzmatazz; 2. Marra.
          IV:        1. Niob VI ... 5. Runn.

TOTALRESULTAT, CRUISING :1.Runaway  (1,3,5) 12,5p; 2. Kirva (1,1,15) 18 p... 10. Tiger Lily (13,5,18) 54p... 18. Narda (7,DNC,1)... 34. Ruffe (26,14,39) 119 p; 35. Aprilia (15,30,30) 120p... 38. Pequod II (6,30,51)... 40. Navila (31,17,28) 124p; 41. Lake of Saimaa (14,15,69)... 58. Christin (22,18,75) 155p.

KLASS  I:
           II:       1. Topaz ... 7. Ruffe; 8. Navila ... 13. Christin.
           III:      1. Kirva ... 6. Aprilia ... 8. Pequod II; 9. Lake.
           IV:       1. Lindisfarne ... 8. Narda.
            V:       1. Antipodes-Australia ... 3. Tiger Lily.

ICKE TÄVLANDE.
Bl.a. Pegasos. Total antal okännt.
HITTAR EJ NÅGOT PRIS, SOM KUNDE VARA FÖR TOTALRESULTATET ELLER SLUTETAPPEN!
Men ett MINNE FÖR LIVET VAR DET JU!

SANDRA
Alla America 500 båtar blev "adopterade" av en ortsbo i George Town. Vi hade turen att få en 31 årig förtjusande negerflicka, en lärarinna, som tog mycket väl hand om oss.
Sommaren  1994 var det vår tur att ta hand om henne. Vi bjöd henne till Finland och seglade bl a med FUN Star i 7-timmarsseglingen och med Fortina FUN i Pentala Runt. Däremellan deltog hon i ESF:s kräftskiva.

                                                  *
BESÄTTNINGS PROBLEM
När vi före resan med en i besättningen funderade över hur resan skulle gå, kommer jag ihåg att min kommentar var "nog går det bra, bara ni kommer ihåg vem som är skeppare". Svaret blev ungefär "nog kommer vi ihåg det - men om mitt liv hotas så tar jag nog hand om mej själv". En som har en sådan inställning borde ju inte tas med. Det är ju speciellt i en krissituation som besättningen bör ha förtroende för skepparen och göra som han säger. Han är ansvarig för båt och besättning och kan ställas till ansvar om en olycka händer. Det är inget skämt att “skepparens ord är lag ombord".
Tänkte inte just då så mycket på saken och inte väntade jag heller att något allvarligt skulle hända, så jag kommenterade inte hans uttalande då. Men här kom det nu!
Med erfarenhet av ARC 91 och Am 500 kan man konstatera att det tydligen på alla båtar förekommer någon form av bråk. Allt från smått gnällande till verkliga stora gräl. Inte heller FUN Star slapp helt denna "krydda" i tillvaron.
En gång tappade skepparen nerverna när man skällde ut honom för att han inte tackade för att spinnakern inte gått sönder under ett pass, under vilket man hållit den uppe, trots att skepparen velat ta ner den betydligt tidigare! Några dagar tidigare hade vår minsta spinnaker rivits, i mellanväder, medan skepparen sov. "Den bara gick".
En annan gång blev skepparen utskälld för att inte ha tackat och berömt vakten när de avslutat en ovanligt regnig vakttur. SUCK!!! Den gången råkade kritiken komma när skepparen kom på frivakt, några minuter efter att han varit en hårsmån från att få hunudet krossas av storskotstaljan i en ofrivillig gipp i regn och mörker. Tror inte jag kommenterade den gången.
Jag tycker inte att vi sist och slutligen hade några större problem, med undantag av hemresan. Därom mera senare.  Om besättningen är av annan åsikt så kan jag försäkra, att jag varit med om mycket värre skeppare själv. Dessutom kan de vara glada att de inte var ombord på den finska båt, där besättningens WC gick sönder och skepparen förbjöd dem att använda sin, på Atlanten. Då är myteri nästan tillåtet !?
Positivast var de två reserverna Arto och Lefa, som kom med i stället för Lilly. De fungerade som jag är van (since 1971) att besättning gör på havskappsegling.
Efter mycket övertalning från Artos sida lovade jag motvilligt ta ombord en flicka, som han kände. Vi skulle träffas en viss dag i januari i George Town. Hon skulle fara och segla med en annan båt först. Nå hon kom punkligt, men bara för att meddela att hon seglar med en annan båt till Antigua. Där skulle hon komma med oss och segla hela vägen hem. Nå så gick det nu inte heller ...

VID KRÄFTANS VÄNDKRETS
Vi kom att fördriva en lång tid i George Town, Bahamas. Det berodde närmast på att våra Kanadensiska vänner i 100 Raisons for hem och firade jul och skötte affärer och kom tillbaka först 9 januari. Före det hade vi gjort en utflykt tillsammans på ca 55 Nm längs den långa raden av öar (ca 150 Nm), som i SO börjar med Little och Great Exuma. Vi for mot NW. (Missade Thunderball Cave fr James Bond. Såg mynningen, men det blev aldrig av att gå in i den.)

Då var ännu hela besättningen med. Lefa for hem till julen och Frej Andersin lite efter jul. I George Town låg vi för det mesta till ankars utanför en beach och simmade och snorklade och for bara då och då in till "byn". Det gick föresten bara kring högvatten och så fick man hoppas att det fanns en plats med tillräckligt vatten djup. Bl a var vi där under julen.

Vi var bjudna till vår gudmor Sandras syster 26.12 och fick massor med god mat och träffade hela släkten. En morgon var det karneval börjande 04.

Simmandet minskade något efter att vi hörde om det andra fallet, på en  månad, där någon blivit hajbiten!

STOLEN.
Stolen som vi hittat mellan Estland och Gotland var med ända till George Town. Den var surrad på badplattformen. Nu ansåg jag att den gjort sitt och skänkte den åt Sandra.

Det var meningen att vi skulle utforska lite mera av Bahama, men onödigt hårda vindar och skepparens envisa förkylning höll oss kvar. Men en kort tripp, i sjömil, gjorde vi med min dotter och hennes man, som "firade" julen och nyår med oss.

FISKEOLYCKA.
Under överfarten fiskade vi bara ibland och fick tre Dorados, varav den största var 91 cm lång. På hemvägen från vår långfärd fick vi först en tonfisk på ca 4 kg. Följande dag nappade det ordentligt och vår fiskeexpert Lefa, fick jobba hårt i 15-20 min innan vi hade bjässen nära båten. Kommer ännu ihåg hur skrämmande bjässen såg ut med sitt stora gap fullt med sylvassa tänder. Det var en Wahoo på ca 1,5 m, en av de godaste fiskarna.

När den var vid vår akter fick den för sej att simma förbi båten, så att bromsen på mitt fina spö inte höll. Tillslut hade vi den igen vid badplattformen och jag skulle haka fast fisken på vår, för ändamålet inköpta krok. Efter några tafatta försök, fick jag tag i den, men fisken bara skakade på huvudet och så hade jag bara handtaget i handen. Då tog jag fram en stor klubba från verktygslådan och drämde den ett tiotal gånger i skallen på bjässen, så att den var alldeles livlös. Då hände det!

Kroken bara lossnade från fiskens käke och den blev livlöst flytande bakom oss. Vi rullade fort in genuan (kutter- och babystag i vägen) och vände om men såg aldrig mera fisken.

Detta är ingen fiskestory, Frej tog bjässen på min video!

En finsk båt fick en likan Wahoo på Atlanten, med ett drag gjort av bl a en ölburk! När ingen kom på hur de skulle få den i båten, blev fångaren desperat och tog tag under gälarna och lyfte den ombord.

SEGLINGSFÖRHÅLLANDENA.
På östra sidan om öraden har man Exuma Sound, som i är en principdel av Atlanten, men avskillt av några större och mindre öar. Exuma Sound är 40-50 NM brett och vattendjupet, ett litet stycke från öraden, är över 900 fathoms. (1 Fath.= 6 feet= lite över 1.80 m. Om nu någon inte viste det). Alltså djup på närmare 2000 m, och det räcker ju bra till.

På andra sidan öarna, lä sidan, är vattendjupet, så långt ögat kan se (och lite längre) så litet att vi inte vågade segla fritt där. Sjökorten är så dåliga, att man inte har någon verklig nytta av dem och ändå är det dem man måste använd när man skall hitta natthamn. Det finns en kartbokssamling som är bra när det gäller hamnplatser. Den har nämligen flygfoton på vilka man kan se vattendjupet (olika färger) och korallerna, men sjökorten är närmast att betrakta som hjälpmedel vid "ögonnavigeringen". Kartboken fanns dock inte att få i George Town. Däremot fick jag efter jul tag i en Guide-book för Bahamas. Den har hamnbeskrivningar och en massa nyttig information inkl. tidvattentabeller.

NYTT INSTRUMENT.
"Ögonnavigeringen" är alltså det viktigaste "instrumentet". T o m  ekolodet är onödigt, när man lärt sej att bedömma djupet på basen av färgen på det kristallklara vattnet. Allt detta fordrar dock solljus. Solen skall står någorlunda högt, och framförallt bakom dej. Så det gäller att planera sina dagsetapper väl! Att gå in i en hamn på natten är vansinnigt, om man inte känner den mycket bra. Bra månsken kan tänkas räcka till i vissa fall.

Inte nog med att ljuset bör vara det rätta när du går in eller ut i en hamn. På många ställen kan det finnas en tröskel som du inte kommer över vid lågvatten utan du behöver den extra metern som högvattnet ger.

Oftast är det sandbotten mellan korallerna och då är ju bottenkänning inte så farligt. Men det gäller att alltid gå över ett kritiskt ställe medan vattnet är stigande. Då är det lättare att ta sej loss. I annat fall kan man bli fast till nästa högvatten. Den rådande vinden här är ju Passaden som blåser från O-SO ibland lite mera från N. Från Atlanten alltså. I bland rätt friskt och då kan det vara direkt farligt för små båtar att ta sej ut och in mellan skären och holmarna (cay, utt. kei) om tidvattenströmmen råkar vara som kraftigast och mot (strömmen).

Det kan verkligen vara jävligt också för en 38-fotare.
Prickar fanns överhuvudtaget inte. Såg totalt 4-5 bojar eller prickar före Puerto Rico. Av dem var 3 privata.
Detta var nu en beskrivning av södra Bahamas och bilden skulle säkert bli mera positiv efter lite övning och framför allt med en mindre djupgående båt.

MOT KARIBIEN
Vi hade bestämt oss för att fara via Dominicanska Republiken och Jungfruöarna till Antigua och sedan vidare söderut så långt vi hinner, kanske till Venezuela. Vi hade sällskap av den kanadensiska båten hela våren. Det är mycket bra och tryggt, speciellt till Virgin Islands, dit det är flere långa etapper över öppet hav och ända till Antigua skall det vara motvind och för det mesta motström och Atlantens stora vågor.

Vi behövde inte vara ensamma på denna etapp. Ett 30-tal båtar var på väg från George Town under de tre första veckorna av januari. Vi seglade dock enbart tillsammans med s/y 100 Raisons (franska = 100 eller ingen orsak) och stötte på dem på olika ställen och hörde dem på VHF och SSB-radion. Vi köppte också en bok, som beskriver hur man enklast tar sej till US Virgin Islands. “The thornless path to windward” or “the Gentleman´s guide to PASSAGE SOUTH”.  Den var bra, också om vi då och då valde vårt eget sätt.

Vår rutt började, helt enligt bokens rekommendationer, till NW spetsen av Long Island (ca 25 Nm) och vi skulle sedan fortsätta till Rum Cay (30 Nm) men beslöt under vägen att bryta reglerna och gå direkt till Mayaguana (160 Nm). Vi motorseglade mycket för att motverka motströmmen. Straffet för att vi bröt mot rekommendationerna blev att det i smyg rann ut bränsle via luftningsslangen på 100 R (och lite för oss?). Motorn stannade på 100 R av brist på bränsle och de han just och just i hamn innanför korallreven, innan solen gick ner. Vi hade farit i förväg och lätat upp infarten.

MAY-DAY, MAY-DAY...
Dagen efter vi kom fram skulle vi förflytta oss till öns SO-spets, för att där invänta lämplig vind för start sent på kvällen mot Tuks & Cacois, som boken rekommenderar. Här är det mörkt mellan 19.00 och 06.00. 100R hade mycket lite bränsle (vår reserv) så de for ut med bara genuan och hittade givetvis koraller, som de inte lyckades undvika, men småningom kom över. Då var vi redan ute, men vände tillbaka när de meddelade på VHF:n att de skadat rodret och ankrar. Vi märkte infartsvägen på Navcentern när vi gick in.

Pierre lyckades få rodret att fungera genom att fila lite på övre kanten, men klockan var så mycket att vi beslöt att hoppa över SO-udden och gå direkt därifrån efter skymningen.

Vi startade 23.15 och just när vi hade som mest kritiskt vid utfarten, det gällde att följa Navcentern exact, hörde vi ett diffust May-day på VHF:n. Det lät som det skulle ha kommit från mycket avlägset ställe. När vi var ute och hade seglen uppe kontaktade 100R de nödställda och det visade sej att de låg på ett korallrev just vid SO-udden, ca 15 Nm från oss.

De hade varit påväg vid 10-tiden, alldeles som vi skulle göra, när de av någon orsak hade hamnat på revet som låg mellan deras ankarplats och land. Ingen livsfara förelåg, så vi seglade dit pga bränsle bristen.

När vi kom fram kring 01-tiden, hade båten redan spolats över revet och låg på sidan och slog mot små koraller. Pierre tog sin jolle och körde över revet i bäckmörkret (!) till dem, efter att först ha ankrat. Vi tvekade lite, men konstaterade att vi inte orkar segla omkring hela natten och ankrade därför ytter om 100R. Kollade sedan med en stark strålkastare att det inte fanns coral heads nära vår akter och jämförde ideligen vår possition med grannbåten för att kolla att vi inte draggade. Låg sedan stand by, vilande med VHF:n vid örat (var på pillerkur mot följdkrämpor av den långa förkylningen) ifall vi skulle behövas.

Vid gryningen när Pierre. for tillbaka till de nödställda, upptäckte jag en elak korall alldeles nära vårt roder. Med motorn sakta körande frammåt höll jag Fun Stars roder borta från dödsfällan, tills Pierre kom tillbaka och meddelade att nu har han gjort sitt och vi kan flytta 2Nm närmare udden till en bättre plats.

Pierre hade skött saken på ett mycket proffessionellt sätt. Kontakt med SSB till US Coast Guard, Florida. Linkat via SSB-VHF direktkontakt till de nödställda och beställt bogserbåt från T&C. Den kontakten linkades via en motorbåt. Hanns flickvän Terry, skötte radiokontakten medan han var upptagen. US CG ville ha uppgifter om situationen minst varje halvtimme.

Vid 18-tiden hörde jag på VHF att de nödställda kallade på 100R och utan att få kontakt, meddelade att de överger båten. Sedan hörde vi ingentin mera från dem. Jag meddelade det åt 100R, och mina uppgifter bekräftades av två andra båtar bredvid oss. Terry kontaktade då US CG och de befriade 100R från uppdraget. Vi var fria att fortsätta och det gjorde vi i en svag västlig(!) vind vid 20-tiden.

Lite funderade vi över vart de nödställda tagit vägen, men efter som stranden var nära och bogserbåten beräknades vara framme vid 23-tiden, så behövde vi inte bekymra oss. Däremot undrade vi hur man skulle få ut båten. Den var nämligen i motti bakom reven, utan någon som hellst öppning.

Vi hörde senare att båten, en 47 fots Gulfstar (svag konstruktion dessutom) inte hållit och blev vrak.

På T&C fanns ett bra varv, så vi beslöt en dag att fara dit och lappa underkanten på 100R:s roder och försöka få bukt på ett vattenläckage på vår motor. Vi fick klara koordinater på Way Points för att hitta de ca 7 Nm dit.

Vi hade solen bakifrån, som sig bör, men blev ett par gånger lurade av molnskuggor, som jag trodde var rev. Den tredje gången var det givetvis ingen skugga, utan ett riktigt rev, vilket gick upp för mej först när vi hade ett otäckt coral head alldeles vid båtens sida. Full back och endast en lätt bottenkänning i hård sand. Det var denna gång min tur att köra framför och navigera, men koordinaterna stämmde inte.

Våra äventyr slutade inte här.

GASTEN I SJÖNÖD.
När vi skulle fara bort från varvet, for vi lite tidigare ut för vi måste utnyttja högvattnet vid mynningen och 100R var inte riktigt färdiga. Vi ankrade utanför för att vänta. Då upptäckte vi att vår tratt flugit i sjön. Niku hoppade i gummijollen och fick snabt tag på rymlingen, men ...  orkade inte ro tillbaka i den rätt friska vinden, trots relativt liten sjö. Dessutom brast ena åran.

Försökte snabbt få upp ankaret, men ankarspelet orkade dåligt dra upp båten mot vinden och när jag kommit halvvägs var jollen redan på andra sidan ett rev, dit Fun Star inte slapp. Då hördes Terrys röst i VHF:n, hon ville bara rutinkolla att allt var OK.

Pierre kom så med jollen och räddade Niku. Det var lite spännande det också, för deras jolle med motor på hade vält på vägen in, så motorn gick lite ojämnt.

Ingen livsfarlig situation, Niku kunde fast ha "seglat" till den vik vi skulle till, men jag kunde ju inte veta vad som rörde sej i "skolpojkens" huvud. Men han tog det som en sjöman och insåg tydligen själv att ingen fara förelåg.

PÅ GRUND I FARTYGSLED.
Från T&C skulle man sedan enligt boken först offra en dag till att ta sej över en korallfylld fjärd på ca 40 Nm och sedan söka sej till en ö där man skulle invänta lämpligt väder och vind för överfarten till Dominicanska Republiken.

P g a händelserna på Mayaguana och dåligt väder som fördröjt vår avfärd och min avsky för korallrev och de omärkta farlederna, beslöt vi att ta fartygsleden (omärkt) S-ut till havs och sedan gå direkt till DR, en sträcka på ca 160 Nm. Våra väderfaxar lovade nämligen vind från NO, eller sidavind.

Just när vi skulle komma ut på djupt vatten, hade vi bara grunt vatten med koraller framför oss och så långt åt sidorna vi kunde se. 100R hittade rätt snabbt ett hål som de slapp ut igenom, medan vi körde lätt upp på sanden ett par gånger (kunde lätt undvika de svarta korallerna) innan vi tillslut åkte slalom ut genom samma hål som kanadensarna.

Det var igen något fel på koordinaterna, som vi denna gång tagit ur boken. Förstår du att jag inte gillar koraller?  Utom när man snorklar.

Också nu lyckades vi lura boken, trodde jag när vi kommit fram. Var själv på vakt fr 18.00 till 02.15 (halvsov i sittbrunnen medan autopiloten styrde). Vinden hade mojnat (men vi hade redan kryssbog) så jag tyckte det var lämpligt att Niku Wärnhjelm tog över. För säkerhets skull påpekade jag att om det kommer hård vind "så pressa lite", för att inte utsätta båten för onödiga påfrästningar.

 Jag sov sedan gott till lite över sex, när motorn startades och vi fick motorsegla (kryssa) de sista 10Nm. 10.00 var vi framme i Luperón och förtullade och jag konstaterade att “dethär gick ju bra”. Då pekade Niku på vindinstrumentets givare på vår följeslagare. Det hängde i sin ledning. Inte nog med det. Ett block hade slagit sönder en ruta och kanadensiskan, som de hade som gäst hade fått nog och lämnade båten där. Vi hade haft en stormby på 45 knop, över 20 m/s. Niku måste ha skött sej bra, för jag sov sött hela tiden och vi var helt skadefria.

HISPANIOLA och DOMINIKANSKA REPUBLIKEN.
Ön Hispaniola består av Haiti i västra ändan och den större Dominikanska Republiken i östra ändan.

Luperón är en liten by längst inne i en liten vik. Stränderna är kantade av mangrove och vatten-djupet är 4-5 m i mitten av viken. I vår bok står det att trots att viken är liten är den den bästa hamnen på hela Hispaniola. Den kan tom användas som hurricane skydd. Gyttjan å andra sidan ger kanske inte bästa ankarfäste, men om vinden inte når fram så är det ju inte så viktigt.

Nära byn fanns ett modernt hotellkomplex, dit vi gjorde en promenad. Utomstående var dock inte speciellt välkomna där, så vår visit blev kort, men vi tog oss ett dopp på beachen innan vi gick.

Själva byn var inte så mycket att komma med, men en flicka med exotiskt utseende charmade Niku och ville att vi skulle komma till en bar. Nå, vi gick och flickan försvann när vi var inne.

Boken rekommenderar att man “kartlägger infarten med ögonen, du kanske kommer ut därifrån i bäckmörker”. Det var just det vi ville, men tullen ville inte låta oss starta i mörker. “Det är så farligt”, upplyste chefen oss om, på spanska. Han talade mycket dålig engelska och Pierre gjorde sej just och just förstådd på spanska. Det var inte svårt att lista ut att han bara ville ha lite betalt, för att låta oss starta när vi ville. Han vill ha $5 per båt. Vår minsta sedel var dock på $20, vilket vi blev tvungna att ge honom. Någon växel hade han naturligtvis inte.

Härifrån skulle vi igen bryta mot reglerna och utnyttja en kallfront och ett lågtryck ända till Tortola (GB Virgins). Saken var nämligen den att Fun Stars besättning inte hade visum till USA (Puerto Rico och US Virgins, som kom först). Allt gick helt OK denna gång. Vi hade lite regnit, och fick söka nödhamn för 5 timmar vid udden Cabo Francis, p g a mycket hård vind.

PUERTO RICO
Norr om Puerto Ricos beslöt vi i varje fall att gå in till huvudstaden San Juan, eftersom där fanns billig mat (utmärkt öl för 3 mk. Kostade $3 i George Town) och vi hade hört att man kan få visum när man kommer dit.

Nå det kan man nu egentligen inte, men vi fick, och tjänstemannen tog avsked av mej (Niku var i båten, vilket också var fel) med orden "kiitos, hyvää päivää, tack" (f d finsk flickvän el dyl). Senare hörde vi att någon fått tom $3000 i böter!

- Radissa Daimond
- gasten på porrklubb
- Visa kortet gått ut

Från San Juan (är på öns norra sida, enligt boken skall man gå på södra sidan) lurade vi igen Passaden och motströmmen och motorseglade i lätt med- eller sida vind till Isla de Culebra (US). Vi har "cruising permit" och visum för US Virgin Islands till slutet av april.

Följande dag blåste det mycket friskt från O, medan vi njöt i en privat vik och där stannade vi i 4 dagar.

Men det var inte enbart vila för båtarnas skeppare. Min loggivaren måste putsas, den var så smutsig att den inte gick runt. Kapade Furlexprofilen i toppen. Den skavade mot reservfallet och upptäckte då att vajerfallets bygel klyvts av vajern! Vajern var oskadad! Fick bort den efter mycket besvär. Sydde översta lattfickan, samt den tygtunga som håller lattan på plats. Ett under att lattan var kvar. ("segelmakaren" vägrar att sy mina grejor för hand och hade antagligen därför inte upplyst mej om problemet). Förstärkte två lattor och kapade dem så att barduner och häckstag inte skall fastna i dem. Bytte motorolja, bränsle- o oljefilter, samt trimmade reglagen. Försökte täta läckaget bakom vattenpumpen, som börjat läcka på nytt. Lödde om ändstyckena på en kabel till motorns extra generator. Måste redan sy den nya ESF-flaggan som vi fick i Georgetown. Här tar man inte ner flaggan till natten, och det skulle dessutom vara besvärligt när vi inta har någon flaggstång. Den och fästet förstördes vid påkörningen i Funchal. Sprayhoodens spännen måste fästas pånytt. En mantågsfot hade av okänd orsak gått sönder och måste bytas. Niku putsade bottnet.

Här ett litet exempel på vad man måste sysla med. Inte har man fritidsproblem precis. Vi har sedan Bahamas tre solpaneler (transporterar hem två åt en som säljer sin båt där). Vi har också hans Honda generator, så vi kan få 220 V. Så laddningen fungerar nu, men det går också mycket ström. Kylskåpet, radion och ankarljuset (12 timmar, om jag vaknar 6-tiden) är troligen de största konsumenterna.

VIRGIN ISLANDS
Nästa ställe vi besökte var, Charlotte Amalie på St Thomas (US). Där köpte jag en utbordare på 3,3 hkr till dinghyn. Den hade kostat över $100 mera i Georgetown och $70 mindre på Franska delen av St Martin. Vågade inte ens fråga på Holländska sidan.

Flyttade till en ö för övernattning. När vi hade ankrat dök Niku, som vanligt, i  och kollade att ankaret låg bra. Han råkade också kolla propellern och såg då att ena bladets låsskruv var på väg ut. Fick det fixat genom att dyka otaliga gånger. Nära var det att vi skulle ha fått användning för den (tunga) reservpropeller som Marina och Jussi, svärande, släpat från Helsingfors.

Sedan körde vi snabbt via St John (US) till Tortola (GB) och Virgin Gorda (GB). Därifrån hade vi en lång kryss till St Martin. Tyvärr han vi inte se så mycket av the Virgin Islands, som varit Danskt.

Varför jäkta? Jo, dels hade våra vänner gäster att avlämna och plocka upp på bestämda tider och platser och dels hade vi ju avtalat med den finsk flicka att vi skulle plocka upp henne på Antigua i mitten av februari och vi var lite sena. Radio kontakten med henne hade inte fungerat, så hon viste ingenting om oss och tvärtom. På St Martin fick vi sedan höra att hon överraskande lämnat den båt on seglat på och flugit till Paris. Senare fick jag ett kort, som hon lämnat på båten, men inte den kalkylator för sextantnavigering som vi lånat för hemfärden. Hon skickade också ett brev till Antigua, där hon meddelade att hon nog kunde tänka sej att flyga tillbaka och segla hem med oss, men det fick jag först två veckor före vår avfärd. Endel damer tycks tro att de har rätt att ändra sej hur de vill.

SEXTANTEN - JA
En besättningsmedlem hade lovat lära sej använda sextanten före första överfarten. Därav blev nu intet. Eftersom det fanns mera att göra än det fanns tid till, var det min avsikt att lära mej av honom. Nå inte har det blivit tid nu heller, så nu kommer jag att köpa Pierres kalkylator. Med den behöver man bara mata in sol-, stjärn- eller månhöjden och lite andra dat och man vet var man är. (Vi har ju en batteridriven GPS, så om strömmen går klarar vi oss utan sextant så länge USA håller satelliterna i gång.)

Vi ankrade utanför på Franska delen av St Martin och därifrån promenerade Pierre och jag den rätt långa vägen till ett ställe på den Holländska sidan, som enligt våra böcker var representanter för Seldén. Stegade in på kontoret och sade “Good morning, I am from Finland and..  “O yes you must be the one with Furlex problems. Your parts will arrive on Wednesday”. 

Hade skickat ett fax till "Jomppe" på Jotico Marine från Bahamas, med fullständig beskrivning av vårt problem och vår rutt. Detta resulterade i att Seldén skickade hit de delar som behövdes. God service! Vi var dock helt ovetande om detta.

Vi kom överens om att komma dit med Fun Star och gick tillbaka till båtarna. Egentligen kunde vi ha kört hela vägen med en gummijolle för stället låg vid den stora lagunen, som har en öppning för småbåtar på Franska ändan och en öppningsbar bro på den Holländska sidan.

NUDISTPARTY
Vi flyttade till en vik på den östra sidan av ön. Pierre hade varit där någon gång, så han viste att där var bra hamn. Han berättade också att när de kom dit senast, var det första de såg en snygg naken tjej på vindsurfer.  Det första vi såg var en naken kille på en breda. Typiskt.

Här låg vi några dagar utanför en lång fin beach, vars ena enda var för nudister. Det fanns nog av dem på andra ställen också och vi simmar själva för det mesta utan att väta simpparna.

En dag skulle det vara party på den enda riktiga restaurangen på beachen. Vi beslöt att gå dit, och äta middag där också. Vi blev helt överrumplade, när vi upptäckte att vi hade hamnat på ett nudistparty! Efter lite tvekan beslöt vi dock att stanna. En av oss iklädd en lång collage (vilket förekom), en helt påklädd (förekom också), en var toppless och en helt näck. Vi fick ju gratis vin och tilltugg. Middagen åt vi dock på s/y 100 Raisons, för ingen av oss var trakterad av att serveras av nakna servitricer.

Följande dag styrde Fun Star mot lagunen för att få Furlexen reparerad.

SKADAT FÖRSTAG ÖVER ATLANTEN
Nu när Furlexen reparerades upptäckte vi att en kardel i vajern var av! Enda förklaringen (?) är att borren gjort detta, när jag reparerade rullen i La Palma. Kanske kutterstaget avbelastat förstaget så mycket, att inget tecken på att det skulle ge efter kunde ses. Vi fick nytt förstag, som Seldén stod för.

HOLLÄNDSKA SKÖNHETER.
När vi körde in i lagunen, hittade vi finska Tiger Lily där. Vi hade inte hört av dem sedan de lämnade Georgetown. De hade just avlämnat sina chartergäster och den trevliga Annalies, holländskan som var kock ombord  hade fått sin lika trevliga väninna från Holland på två veckors besök. Så vi höll oss nära dem i två veckor. 100R joinade oss på St Barth.

MAY DAY PÅ FRANSKA
Medan vi låg i lagunen hörde Niku ett avlägset May Day på franska, som snabbt besvarades på samma språk. Så det var lätt att gissa vad Pierre varit med om där uppe i "nakuviken", när han frågade om vi kunde gissa vad han sysslat med.

En stor segelbåt hade kommit inseglande i frisk vind och hög sjö, rakt över ett rev. Varnigsrop på VHF hade inte hjälpt. Så Pierre och några andra skyndade till hjälp och med en stor motorbåt fick de den på djupt vatten och sedan hann de just och just motorsegla den till Philipsburg, huvudstad på Holländska sidan.

INBROTTSTJUV.
En dag i lagunen, när Tiger Lilys besättning var i land, såg vi en svart dinghy komma körande rakt mot Swanen. En kille steg ombord, provade om nedgångsluckorna var öppna, sedan däcksluckorna. Han såg ut som om han kände båten och tittade aldrig omkring sej.

När ingenting var öppet for han vidare. Vi trodde att det var någon bekant som glömt något ombord, men det var det inte. Kom tyvärr inte att videofilma händelsen.

FRANSK Ö MED SVENSKA ANOR.
Nästa ö var St Barts med huvudstaden Gustavia. Ön fick Sverige av `rank`rike 1784, mot att fransmännen fick frihamnsrättigheter i Göteborg. Svenskarna gjorde den till frihamn, vilket den ännu är. Sedan såldes ön tillbaka till `rank`rike 1878 och den är sedan dess en del av landet.

Det var roligt att på hamnkontorets vägg välkomnas först(!) på svenska, förutom franska och engelska. Endel gator har ännu svenska namn, eller heter något annat, med tillägg "ex" t ex Kungsgatan.

Om min av saltvatten, sol mm, uppmjukade hjärna inte misstar sej så hörde Finland till Sverige en tid då ön hörde till vårt grannland. Någon påstod t o m att den sista guvernören var från Öster-botten.

Här var coke, öl och andra alkoholhaltiga drycker relativt billiga.

Sedan fortsatte vi till Nevis (fd GB), ett tråkigt ställe, men vi hade ju trevligt sälskap. Här gjorde vi en bergsbestigning, som var betydligt svårare än vi var förberädda på. Gjorde en videofilm på det äventyret.

Här skildes vi från Tiger Lily och flickorna, och också tillfälligt från 100 R, för att fara till Antigua för att kolla posten. Jag hade bytt till samma postadress som Tigerstedt använde. Här fick vi ett fax från Seldén som berättade om reservdelarna.

TULLPROBLEM.
När jag skulle tulla in i English Harbour på Antigua blev jag nervös när tullgubbarna inte ens hälsade, än mindre visade tecken på att ge mej den blankett man skall fylla i. Däremot fick följande kapten genast vad han behövde. Svetten började rinna i pannan på mej, så jag tog refflexartat av mej mössan, som skyddat den solskadade flinten. På en sekund kom blanketten framför mej.

Vi seglade en natt till södra delen av Guadelope (Fr), till en marina, som Pierre per radio rekommenderat som intullningsplats. Tullen var emellertid "tillsjöss" och skulle komma först nästa dag. I stället för att motorisera tillbaka ca 5 Nm till närmaste stad, beslöt jag att strunta i tullen och seglade de ca 10 Nm till Isles des Saintes, där Kanadensarna väntade på oss i en vik. Vi låg där några timmar med gula flaggan uppe, tills vi flyttade till en ankarplats utanför byn (tull fins inte på öarna). Där rullade jag in den gula runt staget, i knähöjd.

Plöttsligt såg vi en polisbåt köra från båt till båt. De gick ombord och stannade länge på vissa. Vi rullade ut den gula igen och var rädda.

När polisbåten for förbi 100 R, började Pierre prata med dem på franska och de gick ombord, för en kort stund.

Senare hörde vi av Pierre att han berättat för dem om vårt gemensamma project, som börjat med America 500. Kanske de därför lät oss var, för snart såg vi dem fara mot huvudön. Åter var jag skyldig Pierre en 1/2 öl. Säkert nr 101. Han fixar allt, från datorproblem till elpumpar, printer, instrument och ankarspelet. Det sistnämnda tog oss en hel dag att fixa och för det fick han en middag. Han hinner också med egen båt. Börjar vid 6-tiden, ofta aningen före mej.

Följande dag styrde vi mot Martinique (Fr). Vi for till en hamn mitt emot Fort de France och tog nästa dag färjan över till staden och tullade in och ut på en gång. Kostade ingenting, gjorde ingenting att båten inte var på plats och ingen frågade varifrån vi kom. Jag börjar gilla `rank`rike, trots språket. Flickorna på de franska öarna är dessutom bland det snyggaste man sett. Inte minst de mörkhyade.

JOY
En gammal bekant följde sedan, Rodney Bay i St Lucia. Där lyckades Pierre bli så bekant med telefonflickan Joy, att vi hade nöjet att träffa henne två kvällar och senare en weekend i Bequia (St Vincent) dit hon flög för att vara med oss. Gjorde en video av henne, där jag för första gången lekte med kamerans textmöjligheter. Hon vill se den igen när vi är tillbaka i Rodney Bay.

Visste du att mörkhyade kan bränna sej i solen? Joy gjorde det.

I St Vincent and the Grenadines besökte vi den privatägda ön Mustique, för att Niku skulle få se Mick Jaggers hus. Varken han, David Bowie, prinsessan Margaret (GB) eller Raquel Welsh mötte oss på Basils bar, byggd i bambu på pelare över stranden, så vi for snabbt vidare följande morgon. Drinkarna var kanske de dyraste vi upplevt hittils, men förtöjningsbojarna var gratis!

HEMÅT
Två dygn på ön Canouan, i en liten vik, blev vändpunkten på vårt äventyr. Efter det styr vi norrut. Men vi måste tulla ut oss i Bequia, där Terry bott för ca 11 år sedan och ännu kännde många personer där.

SABRINA.
Premiärministerns dotter Sabrina, var en av dem, som vi blev presenterade för. Tyvärr just när det var dags att fara till båtarna. Pierre och jag hade nog redan hunnit tala lite med henne före det.

Följande morgon 07.00 var ankarena lyfta och kursen laggd mot Vieux Fort, St Lucias sydspets. Inte ens skeppspojkens uppdykande från förkabinen, just när skepparen avslutat sin lunch, nersköljd med en Heineken, kunde störa skepparns sinnen, utan Fun Star var oslagbar den dagen. Underligt att en skönhet kan påverka en på det sättet.

100 R är längre, har större segel och vi kör med långfärds genuan och har ett gräsligt botten.

VÄDRET
Något är på sned. Det blåser på sina ställen hårdare än normalt. (Cuba, USA och Kanada med närmare 100 dödsoffer). Men också kring Antigua har det blåst ovanligt hårt, så Tiger Lily kom inte till Bequia, som planerat.
I Bequias flere välskyddade hamnar har vi haft korta vindpustar på över 15 m/s!
Det har också regnat mycket, vilket nu inte egentligen stör. Kanske tvärtom med tanke på att alternativet borde vara mycket varmt väder. I regnet kan man ju duscha och så spolas åtminstone en del av det fördömda saltet bort från båten. Vattnet är dock 27 grader.

När vi väntade på Maria och Pat på flygfältet i Wieux Fort, St Lucia, träffade vi Pierres fd pilotkompis, som pensionerat sej vid 42 års ålder. Nu seglar han (långsamt) omkring i världen, och skulle inte återgå till flygarjobbet "ens för 6 månader fast de skulle bjuda honom 1 miljon dollar".

FEM ÅR YNGRE.
Vi gjorde en utflykt till "världens enda live drive in vulkan" nära Soufriere. Jag ides inte berätta för dem att vi på Lanzarote körde omkring i vulkanlandskap med buss och att jorden där var så het att de grillade på den värme som steg upp ur jorden.

Efter detta for vi till en botanisk trädgård, och badade i vulkaniskt vatten och blev därmed 5 år yngre. Niku tvekade dock länge. Stackarn har ju så många gånger, av så många, fått höra att han ännu är bara barnet.

Säg vad ni vill, men något undergörande var det med det vattnet. Det kunde man känna i hela kroppen efteråt.

Maria och Pat hade alltså stigit ombord på 100 Raisons, men de var oväl-komna (Terry) redan innan de anlände, så de hamnade tillslut på Fun Star, där vi redan hade Titta från Finland. Maria och Pat skulle flyga hem från St Lucia, men vi var redan på Martinique när de bytte båt, så vi beslöt att fara tillbaka till Rodney Bay med dem. Jag hade tänkt göra det ändå några dagar senare.

DÅLIG SIKT.
På vägen till Rodney Bay, förstod vi inte varför St Lucia inte dök upp framför oss före solnedgången (startade sent på eftermiddagen). Normalt bör ön synnas redan från grannön! När det sedan blev mörkt såg vi små- ningom ljus från ön och navigeringen visade sej stämma till 100%. Våra kanadensiska passagerare var dock lite nervösa. Maria löste problemet genom att sova nästan hela vägen (det gjorde Niku också). Pat satt för det mesta i sittbrunnen och följde med vad Titta och jag gjorde. Hon gillade inte att båten lutade och berättade senare att hon hade funderat över hur hon vågat ge sej ut på en sådan seglats, med människor som hon egentligen inte känner. Två dygn spenderade de sedan på Fun Star, innan de flög hem. Samma dag flög också Titta till Guadaloupe för att träffa vänner.

Livet ombord på Fun Star återgick till vardagens enformighet.

RICK FRÅN RUNN.
En dag i Rodney Bay, stötte jag på Rick (fd anställd kapten på Runn), som vi blev bekanta med i Puerto Sherry. Runn hade vänligen transporterat ett segel åt mej från ESF. Så var vi ju också "värsta konkurrenter", så länge Runn hade en mast, och i Las Palmas var vi till sammans med Pierre initiativtagare till protestskrivelsen mot poängberäkningen i America 500. 
Så återseendet var kärt. Rick hade fått i uppdrag att transportera en Swan 59 hem till Sverige och kommer troligen att starta mot Azorerna ungefär samtidigt som vi. Vi for tillsammans till Fort de France (Martinique), dit 100R så småningom också kom och Pierre fick nöjet att hjälpa till på Swanen, vars elgrejor var under all kritik (vanskötta). Bl a har de köpt flere VHF-radior till båten utan att få dem att fungera. När Rick lånade min reservantenn funkade den genast.

PAN PAN.
När vi närmade oss Martinique, hördes ett Pan-Pan meddelande på VHF:n. På franska och på någonting som skulle föreställa engelska. Engelskan var så dålig att vi inte någonsin (efter att ett tiotal gånger hört meddelandet), förstod hur stor den försvunna fiskebåten var. Svagt av en officiell radiostation, i Fort de France, vars namn vi inte heller uppfattade.

FULLTALIG BESÄTTNING.
Den 1.4 steg hajpojken "Baku" Stenman (ESF) ombord och dagen före hade hans vän Janos Arrakoski (föreningslös) kommit. Så besättningen för hemresan var fulltalig och i den ingår nu en läkare (Baku, 2,5 år medi) och en ingenjör (Janos, 2 år verket).

TIGER LILY SJÖNK.
Besättningen på Fun Star möttes av tråkiga nyheter när Baku anlände till båten för första gången.
"Tiger Lily har sjunkit i English harbor på Antigua, med Nikus och mina pengar mm. Lyckligtvis var det grunt och båten blev stående i bottenleran med vatteytan vid däcksnivå". Killarn bleknade, så det syntes i mörkret, tills Fun Stars skeppare uttalade orden "April, april".

I Anse Mitan, mitt emot Fort de France, träffade vi Aino och hennes franska man, från "Karibian Club" (lösenordet om du vill flyga billigt till Martinique med Air France). De ordnade en rundtur på ön för oss.
Från Martinique seglade vi direkt till Antigua, en sträcka på ca 160 NM. En härlig natt i nästan fullmåne. Niku gästspelade på 100R, för Terry hade bränt sina händer i spi.manöver på väg till Fort de France.
Fun Star har inte seglat med spinnaker sedan Atlantöverfartens slutskede!!

Solsting? Ålderdom???
Vi lämnade Antigua tillsammans med Tiger Lily, med kurs mot Gustavia, St Barth, där vi "tankade" all möjlig dricka för resten av tiden här och för överfarten. Sedan flyttade vi till en naturhamn och där bjöd vi Tiger Lilys besättning på den bästa fisk Niku lagat hittils. En stor tonfisk som vi fick på vägen.

HOLLÄNDSKAN IGEN.
100R slöt sej till vårt sällskap under första natten i viken. De hade väntat på Annelies (kocken på Tiger L). Hon skulle nu, efter några veckor i Holland, segla med 100R till USA eller Kanada. Så for vi till St Maarten för att förbereda oss och båten för hemresan.

AVSKED
Den 10.4 åt vi avskedsmiddag, med Pierre, Terry och Annelies. Våra vänner sedan Spanien och vår "skugga" sedan 6.12, 100 Raisons skulle styra hemåt.

ÖVERTALNING.
Terry och Anneliese, understödda av den tystlåtne Pierre, inledde genast i början av kvällen en övertalningskampanj för att få oss att komma med dem, till Florida. Niku meddelade att han har hemlängtan och flyger i såfall hem. Annelies anmälde sej då för Florida-Holland. Ett anbud som var mycket svårt att motstå. Hon är mycket erfaren seglare, med bl a Fastnet race på meritlistan och är med i ett Holländskt Withbread-projekt. Som lovat steg jag upp före sex nästa morgon och funderade på saken, men kom snabbt till slutsatsen att vi måste avstå p g a visumproblemet. Tyvärr, tyvärr.
Kommer länge att sörja detta. Närmaste platsen att få visum är Barbados. Såhär med facit i handen, är det lätt att konstatera att jag här gjode fel beslut. Visum hade jag fått i Nassau.

Den 12.4 04.00 startade sedan 100 R, och jag var på plats med jollen. Sedan hade vi bara radiokontakten kvar.

HEMFÄRDEN.
Kvällen före starten mot Europa, lyssnade vi på Southbound II på SSB-radion och hörde då att s/y Cape Cross på 70 fot också skulle starta till Azorerna följande morgon. Southbound II var en helt privat "väderleksstation" driven av Herb från sin båt. Intresserade skeppare kunde kontakta honom varje kväll, sju dagar i veckan. Herb lotsade en sedan den bästa vägen över Atlanten, i mån av möjlighet undan stormar och oväder.

Största delen av de 2.180 NM:n, skötte Aris på Cape Cross kontakten för oss alla tre. Först på slutet behövde jag göra det, när de två andra redan var framme i Horta..

En mindre trevlig upptäckt samma kväll, var att vår huvud-GPS inte fungerade och inte ens Pierre kunde hitta på vad felet var under följande morgons radiokontakt.

Vid 11-tiden, den 18.4, hade vi gett upp hoppet om att få den att fungera och då besättningen var av den åsikten att vi skulle starta, så gjorde vi det. Finska Swan 47:an Tiger Lily var inte villig att vänta på oss över weekenden, så att vi eventuellt skulle ha fått GPS:en i skick. Vi hade ju den lilla GPS:en och dessutom hade Baku och Janos lovat lära sej att använda Sextanten, men behärskade inte den ännu när vi startade.

Cape Cross (CC) hade jag sett starta vid 6-tiden och lite senare hördes Tom Tigerstedt på Tiger Lily (TL) kontakta dem på VHF och komma överens om tider och frekvenser för radiokontakt.

NARDA
Medan vi förberedde oss för avfärden i Simson Bay Lagoon, Sint Maarten, samlades Päivi 24, Mikko 24 (träffat dem i George Town), Ekku 24, Pi 28 och Nardas tillfälliga skepparen Eki Salonen i Fort Lauderdale, Florida. Vi hade dock ingen aning om deras tidtabell och förehavanden. Genom Ekis "Atlantin päiväkirja" är det emellertid möjligt att här jämföra våra äventyr.

Eki skriver: Jouni hämtade en  färsk och mycket exact väderrapport. Vid åsynen av den skulle mången ha uppskjutit sin avfärd med minst en vecka. Innom två dygn lovades hård storm....

Första dygnet gick bra ... Förutom jag själv hade bara Mikko någonslags erfarenhet av oceansegling.

15.4. På kvällen ökade vinden. Vi rullade genuan till en 3:as storlek och tog ett rev i storen. På natten ökade vinden... Bland besättningen hade alla tre killar tecken på sjösjuka. Till all lycka var Päivi i skick och kunde göra smörgåsar åt mej. På morgonen vid sextiden gick toppen på storen sönder. Nästan genast efter den lyckade storsegelsreparationen hamnade vi i resans första åsk-storm. När vi skulle minska genuan gick rullen sönder.... i 45 kts vind.

På dagen ökade vinden och de tvingades ändra kurssen så att de inte kom till Bermuda. På kvällen fick de sedan den utlovade stormen över sej. 55 - 65 kts.

Efter att ha broachat andra gången skickade jag efter de sjösjuka killarna. Storen måste fås snabbt ner. I annat fall hade den kommit ner självmant och tillsammans med maste. Ett verkligt hemskt blixtrande ökade den annors också hemska stämningen.

17.4 Storen var igen i skick och dragande 16.30.
18.4 På morgonen vände vinden, som var 35-38 kts, till 25-30grader. Hade hård kryss framför oss.
19.4 På morgonnatten slocnade GPS:n. Också resten av elströmmen försvann. På morgonen försökte jag få vår possition med reserv GPS:n. Inte heller det lyckades.
På eftermiddagen sjönk vindstyrkan till 25 kts. Vi sänkte kurssen och startade motorn. Vilken lättnad, elströmmen var tillbaka.

Eftersom inte ens värmaren fungerade var fukt och kyla alltid vår gäst. På morgonen hade vi bara 8 grader i båten ....

20.4. På morgonen ökade vinden ... vi kryssade i riktning 130 grader, gjorde stagvändning och gick kurs 15 grader. Azorerna var i riktning 75 grader.

När det mörknade på kvällen tog strömmen igen slut. Vi lutade 30 grader och kunde följaktligen inte starta motorn.
Det blev igen storm och vi gick ingenstans i den grova sjön med enbart storen. Den togs ner...  Vi körde med motor mot vågor stora som våningshus. Farten var inte mera än 1,5 kts.
När morgonen ljusnat till dag mojnade vinden snabbt. .... Det var dags att hissa storen ... Genua 4:an kopplades till profilen med länkar av linor.
Klockan 17.00 hade de 1831 Nm till Azorerna. Vi hade ca 1700.

22.4. Mikko väckte mej vid två tiden på natten... var i bleke.... startade motorn och sade att nu kör vi accuna fulla och torkar båten ... Morgonnattens vakt körde jag med herr Robertson (autopiloten) rakt mot målet kurss 70. 1771 Nm kvar.
08.00  Hissade vi storen och gick 5,5 kts på kurss.. på morgonen fick jag rullsystemet reparerat...... Vi spirade full genua med spi.bommen ..... 8 kts.

På eftermiddagen ökade vinden igen och vände till syd och i 35-40 kts vind slörade Narda i 8-9 meters vågor.

I fem dygn hade FUN Star vind omkring SE (kurs ca NE), maximalt 8 m/s. Under det sjätte dygnet (24.4) vred vinden till S och SW.
Fjärde natten hade vi ännu sett TL:s ljus och femte natten var vi klo. 04.30 19 NM efter dem. Sedan hände det!

PJONGGG!
23.4. Vid 6-tiden på morgonen hördes ett kraftigt ljud, som vi inte genast hittade någon förklaring till. Lite senare märkte vi att TRE KARDELAR VAR AV vid lovarts undervants nedre terminal! Ut i seglen och stagvändning. Vi hade 1420 NM till Azorerna och följaktligen 760 NM tillbaka. Men ingen panik. Jag var förberedd på detta och hade två Norseman ändstycken (monteras på för hand), och tog till järnsågen och kapade staget.

PROBLEM!
Vid demonteringen av ändstycket, framgick det snart att den kon som skall träs på vajerns kärna, var för 7-trådig vajer och staget är 19-trådigt! Inte en chans att få det att fungera. Det andra beslaget var likadant. På påsarna kunde vi inte se någon uppgift om detta. Däremot var beslaget för en tunnare vajer korrekt.

Medan vi funderade på hur vi skulle lösa problemet, gick Niku upp i masten och lyckades trots sjögången flytta den hela undervanten till andra sidan så att vi kunde fortsätta mot vårt mål på rätt bog. 44 NM senare hade jag varit uppe i masten och fixerat Babystaget på spridarhöjd, dragit det till undervantens vantskruv (längden råkade passa) och spi.bommens upphalare som babystag. Vi kunde fortsätta lite tryggare.

Vi var då 37Nm efter TL, men där ute på Atlanten känndes det mycket nära. Både CC och TL var mycket noga med att kolla hur det stod till med vår mast, och uppmanade oss att segla försiktigt, varje gång vi hade radiokontakt. CC hade dessutom ibland radion på hela natten så att vi kunde kalla på dem vid behov.

Det var lite svårt att hålla tillbaka den unga besättningens iver att driva båten för fullt, trots skadan och trots mina ständiga uppmaningar till dem att köra försiktigt. Det gällde att parera vågorna, men det kräver givetvis koncentration och skicklighet om man helt skall kunna undvika att smälla in i vågorna. I de värsta smällarna kan man ju känna hur skrovet skälver och mastens vibrationer sprids genom skrovet. Långsam fart är då det enda som hjälper.

NARDA: Killarna kom vid 5-tiden på morgonen och frågade vad de skulle göra när det blåser 50 kts. Steg upp ur min våta koj, drog på mej mina våta och kalla sjökläder och gick upp på däck för att kolla läget. Sjön var hemsk... Narda mådde dåligt. Hon klagade överallt. Kommenderade dem att ta ner storseglet och fortsätta med lten genua tills det blev ljust.

Vid 11-tiden hade vinden mojnat till 30 kts och de hissade storen. Regnet slutade, de var trötta och hungriga men annors var allt bra, utom att.... rullen var sönder igen.

24.4. 12.00 hade Narda 1420 Nm kvar till Azorerna. Vi 1270 Nm.
27.4. 12.00 hade de  934 Nm kvar, vi 910 Nm och var knappa 60 Nm längre söderut och lite framför dem.
25.4 Det sjunde dygnet medförde vindar för oss, som i sex dagar blåste mellan NNE och E, under 10 m/s i början.
29.4 På kvällen det elfte dygnet gav Herb oss rådet att stanna upp eller slå mot NW, för att undvika ett lågtryck med hårda vindar. TL, som då var 127 Nm närmare Azorerna än vi, valde att ligga bi hela natten med bottenrevad stor, medan vi sakta haltade mot NW med enbart stor med två rev. Vindstyrkan blev för vår del aldrig mera än 15 m/s.
Jag hade gärna testat på att liggabi, något jag aldrig hade gjort! Men ung-djuren ville inte! Att gå mot NW var ju att i det närmaste att gå 90 grader mot kursen till Horta! Alltså kom vi inte alls närmare målet! Så hade vi inte heller söndrat den andra undervanten!!!

30.4 Följande morgon när jag kom på vakt hade den andra undervanten FYRA KARDELAR AV! Ingen hade tydligen hört något, men däremot hade jag haft en dröm(?) där båten med en våldsam smäll kört in i en våg!?

Vi hade då 670 Nm till Azorerna och just då kryss, tillbaka var det 1510. Vi fortsatte och hade efter olika försök tillslut ett sett undervanter av 10mm spectrarep från spridarfästena, som verkade fungera. Dessutom var masten stöttad av alla tillgängliga fall. Bardunerna var fästade i fyra punkter på relingslisten vid båtens bredaste ställe. Storseglet var hårt nerkickat, för att stötta masten möjligast mycket. Vi skulle klara oss åtminstone så långt att vi kunde köra motor resten av sträckan.

STORM
4.5 På kvällen det 16:e (dygnet spådde Herb vindar på 30-45 knop och bad oss bromsa upp. Jag ville pröva på att ligga bi, men besättningen insisterade på att fortsätta. Kompromissade och fortsatte utan stor och med bara en liten del av genuan ute. Men vi hamnade in i det och på natten kom det över oss, snett bakifrån.

När vi tog ner storen fick jag en lätt smäll i huvudet av den svängande bommen. Till all lycka var bommens rörelser begränsade med en lina till relingslisten. I det regniga och blåsiga vädret hade jag dragit huvan över huvudet och såg inte bommen komma. Klarade mej med en mycket lätt huvudvärk och lindriga symptom på illamående, som var över i slutet av frivakten.

Upp till 23 m/s registrerade Navcentern två gånger och vakten hade sett hela 27 m/s på mätaren. Sjön var givetvis stor, och bröt ibland in över sittbrunnen, men riggen höll.

Under min vakttur på morgonnatten startade vi motorn och körde en nordligare kurss, snett mot vågorna, för att lågtrycket, som var på väg söderut, snabbare skulle passera.

08.30 Kurssen mot Horta. Vågorna är mindre.
11.00 Igen stora vågor och vinden är över 30 kts.
16.00 liten genua och 2 rev.
20.00 ökat till tre rev. Skall det komma tillbaka? 15 - 20 timmar kvar.

Kring midnatt, när Narda hade bara en timme kvar till Horta, ökade vinden på ett ögonblick till 45 kts och ett kraftigt regn gjorde sikten minimal.

Vi kom fram det 18:e dygnet efter att i 14 timmar kört med motorn! I ett skede med full gas för att hinna före ett hotfullt moln. Ville inte riskera att få ytterligare hårt väder över oss. Just när vi kom fram vände den lätta vinden till kryss och ökade till frisk och blåste sedan så i flera dagar, medan ett lågtryck låg stationert över Azorerna! Normalt skall här ligga ett stationärt högtryck!

26.5 Eki: Mitt på dagen landade Finells Tomppa. Mannen såg förövrigt ut att vara ganska slut. Själv hade jag förlorat 6 kg på tre veckor så inte var det väl så mycket att skryta med mitt utseend heller.

Han hade ju hört om våra äventyr av Tigerstedts Tom. Men vi hde ju haft rena semesterturen jämfört med dem!

Till en del får han ju skylla sej själv. Men det är troligt att den mera sydliga rutten som vi kom har svagare vindar. Faktum är att när man kommer direkt från Karibien så varnas man för bleken och rekommenderas ta mycket bränsle med. Dessutom skall man ju starta lite senare på säsongen, för att undvika hårt väder.

HORTA
Inte skulle det vara slut på Nardas problem ännu, men först hann vi umgås och ta några öl på Peter Caffe Sport, där nu FUN Stars ESF-flagga finns med våra namn på. Det är en världsberömda Pub dit "alla" Atlantseglare går, alla kvällar och beundrar väggarna som är klädda med olika båtars flaggor. Eller vad månne de gör där?

I Horta fanns inga reservdelar att få, så de måste beställas från Lissabon. Efter många om och men (bl a fax till och från Comfortbåtar och Seldéns) var riggen dock tillslut provisoriskt reparerad (spectralinorna lämnades kvar).

Någon sightseeing blev det nu inte heller denna gång för skepparen. Så dit måste man väl fara en gång till. Kunde tänka mej att fördriva en höst-vinter-vår på Kanarieöarna och fara hem denna väg. Att segla hem från Karibien är inte så lockande.

Titta kom till Horta ca en vecka efter oss och de hade haft vindar med stadiga toppa på 70 kts i två dygn bakifrån och det tredje dygnet lika mycket imot. Kanske vindriktningen var tvärtom, men det spelar ingen större roll.

Medan vi var i Horta anlände också s/y Shadowfax, med Rick. Vi kom överens om radio kontakter med dem.

Vi kunde äntligen starta på morgonen efter 6 dagar i Horta. Vi kunde ha startat redan föregående kväll, men jag  hade missförstått tullens stängningstider, så de hade gått hem när jag kom dit. Men nu fick vi ju sova ordentligt en hel natt till innan vi startade. TL hade inte orkat vänta utan startat 19 timmar tidigare.

Före det hade de två nykomlingarna i besättningen envist försökt övertala mej att sätta spectra genuan(!) i st.f. långfärdsgenuan. Motiv som "är detta rätt tillfälle att spara segel" bet inte på mej, som aldrig långfärdseglar med Genua I, ens i hemma vattnen.

RIGGHAVERI.
Trots mina försök att få Eki att inse det vansinniga i att starta i den hårda motvinden, och Tom T:s påpekanden att en långseglare aldrig startar på en fredag, lade de ut följande fredag (7.5) klockan 17.30 med kurs på England. Eki konstaterar själv att de var de enda som gick ut den dagen.

På söndag eftermiddag gick deras babystag av i övre ändan! I ett dygn körde de med motor i det hårda vädret för masten pumpade så mycket att det var omöjligt att segla, för att inte tala om att gå upp i masten.

Eki: Tänkte tyst för mej själv, att skulle vi försöka komma till Lissabon (700 Nm), vända tilbaka till Azorerna (250 Nm) eller skulle vi lyckas bygga ett nytt stag i stället för det brutna. Att vända tillbaka till Azorerna kändes mest motbjudande, speciellt som jag komm ihåg vad TT sagt om avgång på fredagar. Beslöt att försöka reparera genast när vinden mojnat ens lite.

På måndag 12.45 drog seglen  igen. Eki hade lyckats ta sej upp två gånger och ordnat ett nödstag. Han blev ordentligt blåslagen på kuppen.

TIGER LILY PASSERADES
Vi startade för motor i nästan totalt bleke. Först efter 4 timmar började vi segla i 12-14 kts SE.
20.00 ändrade kursen mera mot ost för att undvika att komma N om ett lågtryck (890 mmb). Vi tar kraftigt in på TL hela tiden.
Vid midnatt efter andra dygnet hade vi mindre kvar till Southamton än TL! De hade haft mycket svaga vindar och inte använt motorn, medan vi ganska fort efter starten fick en stadig SE och gått något mera norrut, men inte så långt som rekommenderas i litteraturen.        

TIGER LILY BROMSAS.
Vid vår radiokontakt 15.5, 18.00, försvann TL plötsligt från etern. Lämnade radion på och 15 minuter senare var Tom T där igen. De hade kört på någonting som fastnat, troligen i propellern och dunkade då och då i skrovet. Farten hade sjunkit med ca 2 knop. Tur att de inte kört på en container. Sådant förekommer på Atlanten, men alltid blir det inte någon kvar, som kan bekräfta saken.
Vi kom överens att träffas, så att vi kunde kasta över min våtdräkt åt dem, så att de kunde dyka och se vad som hänt, när det blev ljust och sjögången tillät. Vattnet var nämligen kallt.

MÖTE I MÖRKER OCH DIS.
Hade hela tiden plottat in deras possition på Navcentern, så det var relativt enkelt att beräkna hur mycket vi skulle ändra kurssen för att träffa dem. De var lite före och lite mera söderut. Beslöt att motorsegla för att få det hela snabbare undanstökat och fick igen uppleva att besättningen ifrågasatte det vettiga i mitt beslut.

Lite över 22:oo (Zulu=UTC= GMT) var vi där.

Scenen när vi närmar oss den gungande TL, som var upplyst med alla tillgängliga ljus, borde ha filmats! Men det fanns inga lediga händer för det. Fick nöja mej med en stump just före de släckte sina ljus. Manövern lyckades perfect i all avseenden.

Följande morgon gick Tom T i vattnet, bara för att konstatera (två gånger) att där inte fanns något under båten. Skräpet hade lossnat när de, flere gånger, lade båten i sådant läge att det var möjligt att dyka.

STOREN SKÖRAS.
Vid midnatt följande dag, lite efter att Tom T berättat att de gör 8-9 knop (påpekade att det är för hög hastighet och fick medhåll), föll TL i en vågdal och en våg sköljde över hela båten och rev storseglet. Att den erfarna atlantseglaren Tom T gjorde sej skyldig till att segla med för hög fart, berodde enligt min åsikt på att han trots allt, inte stod ut med att bli omseglad av lilla FUN Star. De hade en annan stor ombord.

17.5 Väcktes av rop om att morgonmålet är färdigt.
Hörde hur genuan släptes helt lös i den friska vinden och tyckte synd om seglet!
När seglet sedan rullades ut var det av nära toppen!

När vi kom till Southamton fick Niku plats på Avance, som seglade till Norge. Men Baku och Janos stannade kvar. De tyckte att de inte kunde lämna mej i sticket. Jag ville ju inte tvinga dem att köpa dyr flygbiljett, men tillslut fick jag nog av deras ultimatum om när vi skulle starta och vilken väg vi skulle fara mm.
Kiel kanalen (där ena skulle stiga av) var ju inte bästa vägen till Göteborg, där den andra skulle överge mej.

Efter att solo ha fullföljt hemfärden genom Trollhätte kanal, till Arvika, 36 NM norr om Vänern, ångrar jag att jag inte i ett tidigt skede beslöt mej för att segla ensam över Atlanten. En tanke som spökat i min hjärna då och då. Nå det hade ju blivit rätt tufft, men inte omöjligt?

SOLO.
När GPS:n var i skick och besättningen utflugen, började jag planera hemfärden. Ett samtal till Holland fick mej att inse att Scheveningen är rätt plats på lördag. Ett och annat måste göras på båten, bl a inventera matförrådet. Det gjorde ju inte en så glad. Vad göra med 210 påsar te(!), 2 burkar Neste, mjölk och mjölkkoncentrat, 1 påse mjölkpulver, 4 stora burkar jogurth (nyttjar inget av dessa!!!), potatis som måste slängas, rostiga uppsvullna konservburkar från Las Palmas(!), som man inte vågade äta.

NATTSEGLING.
För att tidtabellen skulle hålla, var jag tvungen att starta torsdag kväll den 27.5 (tidvatnet) och var framme i Brighton vid 2-tiden. Här kunde man ha stannat flere dagar, men nu får man nöja sej med en videostump, tagen före det var dags att fortsätta, för att hinna utnytja två medströmmar i följd(!) vid Dover. Så, start igen 10.30.

Efter tre medströmmar, lite slack (ingen ström) och bara en motström var 195 NM avverkade och jag hämtade sommarvärmen till Holland. I Scheveningen var det karnevalstämning. En havskapp-segling hade avslutats och de första sillasterna hade kommit in. Plats fanns det givetvis inte för mej i marinan, men eftersom jag hört av Lilian att Annelies varit med på kappseglingen, beslöt jag att göra ett försök att hitta henne i vimlet. Två minuter senare överraskade jag henne, drickande öl tillsammans med gänget från båten hon seglat på. Efter några öl, som man bjöd mej, fixade hon båtplats utanpå deras båt, hjälpte mej dit och talade med tullen, som inte besvärade sej ombord utan bara tittade på passet och båtpappren och undrade vad en Holländsk flicka gjorde ombord, när jag seglar ensam.

Sedan avböjde jag ett erbjudande om dusch och en riktig säng. Vågade inte lämna båten. IDIOT!

Nästa morgon avhämtades ensamseglaren av Lilian, lunch med båda, besök i Annelieses födelsestad Gouda, (oststaden). Finns på video. Ett verkligt fint bemötande av två jätte trevliga flickor.

När vi träffades i hamnen erbjöd sej Annelies att segla med mej till Sverige, om hon inte på telefonsvararen, har fått meddelande om ett jobb. Tyvärr, för mej, fick hon jobbet och dessutom ett erbjudande att leverera en båt från USA till Tyskland. Gick alltså miste om trevlit sällskap.

NÖDHAMN.
När det var dags att fortsätta, blåste det 7 Beaufort på Nordsjön, så det blev en dag extra, men lite vila var ju på sin plats, också med tanke på planen att fara direkt till Helgoland (ca 200 NM) som nästa etapp.

HELGOLAND. Efter drygt 35 timmar kom FUN Star fram. Mot slutet ville det inte bli till någonting. Vad man än gjorde gick det mycket långsamt mot målet.  Tillslut beslöt tidvattnet att hjälpa till. Sjön blev mindre och strömmen lyfte båten mot målet. På slutet ökade vinden till över 20 knop. Helgoland var värt besöket och finns på video. Där skulle man gärna haft sällskap. .

LIMFJORD.
Nästa etapp blev till Jylland, som jag beslutat korssa genom Limfjorden. Sträckan dit var ca 160 NM och tog 29 timmar. En stor del blev motorkörning p g a bleke och risk för hårda vindar. Närmare 20 m/s lovades på andra sidan Nordsjön. Fullmånen lyste upp havet......

Hamnplatsen i Thyborön var gratis, men någon tull fanns inte på orten, trots min hamnbokens påstående om motsatsen.

Fortsatte nästa dag vid 9-tiden och efter 11 timmar (bara 2 timmar motorsegling) lade FUN Star till i Aalborg. Två svängbroar och 67 NM var avverkade. Vinden kom bakifrån och var uppe i 13 m/s på den största fjärden.

Någongång saknade man t ex Bakus munspelsmusik, en av ljuspunkterna på Atlanten, annors gick det utmärkt att vara ensam på havet. Men när man kommer iland, skulle det vara roligt att gå till någon mysig krog el dyl, men ensam blir det inte av. Så i.st.f. att stanna en dag i Aalborg for jag vidare, efter att ha "besvärat" tullen med ett besök.

Nästa ställe blev Hals i Ö-ändan av Limfjords vattendrag. En liten fiske- och lotsstad. Där blev jag en extra dag, bl.a. för att hinna konsumera lite mera öl och vin ur båtens förråd, innan mötet med tullen i "monopolsammhället". Fick oväntad hjälp i och med att en flaska rödvin måste slängas som odrickbart.

Den 9 juni klockan 07.00, vågade jag starta för att korssa det stora Kattegat. Ca 80 Nm till Långedrag. Sikten var ca 4 NM och vinden kring 2 knop rakt bakifrån, så det blev motorkörning. Så lovade svensk väderleksprognos relativt god sikt och genast klarnade det och blev sommarvärme när de första holmarna närmade sej.

Talade med Seldéns och anmälde min ankomst och beställde sedan samtal till tullen, men G-borgs radio bad mej kalla på 16. Efter många försök bad de mej försöka på 14 och när det inte heller då lyckades, gav jag upp. I Långedrag (GKSSS) tog man sedan telefonkontakt med tullen, som just och just behagade notera mitt och båtens namn och sade "jaha tack det är bra".

GKSSS hade onsdagsseglingar på gång. Massor med båtar och läktare för publiken med rundningsmärke och mål alldeles framför den!

Seldén bytte ut alla sidostag (8mm) till 10 mm. Efter att mätt friborden och konstaterat att båten är tung. En-linsrevningen byttes till senaste modell. Upplevde att de var intresserade av att se hur vissa detaljer klarat av turen. De bytte bl a ut ett par "full-battenvagnar" för att kolla hur kulorna såg ut i lagren. Men de kunde ju ha gett mej 10 mm vanter från början, när jag engång påpekat att båten skulle bli tyngre än standard.

Sedan iväg igen. Utan storsegel, som jag tagit bort för att bommen skulle föras till mastfabriken, och inte ansåg mej behöva för den korta trippen till Arvika. Masten skulle ju ner där i alla fall.

Hade inte sjökort över Trollhätte kanal eller Vänern så distansen var något diffus. När FUN Star efter 6,5 timmar nådde den första slussen, Strömms i Lilla Edet (visste inte var jag var då), började distansen gå upp för mej.

FÖDELSEDAG.
Följande dag vid 15.30 var vi på innanhavet Vänern. Före det hade s/y FUN Star fyllt ett år. Det skedde i Trollhättans gästhamn (11.6 kl 11.00, första sjösättningen) och skepparen köpte en räksmörgås, som han på vägen avnjöt med vittvin utspätt med Sprite. Två(!) sjökort över Vänern och till Arvika hade också köpts och skepparens planer på att anlända tidigt till Åmål, hade skrinlagts. I Åmål måste båten riggas av för att kunna köras 36 NM längs Vikingaleden till Arvika.

På lördag eftermiddag fick jag hjälp av s/y Barckens besättning med avriggningen. Barcken (Comfortina 44, One off), som senaste år vann Öland Runt (IMS) och Tjörn Runt (LYS 1,34) over all(!), hade just vunnit Vänern Race (LYS 1,36) på ca 150 NM och 100 deltagare. Hade fått segla med om jag kommit ett dygn tidigare. Skulle ha smakat bra!

På söndag morgon startade jag sedan den sista biten, tidvis "dikeskörning" i vassen, i svin kall motvind. Nu kom seglarhandskarna första gången till andvändning! Men snart sken solen igen och det blev varmare.

PÅ GRUND.
Plötsligt när vi gick 10 m rätt om en bojrad, kände jag hur farten minskade och ekolodet började skrika. Var då inne i båten och rusade ut och handstyrde den knappt frammåtgående båten närmare bojarna och lyckades komma på djupare vatten innan farten stannade helt! Halvtimme senare, på "stora vatten", gick båten i 6 knops fart på grund igen. Denna gång på berg och orsaken kan väl närmast skyllas på den männskliga faktorn. Felaktig way-pointspossition och slarvig kontroll från skepparens sida. Det var den 13 juni. Alkohol kan tänkas ha sin betydelse i fallet - i den mån att skepparen inte ens fått en öl till lunch!

Skadorna blev minimala.
Mottagningen var hjärtlig, med serpentinsmällare och kaffe och kaka redan vid landningen. Eftersom båten fyllt ett år, kunde varvschefen småle och vara glad. "Garantitiden gick ju ut i förgår". Trots det bjöd skepparen på champis till middagen.

HURDAN BÅT BÖR MAN HA?
Vilken som helst välbyggd båt, som man själv trivs med, duger för Atlantsegling. Speciellt om man har möjlighet att själv välja när och varifrån man seglar över. Så skrev jag i Frisk Bris Nr 1/93, efter att lyckligt ha kommit fram till Bahamas.
Efter att själv ha seglat hem från Karibien och också hört lite om de andra finska båtarnas äventyr, vill jag tillägga att det uttalandet närmast gäller färden västerut. Visserligen startade vi lite för tidigt på säsongen och inte hade ju vi, som startade från Karibien, speciellt hårt väder, men de som startade från Florida hade tydligen verkligt jävligt. Nu skall också påpekas att väderläken var onormal hela våren i området.
Lite betänksam har jag nog blivit över det uttalandet, trots att en 26 fots "jolle" klarade sej ända till Bahamas, med en "Solingmast". (Fyller inte kravet "välbygd") Båda spridarna var trasiga vid framkomsten.
Dock! En god besättning, som har tid och nerver att ta det lugnt och inte hela tiden "kör för fullt", klarar nog av nästan vad som hellst i båtväg.

 

 

 

1995 COURSE KEMI MED SCANYA
Med sina ca 395 sjömil var den direkta seglingen, med god marginal, Finlands längsta havskapp-segling. Den är dock något kortare än Gotland Runts långa bana.
Klubbkompisen och LYS konkurrenten Bo-Erik Jensen, som föregående gång deltagit i Course Kemi, försökte under våren få mig att göra honom sällskap och ställa upp med egen båt i den direkta seg-lingen.
Att delta i den direkta seglingen skulle betyda att det blev lite väl kort tid att hinna till Kotka och IMS-FM. Båten måste ju också lyftas för bottenputsning före FM. Då väcktes småningom tanken att segla upp med Jensens båt och ta tåget hem. De var bara fyra man och sökte faktiskt en femte så jag blev accepterad.
Vi gick igenom Scanmar 33:an i hemhamnen i Esbo. Bytte bl.a. de slitna falltrissorna i Isomat-masten mot delar som hittades i mitt lager, där de skräpat sedan början av 80-talet då Comfor- tinorna hade sådana master. Min reservfock passade ganska bra och var betydligt bättre än  Scanyas egen och min hårdvindsspinnaker tog man också gärna med.
I gryningen lördagen den 8.7 steg skepparen Christer Jensen (sonen) och jag på tåget till åbo för att ta Vikingfärjan till Mariehamn, där Scanya väntade.
Söndag morgon var det tidig väckning, med tanke på att vi "gjort" Mariehamn till gryningen. Men vi skulle proviantera och göra ett och annat. Gick med till butiken, men konstaterade snabbt att jag inte orkade bekymra mej över inköpen, anhöll om befrielse, köpte en läsk och satt mej på en parkbänk.

Hade ju utnämnt mej till Amiral över de sju fjärdarna efter efter hemkomsten från America 500. Tävlingen i Columbus kölvatten till "Indien"! (Alltså ön Guanahani, i Bahamas, som han hade den dåliga smaken att döpa om till San Salvador!) Amiraler syslar väl inte med proviantering!?

Den övriga besättningen gjorde ett snabbesök på arrang­örernas korv- och öltillställning på kajen, medan Amiralen besökte Swan 59:n Shadowfax, en gammal bekant från hemresan från Karibien. Nu aktuell för ARC till St Lucia i november. Av Shadowfax fick vi några väderfax som inte gav vidare gott hopp om vind de närmaste dagarna. Det var egentligen obegripligt att det blåste så bra som det gjorde för tillfället, mitt i högtrycket!

Start i främmande båt
På måndag morgon var hela besättningen, skepparen Christer, "äldre skepparen" Bo-Erik, "gorillorna" Jänä Malmgren, Jofa Gabran samt Amiralen utvilade och redo för starten, som gick något syd om färjhamnen. Våra konkurremer var endast sju, men vi startade tillsammans med den större klassen, som hade 12 deltagande, Av våra konkurenter var det bara bara två båtar som vi viste lite om. Avance 33an Patience hade vunnit klassen förra gången och Carl Magnus Wind med Jennifer, en Finn Flyer 31:a, torde ha vunnit IMS-mästerskapet i Raumo 1993.
En medelmåttlig start ledde till att vi fick lite svårigheter att gå förbi några långsammare båtar när kursen vände västerut och vinden kom in från sidan.
Ganska snart blev det sedan mer eller mindre helt bleke. Några båtar gick på låg kurs, som gav lite bättre fart mot svenska kusten. Någon sökte vind vid kobbarna NV om Signilskär, medan vi försökte gå möjligast rakt mot Märket, som skulle rundas innan kursen kunde sättas på Kvarken.
I det tidvis spegelblanka vattnet kunde vi många gånger se grupper av sälar. Troligen såg jag där, på några timmar, tio gånger fler sälar än jag sett under mitt ca femtioåriga seglarliv.

På eftermiddagen kom sedan en svag SW sakta smygande och "svenskarna" fick givetvis den först medan vi låg rätt långt efter tätbåtarna vid Märket. Enligt vår tolkning av väderkartorna skulle sydvästen inte komma så här tidigt. Vi kunde dock klart urskilja spinnakern på bl.a. Patience. Vår målsättning blev att inte låta den försvinna under natten, men i övrigt strävade vi till att hålla oss någorlunda på "rumb line", alltså linjen mellan Märket och Nordvalen i Kvarken. Jennifer skar troligen mot den svenska kusten och den såg vi inte mera.
Nå, som vanligt tappades Avancen bort redan första natten. Ingen hade ens en aning om åt vilket håll den tog vägen och vi fortsatte vår väg norrut gan ka så ensamma.

Navigationsproblem
När vi rundat Märket införde Amiralen, med skepparens samverkan, ett system som gick ut på att vi noterade vår position från GPS:n var fjärde timme. Linjen mellan Märket och Nordvalen ritades ut och Amiralen märkte ut vår position i kortet, an efter som seglat en fortsatte. Snart blev det uppenbart att Amiralen ansåg att vi var betydligt mera österut från den raka kursen än vad GPS:n meddelade. Skepparen/navigatören uppmärk-sammades flere gånger om meningsskiljaktigheten, men eftersom "waypointens" koordinater kollats flere gånger kom ingen på vad skillnaden berodde på. När vi enligt GPS:n hade lite över 30 sjömil till Nordvalen beslöt skepparen att flytta waypointen en aning.
Då kom han på felet.
Instrumentet hade ändå matats med fel latitud. Exakt 1 grad (60 sjömil) för långt söderut. Plötsligt hade vi över 90 mil kvar. Det kändes bittert, men skönt att problemet var löst. Dessförinnan hade vi upplevt ett totalt bleke före gryningen. Så totalt, att styrförmågan tidvis försvann och enligt GPS:n gick vi faktiskt bakåt en stund. När vi rundade vid Kvarken blev det spinnakerbog igen och då återupptäckte vi Patience när hon hissade sin blåsa, klart akter om oss! Vi kände oss trygga för vi hade räknat ut att vi hade råd att förlora ca 40 minuter åt henne och spinnakersegling hör till Scanyas bättre bogar. Men Patience var snabbare och var fatt oss på kvällen när den dittills friska sydvästvinden började avta.
Standardbesättningen körde igen största delen av natten. Amiralen vaknade väl bara en gång, i en gipp, när rösterna blev lite höga. En koll ut genom nedgångsluckan gav vid handen att läget redan var under kontroll. Patience hade tydligen blivit desperat, gippat och börjat skära norrut i hopp om att bli av med oss och få en chans. Men nu skulle hon inte släppas, tänkte Amiralen och kröp tillbaka i sovsäcken.
Så kom väckningen.
"Upp med dej! Kom och trimma och styr! Vi har kryss!" Den äldre skepparens röst ekade i båten!

Hård kamp

Det var lätt kryss och efter lite specialarrangemang för genuaskotet bötrjade jakten på Avancen, som var lite framför oss. Efter ca en timmes seg kamp var vi fatt henne, men hann inte förbi innan vinden ökade till frisk och sjön blev högre. Vi var alla övertygade om att nu blir vi efter, för i sådant väder brukar Scanmaren inte klara sej och Amiralen har aldrig lärt sej att kryssa med "lyckohjul" (ratt) i sjögång. Så gick det också till en början. Vi gick lägre än konkurrenten och tvingades slå bort. Han följde efter och "körde över" oss. Vi slog igen och blev efter. Men så plötsligt fick vi tydligen allt att fungera och tog in på Avancen, gick högre, gick förbi och lämnade den efter oss.
Efter fem timmar hade vi lämnat konkurrenten långt bakom oss, och vinden vred med varvid vi ökade ytterligare på försprånget i och med att vi hissade Comfortina 32:s slörspinnaker.
Efter seglingen förundrade sej konkurrenterna över att vi "seglat med spinnaker på kryss". En något sällsam syn på saken eftersom vi dock drog ifrån honom.
Vi gick i mål efter en segling på 3 dygn och 7 timmar. De andra hade tagit sej en liten Vargtass då och då, men Amiralen sparade sej, sin vana trogen till målgången och bjöd nu på en Gammel Dansk. Den satt bra!
I hamnen togs vi emot av klubbkompisarna på Bertel Anderssons Sini III, som för tredje gången vunnit etappseglingen. Etappseglarna hade blivit inblåsta i Raumo då det stormade över 20 m/s. Sådana vindar slapp vi.

Fel båt hyllas
Snabbaste båten i vår tävling seglade sträckan på 2 dygn och 23 timmar och besättningen betraktades som hjältar (6:e i klassen, 10:a totalt) av lokalpressen och publiken. Har aldrig lärt mej att förstå varför det är så bra att vara först i mål i en handicaptävling, speciellt om man råkar ha en av de större båtarna i fältet. Totalsegraren på korrigerad tid, Scanya från Esbo Segelförening, nämndes knappast i tidningarna. När skall vi bli av med denna snedvridning, som till stor del beror på mediernas okunskap, som ytterligare förvids av det faktum att den ena arrangören efter den andra ställer upp fina pris för "första båt i mål".
(Skrivet 1999!)

Vår skeppare fick emellertid en inteckning i ett fint vandringspris för totalsegern, en segelbåt i guld, värt ca 50.000 mark.
  
Direkta, LYS 1-2 (12 båtar)
1. Merina, Jukka Meriläinen, OTPS, 3d 20:21 :20;
2. Melusina, Markku Varanen, KEPS
3. Koleh Il, Jorma Kinnunen, OM
4. Sunita, Veli Matilainen, OPS
5. Captain Vass, Johnny Engström, HSS
6. Karpaasi, Heino Anjas, OTPS

LYS 3-4 (7 båtar)
1. Scanya, Christer Jensen (B-E Jensen, J Malmgren, J Gabran, T Finell) ESF: 3d 17:02:09 (totalsegrare)
2. Patience, Hannu Lounila, OM
3. Mamma Mia Il, L Tuomisto, NVK
4. Fuhhuur, T Meisalo, KoPu
5. Jennifer, C M Wind, SSJ

Etapp, LYS 1. Sini 111, Bertel Andersson, ESF, 16 p
2. Lazy, Kari Lukkarila, OM, 20,7 p
3. Vanina, Juhani Levoska, OTPS, 30,1 p
4. Lotta, Alf Norrgård, KSF, 47 p
5. Martha, Martti Fredriksson,
M 6. Belmont, Jörgen Holmström, HSF.

 

MED WHITBREAD KILLAR I ARC - 95 (Se Frisk Bris
Vi beslöt att träffas i Gibraltar 6.11.1995.
De ca 720 Nm till Las Palmas blev inte den träning jag hoppats på. Spinnaker hade vi uppe bara knappa två timmar och vi tvingades köra mycket med motor för vi var lite sent ute. Nästan ett dygn gick till att på kryssbog gå med rev och motor i 40 knops vind. Sträckan tog oss knappa fem dygn och vi kom fram den 13.11. Starten skulle gå följande söndag.
Veckan gick till att jobba på båten, proviantera och skaffa grejor. En dag hade vi champagnelunch för Mary, Tony och Trish, våra favoriter bland arrangörerna. På kvällarna var det vanligtvis ordnat program i någem form och då var vi oftast lediga.
Besättningen:
skepparen Rick Jakaus (USA, gift i Finland), Fabian Westerlund (vår kock från Åland), Eero Kairamo (från Martela, classic 6 mR världsmästare 1995, vår segelmakare och "mastapa"), Jan Lindell (yrkesskeppare på en Baltic 51, fixade allt), Pierre Caouette (kanadensare, med i America 500 med sin 40-fotare, instrumentexpert), Magnus Bäckström (med på UBF i Whitbread 1989-90) båtens ägare Rod Cook (USA) och lilla jag. Alltså åtta personer, alla mer eller mindre "kaptener". Det fanns alltså alla ingredienser till "myteristämning"! Men det blev högst småmutter i skägget, eller ett skämtsamt "Sir, why do we do it this way? ... just asking".
Rod hade med sej en pärm med IMS-data på Swan 59, som Rick överlät till mej på morgonen före starten. Nå, en del var ju bekant från egen båt, så dem förstod man ju. Men resten? Tog pärmen under armen och försvann i land. I båten kunde man inte läsa. Det gungade och bara en av oss hade kommit ombord före kl. 04.00, så risken för sjösjuka var uppenbar!
Båten,
byggd 1985, hade just varit i Jakobstad för att piffas upp. Väger 30 ton, har centerbord, är topp-riggad med innerförstag och babystag, som gör spinnakergippar besvärliga jämfört med FUN Star. Båten har 17 vinschar, varav fyra stora eldrivna. Inuti hittar man diskmaskin, ismaskin, frys, kylskåp, mikrovågsugn, watermaker med otrolig kapacitet och luftkonditionering. Vidare en stor TV med video, radio, kassett och CD-spelare. Bland instrumenten kan nämnas en plotter på vilken vi bl.a. kalkylerar distansen till konkurrenterna, väderfax och SSB-radio, tre stycken GPS:ar .... Rick hade ett multi-instrument vid sin koj, så han kunde också i sömnen kolla våra förehavanden.
Vi var delade i fyra 2-mannagrupper som hade tre 2-timmars vakter per dygn. Alltid samma personer och samma tid. Före vaktturen var man "stand by" i två timmar, vilket betydde att man t.ex. kunde se på video i salongen.
Pierre och jag var tillsammans, med turerna 20-22.00, 04-06.00 och sedan 12-14.00. Alltså två nattvakter. Dessutom var man Fabians hjälpreda (diskade), städade WC och skurade däcket enligt tre separata vaktlistor.
Atlantic Ralley for Cruisers är en eskadersegling över Atlanten, men arrangörerna har en egen handicapregel, så båtarna kan jämföras med varandra. Man får använda motor men får ett tidsstraff för det. 
Så finns det en mera tävlingsklass där man använder den engelska CHS-regeln och där är givetvis motorkörning helt förbjuden. Om man vill kan man ännu före halva sträckan byta klass, om man kan få fram ett meddelande om det till arangörerna. Det är möjligt under den dagliga "roll-callen", när man per SSB-radio meddelar sin position.

ARC seglades i år för tionde gången och 171 båtar hade anmälts. Rekordet är från första året då 209 ställde upp. Swanarna var 17, Hallberg Rassyn 14 och Oysters 10st.
Vi var i racingklassen med 13 andra. 
Fen finska båtar
Störst av dem var van de Stadtritade stålbåten Isadora, seglad av Zune och Raya Bergfors från Kyrkslätt samt Erkki Hägert. Sedan fanns två Sirena Pedrick 40, Maria V med Jussi Heinonen, och Marita med Kari Kauppinen och Melina (Wigell), som är på 1-års bröllopsresa. Som förstärkning på denna etapp hade de Karis pappa Kauko. Esko Jauhiainens Katrilli är en S&S 38, som för övrigt har FUN Stars SSB-radio. Minsta båten var Jonie, en Jon 33, seglad av fyra unga killar.
Väderguru
Vi hade avtal med Bob Rice, en väderguru från Boston. Långa fax från honom under veckan före starten berättade att läget på Nord-Atlanten var onormalt och ostadigt, men höll på att normali-seras? Normalt skall det t.ex. blåsa NE vid Kanarieöarna. Vid starten hade vi 30 knop SE! Men det var ett lokalt fenomen, för söder om Gran Canaria fick vi redan en vanliga svaga NW. Den hårda sjögången gjorde att vi inte kunde putsa bottnen utanför hamnen, som planerats. Mana och jag gick i vattnet vid bryggan.
Starten.
Den långa startlinjen var avgjort fördelaktigare i sin västra ända. Vi var bara tre båtar i den ändan, men i ett tidigt skede var det uppenbart att vi skulle "missa" starten. Min uppgift var emellertid att hålla reda på tiden, inte på skepparen. Över huvudtaget var allt så annorlunda på den här båten eller gjordes olika mot vad jag är van vid, så många för mej uppenbara lösningar godkändes inte. Man lärde sej fort att vara passiv.
Vi gick över linjen klart efter Splendid, som var först över, men vi var många hundra meter från den fördelaktigare ändan. Tredje bästa starten gjorde vi dock, efter en tysk 51-fotare som var betydligt närmare bojen.
IMS-data gav oss optimal vindvinkel, fart och krängning. Vår fart var tidvis något för hög, vinkeln ungefär rätt, men vi krängde nästan 5 grader för mycket. Föreslog att vi skulle gå lite högre. Det är omöjligt i den här sjön, blev svaret.
Det kändes i hela kroppen att jag hade rätt, men det var bara att finna sej läget och se hur Pas-sage kom med högre kurs och lite bättre fart och gick förbi oss i oss i lä!

Precis som 1991 gick det bättre nära stranden. Tysken gick högre och minst lika fort som vi. Vi slog bort från Passage, som snabbt försvann i diset och aldrig mera var före oss, och gick akter om 51-fotaren. Nästa gång gick vi före den trots att vi tagit ut båda reven. Etta i fältet? Sedan gick vi igen akterom, men då hade vi också bytt genua. Bytet tog evinnerlig tid och tankarna gick till FUN Star, som hade en spectra genua vilken rullades in efter behov och där segelbyten därför inte förekom.
Sista gången vi mötte tysken hade de gått långt in och var klart före när de startade motorn, och lämnade oss. Nu var det kväll och nästan lugnt. Natten blev en pina. Den lilla vind som fanns blåste ofta olika i masttoppen än vid däcksnivå, och vågorna var ännu grova. Pierre tappade t.o.m. kontrollen en gång och vi fick göra 360 grader.
Vid 14-tiden passerade vi Marita och via VHF fick vi veta att de sett två båtar kollidera ganska illa i starten. De hade gått för motor på natten.
Utdrag ur min personliga loggbok (med kommentarer gjorda efteråt):
Dag 2, kl. 22.00: Hade problem med styrandet i mörkret, så Pierre styrde största delen av vakten. Dag 3, kl. 06.00: Körde 1,5 timme för Pierre är förkyld. Tre båtar syntes och ingen gick fortare.  10.45: Tiden till målet känns lång.
Dag 4, kl. 04.20: Hade just konstaterat för Pierre som styrde, att det här går ju jämnt och fint, när ett underligt ljud hördes och spinnakerns läsida verkade konstigt lös bakom storen. Vår stora spinnaker hade skörats i 18 knops vind och innan den var nere var det omöjligt för oss att reparera den! 2200 Nm kvar!
10.00: Lilla spinnun uppe. Rod har satt fartrekord, 10,9 knop.
Dag 5, 06.00: Slutade vakten med att spinnakern hissades och genuan togs ner för rullen fick något fel. Genuan ligger nu på alla andra segel i salongen.
15.15: Har ätit, diskat och "duschat" på fördäck. Dags att vila. Pierre sover naken på fördäck. Vi har mindre än 2000 Nm kvar och jag har nu fartrekordet med 11,2 knop. Vi gjorde dessutom 19 Nm mot "way point" på vår vakt, vilket torde vara det bästa hittills av de noteringar som gjorts genast efter avslutad vakt.
Roll-callen: En båt har tappat rodret. Många båtar sökte sej till den för att hjälpa, men de klarade sej till Kap Verde på egen hand och kunde fortsätta efter en vecka. En båt har trasslat spinnakern runt förstaget - knivjobb. - Skepparen på With Integrity har skadat sej. Flyttar till cruising klassen.
22.50 Har nu de två snabbaste noteringarna 11,2 knop igen! Eero kör nu och det gungar våldsamt trots att vi har en fock hårt skotad mitt i båten. Borde gå med spirad genua. Det gick bra förra natten, också jämfört med konkurrenterna.
Dag 6,06.15: Pierre styrde hela vakten utom 15 min, som Rick styrde. Pierre har nu 12,1 och Rick 12,2 knop. 
21.55: Rick styrde i stället för mej och broachade i 28 knops vind. Bytet till genua 3 tog ca 25 minuter!
Dag 7: Också Splendid har bytt klass (strävar enbart efter att vara först i mål, LÖJLIGT!).
Vi ligger nu först i fältet bland racingbåtarna. Har fått fast Oyster 61:an Royal Leopard. De går utan spinnaker och blir sakta efter. Meddelade att de "ankrar för natten och tar fatt oss på morgonen". 20.30: Mötte passagerarfartyget Calypso på väg från Barbados till Teneiffa. Vår navigering längs torcirkeln stämmer tydligen! Vi har vindpustar på 25-27 knop och efter försynta påpekanden från Pierre & mej insåg Rick att det var onödigt att riskera vår enda spinnaker när vi ännu har 1400 Nm kvar. På morgonen meddelade Royal Leopard att de haft 45 knop på natten!
Dag 8, 08.00: Passerade en båt från Trade Wind Rallyt jorden runt. Nu på väg till Antigua från Teneriffa. 
10.30: Skörade lilla spinnakern lindrigt. Klar att hissa igen kl. 12.10.
14.52 Halvvägs. Firades med enda alkoholen under hela tävlingen. En halv klunk rom.
Royal Leopard har haft 40 knops vind och tog ner alla segel. Nu för de spinnaker i svag vind.
19.00: Åska och blixtar. Vi går med spinnun, men är beredda att ta ner den. Först för vinden oss för mycket söderut, sedan mot 330 grader! Så blåste det upp till 40 knop och vi fick nätt och jämt ner spinnakern hel.
20.00: Vakten böijade i ösregn och svag vind. Farten är 0,5-4,5 knop. Vinden vred till 60 grader, vi gippade och gick på kurs mot mål. En halv timme senare kom vinden igen från 100 grader - gipp på nytt. Båda gångerna lämnar via den spirade genuan ogippad. Farten bara ökade med spiran i lä, med rätta vindvinkeln. Vi har handlat utan "lov", snabb och elegant manöver!
Dag 9, 22.30: Strålande månsken. Lätt att styra. "Körde" spinnakern.

Dag 11, 06.15: Pierre vägrade styra som Rick bad och gav i ilskan ratten åt honom. Tog tillbaka den efter en stund. Under Pierres andra halvtimme ökade vinden till 28 knop och han styrde hela vakten till slut och fick en halvbroach. Vi "hängde oss" båda på ratten och båten lydde. Både Pierre och jag gjorde 12,3 knop. Skummet bara yrde i nattmörkret. Jag styrde konstant närmare kursen till way point (enl. Rick lika fort som de andra?), så det var lite frustrerande att se hur Pierre alltid förlorade det jag vunnit i avstånd till "rumb line". Men han tål inte kritik, så ibland försökte jag i smyg ge ut lite på spinnakerskotet och därmed tvinga honom att gå lite lägre. Vi hade nämligen oftast lite väl hårt skotade segel, enligt min åsikt, men det gavs alltid en förklaring varför.
11.00: Rick svor över båtens rullande (Rod styrde) och sade att stand by-killarna (Pierre & jag) borde göra något. De första dagarna var jag mycket spänd när jag ställde mej bakom ratten. Bra roderarbete förväntades och Rick följde ju noga med vad vi gjorde. Trots att medvindssegling med ratt inte tidigare medfört problem blev jag aldrig riktigt "du" med båten. Spända muskler i kombination med överdrivet rattarbete gjorde en dessutom fort trött i alla muskler och eftersom jag svettas lätt, blev jag ofta genomvåt. "Har du varit på länk nu igen", undrade grabbarna. När dagstyrandet började gå bättre hade jag ännu länge problem i mörker, en kombination av många olika faktorer. Så, att gå och till båtens ägare och säga hur han skall styra (enligt min mening styrde han ganska bra), det gjorde jag bara en gång, med specifika hälsningar från kaptenen.
16.40: Vaknade till ett "puff' och rusade upp. Gennakerns lovarts skot hade brustit vid kausen. 15 minuter senare drog spinnakern, som Eero just hade förstärkt.
19.00: Royal Leopard meddelade på VHF att de sprängt sin enda spinnaker och vi kan ana att vår trevliga följeslagare tyvärr nu kommer att lämna oss.
22.15: Strålande månsken och 24 grader C, samt torrt! Bland de lättaste vakterna!
Dag 12, 06.40: Vakten var den lättaste hittills trots mörkret. Körde första halvtimmen och hela sista timmen. Rick har sovit åtminstone sedan klockan tre. 
22.15: FY FAAAN! Strålande månsken, lagom sjö och lätt vind. Alla ingredienser till en härlig vakt, men så böijar man med att glömma förgajen, när vi för första gången vågade oss på att skota bommen bakåt. Den stora elvinschen skrek och flere huvuden dök upp på olika ställen ur båten. Tur att gajen höll! Efter detta bråkade båten med mej och ville inte lyda alls. "Tom wants to go home", skrey jag i loggboken. Spinnakerbommen var alltid riggad med tre gajar, en uppåt, en framåt och en bakåt och dessutom hade spinnakern ett skot i lovart och två i lä. Dessa linor drogs över, under, emellan och gud vet var i mantåget och kors och tvärs över däcken. Sorry, en småbåtsseglares förvirrade kommentar! Tacka vet jag FUN Star.
Dag 13, 16.00: Maxibåten Creightons Naturally kommer bakifrån. De hotar vår "line honour" och Rick skrev i loggboken: Hur skall vi kunna lura dem att göra något totalt felaktigt?
Dag 14, 00.00: Gippade utan däcksbelysning för att inte maxin skulle se det.
06.15: Seglat skjortlös! Sköööönt!
09.00: När roll-callen skulle börja fick vi gennakern kring förstaget, men det ordnade sig. Janne var inne och valde musik i stället för att passa skotet. Det vara musik på i tid och otid.
Roll-callen: Vi är igen 20 Nm före Creightons! Vi har dragit ifrån alla racingbåtar som rapporterat, men Grandee (90 Nm efter) kan vi inte slå på korrigerad tid.
Dag 15, 3 december, kl. 07.45: Creightons är 10 Nm före oss och With Integrity går snart i mål! Vi har 16 Nm kvar. Körde vaktens hela sista timme i mycket svag och synnerligen växlande vind. Men vi skötte oss tydligen bra (Pierre aktiv vid skotet) så Rick bad oss fortsätta.
Gippen före Pidgeon Island blev hela resans bästa manöver och det kändes bra att lotsa oss i mål medan resten av besättningen skötte seglen perfekt. Målgången videofilmades från målfartyget och vår lär ha varit den enda professionella, säger de som sett videon. VI BÖRJAR VARA KLARA FÖR KAPPSEGLING!
Båten gjordes nödtorftigt i ordning och vi hoppade i det 27 gradiga vattnet.

Vår seglade tid blev 14 dygn, 38 minuter och 18 sekunder.
Vi var femte båt i mål, andra i racingklassen och blev andra i korrigerad tid enligt CHS och 11. enligt ARC:s handicapberäkning.

Mottagandet
Precis som det var år 1991 möttes vi av ett ibland öronbedövande oljud från båtarna i marinan.
Arrangörerna bjöd på en stor korg frukt, en flaska rom, en stor Coke, en låda Heineken och vi fick 10 glas rompunch. Tio? Jo, de extra var till för att vi skulle bjuda ARC-flickorna Trish och Janina ombord, men det fattade vi först långt efteråt när Trish försynt avslöjade saken!
Marita valde att komma i mål efter mörkrets inbrott.
Väl medveten om hur svårt det kan vara att se målet mot alla ljusen från beachen och att hitta den rätta bryggan, speciellt efter en bröllopsresa, ansåg jag att hjälp behövdes! Arrangörerna skötte ju normalt dessa detaljer klanderfritt, men kunde man lita på dem i detta specialfall?
Det var inte svårt att övertala Rick att avbryta kvällens fest och fara ut med gummijollen till målfartyget. Väl ombord tog jag "kommandot" för att per VHF lotsa Marita, på deras modersmål (klart och redigt, enligt deras utsago senare), till målet.
Men mörkret var stort och Kari var osäker, så han bad oss komma emot, vilket vi givetvis gjord. Väl i mål bordades båten. Det beställdes också extra rompunch när vi på VHF:n kontaktades av "ARC Böörtcontroll", som meddelade bryggplatsen. Merita kom väl fram, men någon extra rompunch blev det inte denna gång. Kanske lika så bra!
Ett speciellt mottagande fick givetvis St Lucias egen båt Breeze-A-Way, en Morgan 51:a. Det var karnevalstämning nästan hela den dagen.
Snedvridet!
Speciellt fint mottagande lär Splendid ha fått, när de med hela besättningen hängande på bommen och med polisbåt som bogserare dragits igenom bottendyn i den bara drygt fyra meter djupa kanalen in till marinan. Levande steelband-musik hörde till deras mottagningsseremoni och det må vara dem unnat.   
Finländsk segrare.
Jussi Heinonen (72) med Maria V, blev den enda finländska segraren. Han inte bara vann sin klass och tog line honours-priset, utan fick också priset för bästa skeppare över 60 år i korrigerad tid.
Proteststämningar - igen.
Från säker källa kan dock förmedlas att arrangörerna gjort ett räknefel vid uträknandet av Marias TCF (tidskorrektionsfaktor) och att Maritas mätetal var fel p.g.a. att skepparen missförstått ett viktigt mått på sin båt. Det sistnämnda korrigerades till slut och Marita flyttades ner till klassen ovanför Maria, vars mätetal aldrig höjdes.
Jonie hade hamnat i samma klass som Maria. Man hade kalkylerat 33-fotarens längd som 34,44 fot! Någon ändring fick pojkarna inte till stånd, utan fick nöja sej med fjärde plats efter två 36-fotare.  Jonies skeppare protesterade genom att komma till prisutdelningen iklädd en T-skjorta med texten JIMMY WHO? (Hans namn efter såsandet i America 500!)
Enligt CHS får man ha tre spinnakrar ombord. Har man flere höjs mätetalet. Creightons hade tio spinnakrar när de startade, varav tre hela när de kom i mål, men överskottet var inte beaktat i mätetalet. Undrar hur mycket snabbare vi hade kommit i mål om vi haft ens ytterligare en maximispinnaker? Rick gick het en tid men beslöt att inte protestera. Brydde mej inte om, denna gång, att blanda mej i problemen.
Totalsegern gick till ett holländskt par i en 33-fotare, 8,7 timmar före Grandee med sin fulltaliga besättning av vältränade grabbar, vilket nog fick en del personer att tvivla över ARC-regelns rättvishet. Men man bör komma ihåg att ARC ju inte är en allvarlig tävling, trots att detta jubileumsår medförde mycket fina sakpriser Fullt program. I väntan på prisutdelningen hade vi fullt upp. Förutom arbetet på båten hade vi fotbollsmatcher, dragkamp (Ricks lag vann båda), beach-partyn, kvällsfester (helt eller del vis sponsorerade drinkar), föreläsningar ...
En dag gjorde vi en taxifärd till öns södra delar, bl.a. till de vulkaniska "ungdomsskällorna", som fungerat så bra tidigare. Men vattnet hade förlorat sin effekt och orsaken klarnade när vi märkte att badbyxorna doftade klor! Civilisationen sprider sej, tyvärr!
ARC och The Rum Race.
Rekommenderar varmt att den som är på väg till Karibien, deltar i ARC, eller i Mount Gay Atlantic Barbados Challenge, The Rum Race. Den senare startar i bö1jan av januari från Puerto Rico (Södra Gran Canaria) till Barbados och är följaktligen lite kortare och går i mera etablerade passadvindar. Du kan starta i en ren eskadersegling utan tävlingsmoment eller i tävlingsklassen, som startar några dagar senare och går enligt CHS.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ti, min gudinna, som lett mej till alla framgångar i olika tävlingar! Henne blev jag medveten om på den kanariska ön La Palma! Såg henne i en keramik affär jultiden 1993 och insåg genast att det måste vara hon som står bakom alla mina otroliga beslut jag fattat under kappsegligskarriären! Inte minst hjälpte hon mej att hitta ön Guanahani i Bahamas 1992. Trots att Columbus haft den dåliga smakennen att döpa om ön till San Salvador. Det var alltså hon som hjälpt Columbus dit! Hur skulle han annars ha hamnat där?
Som du väl förstår är Ti en evigt ung gudinna, som fortfarande hjälper mej i kappseglingar. Hon skickar signaler till den obestämda massan jag har mellan öronen. Där förvandlas de till något som t.o.m. Tom förstår!

 

 

MIN FRAMGÅNGSRIKASTE SÄSONG 1996

Prissamlingen som båten seglade in sommaren 1996 med segrar bl.a. i Gotland Runt, FM för IMS-båtar samt Airisto-regattan. I mitten syns Kommodor Nicolas Sinebrychoffs Challenge pokalen, instiftad 24.3.1886 till minne av NJK:s 25-åriga tillvaro. 1969 ingick Hangö Cup, Hangö-Sandhamn och Gotland Runt som deltävlingar om pokalen.
I Gotland Runt visste jag att vi ledde på undanvinden mot målet. Det var visst frisk vind och nära slör! Kommer ihåg att jag var lite nervös och försökte segla så skärpt som möjligt!      
"Koff-pokalen" var ju inom räckhåll! En ny chans skulle jag knappast få?

"PRISHELVETET" 1996!

 
En del är stora vandringspris, som man blev av med till nästa sommar, men ändå är det lite väl mycket!
Vinflaskan är Havskappseglarnas `rank`ingpris. Besättningen fick en flaska per man. Den seden var i kraft många år! Flaskorna betalades av sponsorer! En bra lösning tycker jag, trots att iden var min!
Själv fixade jag åtminstone två år sådana! Troligen med hjälp av sponsorer - helt eller delvis!
  Längst bak i mitten är Sinebrychoff pokalen, som man inte mera får hålla hemma, utan den förvaras på NJK!
Den seglade vi om i Hangö, Hangö-Sandhamn och Gotland Runt. Så var pokalen med oss på hemvägen via Skärgårdshavet till ESF!? 

 

Prishhyllorna!

 

SEGLEN
När min segelmakare bytte samarbetspartner var det ett lämpligt tillfälle att skaffa ett nytt storsegel till Fortina FUN.
                                                         !?
Den nya helvita DOYLE storen gjordes och levererades i början av september 1995. Den skulle genast tas i bruk! Här uppstod ett problem! Steffi var ännu en tid bunden av kontraktet med sin gamla segel-
makare och Doyle kontraktet hade inte ännu trätt ikraft! Var med när nya Doyle seglet gjordes och då frågade Steffi plötsligt vilket "segelmakar märke" vi skulle sätta på seglet!
Då fick jag iden till "!?" och gick och skar ut skar ut dem och satt dem på seglet!
Grunden till min karriärs mest framgångsrika säsong var lagd tillsammans med DOYLE!!!
Senare fick !? en annan betydelse! Om det senare!

Det gamla blåvita seglet var jag alltså inte riktigt nöjd med! Den sommaren hade det inte alltid gått så bra! Men det nya Doyle seglet var en vinnare genast! Och till nästa säsong utökades garderoben med ytterligare segel från Doyle och prisskörden ser man på bilden!
Storseglet är 0,8 kvm mindre än standard i LYS-tabellen. Mastliket är kortare för att häckstaget inte skall störa storens abborrygg. Bomliket förkortades något för bl.a.för Vene-lehtis testare ansåg att båten är för lovgirig. Någon skillnad märkte jag inte, men är mycket nöjd med båtens balans.  
Vi hade bara en genua säsongen 1995. Också den i vit Spectra och gjord att hålla i frisk vind. Den har ett LP-mått (kortaste avståndet från skothornet mot förliket) som är ungefär 20 cm mindre än standard. Varför? Jo, jag tror inte att en genuas aktre del är så viktig för framdriften, inte ens i lätt vind. Men en annan orsak är att detta mått krymper när seglet används. I slutet av säsongen -95 var det uppenbart att genuan fått tillräckligt stryk. En lättvindsgenua skaffades därför till säsongen -96.
På segelmakarens inrådan gjordes den i Kevlar, ljus till färgen och nästan genomskinlig. Efter mycket funderande blev LP-måttet en kompromiss. Mätningsmannen kom till ett mått som är 15 cm under standard.
Standard focken hade redan tidigare bytts ut mot en som är skuren med skothornet lågt ner. Segelmakarna anser att man härmed får bättre kontroll över seglet. Focken har fungerat utmärkt och många betydligt större båtar blev ett lätt byte på kryss i hård vind. I Syysseilaus 96, som är en bansegling, blåste det upp till 18 m/s. Trots att vi vann väcktes tanken på en mindre fock. Så nu ingår en mindre fock i Spectra i garderoben. Fördelaktigt gjord på restbitar som segelmakaren hade i lager.  
Ytterligare har båten ett spinnakerstagsegel och två stormfockar. Den ena på 9 kvm, som är användbar, och en minimal, som fyller ORC:s bestämmelser och aldrig använts. En ny hårdvindsfock planeras till nästa säsong. Den skall göras så stor som regeln och båten tillåter.  
MASTEN 
Barduner behövs inte för att hålla den stadiga Selden-masten uppe, men min förra segelmakare "tvingade" mej att montera dem (1991) och staga masten kraftigt bakåt. Sedan 1994 har jag återgått till mitt eget system i och med den nya blåvita storen och vi började klara oss igen. Masten står ganska upprätt och är nästan spikrak. Säkert till masttillverkarens förfäran. Man borde ju ha lite "prebend" på master med svepta spridare, för att stadga den. Med undervanterna något hårdare ansatta än huvudvanterna får jag förstaget tillräckligt bra sträckt genom att spänna häckstaget, som böjer bara masttoppen och öppnar storens akterlik. Bardunerna ligger hemma i lagret, där de inte stör seglandet.  
Den här stagningen liknar ju ingenting som experter rekommenderar för en kryssbåt. Men få båtar går bättre än Fortina FUN på kryss!  
Min filosofi är, att ett rakt förstag behövs bara när det blåser hårt och inte går sjö. I svag vind eller sjögång behövs det buk i seglen. Förstaget får då inte vara för hårt sträckt.  
Dubbla fall och en förstagsprofil gör att vi lätt kan byta försegel. De flesta fallen är av högklassig Spectra som delvis skalats, för att spara vikt. I våras monterade jag en kombiantenn (GSM, VHF och radio) och drog en tjock antennkabel till masttoppen. Via den hörs GSM:n bättre till havs och något oväntat får vi nu också in väderfax på en PC, via en världsradio. Men nog gjorde det ont att sätta den extra vikten så högt upp.  
Skrovets, Kölens och bottnens skick är mycket viktigt. Det lärde vi oss redan med Ving-båtarna på 5O-talet. Kölens akterkant har jag fintrimmat så att den är jämntjock (ca 10 mm) och skarpt avhuggen (se Frisk Bris 3/95). Tjockleken varierade tidigare från ca 12 mm till över 20 mm och akterkanten var diffust trubbig. Med dagens "giftfärger" är det nog skäl att ta upp båten några gånger under säsongen. Fortina FUN togs upp i slutet av juni, före Gotland Runt, och bottnen var redan då något slemmigt.  
För övrigt finns det ett bra sätt att kolla bottnens skick, utan att dyka. Lär dej hur hårt båten går med full gas för motor i lugnt väder. Toppfarten kan sjunka mer än en halv knop mot slutet av säsongen, om ingenting görs åt bottnen! Båten väger 4926 kg enligt IMS-mätbrevet, 126 kg över LYS-standarden. Två systerbåtar väger däremot nästan 100 kg mera. Varför vikterna varierar så mycket förstår jag inte.  
Under en havskappsegling som Gotland Runt blir det sällan tid för ordentlig sömn i egen koj utan vilan begränsar sig ofta till en lugn stund på segelsäckar på durken i salongen. 
INSTRUMENTEN 
Vindmätare, logg, ekolod, GPS och VMG-instrument (ger vindvinkeln) finns. Det bästa och viktigaste instrumentet, efter loggen, är nog en sjökortsplotter med alla sina special-funktioner. Med den kan vi navigera med stor precision i vilken dimma som helst och behöver ingen navigatör. Den har nog stor del i några av våra framgångar, som t.ex. Emsalö-länken. Med bara tre personer ombord prickade vi först Helsinki kasun i tät dimma. Skar sedan i svag vind med spinnaker av och an över farleden in till Gråhara. Samtidigt kom en stor färja på ingående, bölande hotfullt bakom oss. Läget var helt under kontroll utan att vi hade någon som navigerade på heltid. 
BÅTENS EGENSKAPER  
Kryss är definitivt båtens bästa bog. Ju mera vind och vågor desto bättre. En kryssbåt måste vara lång och smal, tror de flesta ännu idag. Men många har fått lära sej att Comfortina 32:s kryssegenskaper är utmärkta. Fortina FUN är behagligt lovgirig och jag styr den i princip så, att den får lova av sej själv och korrigerar sedan genom att dra pinnen mot lovart efter behov. Någon större styrka behövs inte.  
Läns går hyfsat under IMS-tävlingar. Underligt nog speciellt i svag vind. Båten surfar relativt dåligt, i synnerhet jämfört med mera jollebetonade båtar, som regeln inte straffar tillräckligt på frisk undanvind. Frisk vind, spinnaker och så hög bog att det är nära gränsen för blåsan - då händer det att vi är de enda som kan/vågar gå med spinnakern och vinner på det. Det är inte omöjligt att årets FM avgjordes under sista deltävlingens första ben när ingen annan IMS-båt kunde gå med spinnakern. Många försökte. Vi använde vår hårdvindsspinnaker från 1990, som "korvats om" några gånger, och höll jämna steg med den värsta konkurrenten, en 35-fotare! Någon har ansett att min båt har för hög stabilitet (?) och lurar regeln! Men månne inte felet är i regeln. 
LITE FILOSOFI
Har strävat till att båten skall vara möjligast enkel att segla. Vi försöker koncentrera oss på att segla åt rätt håll med hyfsad fart i stället för att hålla på med att trimma och jobba för att få några extra hundradedels knop till på loggen. Taktik i stället för fix & trim, har någon kallat det.  
Taktiken sköts huvudsakligast av den "obestämda massan" mellan skepparens öron. Jag är inte den som gillat studera seglingsteori. Har dock en seglingsbok av Elvström, smålästs i början på 70-talet. Från den kommer jag ihåg en sak: "Allt som är snabbt måste vara rätt". Hur vet man då vad som är snabbt? Använd ögonen och jämför hur du går i förhållande till konkurrenterna. Men i IMS vet man ju inte alltid hur snabb en konkurrent skall vara på olika bogar och i olika vindstyrkor. Då finns det ett sätt att kolla sin egen fart.  
Till en IMS-mätt båt kan man beställa data om båtens prestanda. Ur ett sådant paket har vi plockat ut den förväntade farten (och vindvinkeln) på kryss i olika vindstyrkor. Lätt att se när vi går för långsamt! Vidare vet vi i vilken vindvinkel båten skall kunna bära spinnaker. IMS-regeln beaktar ju den uppgivna besättningsvikten och lär räkna med att rorsmannen och storskotaren sitter ungefär 70 % från båtens mittlinje. Här lurar vi regeln, när vi någon gång har fulltalig besättning (5 personer, 410 kg), i och med att rorsman sitter invid lovarts mantåg, ibland t.o.m. med ett ben utanför, och skotar vanligtvis också storen. Vi seglar ibland med bara tre man ombord och då är det ju ännu viktigare att hela tiden ha den befintliga vikten i lovart. Dessutom tror jag, att en person som hoppar in och ut i båten för att skota också bromsar båtens framfart i frisk vind. Alla vet vi ju hur effektivt en oförsiktig rörelse i lugnt väder kan stoppa båtens framfart totalt.
Ett annat sätt att maximera vikten i lovart är att skota genuan på lovarts vinsch. För detta ändamål har vi ett fönster i storseglet genom vilket man ser hur genuan ligger i förhållande till spridarspetsen. Skotar vi normalt är det en lätt person som gör det.
Det är ju mycket viktigt med tanke på farten att man revar eller byter till mindre försegel om vinden ökar för mycket. Om man är osäker på huruvida man har för mycket duk uppe kan man skota ut storen så att den börjar leva. Om farten då ökar är det dags att minska segelytan.
Vi har enlinsrev på storseglet, så det går snabbt att ta in ett rev. Men alltid förlorar man lite på manövern. Om det inte är alltför långt kvar till nästa märke brukar vi inte reva, utan planar ut seglen så mycket det går och seglar lite för högt när det blåser som hårdast. Det här har också visat sej vara bra i byig vind. Då strävar vi till att anpassa segelytan till vindstyrkan mellan byarna och går lite för högt när det brallar på som värst.
Det gäller bara att hitta balansen mellan fart och höjd så går det bra. Metoden passar givetvis bäst i skyddade vatten där ingen nämnvärd sjö förekommer. Vid sjögång kanske det lönar sej mera att skota ut storen och låta den leva vid behov.
På slör strävar vi alltid efter att gå så rakt på märket som möjligt och låter konkurrenterna gå sin båge mot lovart. De gör de nästan alla! Varför? En bidragande orsak kan vara att rorsmannen, när han siktar på märket eller framförvarande båtar, använder förstaget som "korn". Om han då sitter ute på sidodäcket styr han ju båten för mycket åt lovart. 

Finska mästarna 1996 i IMS 3, fr.v. Martin Finell, Tore Kindstedt, Jonte Rosenström, skepparen Tom Finell och Claes Forsen.  

BESÄTTNINGEN
I gastbanken finns nu en kärna på drygt 10 kandidater, (det var då det!) varav några också seglar på andra båtar, som skeppare eller besättning. Brukar sträva till att få med åtminstone en bra förgast. Då kan vi klara oss med ytterligare en eller två mindre erfarna, men i frisk vind bör minst den ena vara en bra mittgast för att spinnakergipparna skall förlöpa tillfredsställande. I längre tävlingar är det givetvis bra att ha minst en besättningsman som kan föra båten bra. Detta är kanske viktigast på kryss, men jag tror att det också är betydelsefullt hur man styr på läns, inte bara i sjögång.  
På Fortina FUN är det huvudsakligen skepparen som styr. Ibland kanske lite för länge, men med 15 års erfarenhet av båttypen tror han sej styra båten bättre på kryss med bara ryggmärgen än en ovanare rorsman.  
Vi tränar ju aldrig, om man frånser ESF:s onsdagseglingar, men dessa är ju också "blodigt allvar". Därför finns det inte tillräckligt med tid att testa och träna rorsmän. Därför tror jag det är bra att var och en specialiserar sej på speciella saker ombord.  
Det råder ingen demokrati ombord. Skepparen bestämmer allt enligt "spoil it yourself”-metoden, men i.o.m. att vi nu huvudsakligast seglar DH med Jokke, är vi två om taktik mm. Vi tänker rätt lika och behöver sällan diskutera sådant!
Ett system där alla styr i tur och ordning har aldrig användts på min båt. En orsak till detta är, att det vid varje byte tar en viss tid innan man kommer in i rytmen, speciellt på kryss. I långa tävlingar har vi för det mesta haft en huvudrorsman i varje vakt.
 

ARC 99 - ÅRTUSENDETS SISTA KAPPSEGLING - MIN 5e ATLANTSEGLINGEN
Min dotter Marina och barnen kom lite före 10 för att föra mej till flygfältet.
Framme på flygfältet på Gran Canaria var vi ca 17.30 ( 13.11). Rick kom med bil efter mej.
På söndagen var det flaggparad från klockan 11.00. Två engelsmän bar den finska flaggan i början, utan stång. Inga finländare fans på plats! Efter en stund gjorde Rick slag i saken och vi bar den tillsammans. Han är ju gift i Finland. Snart såg jag en järnstång liggande vid sidan av vår väg och tog den. Flaggan fick vi sedan bunden till den med några repstumpar. När det återstod ca 1/3 av paraden dök Reijo Puuperä upp och han hjälpte sedan till att hissa flaggan på sin stång när det var dags. Var var alla andra finländare? Det fanns ju ändå hela sex finska båtar med! Inge vidare gossar!
På eftermiddagen var det sedan den traditionella gummijolstävlingen arrangerad av Texacos Pedro. Själv hade jag ingen större lust att deltaga, väl medveten om att det skulle bli vått och smutsigt (förutom det smutsiga hamnvattnet), dock utan att ha deltagit tidigare. Men besättningen tycktr att alla skulle vara med, så vad göra, trots att man kunde ha fått en massa minnesvärda foton av spektaklet. Efteråt sade vår skeppare Rick att han inte hade deltagit om han vetat vad som väntade.
Efter att ha padlat upp mot bränslestationen för att få direktiv och våra T-skjortor, sökte vi oss in mot hamnens innersta del. Därifrån skulle starten ske. Då var vi redan genomvåta av medtävlarnas duschar med paddlar och gud vet vad. Ägg och olika sorters “gröt” och vattenfyllda balonger hade också träffat och/eller missat oss.
Inte blev det bättre när  startskottet gick och några, vi bland dem, strävade till att komma till bränslestationen och målet som första. Vi var där bland de främsta, men helt i onödan. Alla fick en pokal.
Vattenkriget fortsatte dock ännu länge och det var verkligen skönt att komma tillbaka till Shadowfax och få en varm dusch.
På kvällen var det sedan prisutdelning och gratis BBQ.Senare tog Fabian, någon annan  och jag taxi till en rockkonsert, som visserligen slutade nästan genast när vi kommit dit.
15.11 Martin Glantz kom i natt.
Tog foto för ett ARC-pass som man skulle behöva både i Las Palmas och St Lucia. ( Visade dock aldrig upp det!)
Första filmen framkallades för Pts 1820.- (FIM 65.-) inklusive en ny film och ett plastetui för fotona. (20% ARC rabatt!) Endast en Campari som nattfösare. Ingenting annat på hela dagen.
Dagens föreläsning: Rigging seminar (Niel Cox) + Emergency navigation (Stokey Woodall). Bra!
16.11 Weather & Routeing seminarium (Stokey).
Jyrki Ipatti ringde och frågade vad man behöver för kläder. Han skulle segla på skonaren Laura. Nu hördes det klart och trydligt i telefonen, men något svagt.
Var på El corte Inglés och köpte film. Fanns i byggnaden på andra sidan gatan.
Den beställda maten levererades lite före 19.00. När allt var ombord gick alla utom Mara & fabian på BBQ.
17.11 Dagens uppgift var att räkna konkurrenternas korrigerade tider jämfört med oss. Alla TCF har vi dock inte ännu. Vi i racingklassen seglar enligt den nya IRC 2000 regeln.
Ninamari har 4 spinnakrar vilket enligt Rick borde ge ett stort straff i TCF. Tre är standard antal.
Film nr 2 kostade Pts 1775.- inkl ny film och box.
Trish är i stan. Hon skall göra en videofilm åt ARC och en för BBC. Rick träffade henne redan i morse och hon skickade puss & kram till mej. Dem fick jag sedan in natura när jag träffade henne lite senare.
På kvällen var det maskerad och jag hade min piratmössa på. Vid ingången fick man sedan lite mera rekvisita.
John och jag tog det lugnt, de andra ännu lugnare, utom Rick som kom 02.38 enligt John. Stokey hade födelsedag.
Orkanen Lenny, som oväntat bildats i Karibien, har börjat röra sej mot NE. Vet den inte att den inte bör röra sej åt det hålle? Få vet dock om den? Arrangörerna håller låg profil för att inte skrämma deltagarna.
18.11 Helikopterövning utanför hamnen. Sedan raketskjutning, men jag förde en film tillframkallning.
Sedan följde livflottsdemonstration. Man hade en gammal i kasse, som man kunde vänta att inte skulle fungera mera och en nyare i kontainer. Kontainerflotten utlöste sej först efter mycket försök, den andra klanderfritt. Låt alltså inte packa om din flotte på Kanarieöarna, um du inte måste.
Vid ettiden kom frukter och grönsaker till båten. De sköljdes på kajen och togs sedan ombord och soltorkades på däcket. Tag aldrig kartonger ombord om du vill undvika kakerlackor!
Bommen lossades från masten för att få en ny plastbricka i beslaget.
Hissade upp Rick i masten för översyn. Det gick snabt och smärtfritt med en av de stora elvincharna.
Hörde på Sir Chay Blyths föredrag. Sedan på öl med Rick och John.
Vid midnatt hittades ett E-mail åt mej från Jonte.
Har skickatt textmeddelande åt Jänä och kommodoren, men inte fått svar.
19.11 Kocken Fabian blev lite full igår och kom sent ombord. Han skulle fara tidigt med bilen till södern på ledig dag men “sov” långt in på dagen.
Skickade textmeddelande åt Jonte, men han kunde åter en gång inte läsa dem, så jag ringde honom. Kommodoren svarade på mitt, men Jänä har inte hört av sej.
Lenny spås avta.
Nautor fest 18.00 med italjenaren Enrico som värd. Ross Fields, skeppare på Highland Fling (Swan 60), var närvarande. Nautor pokal förevisades.
ARC fest började 20.00. Kom som andra ombord, efter Daniel. Slintade dock vid ombordstigningen och tappade ena skon i havet. Själv blev jag hängande och svingande i pulpiten och och slog ryggen i ankarbeslagen. Väl ombord gällde det att få upp min bästa sko. Hittade inte alla delar till däcksborsten och kom då att tänka på ett fiskespö. Då var skon redan långt från vår båt, så i land och börja fiska. Med tredje försöket blev det napp och en förbipasserande dam utbröt:” Good catsh”.
Rod hade kommit före det till festen.
20.11 Dagen började med att kapten Rick serverade mej ett glas medicin på säng. Bra mot flunsan och huvudvärken (krabbis), sa han. Det kallar jag service!.
9.00 igen en film slut. Lunch ute. Siesta efter det.
Före middagen, snabb promenad till El corte Inglés efter kamerabatterier.
19.00 Prima middag med rödvin ombord.
Martin skrev testamente.
23.30 Fiesta i hamnen. Slött.
24.00 Fint fyrvärkeri.
21.11 07.55 Vaknade. Morgonmål förbereds. Halsen ännu lite sjuk (torr). Tjock snuva i näsan.
07.59 Officiell väckning = CD-spelaren på så högt att hela båten skakar.
10.22 Passerar utfarten mellan pirerna. Starten är 12.45 för de 30 racingbåtarna och resten kommer 13.00.
12.15 Spi har varit uppe och testats. Challengebåtarna har inga nummer i seglen vilket de bör ha enligt IRC-regeln. De har alla tre gula segel.
Starten var på skottet eller mycket nära. Ingen återkallelse hördes så den måste ha varit OK. (Nej, för i orderbrevet stod att återkallelse inte nödvändigtvid ges, men det visste inte jag. Se senare!)
Startade med genua 3, men bytte snart till genua 1, med lite svårigheter, men borde ha bytt till gennaker genast.
16.15 Sista kontakten med GSM. Talade med Teddy, som var missnöjd med ESF:s höstmöte, bl.a. för att programmet var magdans, som han anser att inte passar juniorerna.
22.00 Första gången vid ratten i vår vakt 22-24.00. Daniel hade fått öva lite tidigare, men inte jag som var erkänt dålig på natten! Allt gick dock bra.
Nästa vakt var 06-08.00, också den började i mörker.
22.11 dag 2 Daniel tappade kontrollen i ett skede. Först tog en våg nästan över och vi krängde kraftigt mot lovart. Nästa våg tog sedan helt över och vår spinnakerbom i kolfiber doppades ordentligt i vattnet och främre nedhalet gick av och vi tog ner spinnakern och fortsatte med spirad genua.Körde en timme, varav halva tiden “övertid” för att besättningen skulle få sova.
Rick fick över 20 kts vind och kom upp i över 11 kts fart.
Mastheadbåt med vit spinnaker snett bakom i lä (SB) går knapt hårdare och högre.
11.50 Dags för stand by. Mulet och verkar blåsa hygligt. Ännu spirad genua.
16.10 I koj. Daniel och jag tog fast och gick förbi den X-båt som Rod och speciellt Mariano släpt förbi. Det var Ruby, X-482, från Holland. Den hissade sedan sin vita spinnaker och går nu förbi Rick och Mara.
Mara har varit sjösjuk, men verkar nu vara ok. Däremot kände jag mej lite dålig före vaktskiftet men är nu ok. Planen är att vi går med spirad genua och hissar spinnakern i gryningen.
Har tjock snuva och är torr i halsen.
23.11   00.15 Vakten avslutad. Daniel styrde (gärna) för det mesta för att jag skulle få vila och förbättra hälsan.
Lågtrycksfront framför och längre fram ett högtryck. Lite oklart vart vi borde gå, men håller ännu mot d 3  gamla wayponten. Ruby försvann i sidled söderut.
09.15 Vakten gick igen i Daniels tecken. Styrde bara ca 20 minuter. Vi hade X-båten bredvid oss när vi började vakten. Vi fick båda sova tills vakten började. Mara lär ha styrt hela Ricks tur. Rick var svår att väcka, men vi måste få upp spinnakern. Hela natten har vi gått relativt jämnt utan värre rullningar.
T.o.m. jag fick det att gå hyfsat.
X-båten satte upp spinnakern på ca sex minuter. För oss tog det 16 minuter.12.15 Vaknade. Sol ute. Båten verkar att ha gått jämnt och bra hela tiden?
16.15 Nu blev X-båten ordentligt. Syntes knapt mera snett bakom i lä. Lätt att styra och styrde hela min andel. Vinden har avtagit till 1013 kts mot slutet. Tokio (Whitbread 60) hörde inte roll-callen. De är så långt framför? (Dålig radio?). Annors har vi t o m vunnit distans på de flesta, trots att vi seglat enbart med spirad genua.

24.11 d 00.30 Seglade bara 20 minuter. Daniel resten. Lätt, och bra speed. Vind från 95-125 grader. Klart månsken mot slutet. Ingen annan båt syns till. Tittade på Ricks skiss över två lågtryck framför. Har svårt att tro d 4 att de kan ge SW längre fram.
Vakten var den lättaste hittills. Styrde drygt en timme av slutet. Vi gjorde 24 Nm!? Nej det måste vara 11.00 fel i loggboken.
Kom väderfax medan jag åt. Vad jag förstår kommer det att blåsa friskt från N och NE längre norrut, därifrån vi är på väg och där Tokio och Higland Fling är ? Rakt på St Lucia skulle jag villa gå och sade det åt Rick innan jag gick och lade mej. (Senare visade sej vara ett dåligt förslag.)
Delfiner simmade kring oss. Man såg hur det plaskade i vattnet i lanternljuset.
Föregående vakt hade seglat förbi en båt som släckte belysningen när de hade passerat.
Vi seglar med UTC-tid hela tiden. Dygnet förskjuts med 4 timmar på det sättet. Flunsan är bättre.
13.00 Hade läst fel fax. Det rätta kom senare.
Ett lågtryck, resterna av Lenny, är W-NW om oss och på väg mot Azorerna. Det har höga vindstyrkor. Vi försöker gå S om det ock kan vänta oss kryss och senare lätta vindar.
16.00 Vakten började med att Rick dök upp efter ca 5 minuter och visade två OK tecken. Jag styrde då och kan inte förstå vad jag gjort så bra. När Daniel styrde dök han upp flere gånger med små onödiga kommentarer. Skön vakt i solsken, men vi hade lite vind och gjorde bara 12.5 Nm.
16.30 Påbörjades byte till gennaker, via genuan. Tog 25 minuter. Jag fick styra då lyckades hygligt styra de begärda kurserna. Gennaker och strumpan tvinnade sej så att seglet inte utlöste sej genast.
19.30 Vaknade. Vi verkar gå med god fart. Hörde att de trimmade om gennakern. Tog bommen bakåt.
Fiskebåt skar vår kurs rätt nära framför under vår vakt. Mariano talade med dem på VHF. De fiskade Marlin. Vi kom rätt nära ändan på deras lina, som var försedd med en blinkande boj.
Klart månsken, gennaker slör i 1015 kts vind från ca 115-135 grader. Går fortfarande Söderut med   kurs 2500. Till 170 50 N? Herb på Southbound II rekommenderar 20 grader N. Tippar att vi viker av mot St d 5  Lucia t o m före det för att undvika 10 kts E, som skulle vara platt läns. Alternativet torde vara S-SW
25.11 ca 10 kts, vilket låter bättre. Vi är nu på ca 24 N.
03.45 Väcktes för stand by. “Fy fan”, lär jag ha sagt. Är som känt morgonsömnig. Vinden vred sakta men osäkert mera mot SE och vi hade allt större problem att hålla 250 grader. Var tidvis nere i 275 grader, och något ökande vind. Lät dock Rick sova till soluppgången ca 7.40, eftersom vi lätt kunde klara av att ta igen höjdförlusten med genua.
08.40 Går nu 240 grader. Genuan skotades in lite. Vrider imot?
10.30 Firade Thanks giving med pannkaka:
Segelbåt på BB sida.  Först med spinnaker (gul stor), sedan utan.
Vi har fel på elkompassen. Den visar åt fel håll!? Bara för att jag i misstag stängde av nav. instrumenten för ca 5 sekunder!?
Båten är Challenger. De tog kontakt på VHF.
16.30 Vakten är slut. Hårt race med Challenge, som först gick utan spinnaker för om oss på lite lägre kurss. När vi tog över vakten var de i lä om oss men höjde lite kurssen, mera likt vår. Senare hissade de spinnakern och gick lägre. Efter en stund gav de upp och och höjde till ungefär vår kurs igen. Vi gick aningen aningen hårdare och lite högre. (Vi skall vara före dem i mål trots att de är 67 fot.) Mot slutet av vakten såg vi en båt till BB. Det visade sej senare att den gick med motor med enbart storen uppe.
18.00 Challenge har gått aningen hårdare än Rick, nu klart lägre. Spinnaker igen? De svarar inte på VHF.
Idag var vi det andra dygnet i följd snabbare än de flesta som rapporterade. Tokio och Lady In Red   har vi bl a ingenting hört av. Lady in Red försvann framför oss då vi doppade spinnakerbommen i     vattnet och tog ner spinnakern.
00.25 Lätt cruisingväder, svårt tävlingsväder. 8-11 kts vind, som varierade så att kurssen blev 210-260
26.11 d 6  grader med samma skotning. Svårt att hitta max speeden. Helt klart, månen upp 22.00 UTC, när vakten började.               
06-08.00 Så lätta förhållanden att vi inte behövde vara stand by, utan får sova två timmar extra före varje vakt. Ändå var Daniel och jag sömniga efter vakten. Vi hade 6-11 kts vind och körde 40-50 graders apparent vindvinkel. Kursen varierade från 210-270 grader pga vindskiften. Jobbigt att köra, åtminstone för mej. Brände mej lite föregående dag. Halsen till vänster (mot S) och nästippen. vår väderguru i USA uppmanade oss att fortsätta på vår rumb line mot SW förbi 21-20 N. Det betyder minst 80 Nm till.Cruiserseglare rekommeneras vanligen gå ner till 25N / 25W och “sedan vända till höger”. Vi är snart nere på 21 grader N.
Problemet torde vara att man längre N-ut får kraftig W vind?
14.00 Nästan 40 grader C i solen! Någon båt har sett en haj med 1 meters ryggfena! Vakten började med att spinnakern hissades och kurssen sänktes. “No left turns anymore”            konstaterade Rod när han gick på frivakt.
Vi styrde enligt spinnakern, vilket krävde högsta koncentration av rorsmannen. Vinden varierade    ännu mycket i riktning. I styrka gick den ibland under 6 kts.
16.45 Rick styrde åtminstone i början mycket högre än vi. Han har skotat in spinnakern medan vi gav ut när vi fick för mycket höjd. Trots allt på vä till wp 3 ännu?
18.00 ARC väderrapporten och en från vår väderguru har fått oss att på nytt styra ner (upp i vind) mot 17 grader (+) för att få bästa möjliga vind till St Lucia.
Resterna av Lenny, gale-lågtrycket, som sakta gått mot NE, väntas börja röra sej mot SW med ca 5 kts fart och sakta avta. Hinner eländet genskjuta oss?
Inga tecken på nya tropiska center finns! Men som Rick sa mej och som jag själv tänkt, “med detta  underliga väder är man inte så säker”! I Karibien blåser W-vindar pga ett lågtryck!! Denna resa kan ta upp till två veckor ännu. (ETA 10.12)Vi började genast fiska! För första gången på denna resa.

27.11 00.20 Lite bättre vind. Njöt av att gå högt och hårt, men Rod verkade lite orolig när han gick ner och sade något som lät som “You guys are a little too much for me”. Efter det vågade jag inte gå så hårt mera.
Rick verkade dock inte speciellt orolig fast varningsljuset för max true wind speed för lätta          spinnakern blinkade till flera gånger.
Bakom molnbanken i lä och framför väntar SW enligt Rick. Segelbyte snart?
02.45 Alle man på däck! Spinnakern ner och genuan upp. Bra fart verkar vi ha trots det.
08.15 Lätt, snabb vakt avslutad. Gjorde 7.5  8 kts med genua, mot wp. det var dock mycket tungt att stiga upp och 10 minuter var igen i kortaste laget att hinna bli klar.
12.00 Vi tävlar med hårdvindssystemet, som försöker genskjuta oss med kurs SW. 999 mmb är nu 1002 mmb på två dagar, om man nu vill trösta sej med någonting. Vi har nu 1020 mmb på min klocka.
Den har växlat från 1022-1018 de senaste dagarna. Två mmb förändring på Atlanten  är ett      varningtecken enligt Stokey.
12.55  Däcks och riggkontroll ledde till att jag upptäckte en lös skruv i kickbeslaget i masten och hittade vår första flygfisk på däck. Skruven har troligen också tidigare varit lös. Fäste den med Silicon och den lossnade ej mera.
Rick gav i uppdrag att trimma seglen till 35 graders apparent vind. Lite in i genuan och justering av  kicken. Farten lär ha ökat.
Vädret är strålande igen. Lite för hett, dock! Tvättade lite kläder.
16.45 1018 mmb. Vi går nästan på kyss, mot wp 4,  6-7 kts. Vinden ca S 8-11 kts.
18.00 Har för första gången använt fläkten i min “hytt”. Alla har inte en sådan.'''''''
20.00 Senaste väderrapport:
Det stationära(?) lågtrycket rör sej fortfarande mot SW, men stannar vid 25 N (vi nu ca 19 N). Sedan rör det sej mot WNW. Är nu 1004 mmb. Min steg till 1018, båtens till nästan 1020).
01.00 I koj efter en vakt som avslutades med segelskifte. Genua 1 byttes till genua 3 (genua 2 finns ej), eftersom vinden ökat till 12 kts, som Herb lovat. Vi hade nämligen en front med lite busväder (15-20 kts) och sedan skulle det i något skede bli NW. I slutet av vakten körde vi redan 300-330

28.11 d 8  Lite blixtar såg vi också, men bakom oss. Månen gick upp just när segelskiftet var klart. Före vakten började skar jag högra pekfingret på en läskeburk när jag skulle knyckla till den och riva upp ett hål. Burkarna är mycket starkare än vår här hemma. John plåstrade om mej.
08.10 Lätt vakt.Börjar lära mej båten? Svag kryss mot St Lucia. Kurssen är 278 och vi har gjort 290-320 med 6kts fart.
14.00 En njutning att kryssa! Jag börjar tycka om att styra båten. Inte lika obekvämt att stå bakom  ratten, som jag upplevde det 1995.  Vi lyckades hitta bra trim på storen och har verkligen känsla på rodret!
Gjorde ”myteri” och skickade Rick under däck, för att sova hade vi tänkt, när hans vakttur        skulle börja. Han tog dock en dusch och skulle komma upp i sittbrunnen och sova, men vi     förvisade honom till lovarts däck där genua 3 låg. Hans partner är sjösjuk igen.
Daniel tröttnade mot slutet av sin extra 1/2 timme, så jag körde en 1/2 timme till och gav sedan     rodret åt Rick, som nog körde hårdare , men lägre. Mot slutet hade jag kommit två gånger på         kurs, 274 och 277 grader, med över 6 kts fart. Dittills hade kursen varit 290-330 grader.
18.00 Någon annan kör nu och det hoppar och har sej. Går troligen ganska lågt. Har svårt att somna. Hur skall nattskiftena gå?

29.11 d 9 00.15 Igen en njutning att segla. Vi närmar oss bäringen till St Lucia. Tidvis kan vi tom gå lite över kursen. Vinden är 11-14 kts, men kunde gärna vrida ca 10 grader mot S, och stadga sej där. Då skulle det gå snabbare.
09.25 Vakten började i totalt bleke och inrullad genua.
Sedan betedde sej båten konstigt trots att det blåste och när det ljusnade upptäckte vi att det kom långa dyningar från lä.
Rick var svår att väcka 8.00 så vi seglade till 9.45 innan vi väckte honom. Före det trimmade vi om  genuan när solen gått upp. Vi håller nu upp till kursen mycket oftare och det har lovats att vinden    skall vrida mera mot S från nuvarande WSW-SW. Svarta moln hela vägen framför oss. Skitväder på  kommande? 1020 mmb (1020).
13.00 Missade en regnskur som jag hade tänkt duscha i. Vinden varierar från 8-17 kts. Det är mulet och vi har kryssbog. Normalt skulle det vara sol och läns! Vart är denhär världen på väg?
16.15 Pissigt att köra! Varierande vind till styrka och riktning och vågor från alla håll. Mestadels mulet.
19.00 Vi går ännu inte på St Lucia trots att Rick skrivit i loggboken att han gått 270 grader i medeltal under sina två timmar. Bäringen är 276. Segelbyte utlovat till 20.00. Genua 1 är lite inrullad, byts mot genua 3. Utlovat ökande som vrider mot S, i morgon mot SE.
20.15 Tillbaka i kojen. Det blev ej segelbyte. Vinden är ännu för svag. Däremot beordrades jag att rulla ut lite på genuan och så kom det regn. Fick huvudet och överkroppen lite sköljda, med flit.

30.11 d 10  00.15 I kojen igen. Vakten började jag med att helt tappa sinnet för riktningen. Båten var helt i otrim enligt vår uppfattning. Småningom fick vi ordning på grejorna.
Direktiven var högt och hårt. Det förstnämnda kunde vi tillslut få till stånd, men någon fart i
jämförelse med andras slörande “norrut” blev det inte, men vi kom söderut vilket var önskemålet från skepparen. Känslan var också bra så jag tror vi gick rätt.
Rick körde åtminstone till en början som vi. Nu låter det som han skulle gå hårdare, men det kanske har kommit vind från ett moln som var på kommande.
08.10 Svag vind (8-11), dålig höjd, men högre än föregående vakt. Det går långsamt och inte kommer vi söderut så mycket som vi borde. Det kommer en front bakifrån/söderut, som det ser ut som vi skulle missa?
11.35 Avslutat “inspektionsrunda”. Justerade om genuan en aning. John styr och verkar göra ett bra job. Vindriktningen är också fördelaktigare just nu. Vi har kommit söderut. Rick vaknade och gav mej en färsk väderfax. Lågtrycket har minskat i storlek och sökt sej aningen norrut. I går låg det så att vi nu skulle vara i dess södra ända.
På Nordsjön och i södra Sverige är det storm!!! Hårdare vind än den “gale”-styrka som vårt         lågtryck har haft.
Värmde lite “leftsovers” från igår i mikron, som kombineradt morgonmål och lunch. Tillbaka i kojen.
12.30 John meddelade att Swan 60:an Higland Fling har börjat motorisera. De har därmed avbrutit, eftersom det nu är för sent (38 W) att byta till cruisingklassen.
Skeppare är Ross Filds, Withbreadsegrare m.fl.! Dem har vi alltså vunnit!
16.25 Vinden sjönk till och med under 8 kts på vår vakt, men kurssen kunde vi hålla någorlunda.. Det gick långsamt. Nya direktiv kom. Vi har ändrat kurssen från 276 till 269 grader. Om vi kan hålla det är en annan fråga. Vi är förberedda på ytterligare förlängning med ett par dagar.
16.40 Rick väckte mej och meddelade att han från ARC i England fått e-mailsvar på min fråga om någon hade tjuvstartat. Hade nämligen läst i orderbrevet att återkallelse inte nödvändigtvis ges och att tjuvstart bestraffas med minst tre timmars tidstilläg. En båt hade varit för tidigt! Det var Bonaventure V, en C&C 52, som låg bra till i racingklassen. Vi var jätte nära (det visste vi ju) och var först över linjen. Om jag förstod honom rätt, och det gör jag ju inte alltid, så skickade Louise pussar och kramar till mej?
19.00 Tog mej en sjövattenstvagning på fördäck. Rick skulle fota mej för Frisk Bris, men syntes inte till. (När filmerna framkallats hemma hittade jag dock en bild, tagen genom en däckslucka!)
Läget 12.00 idag var att 7-8 båtar var före oss i korrigerad tid, enligt mina högst ungefärliga           uppskattning. Niinamari had 176 Nm längre väg till målet och det bedömde jag vara ganska jämnt   med oss. Inge vidare läge precis.
00.15 Vi skulle ju få mera sydlig vind före midnatt. I stället vred det imot så mycket att vi tidvis gick rakt norrut  och blekade tillsig till 4-6 kts. Vi slog då mot syd och gick först 230 grader, men snart gick vi 1.12 under 200 grader.

1.12  d 11 Herb lovade sydlig vind mera söderut och N-NW lite norrut. I morgon skulle det sedan bli NE. Efter rådslag mellan Rod, Rick & mej beslöts på mitt förslag att satsa på  NW:en och slog. Tanken var att gå med NW tills NE:en kom.
Färden fortsatte med kurser från 307-0 grader. Nu seglar Rick och Mara och vi väntar på email från vädergurun. Senare skall det komma väderfax. I N och E blixtrar det ibland.
Oroliga tecken föreligger och ett lågtryck bildas längre söderut. Herb trodde inte att det skulle     bli en orkan, men säker är han inte!
08.30 Fartrekordet för vår vakt blev 4,9 kts, som vi hade för några sekunder. Lika kort tid hade vi hela 7.2 kts vind. Styrkurvan på plottern vred dock mera och mera mot N. Vid vaktskiftet gick vi tom E om Nord. 8.15 stagvände vi och gick ca 250-240 grader på den nya bogen, men långsamt. En bedrövlig natt! Troligen total katastrof tävlingsmässigt.
10.10 Steg upp i tron att vi hade lätt slör mot wp. Tyvärr låg vi i totalt bleke med 000 för det mesta på loggen och fören åt fel håll.Tog en sjövattens dusch. Tillbaka i kojen 10.30.
Väderfaxen som kom i natt visar att ett lågtryck, som ligger vid 11 grader N kommer att gå mot NW, framför oss. Ingen fara för orkan av det? Men det förstärks!
17.00 Vakten började “bra“. Fick upp boatspeeden. Först över två knop som var eftermiddagsrekord  och sedan två gånger över 3 knop. Sedan var det jobbigt att hålla farten över 2 knop. Sista timmen dog vinden ut igen och det var svårt att hålla farten över 1 knop.
Engång vid ca 1.5 knops fart visade mätarn plötsligt 000 och först när Fabian petat på givaren fick vi igång den igen.
Vid 17-tiden föreslog Rick att han skulle hissa upp mej i masten för att spana efter vind. Hade          själv funderat på samma sak, men förra gången fick jag inte gå upp i masten innan vi låg i hamn. Tog kameran med och fick med möda två bilder tagna av båten. Lite vind fanns det över allt utom snett bakom till babord, men ingenting lovande.
Vi låg i ett likadant hål som med Snugl 1991. Positionen var 190 20 N 430  W.*00.15 Tröstlös vakt. Vi gjorde nog distans, men bara 0.07Nm mot wp! En ström drev oss mot S. Rick började med att gipa. Det blåste från babord på babords sida av båten och från styrbord på den andra! Lite senare gipade han tillbaka och fick båten att gå över 1 knop, men hade 4 knops vind.

2.12 d 12 Väderutsikterna: Lugnt, varierande i 48 timmar. T.o.m. började fundera på att avbryta.
Tänker i såfall föreslå att vi först hör på roll-callen i morgon. Annars är jag nog av den åsikten att det är meningslöst att sitta här och driva och vänta på att bli orkanmat.
08.15 Vi gjorde 7.5 Nm mot wp med lite hjälp av medström. Om vinden håller i gör Rick lite mera, men med denhär farten kommer vi sent fram. Med motor kan vi gå ca 6 knop i två dygn. Det gör 288 Nm och det återstår närmare 900 Nm. Daniel körde bättre. Han kan hålla vindvinkeln mycket bättre än jag och när man inte ser seglen är det svårt att styrautan apparent vindvinkeln när vindriktningen växlar hela tiden. Men också mätaren kastar våldsamt, så man måste hela tiden försöka läsa ett medeltal från den.
Generatorn strejkar. Det läcker vatten från någon slang och den stannar av det.
10.00 Ser med ena ögat genom takluckan att gennakern är uppe. Solen skiner.
Ensam dam ror över Atlanten. Hon lär vara mycket trött och har elproblem så hon har antagligen    inga jus på natten. Detta meddelade någon, som varit i kontakt med henne, på radion.
De båtar som vi har uppgifter om har alla gått hårdare än vi det senaste dygnet. 14-83 Nm längre.
Rick, John och andra jobbar på generatorn
Mara: Här finns ingenting, bara plangton och vi. Inte ens en flygfisk eller ett moln.
18.25 Generatorn fungerar sedan 17.45.
Det är tydligt att Rod vill segla till Rodney Bay. Men några i besättningen tycker att vi kunde            motorisera, nu när det är lugnt. Om vi kommer upp i lite fart lönar det sej inte mera.
I en manöver på dagen ryckte storskoteti min hand så att jag nu har ett ömt långfinger på vänster   hand. Det gjorde också ett litet skrubbsår i min panna och slängde både glasögon och solglasögon i  däck. De senare tappade glasen, men de gick att få på plats igen. Detta hände inte i själva gipen, utan när vi skulle skota fram bomen och lösgjorde preventern för att flytta fram den. I stället för att skjuta på bomen tog jag tag i skotet, när det nu var så lungt, men det gick ju dyning.... Fick senare på eftermiddagen lov att fiska, men här finns ju ingenting.
19.50 Generatorn läcker ännu, men kan användas.
20.30 Vi fick ett litet glas rom. Vad vi egentligen firade var lite oklart. Halvvägs var vi ju redan för länge sen. Antagligen var det menat att höja lite på stämningen. Tog mycket mindre än de andra. 2 cl? Sedan blev det video, men den blev ju på hälften för Daniel och mej p g a vaktturen.

3.12 d 13 00.20 I kojen igen. Styrandet var lite svårt igen. Spirad genua och 6-10 (tillfälligt) knops vind. Relativt stora dyningar kom in från babords sida och gungade båten just då det råkade blåsa 10 knop för en liten stund. Daniel lyckades dock komma upp till 4,2 knop (tror jag).
08.30 Gjorde bara 4 Nm på vaktturen. Var fruktansvärt sömnig efter att ha sovit mycket dåligt med  slamrande segel. Daniel seglade igen snabbare med rekordet ca 2.8 knop.
10.45 Trodde jag hade sovit gott, men är alldeles durrig. Behöver en kopp kaffe.
12.40 Det enda som går snabbt är tiden. Det var just måndag och nu är det redan fredag!
16.55 Generatorn fungerade inte tidigare, men nu? Vi gipade , men bara storen och har spirad genua i lä och gör 3,5 knop i st f 2,5 och går 270 grader på kompassen, ca 260 över grund. Under vakten körde jag flere gånger med app. vind 0.0 och lika fart som vinden, 1,7 och 2,1 knop. En        gång t.o.m 0 sekunder! Körde också som omväxling snabbare än Daniel. 2,75 första halvtimmen     och 2,64 andra. Första fisken fick vi också på vår vakt. Rick tog upp den lilla Doradon. Mariano tog livet av den och filerade den. Vatermakern och generatorn går ännu.
Vi har inte gått så dåligt mot konkurrenterna. M a o “alla” har dålig vind och det var det allmänna     föremålet för skämten i samband med roll-callen.
Hela båten städas. Segel och dynor är på däck.
18.05 Aktivitet på däck. Genuan inrullad. Spinnaker? Nej vinden har vänt så de måste spira genuan i lovart.

4.12 d 14 00.15 Vakten började i sakta ökande vind 8-11,5 knop. Daniel körde först och hans fartrekord tog jag genast när det blev min tur. 5,18 knop. sedan ökade Daniel till 5.36, vilket jag inte han förbättra innan det blev byte till spinnaker. Tror att generatorn och watermakern bromsar upp farten för redan daniel hade mot slutemot svårt att få upp farten, trots bra vind.  
Med Spinnakern upp hann jag genast sätta nytt rekord på över 6 knop (vind 13+), men det var ju fusk.
Före han tog rodret började han kavera om hur jag kommer att sätta fartrekord i morgon och hur bra jag styrde förra gången. Sånt ger  “paineita” och är inte bra. Dessutom är det generande. Det går lätt att göra misstag på platt läns, speciellt i mörker.
08.20 1021 mmb (1020). Vakten började med byte från spirad genua till spinnaker. Föregående vakt hade åkt under ett moln och blivit helt i bleke, så spinnakern hade tagits ner. Också vi tog ner spinnakern för  vinden vred imot för mycket, så vi fortsatte med ospirad genua. Sedan satte jag “speed record of the week” till 8.00 knop, med spirad genua. Passerade en båt, som blev på vår babordssida på ca 2-3 Nm avstånd.
Fick t.o.m. en lätt regnskur över oss och max 16 knops vind. Klart under 900 Nm kvar.
Rick fortsätter ännu och avvaktar. Vinden har vridit med och farten är kring dryga 6 knop med lite för hög kurs.
Från 30.11 22.00 till 3.12 samma tid, alltså under 3 dygn gjorde vi en medeldistans per 2 timmar     på 4.58 Nm. De lägsta noteringarna är 0.2 och 0.4 Nm. Den högsta 10 Nm. Obs! Med stöm!
10.30 Jävla stampande på däck, storen slår, vi “står stilla”. Spinnakern ner. Vad händer?
Gick upp för att hjälpa. De höll på att gipa. Spinnakern upp och jag under däck. Då kom spinnakern ner igen. Gick upp. Genuan rullades ut. Spinn. hölls ej dragande ordentligt. En sån rumba i natt.
11.30 Generatorn användes rätt mycket i går kväll, men en slang har spruckit igen. Så rumban i     motorrummet fortsätter.
13.54 Kaptenen tog fram en ruta på plottern där både positionen och St Lucia syns. Kan inte vara mycket kvar nu.
16.15  Sakta ökande vind. Fart rekorden ökade 5.09 och 5.67 knop. 840 Nm kvar. Spinnakern upp 15.40 och Daniel tog rekordet av mej efter 3 minuter. Farten är inte imponerande jämfört med spirad genua, men jämnare. Generatorn gick länge och kylde frysen och vatten gjordes också. Nu går huvudmotorn för att ladda batterierna som inte generatorn orkade med samtidigt med det andra.
Lite före vakten avslutades, med Daniel vid ratten, utsattes jag av misshandel av kaptenen. Han öste ett ämbar vått havsvatten över mej, så att glasögonen igen ramlade på däck. Måste nog kontakta IBNA (International Boat Nigger Ass)! Bevis finns på fot taget med min kamera.
Segelbåt till babord, som går med två spirade genuor? ca på kurs till St Lucia.
17.00 Jipade till SB-halsar och går närmare “märket”, St Lucia. Under den manövern måste jag ett tag, där bakom ratten, fråga om de höll en “coffe break”. Thank you Tom, svarade Rick och satt fart på manövern. Dags för min beauty sleep.
Vaknade av rumba på däck. Såg genom takluckan att spinnakern togs ner. Rusade ut för att se om hjälp behövdes.  De hade råkat in i en vindby från ett regnmoln. Genuan skotades i lä och vi fick först ca 7 knops fart, men den minskade snart till under 3 knop.
21.00 Nu går vi med spirad genua ca 3,5 knop med regnmoln lite här och där.

5.12 d 15 Bäckmörker, svarta moln! Ett kryddade tillvaron mot slutet av vakten med stora regndroppar och vind som kort stund var uppe i 20 knop! Då gjorde jag nytt rekord på 8.09 knop.
Segelbåten bakom oss försvan (blev efter) i mörkret. För Rick och Mara sjönk vinden i början till bara 4 knop, men nu verkar det att gå undan för dem, men småregnar ännu.
08.20 En regnlös vakt i 14-7.6 knops vind. Börjar lära mej köra på kompass? Men det kräver nog en jävla massa koncentration. 730 Nm kvar.
10.00 Spinnakern är uppe men ingen väckte mej, som sov med kläderna på för att snabbt bli klar.
12.40 Jätte regnmoln kom bakifrån. Vi fick ner spinnakern i sista stund. Vind på 26 knop. Nu går vi med enbart storen 7-8 knop.
Tog mej en ordentlig dusch i simppare efter som jag blev kommenderad att hålla ett öga på Mariano som styrde och Rod gick in. Sedan rena kläder och “dödö” under armarna. T.o.m  kaptenen undrade vad jag gjort när det doftade så gott.
17.00 Vakten var svår. Andra halvan seglades med spinnaker i ca 10 knops vind, vilket var litet i minsta laget på platt läns, dit vi borde ha styrt. Ett tag lämnades jag ensam när alla andra åt. Spinnakern höll först på att tvinna sej runt förstaget och lite senare lossnade skotet från vinschen. Fick beröm av Rick för att jag upptäckt det!? (och ropat på hjälp). Alla skulle inte ha märkt vad som hände, menade han. Mara som var först ute förstod inte vad jag ville fast han satt bredvid vinschen med det lösa skotet. Ingenting hände med seglet till all lycka.
Hörde två båtar tala på VHF och lite senare talade Rick med dem båda. Vi är inte ensamma!
18.00 Spinnakern ner i slutet av Ricks och Maras vakt. Vinden vridit “för mycket” mot S. Fortsätter med genuan i lä.
18.55 Febril verksamhet ovanför mitt huvud.
19.00 Spinnakern är uppe. Det börjar gå snabbare nu, men allt var ju förberätt och kopplat. T.o.m   spinnakerbommen var på plats.
00.05 Igen en natt vakt i mörker avslutad. Spinnaker hela vägen, inga regn, 11-15 knops vind. Spi.skotet lossnade igen en gång från vinchen, men ingenting hände med seglet. Både Daniel och jag hade några små problem med styrandet och avlösningen efter en halv timme kändes befriande. Kurvan på plottern visade dock åt rätt hål efter det vi började styra. Över 80 Nm på 12 timmar så det börjar bli bättre.
d 16 6.12 Självständighetsdagen, som jag hade tänkt vi skulle fira i St Lucia, som förra gången.
Nu är det igen risk för regnbyar, så stan by:arna är uppe, vilket betyder ca 3.5 timmars sömn.
08.30 En lätt, våt och mot slutet vindfattig vakt är över. Ca 06.45 såg Daniel en båt 25 grader framför. Igen blev shortsen och kalsongerna genom blöta eftersom jag inte har några regnbyxor med mej.
10.00 Vaknade till prat i salongen. Spinnakern är uppe och Fabian bakar scones. Jag har disktur idag och i morgon.
11.30 Båten vi tog fast (Furyo, Swan 53) syns bakom till babord (lovart). De har rivit alla tre spin-nakrarna och försöker nu lappa en.
I lä syns en annan båt. Blå spinnaker kan man se med kikare. I dag skall Rick vara Net Controler.
Man Over Board från norsk icke ARC-båt i natt 4-tiden fick vi höra på radion.
12.00 459 Nm kvar 1021 mmb (1020,5)
13.10 US Navy flygplan på väg till MOB-stället. Vi fick kontakt med St Lucia, om än svagt.
16.50 Vakten gick i 8-12 knops vind och när det var under 10 var det verkligen jobbigt. Daniel hade svårt att få spinnakern att dra och jag blev svettig av att rycka i skotet. Mina turer gick rätt bra och också Daniels andra.
Rick och Mara fick genast vind på upp till 14 knop. (Mara har en “Wind bag”, som han öppnar när    det blir deras tur.)
Har just diskat och skall nu ta en tupplur.
Två båtar talar med varandra på VHF. Ingendera är Furyo. Inte heller Finn Vision (Scandi 52), som    borde vara i närheten. Trångt på vattnet!
20.00 Spinnakern ner i 17 knops vind. Vi gick ca 50 grader under kurssen.
MOB har hittats, efter 17 timmar i vattnet! Lagom före det igen skulle bli mörkt!

d 17 7.12 00.20 Vakten började med svag vind, som gav fart på dryga 2 knop, som småningom ökade till 3-3.5 knop. Vi prövade med spirad och ospirad genua i takt och otakt med vindvridningar. I början hade faktiskt S vind, som till slut vred till någonting kring E. Till slut hittade vi en bra kombination segel och kurs.
En njutning att styra som omväxling till allt bangande och gungande. Nöjet varade dock inte länge.
Vinden ökade och det var dags för spinnaker och sedan var vakten slut för vår del.
Genast när det blev mörkt såg vi en båt framför till styrbord, som sedan försvann någonstans. En   annan ligger bakom oss till babord och hänger bra med.
11.35 Var uppe en stund. Mariano bjöd på kaffe. Häftigt regn framför i lovart, men det mesta gick förbi fören. Vinden vände så vi tog ner spinnakern och går nu på kurs med genuan. Troligen blir nästa vakt lite våt för oss. Furyo har blivit ca 20 Nm.
11.45 Rick talade med ARC-control på St Lucia på 4 C.
Rick var net controler i dag. Under tiden trimmade Daniel och jag seglen. Till slut hissades spin-      nakern och vi gick småningom närmare kurssen med drygt 4 knops fart. Ökning från dryga 2.
17.00 Vakten var händelserik! Ett jättestort regnmolnsområde dök upp på vår lovartssida (BB). Vi hade inga chanser att hinna framför det, utan hamnade tillslut mitt in i det. Där blev det lugnt 1-6 knops vind från W-NW och vi styrde tidvis med kurs 15-20 grader, sedan 290, sedan N mm. Före det tog vi ner spinnakern, med stort besvär. Något gick snett och spinnakerstrumpans justerlina    och ett fall med vilket man försökt få ner den, fastnade i översta spridaren.
Under denna manöver försökte jag, i obetydlig vind och under 0.5 knop på loggen, hålla båten så att vinden kom in från rätt sida. Just när man var färdig att rulla ut genuan höll vi på att gå över stag, så jag bad dem vänta.
När vi  fått ut genuan kom det lite vind och jag koncentrerade mej helt på att få båten att gå          optimalt i den varierande vindriktningen och fick båten att gå nära 5 knop på kryssbog (medsjö!) i 6 knops vind.
Rod stod i lovart i främre delen av sittbrunnen, med ryggen mot mej. Hörde att han sade något då och då. Jag var helt koncentrerad på min uppgift och fattade först efter en stund att han talade med mej och pekade då och då mot lä. Han ansåg att vi borde gå lägre för att få bättre fart. (Musiken var, som vanligt på i sittbrunnen, så det bidrog till att jag inte fattade att han talade med mej).
Körde på Windexen och loggen och var helt nöjd med vad jag presterade, så jag ignorerad honom. Att gå lägre än 40 grader apparent vind i med sjö hade varit bull shit, vi hade ju kryssbog långt under kursen.
Diskuterade senare saken med Daniel, som sa att han inte förstår Rods sätt att segla.
Senare kom vi småningom på kurs och vinden ökade till 20 knop, men hade då vridit så mycket att vi slörade iväg i häftigt ösregn och härlig fart.
Med teckenspråk kommenderade jag Rick under däck när han stack upp huvudet och kom med någon kommentar. (Humor!) Han lydde, men dök strax upp igen under sprayhooden. Denna gång med min kamera och tog två bilder av oss, när vi hade en av våra bästa seglingsupplevelser på denna resa.
När regnet slutat och vinden mojnat något, hissade Daniel upp Rick till översta spridaren, efter        linorna. Han klarade det, men jag trodde flere gånger att han skulle ge upp. Jag hade nöjet att gunga honom där uppe, eftersom jag styrde.
Sedan blev det Ricks och Maras tur och genast fick de bra vind och hårdvindsspinnakern hissades.
17.30 En boj på 2x3 m flyter omkring framför oss men lite söderut.
Båt snett i lä lite akterom. Big? Stämningen är dämpad. Vi börjar titta på video. Nej bilden inte bra.
20.45 Väcktes ur min dvala av att Daniel öppnar takluckan i hytten och ropar “valar”. Vi var omringade av ett stim pilotvalar.
Vår fart ca 1.2 knop 1016 mmb (1019)
Ett djupt lågtryck håller på att bildas E om 55W. Vi är på 54/59. Om vi kommer tillräckligt långt       framåt får vi NE enl. väderprognosen. (N-NW enl. min uppfattning). Men på senare tid har inte         någon kunnat spå vädret rätt där vi är.
00.30 Fart rekordet under vakten blev 1.93 knop i mitt namn. Distansen 2.5 Nm. Det var ingen skillnad åt vilket håll man styrde (240-270 grader) farten var i stort den samma.

d 18, 8.12 Rick tänkte segla sin vakt ensam, men efter 20 minuter var han lika konfunderad om vind riktningen som vi, och bad mej, som gått upp för att hjälpa honom gipa, väcka Mara.
12.00 Upp lite före 06.00 för vakten. Då gick det upp för mej:
- dålig vind ännu
- halshornsringen lossnadefrån seglet 1.30
- Rick sytt fast den med spectrarep 2.00 - 5.30, medan vi drev med ett rev intaget
- Rick hade just skadat fingret ganska illa och Rod plåstrade om honom
- Daniel hade varit länge uppe och började vakten
- nordlig vind hade börjat blåsa, vilket borde betyda att vi var förbi lågtrycket och kunde vänta oss   sakta ökande, mot NE vridande vind.Båt upptäcktes motoriserande ganska nära på styrbords sida klockan 07.00.
Vi lät Rick sova och jag körde 7.30 - 10.00, då Fabian och Mara väcktes. John hade också vakat hela natten.
Lyckades stänga av instrumenten totalt när jag skulle släcka instrumentbelysningen med knappen med lampa på. Varför står det inte on/off vid knappen vid de anra står det något. Varför hade ingen  informerat om detta? Kursen över grun försvann i och med detta och först Rick kunde fixa det.
11.00 Föreslog jag spinnaker och det gick igenom.
En båt körde alltså förbi oss under sista timmen av vår vakt och den syns nu snett framför och långt framför den finns en annan. När jag komner från däck för att gå och lägga mej (12.00?), satt Rod och åt morgonmål och undrade hur jag mår. Svarade att jag är mogen för kojen och jag tyckte att han svarade att “det var synd”. Ett erkännande eller uppfattade jag igen fel? Båtarna bakom oss hade västlig kryss i natt! Äntligen hade vi tur! Fast vi hade ju ingen vind...
Niinamari har gått bra igen.
13.50 Det regnar. Vakten börjar om 10 minuter. Dags att stiga upp. Regnet slutar?
16.30 Till kojs igen. Det blev inte sovet så mycket före vakten. Challengebåtarna framför, lite N-ut, har dragit ifrån igen.
Vi (Daniel) började vakten med spinnaker, men den togs ner 14.30 Han gjorde 8.13 knop just innan den togs ner. 6.8 - 8 var farten ungefär och 14 Nm blev distansen. Seglade förbi en liten(?) båt och tog lite in på en annan. Båda på styrbords sida. Rick sover ännu och Mara styr.
18.00  Var uppe och kollade. Killarna har kört ca 5 grader för högt, men Mara avlöst av John har ändå gjort 15 Nm. Det Har blåst 14-15 knop. Rick sover ännu.
20.00 Jätte tanker imot på ett avstånd om ca 8 Nm i söder. Skulle hissa spinnaker men vinden vred imot. 250 Nm kvar, 1016 mmb (1018,5). Vinden har lite mojnat igen till 12-13 knop. Moln framför med vind.  Jagar fortfarande båten framför, men är aningen närmare. Ny båt i lovart bakom.

d 19 9.12 00.15 Sömnig under vakten. Vi gick med genuan i lä men vinden vred sakta med så vi borde ha hissat   spinnaker, men vi fick vänta ca 30 minuter medan Rick väntade på att få kontakt med Herb. Sedan blev det spinnakerhissning, som tog en evighet, medan jaj måste styra 300-330 grader (kurs 278).
08.30 Spinnakern drog 06.15. Vi hade vind på 13-19 knop. Körde först 15 minuter och kom till 8,74 knop. Daniel kom sedan upp till 9.01 i första vaktturen och 9.17 i andra. Vi gjorde 15 Nm + det som seglades de 20 första minuterna när förra vakten var så sen med loggboksskrivandet.
160 Nm kvar och 1018 mmb. Passerade igen vår konkurrent som hade hissat spinnakern efter det vi tagit ner i 22 knops vind. Ett nytt ljus dök upp framför i lä under spinnakern. Om det är en segelbåt så har vi fyra båtar omkring oss.
12.00  Båten vi tävlat med är klart bakom. Spinnakern är ännu uppe för vinden vred mot ost. Vi har ca 15 knop från ca ENE och gör drygt 7 knoppå loggen. Båtar bakom oss har “0 vindstyrka från inget håll”!
124 Nm kvar 1020 mmb(1020). Niinamari långt före. Deprimerande! Det blir sen ankomst i natt. Talade med Niinamari efter att Henry på s/y Marie-Louise undrade om man får köra med två            spinnakrar på en gång. De hade hört på radion att Niinamari själv sagt att de gjort det. Niinamari   kallade på oss då och Rickbad bad mej tala finska med dem. De har bara en spinnakerbom!
16.40 Till kojs. Vinden har mojnat och vi gör bara 5,5 - 7 knop. Dock mera över grund. Börjar ställa in mej på ETA tidigt på morgonen.
20.00 69 Nm kvar (Hangö-H:fors) 1019 mmb (1019). 12-13knops vind, 67 knops fart, ca 8 över grund. Barbados 59 Nm i lä.
d 20 10.12  00.30  En av de bästa/trevligaste vaktturerna är slut. 12-15 knops vind gav denna gång fartrekordet 8.70 åt 10.12 mej. Vi har 4-5 båtar framför oss och några bakom. Två kan vi ännu få fast. 37 Nm kvar. 1021 mmb.
Vi får ta en varm dusch när vi stiger upp.
02.30 Vaknade av aktivitet på fördäcket. Trodde vi var framme vid wp, men spinnakern hade rivits och togs ner långt före. 15,8 knop apparent vind hade vi haft, med John vid ratten. Tunga hissades i stället, men beslöts segla lågt och hissa genuan på slutet. Helt onödigt men vi hade ju inte brottom mera och kompetenta rorsmän var inte i tur.

När vi anmälde oss på VHF till ARC-finnish, läste de upp följande dikt om Shadowfax för os:
l mål var vi klockan 05:08 UTC, 1:08 lokal tid den 10.12. Tiden blev 18 d, 16 h, 23 m.                  

ODE TO SHADOWFAX by Barbara Kelly
The last time the Kelly´s worked on the line
We met the Shadowfax crew so fine
And because of the fun he had before
Rod´s brought his boat back and boys galore
Including Rick who came from the cold
To work on his tan on the sans of gold
The sky is dark, the sea calm
And the girls are anxious for Fabians charm
Tom and the boys will help him    out
And dance at jump up, we have no doubt
It´s been a long time since that week in Antigua
But we´re ready, willing, able and eager
To relive the memories over some rum
And learn why it took so long to come
Across the Atlantic to where we sit
With all our flags up and all the lights lit
Ready to welcome you back to St Lucia
And spend many days with you all in the future

 PS. Daniel är från Göteborg, och seglade Drake där!
Så vi hade lite gemensamma intressen. Han är en mycket bra seglare och vi tänkte ofta lika i olika situationer! En bra vaktkamrat på en seglats som denna! Tyvärr har jag inte hans kontaktuppgifter!
(Möjligen hittar jag ännu fortsättningen på ovanstående seglats! Resan tog ju inte slut med målgången! )

Efterspelet...

 

SÄSONG 2000

Som jag skrev i min ”besättningstidning” i höstas så kändes sommaren 2000 som en misslyckad säsong, trots att man ju inte på allvar kan anse det. Kom väl till att det berodde på att vi bara klarade oss som vanligt - igen!
Första gången i mitt liv gav jag katten i en onsdagssegling, trots att inte full kvot kunde erhållas, och fick för mej att segla till Mariehamn för att äta kräftor. Det blev tredje plats i serien. Trots allt en liten besvikelse.
En besvikelse var givetvis också storfallet, som svek oss just före säsongens första `rank`ingtävling. troligen första gången som ett materialfel hindrat oss att starta eller slutföra en tävling. Det gjorde ju att vi tog ledningen i `rank`ingen först i slutet av säsongen och det kastade ju länge en liten skugga av oro över vår huvudmålsättning, att vinna IMS-`rank`ingen. För sjätte gången, av åtta försök med denna båt.
Största besvikelsen kom nog i FM. Bara fjärde och några av de bästa fattades. Men det var nog också annat som inte stämde på den resan. Skepparens blåa öga var dock en ren olyckshändelse (i den ena av de två banseglingarna, som vi lyckades vinna).
Segern i Gotland Runt, den fjärde inalles och tredje i rad med FIN-7510, var ju lite oväntad om man tänker på oddsen. Men jag har ju sagt att vi går bra på lätt läns i IMS. (Om man nu bortser hopplösa Julia III !)

Brons i RM (Riksmästerskapet) var ju acceptabelt med bl.a. förra årets SM-segrare i klassen, trots den ödesdigra navigationsmissen, som nog fällde oss minst ett pinnhål neråt.
Fjärde och bästa ”standard båt” (cruiser/racer) i SM var nog en positiv överraskning bland ILC 40:or och Corel 45..... Men såhär efteråt tänkt; tänk om de hade räknat andra seglingen enligt de verkliga förhållandena och tänk om vi hade märkt vindskiftet på sista kryssen i den tredje. Tidsdifferansen mellan vår sjunde plats och tredje plats var ju endast 23 sekunder (53 till andra) i korrigerad tid i den seglingen! Femte plats hade gett brons, andra silver. Så med tur och större skärpa kan man klara sej också bland dessa ”jumbojättar”.

Nya utmaningar skulle behövas? Därför skulle nog IMS EM locka, men det blir nog omöjligt att få ihop besättningen till ett så stort projekt. Efter en sådan resa skulle en motgång - och den kommer lätt i den serien - kännas tung? Samma idiotiska ide kommer igen. Man seglar nog i flere klasser, men bara en mästare koras i en final

 

 

 

Säsong 2001
Nog blev säsongen igen en besvikelse, med tanke på vad vi har varit vana med under tidigare år. Det är nog främst de synnerligen ojämna vindarna, som ledde till att man inte fick någon bra känsla efter tävlingarna. Visserligen brukar vi klara oss också i svåra vindförhållanden och det är nog just det att vi missade så mycket i år som ger den sämsta eftersmaken. Har Ti övergivit oss, eller är det bara gubben som börjar bli gammal och inte mera kan läsa hennes signaler?

Det framflyttade förstaget skulle ju ge oss en större lättvindsgenua, för bättre lättvindsegenskaper på kryss. Seglet blev nog större än den tidigare "lighten", som med flit gjorts mindre än standard. Den nya är dock i det närmaste identiskt med en standard genua, pga. att skotskenan är kortare, så det höjda LYS-talet känns inte riktigt rättvist, speciellt när storen är klart mindre än standard. Men enligt regeln är det ju rätt att det höjdes. Inte blev farten bättre heller, i början, och vi fick väl också lite straff på läns pga. IMS regelns underligheter. Till det kommer att jag inte kan begripa hur båten kunde bli styvare vid ommätningen. Där måste nog ett fel ha begåtts? Så det betyder ny krängning i vår?

Betydligt bättre gick vi ju sedan Steffi gjorde en minimal ändring på "lighten". Nå, de facto gick ju båten över 0,5 knop snabbare med det nya seglet än med den tidigare ettan, och vi kom upp till target speed. Men det hade vi ju redan i det närmaste uppnått med hårdvinds ettan i D4! Hur kan en så minimal ändring på ett segel betyda så mycket? Här får jag nu igen skylla mej själv för att det tog så lång tid innan vi upptäckte fartproblemet. Det insåg vi först under FM!

Tävlingarna finns ju refererade på dessa sidor, så jag kommenterar endast några här, i all korthet.

Man kan nog konstatera att de totalt hopplösa vindarna förstörde så gott som alla tävlingar under säsongen. Enda undantagen är väl Ericsson Pentala Race (IMS) och Esbo Hogland. I den förra förstörde jag ju själv starten. I den svaga vinden bedömde jag läget fel och vi gick som klart sista över linjen, inte minst till seglingsnämndens förtjusning. Att vi tog upp oss till andra, till vissa konkurrenters och min egen förvåning, visar bara att vi nog ännu kan när det vill sig.

I Esbo Hogland ledde vi från start till mål i den genom tiderna vindmässigt justaste seglingen, runt den exotiska ön, som jag varit med om. Det kändes inte helt fel.

Om eländet i Gotland Runt och hur vi seglade hopplösa Julia III under horisonten, kan du läsa om i specialreferatet.

Offshore week blev också helt förstörd av de mest hopplösa vindförhållanden, regattan igenom. När vi, som det skulle visa sej, i sista banseglingen, äntligen lyckades och länsade förbi Bimbo på första länsen (tur, vaksamhet och Ti) och skulle runda som ledande båt till sista kryssen, kom Bimbo drällande in mellan oss och märket och förstörde totalt resten av seglingen för oss. Vår protest gick inte igenom. Man insåg inte att Bimbo fått oförtjänt fördel av regelbrottet och borde ha diskats, trotts att han gjorde en straffrunda.

Besvärade mej till FSF, men inte heller det gick igenom, hur klart fallet än verkade för både min regelexpert och mej själv. Till detta senare utslag tror jag tyvärr att juryns ordförandes slarviga, mot konstaterade fakta stridande redogörelse för händelserna, bidrog.

Denna sorglustiga historia sänker en mörk skugga över minnena från sommaren 2001! Kommer senare att ge en fullständig redogörelse av det skedda. Inte endast för att jag känner mej kränkt och illa behandlad. Det finns ett stort allmänt intresse i fallet också. "Jollar" versus cruisingbåtar!

Inte ens Henri Lloyd, som gick i frisk vind, hade en helt stadig vind i början och det kom ju ett klart vindskift före kasunen. Men varför i fridens dag skulle jag i den friska vinden välja länsspinnakern? När vi såg Bimbos problem på vägen in, beslöt jag att i gippen runt kasunen byta till hårdvindsblåsan. Med den hade vi kunnat gå ända i mål. Nu strulade det till sej ordentligt vid rundningen och vi beslöt att fortsätta utan spinnaker, som de andra. Igen en felbedömning från skepparens sida!
Att vi vann Henri Lloyd och för första gången tog ledningen i `rank`ingen är en av ljuspunkterna bland minnesbilderna.

Båtens sjunde, om också knappa `rank`ing seger i IMS, är ju trots allt inte så illa. Endas två gånger har den inte vunnit serien när den varit med.

Att vi dessutom vann Esbo-`rank`ingen i LYS var ju skojigt, eftersom båten nu har vunnit med LYS 1,12 (Sussi Wärnhjelm), 1,13 och 1,14 (Natasha Rubanin) och nu med 1,15. En svår serie att slå och går knappast att förlänga? Något större värde sätter jag i övrigt inte på den segern.

FUN Star var ju inte med mer än i Pälsregattan och det var ju en trevlig tripp. Vi hade igen en liten sits i Borgå på fredag, med bl. a. den aktuella besättningen. Att vi sedan också vann tävlingen totalt (tredje året i följd), med övertygande 2 (!) sekunders marginal gjorde ju inte saken sämre. Hemma i Amiralshamnen var båten redan 21:00 på lördag kväll, så det gick också undan då.

 

Bild:
"The green flash" fotograferad i solnedgången från Amiralens favorit bland kinesiska restauranger, Sea View på Teneriffa. Grönt ljus för kommande säsong!?

Säsongen 2002
Början var ju riktigt bra. Inte ens den tvivelaktiga (styrbord/babord) diskningen i WB Round the Buoys tog vi så hårt. Det var lättare att svälja den motgången när vi med en DSQ av tre starter, där ingen räknas bort, blev tvåa!? Vi på Fresco var ju helt överens om att det var endast för att vi inte hade något vittne, som kunde bekräfta att motparten inte behövde hålla undan, som ledde till att vi fick en DSQ. I Finland har man ju den åsikten att det är babords båten som skall bevisa att inte styrbords båten behövde hålla undan.

Nu har det dock erfarits att man i Sverige inte har en sådan åsikt. Vilken regel stöder domarna sej på i detta land? Är det inte så att man från babords båten har en bättre överblick av konkurrentens för. Den som såg den andra delseglingen av årets Americas Cups första kryss, där Alingi slog verkligt nära framför Kiwinas båt, utan att få straff, torde fatta att styrbords båten faktiskt är väjningsskyldig omedelbart när den f.d. babordsbåten är på sin nya kurs! (Vårt fall ovan var ganska likt detta, med undantag av att vi slog anigen tidigare och styrbordsbåten fällde ner mot oss, utan att dock ha en chans att träffa oss, varför vi lugnt började förberedde rundningen av märket och har ingen aning om vad konkurrenten sedan gjorde.

Vi började alltså med att vinna Suunto Cup, tog andra plats i WB och vann oväntat Hogland, som vi brukar vinna bara vart annat år J, och nu var det inte ett sådant år. Sedan ställde vi inte upp i Hangö-Sandhamn, som hade givit oss 1 aktivitetspoäng i IMS `rank`ingen, men inga andra poäng.

Gotland Runt fick ett oväntat bra slutresultat. Efter serien 9, 9, 3, 4, 3, vid de olika rapporteringsställena, var vi 1 vid Almagrundet och vann smått överraskande. Denna gång hade vi lite dålig koll på läget vid de olika rapporteringsställena. Ville inte riskera min bärbara i det besvärliga vädret. Vi spurtade bra igen mot slutet. Jag "beskylldes" för att aldrig ha varit så skärpt förut, som på slutspurten Visby - Målet. Nå kommande sommar skall vi alla vara skärptare än någonsin, hela vägen! Det finns nog lite till att ge!

Efter detta bar det nedåt. Sexa i FM, efter en massa fumlande, otur och arrangörs tabbar, inklu-derande domarnas. Inte ens FSF:s "klagomur" gjorde rätta beslut! Medaljörerna blev väl tillslut de rätta, men vi borde ha blivit ett pinnhål bättre! Pentala Race gav en 4:e plats och det mest frustrerande i den seglingen var nog att vi inte ens lyckades komma före Albin Expressen Lentävä Kani i mål, i den svaga vinden.
Henri Lloyd gick inte bättre. Syysseilaus blev ju sedan en sorglig historia, som var spiken i vår `rank`ingkista.

Addera alla dessa tvivelaktigt/onödigt förlorade poäng och vi hade klarat oss riktigt bra. Men utan dem hade vi dock ändå vunnit `rank`ingen om man hade räknat sista seglingen med en vettig banmodell i resultaträkningen. Dock! Den skörade spinnakern spelar också såtillvida en stor roll i den seglingen att om vi hade lärt oss lite av föregående dags LYS segling (med 35:an), hade vi ju bort förstå att starta men den grön/gula trotjänaren från 1990. Då hade vi behärskat kunna fortsätta när dom andra skörade blåsorna eller hade grymma problem att få ner spinnakrarna. Det kunde t.o.m. ha räckt till en andra plats i tävlingen, vilket hade gjort oss till `rank`ingmästare!? Bittert? Jo, det går nog inte att dölja, ens nu på vintern, trots att man ju borde kunna stå ut med att förlora efter sex raka `rank`ingsegrar i rad.

Värre måste det dock kännas för Bimbos besättning, som var finska mästare över 4 månader och degraderades sedan till silverplats. Visserligen borde de ha varit medvetna om den risken, men ändå...

Team "Pontus Sjöfarare" i X-Ray gick ju ett liknande öde till mötes, men dem hade jag personligen upplyst om läget, så fort det blev klart att ansökan om gottgörelse lämnats in. Och jag var över-tygad om att ansökan skulle gå igenom.

I `rank`ingen lyckades vi ju undvika att vinna genom att lagom mixa 32:an och 35:an. Tillsammans taget hade båtarna tagit en klar seger. Vi jublar dock inte över det. Att vi sedan med sommarvillan skulle gå och ta stryk i Pälsregattan - av en Albin Express(!)- höjer ju inte stämningen i slutet av säsongen.
Den andra förlusten i rad i ESF:s onsdagsserie, av en båt med "urgamla" segel (Doyle!), gör ju att man inte hurrar för LYS-regeln.

Jubelsäsongen
Seglarförbundet har inte i skrivande stund fått ut tävlingskalendern ens på nätet! Skandal!

Visserligen finns IMS- och Esbo raningdatumena i Amiralens dator, men det finns andra tävlingar som bör ingå i jubileumsprogrammet, så vi nöjer oss med att konstatera att jubileumsprogrammet blir i det närmaste identisk med 2002. Målsättningarna är dock att förbättra resultaten!?

Båten fick mycket stryk i ovanligt besvärlig sjö mot slutet av transportsträckan till Sandhamn, första kvällen i GR och under transportsträckan till Hangö. Den sistnämnda sträckan slutade med 20 m/s rakt på näsan. Den gamla trotjänaren fick lite sprickbildning kring ankarboxen och förstärks nu inför jubileumssäsongen och förpikens kojer blir samtidigt något bredare.

MEN TI HAR GETT GRÖNT LJUS FÖR DEN INLEDANDE JUBILEUMSSÄSONGEN!? Så skepparen går med förtröstan in för sin 50:de säsongen!? (se fotot ovan).

 

2003 - DEN 50:e TÄVLINGSSÄSONGEN
Förpiken byggdes ju om under våren. Ett drygt arbete för en amatör, trots råd, hjälp och övervakning av experter! Uppmuntrande var att försäkringsbolaget If uppskattade arbetets värde och deltog i kostnaderna, främst för marerialet. Också motorn byttes, som tur var. Den gamla visade sej vara sprucken! Härutöver blev det en massa småjobb, som byte av vindmätarkabeln i masten, masttoppsbeslaget byttes mot ett längre "racing" dito (men ack så tungt!), för att klara av ett nytt storsegel med betydligt större abborrygg än det gamlas... Seglet har ju varit klart mindre än standard. Också en ny spinnaker beställdes, men seglen blev kraftigt försenade p.g.a. omständigheter utom hovleverantörens kontroll. Dom kom dock till GR.

IMS-`rank`ingen
Men FiftyFUN var inte i bästa trim och "ingenting" fungerade ännu, när allvaret började med första IMS-`rank`ingtävlingen, Suunto Cup. Men vi vann den t.o.m. totalt, trots avtagande vind och hårdvindsspinnu på länsen mot mål. Den gamla, lappade hade ju rivits i spillror.
HSKs banseglingar gick som väntat. Albin Expressen Econen tog segern med 1a, 1a och 2a före oss med 2a, 2a och 3a. Tarantella kom trea. Vinden varierade mellan 6 -17 knop och i stort mellan NV-NO.
Esbo Hogland Race hade fyra omstarter/bleken denna gång. Det sista eländet före målet på Pentala fjärden föranledde olika förargade uttalanden. Själv kan jag inte förstå att man endast kritiserar målbleket, när det finns så många andra på vägen. För vår del betydde målbleket att vi tog tillbaka det mesta som Tarantella vann på oss när vi fastnade före Hramtsow. I vårt fall skipades alltså bara "rättvisa".
Vi tog vår tredje raka seger och totalt den 5e(?) i denna, landets största "havskappsegling". Borde man bli borta i år. En större motgång måste ju ligga på lut
Jubelsäsongens höjdpunkt - FM-guld
Den inledande långa tävlingen tog vi ju hem efter diverse besvikelser och problem. Att vi vann tillskriver jag nog till stor del de korta tupplurer jag tog vid några tillfällen på morgonnatten och morgonen. Var i god form mot slutet, när det gällde och avgörandet skedde.
I banseglingarna spikade vi den första och den sista. Albin Expressen Econen tog de tre andra, i den friska NW-vinden. Sedan lyckades vi ju vinna på den misslyckade skärgårdsbanan, som inleddes i svaga vindar och avslutades igen i frisk NW.
Det överraskande FM guldet räddade Jubelsäsongen! Segerns sötma fick man ännu njuta av i januari, när Jussi på Econen skämtsamt konstaterade att han inte ens ännu kommit över nederlaget.

Så började det gå utför med början i VERITAS Pentala Race och fortsättning i Henri Lloyd. I båda fick vi nöja oss med 4e plats i de åtminstone delvis mycket svaga vindarna. Men båten tog IMS-`rank`ingen för 8e gången!

Om Gotland Runt orkar man bara konstatera att vi var bara 4 ombord och ledde klassen från start till mål och IMS totalt ända t o m rundningen vid Visbys strandstenar, där lätta och hopplöst varierande vindar åter rådde. Sedan fick vi 5 % tidsstraff på korrigerade tiden för ett "brott mot Sb-Bb-regeln" i startögonblicket. Inte endast enligt min mening borde motparten ha fällts för brott mot § 16,1-2. Konkurrenten hade aldrig hört talas om den regeln, medgav han efteråt! Stöd har jag t.o.m. fått per e-post av en för mig obekant svensk GR-seglare, som beklagade den dåliga protestbehandlingen.
Tarantella "ärvde" segern och fick därmed sin 6e klasseger i GR (med två skeppare). FIN-7510 har "bara" 5, medan skepparen har 6 segrar med två båtar. Totalsegern fattas dock och skulle smaka nu när alla seglar samma bana och KSSS kommer att utse bästa IMS-båt till totalsegrare i GR! Brynhilde (ex Sunsail) från Vasa assisterade bra med sin 2a plats.

I Helsinki Tallinna Race - ORC Club, som traditionellt togs som en "nöjessegling" blev man åter påmind om att man aldrig skall ge upp! "Så länge det är mörkt har du alla chanser att ge dina konkurrenter en kalldusch när de på morgonen gnuggat nattsömnen ur ögonen och tar fram kikaren!?" (Myntat av Amiralen under vårdepressionen 2004). Det kan säkert besättningen på Dix intyga efter att ha tappat en solklar ledning och fått se sej besegrade av Bo-Erik, Kalle och Amiralen, t.o.m. i seglad tid.
Framgångarna i Esbo Rankingen (LYS) var ju inte så tokiga och inleddes lekande lätt, när Basti och Amiralen ställde upp i HSKs deltävling, utan spinnaker - och vann Lystävlingen. Placeringarna i serien blev 1, 1 och 3 (22p) med 32an och 4 och 4 (18p) med FUN Star. Det gav totalt 40p, som var mer än vad segraren fick ihop i klassen. I år kanske vi kör hela serien med samma båt om ORC Club räknas i sammandraget! Till det behövs dock några gastar!

ESFs onsdagsserie har tidigare hört till Amiralens favoriter. På senare år har dom dock inte varit lika lockande, av många olika orsaker. Början gick bra. Fem spikar i rad (Marietta var med bara den sista gången). Sedan tog Marietta fem och Dix en, innan vi äntligen fick vår 6e i den sista starten. Därmed tog vi både onsdagspokalen (flesta segrarna) och poängpriset, som Marietta lagt beslag på de två föregående åren! Det kom ju rätt lägligt såhär till jubileets slut, speciellt som Nicke börjar fundera på ett nytt storsegel. Då blir nog Marietta rätt oslagbar i den serien?

Säsongsavslutningen för Amiralitetet blev det traditionsenliga besöket med 35an i Borgå, Östnylands kulturvagga. Det blev lite vintestning, spansk restaurang och barrond i goda vänners lag på fredagen. På lördag tog vi sedan Pälsregattan totalt.

Karvalakki seglade jag på X-99an Zoo...m, som sailing master! Så nu är den klassen testad, men segern fattas!? Festen efteråt, arrangerad av Team Mean Mari var en värdig avslutning på jubelsäsongen, tycker jubilaren och väntar på att ivern inför inkommande säsong skall infinna sej!

Slutord!?
Den "halvfärdiga" båten stressade skepparen för mycket i början av säsongen, men ändå gick det bra. Mot slutet började det åter en gång gå sämre...

GR förstörde allt - FM korrigerade läget till noll. Så totalsaldot för jubelsäsongen blir väl då +/-0 !?

En sak som dock bekymrar mej är att jag förlorat förtroendet för regler och protestbehandlingar. På 50 år har jag fått DSQ två gånger, 2002 och 2003. Båda gångerna anser jag mej ha haft rätt. Båda gångerna har motparten inte känt till den regel de enligt min mening brutit mot och jag har saknat vittnen. (Nu har jag lärt mej att den egna besättningen kan duga som vittne). I båda fallen har Sb-Bb varit aktuellt. Båda gångerna har juryn (muntligt) antytt att Bb-båten har bevisbördan. En sådan regel finns dock inte och faktum är ju att Bb-båtens skeppare bäst ser läget!

Två gånger har min protest inte gått igenom. Den första på 50-talet i en lagsegling med Vingbåt (klart fall men inga vittnen), den andra i slutet av 90-talet när jag försökte få tillstånd ett preudikat, utan att vinna något själv på den. Också det klart fal, men trots domare som vittne...

Fick nyligen höra att jag tar onödiga risker. Själv anser jag att jag inte ändrat stil på äldre dar, men har konkurrenternas regelkunskaper blivit sämre?

Om man inte kan segla ens efter de basala reglerna är det inte mera "riktig" kappsegling. Måntro det är detta som håller på att ta kål på mitt kappseglingsintresse? En bidragande orsak är det i varje fall!? Eller har jag redan fått ut allt av sporten?

Den närmaste framtiden?
Skall försöka "tvinga" mig in i kappseglandet ännu en säsong. Den sommar jag fyller 50 som kapp-seglare. Bl.a. föreligger beslut på att "ta hämd" på svenskarna och starta i SM och GR. Inte för att jag ser någon chans att vinna SM, men i banseglingarna (5 st?), som blir svårast för oss, blir arrangörerna tvungna att vänta på vår målgång i varje start :-) !? Våra konkurrenter kommer att bestå av racers på upp till 50 fot och vi blir säkert den klart långsammaste båten av alla. Samtliga seglingar räknas med, så kanske man måste ta det försiktigt bland jättarna. I GR (koeff 3), som också innehåller den korta seglingen (start - Fårö, koeff. 2), kan sedan vad som helst hända. Det har vi ju sett tidigare.

På hemmaplan siktar vi på IMS-Rankingen, FM på NJK och möjligen på Esbo-Rankingens ORC Club.

Någon säsongsavslutnings- och/eller jubileumsfest finns inte i sikte. Samma problem som för tävlingsverksamheten i ESF. Ingen arrangör finns!

 

SÄSONG 2004 - DEN 51a - EN KATASTROF!?
IMS  WB banseglingen (Blomman, Jonte, Niku) blev ju en katastrof, med 6e plats i protokollet, när det omöjliga skedde med en Comfortina 32. Det förstörde ju hela säsongen för oss! (se specialreferat).

Esbo Hogland Race (Blomman, Janne, Jonte) överskuggas av den ”omänskliga” prestationen att på en vecka få fram en lånemast, ta den gamla, minimala storen till nåders och få mätetal. Arbetet belönades först med att vi var alldles i topp vid Kotka porten, men efter Hoglands S-spets svek turen oss... Vi kunde klart se Tarantella och Minnamari framför oss strävade västerut, men sedan bildades det ett totalt bleke framför oss och det återstod ingenting annat än att stagvända och försöka undvika det vindlösa området. Vi hämtade oss aldrig från denna motgång och var ca 5 timmar efter de stora konkurrenterna  vid Kotka port och loppet var kört och vi blev 8a. Gissa om det harmade efter alla ansträngningar, som innefattade också några trogna vänner!?

I Hangö Sandhamn (Blomman, Janne, Jonte) deltog vi främst för att få trim på den nya masten och den urgamla, minimala storen inför Gotland Runt. En ny stor, som skulle ersätta den totalt förstörda, hade vi givetvis inte fått ännu. Vi var 4 båtar i klassen och bland konkurrenterna var systerbåten Unda Marina, som i början gjorde livet surt för oss. Tillslut fick vi dock, trots den lätta vinden, fart på båten och var hela fyra timmar före dem i mål, som etta i klassen. Som belöning fick vi faktiskt ihop mera poäng än vad vi fått från Hogland! 

I Finnetregattan (Jonte, Pekka) på Erstan fick den nya, ”megastoren” sitt elddop och vi Kom, Såg och Segrade -  också totalt! Underligt att vi alltid klarar oss i dessa relativt chansartade vatten. Seglingarna gick i tidvis mycket lätta vindar och gav oss tyvärr en allt för stor självsäkerhet inför OW.

I Offshore Week (Claes, Janne, Martin) var vi ordagrant i blåsten. Båten hade aldrig seglats i friskare vindar med den nya segelkombinationen och det gav oss huvudbry i FMs hårda vindar. Allt för sent lärde vi oss den rätta segelkombinationen, men utan att gå in på detaljer hade vi trots det, med lite tur, t.o.m. kunnat vinna långa köret. Nu fick vi nöja oss med tredje plats, vilke också blev slutresultatet i serien, som så ofta tidigare, efter Albin Espressen Econen (strongt gjort!) och Tarantella.

Veritas Pentala Race (Jonte, Martin, Niku) seglades igen i frisk vind och där hade segern varit vår, när Tarantella totalt missade starten. Men det gjorde vi också! Vi var på linjen när skottet gick, men trodde det var 5 minuters signalen och fortsatte att trimma seglen! Tarantella trodde väl lika och var långt från startområdet. Endast Dix, som legat lite i lä om oss, startade i rätt ögonblick. Uppskjuten start för IMS 2 hade kollrat bort de flesta seglare, men inte seglingsnämndens ordförande Teddy Weber!  Försök nu sedan klara dej i `rank`ingen med sådana malörer och tabbar! Vi blev 2a, efter Tarantella, tackvare att vi körde med spinnaker på alla bogar där det var relativt riskfritt, vilket inte alla konkurrenter gjorde. Boatspeeden var dock eländig och både båt och besättning, inklusive skepparen, var till salu efter seglingen, om jag inte mins fel!

I Henri Lloyd (Basti, Giggen, Jonte) hade vi en perfekt start och en stor som jag började förstå och det gav oss seger, också totalt, trots ganska lite kryss. 

I Syysseilaus prövades ett nytt koncept. Först en bansegling och genast efter i en kort skärgårdssegling. Jag tror att det var lyckat enligt de flestas mening. Vår andra placering i `rank`ingen kunde ännu hotas och det gjorde mej försiktig. Vi fick igen lida av konkurrenter, som slog på oss, medan Tarantella obehindat kunde segla mot mål. Två 2a placeringar efter Tarantella gav andra plats i både tävlingen och `rank`ingen, medan Swanen spikade allt.
Gotland Runt  blev igen en besvikelse. Till Almagrundet gick det bra och troligen också den nästa bogen. Men vi hade nog ingen aning om var våra konkurrenter var, så någon kapsegling i egentlig mening var det inte. Vid Fårö skedde sedan en stor skandal, som inte nått almänheten! Det är möjligt att närmare hälften av våra konkurrenter inte gick genom den port som utsatts för IMS båtarna. (Det fanns en trålare som kontrollerade porten!) Vi vet om några med säkerhet, men kan inte bevisa resten. Förra året bestraffades vi för ett påstått regelbrott, som vi förlorade på, nu bestraffades vi för att vi seglade banan, lite längre väg än dom som inte gjorde det. Hade vi varit lite längre fram när den nya vinden kom före stergarn hade vi inte förlorat så mycket som nu!

Vid Fårö var vi 3a, vid Hoburgen 16e, över 1 timme efter ledand, efter att ha seglat upp oss. Vid Visby hade vi stigit till 13e (-42:54), men vid Alma avtog vinden och vi slutade 22a (-2:45:47). Varför är vi med år efter år? Väntar på att det åter skall bli en liten båt att ha turen på sin sida?

SOMMARENS LYS-LEKAR
I HSKs vårsegling var vi inte med p.g.a att en magsjuka hindrade mej att få båten klar. Däremot blev det ett vidare referat om seglingen.
Veritas Pentalas Race (Basti) nattseglingen slutade för vår del med andra plats efter Marietta, i svaga vindar. Placeringen var densamma på söndagen i Veritas Pentala Race Kytö runt.

RWYC (Janne, Teddy). Medelåldern på 59,6 år var nytt rekord för båten. Besättningsvikten på -180kg enl. IMS hindrade oss inte från att ta en klar seger i denna ”test och trimningssegling” och trots att den gamla trotjänaren, heavy D4 ettan från 2000 skörades mot slutet av kryssen i vindar på 12 -15 m/s.
HSKs höstsegling (Giggen, Niku) blev ett misslyckande i lätta vindar. Redan starten med en vansinnig linje i ”0 vind” blev en katastrof.
Vår traditionella säsongsavslutning Pälsregattan (Blomman, Webmaster och Segelström)  i Emsalövattnen blev inte enbart en kvälls fest utan dagen efter blev en riktig seglarfest, trots en märkbart trött besättning! Man kan inte annat än tycka synd om konkurrenterna! Vi invigde nämligen den nya D4 genuan, gjord enligt den gamla heavyns former, men med maximimått.

Karvalakki (Frida, Janne, Segelström) med tabbe på tabbe, inklusive 360 grader med spinnaker uppe och en ”kärasjuk" halvtonnare, som klistrade sej fast i oss på kryssen mot målet, kan var och en läsa om i referatet.

I ESFs Grande Finale (Frida) tog jag det lite för slappt och ”glömde bort” att vi hade en folkbåt med och den knep segern. Risken med för stora skilnader i mätetalen.

 

SÄSONG 2005 – DEN 52a – ORDNINGEN ÅTERSTÄLLD - KNAPPT

Stora problem med roderbeslaget före sjösättningen höll på att försena hela säsongsstarten. Problemet är troligen att jag kör för mycket med motor och med för höga varv (för rodret)? Propellervirvlarna skakar kraftigt rodret och får tillslut beslagets bultar att gå av. Problemet kan antagligen åtgärdas enligt ett tips från varvet. Kanske den något för stora propellern också inverkar? Andra 32or har inte detta problem!

IMS
Suunto Cup inledde säsongen och jag var mycket pessimistisk vad gäller chanserna i `rank`ingen. Nykomlingen Charlottas (Finn Express 83) GPH-tal verkade hopplöst, speciellt när man vet hur bra båten seglas. Under den inledande seglingen, som gick i mellanvind, blev minstingen dock så långt efter att vi hade svårt att urskilja den när vi försökte tidsdifferansen. Tiden var på vår sida, över 30 minuter, vilket var vad de skulle vara efter oss i mål. Läget såg alltså bra ut. Men så började vinden vrida vid Melkö, till vår fördel mot ledande Juanita och till Charlottas fördel jämfört med alla.

På Juanita var dom ouppmärksamma och gjorde dessutom en annan taktisk tabbe så vi tackade och gick förbi och tog ”line honors”. Charlotta fick ytterligare fördel när vinden på slutet ökade kraftigt och tog en klar seger, inklusive totalen. Amiralen var dock inte mera lika pessimistisk och kunde ta motgången som en man.

I WB banseglingen var ju Charlotta som väntat som fisken i vattnet och trots trög början vann dom med serien 6, 2, 1 över oss (1, 5, 4). En superstart för babord bäddade för vår seger i den första starten, trots svag, men ojämn vind. Vi fick segla helt fritt och tog tillslut t.o.m. line honors!
I de följande starterna gick det mesta snett och vi fick hela tiden båtar på oss.

Volvo Hogland Race (Janne, Glurpen, Jonte) fick en bedrövlig inledning innan starten. Vaknade på morgonen med stegring och tydliga flunsa symptom och så kom det dessutom återbud från en gast! Som det inte skulle ha räckt med den stressen och tröttheten som redan rådde i kroppen. Så upptäckte jag dessutom ett fel i mätebrevet, som måste korrigeras...
Är helt övertygad om att jag inte hade orkat kämpa seglingen igenom lika bra utan den e-post jag fick från Kina på eftermiddagen och tillskriver med tacksamhet segern till Si, båtens gudmor!

Själva seglingen startade sedan betydligt bättre. Det var ett nöje att som klassens ”långsammaste” båt länge leda hela fältet på kryss i den svaga vinden! Minnamari fick fast oss först efter en timme och Tarantella dröjde hela två timmar! Det var kryss hela vägen till Kotka port och där var vi först 15:22 och ledde före Tarantella med 1:37. På den sträckan satt jag säkert personligt rekord i frivakt. Nästan från Kalbåda grund till nära Kotka port!
Skepparens såsande med spinnakervalet mm vid Hoglands sydspets kostade oss nära 0,5 Nm, om man jämför med hur mycket vi förlorade åt Juanita och det resulterade i att Tarantella ledde med 1:24 före oss på hemvägen. Slutspurten från Hramtsow till målet skedde sedan i ökande vind som före Gråskärsbåden blev frisk och obehagligt platt läns i mörkret. Samma problem hade vi på sträckan mot Kytö och fick spinnakern runt förstaget i en gip så illa att vi fick ta ner blåsan halvvägs. När jag sedan ännu gjorde det felaktiga beslutet att försöka gå med spinnaker in till målet, med den påföljden att lovarts skot gick av, hade man nog inga hopp om att vinna seglingen.

Vår 6e seger i denna tävling var dock ett faktum med nästan 14 minuters marginal till Tarantella! Kanske en av mina mest välkomna segrar, när man beaktar början av säsongen och förutsättningarna på morgonen före starten.

Hangö-Sandhamn (Jonte, Glurpen) var ju på vägen till Gotland Runt. Vi förlorade med 5(!) sekunder åt Minnamari. Lite större besättning i fortsättning satt jag på julklappslistan!

Gullkronakappseglingen (Jonte, Kalle) I dom vattnen trivs jag visst!? Åter en totalseger, med decimerad besättning! Eller kanske just därför? Det var inte mycket man behövde besättningsvikten denna gång och på läns är det ju ett faktum att lätt besättning är en fördel, om man klarar manövrerna och orkar 107 Nm.
 

 OW OFFSHORE WEEK - HAVSKAPPSEGLINGS FM
 Claes, Janne, Frida/Gudmor, Niku

Vad gör man när en kinesisk dam som aldrig har seglat tidigare kommer på besök mycket senare än ursprungligen planerat och är på plats när FM går. Inte kan man ju gärna lämna henne ensam hemma hela tiden. Efter moget övervägande beslöts att Frida seglar långa köret och Si resten. Ett förnuftigt beslut skulle det visa sej och lösningen hade också den fördelen att den uttröttade Amiralen hade en lunch väntande hemma efter långa seglingen! En lyx som inte upplevts på länge!
(Långt senare har jag börjat tro att det är hon som är "Ti" och nu uppenbarade sej i all hemlighet? Hon hade också med sej en kinesisk ring åt mej! Den skall bringa tur och lycka! Och tur har jag ju haft i skaborna!)

Sällan har jag varit så slarvigt förberedd för ett FM som i år. Största orsaken till detta var båtens godmor, min guddotters sena ankomst till landet och den olyckliga grundstöt-ningen vi hade med "sommarvillan" i Ålandska vatten.

Så båten blev endast snabbt upptagen för bottentvätt i st.f. att tas upp på tork för några dagar och bottnen slipade och vid behov fläckmålat. Vissa små prylar blev på FUN Star osv. En av de större bristerna var att vi inte hade något hyggligt elektroniskt sjökort på den estniska kusten. Detta gick upp för oss först när de behövdes och ledde till att vi inte brydde oss om att gå speciellt nära kusten utan kom t.ex. c 5 Nm N om Keri. Men kanske ruttvalet inte var så dåligt ändå, trots att man kunde ha fått mindre vågor emot sig på babords halsar. Nu var några av dem obehagligt hårdhänta med båten och farten stoppades effektivt.

Första starten. Elvis (Vital 26) kränger betänkligt trots två rev i storen. Skepparen Pekka Niemi ångrar att han inte tog Swanen i stället?

Inte ens när startskottet gick hade vi allt i trim, men kom bra iväg och rundade kryssmärket innanför 1/2-tonnaren Esteri, men klart efter Swan 37an Tarantella. Vi fick spinnakern snabbt upp men var ju under Esteri, så de täckte oss. Vi hakade på deras aktervåg. På Swanen var man inte heller uppvärmda och deras hissande tog en evighet och när blåsan sedan var uppe hade dom ett saligt tvinn på den. När de sedan kom igång bytte vi "partner" och Ramm-Schmidtarna hade vänligheten att "dra" oss ända till bojen väst om Melkö och ännu ett litet stycke efter den och tackvare det lämnade vi Esteri. Vi tackar konkurenterna för visad vänlighet!

Så skulle vi till Helsinki kassun på lös sträckbog och på den gick Esteri förbi. Följde läns till Borgå Kalbåda och efter det en lång kryss till Uusmadal utanför Tallinn och så igen läns till Helsinki kassun och därifrån in via Trutkobben och Rönnbusken till målet utanför EMK.

Biten österut gick i rätt frisk vind, speciellt på slutet. Halvtonnarna Blues och Dolce kom klart snabbare bakifrån och gick förbi. Juanita gick tidvis underligt dåligt och det dröjde länge innan de gick förbi och vi gick sedan förbi dem igen för en stund. Lite före rundningen beslöt jag att sätta mera kläder på och passade då också på att gå på WC. Väl inne där broachade båten häftigt och jag rusade ut. Vi hade träffats av någon större båts aktervåg. Det blev inte sedan tid att ta på sej mera kläder innan rundningen.
Helt enligt förväntningarna (vi har mycket lite erfarenhet av D4 focken i frisk vind) fick vi ta in ett rev på kryssen. Under den manövern fick vi några sjöar över oss och skepparen, med öppen jacka och utan stövlar blev rätt blöt, men det var varmt i luften och specellt sjövattnet var varmt, så jag stod ut till 4 på morgonen innan det var dags att byta till torra kläder.

Gulgröna spinnakern, en vinnare från år 1990...
Vi gick, i likhet med majoriteten, mot den estniska kusten och slog först när vi fick ett klart vindskift emot. Det var inte många båtar vi kunde identifiera i mörkret. Blues tog vi dock rätt fort och Juanita sjönk som vanligt ner mot lä. Båtarna framför oss gick underligt lite fortare om alls, för att vara IMS 2or och 1or, så vi gick tydligen rätt bra.

Efter stagvändningen började sedan skepparens problem. P.g.a. att det inte enbart stänkte uta också regnade tidvis, kunde jag inte ha glasögonen på och det ledde till att jag inte såg loggen och fick nöja mej med "speed over ground" på ett multi instrument. Trots att det, med några tillfälliga undantag, kändes som vi hade gått hyfsat, visade instrumentet ofta alldeles för låga värden. Småningom gick det upp att vi måste ha en motström som var orsaken till detta. Men skepparens humör och fighting spirit var under prövning! Kanske var det vetskapen att båtens gudmor väntade hemma som hjälpte till att orka kämpa? Tur att vi i bestämt att hon inte kommer med på långa seglingen. Hon skulle nog aldrig mera komma i en segelbåt efter den seglingen?

När vi närmade oss Uusmadal såg vi Tarantella komma emot och snart insåg vi att dom inte hade tillräckligt stort försprång och Esteri var nära oss. Bara Charlotta kunde hota oss och vi hade ingen aning om var dom var. Vi visste bara att de inte kan ha haft det speciellt roligt på kryssen.

Vi tog en klar seger före Charlotta (-0:16:34) och Tarantella (-21:23). IMS 2 vanns av Tetu före Sidney och Zoe. Bland de stora båtarna var Alfa Romeo snabbast före Birgitta och Tiiamari.
Hemma blev man sedan serverad, lunch, något som Amiralen inte är bortskämd med!

Följde två banseglingar i relativt svag vind på vattnen utanför Kytö. Samma ställe där ESF/HSS ordnade banseglingarna och starten för långa seglingen under OW 1982. Skärgårdsseglingen startade också där och målet var vid EMKs strand. En superb lösning!

I första starten startade Tarantella längst ner, som vanligt och det var fel denna gång. Dom fick fast oss, som kämpade med Juanita, först på andra varvet, medan Minnamari och Esteri tagit hand om kommandot. Segern gick till oss före Charlotta (-14 s), Minnamari (-36), Tarantella (-38) och Esteri (-50). Tala om jämn kamp!

I andra starten Tog Tarantella revansch med god marginal och vann före Charlotta (-1:27), oss (-1:47) och Esteri (-1:54).

I skärgårdsseglingen gjorde vi antagligen fel när vi gick med slörspinnakern efter kryssen och brydde oss inte om att byta ut den på länsen. Orsaken var att vi gick t.o.m. bättre än Juanita i början. På den nästa, långa länsen hade vi länsspinnakern uppe men då fick Juanita fast oss och gick förbi, men fick inte något avgörande avstånd tillstånd och vi blev t.o.m. störda av dem på sträckbogen mot mål. Det hade dock ingen avgörande betydelse för resultatet.

Tarantella vann igen före Charlotta (-40s), oss (-2:14) och Minnamari (-2:26). Vi ledde nu med 8,40p före Charlotta med 9,20 och Tarantella hade 9,84p. I IMS 2 hade Tetu 6,20 och Sydney 6,45p, medan Alfa Romeo hade lite mera marginal till Birgitta.

Sista dagen lovade väderrapporterna inte mycket vind och det blev det inte heller. Vi fick väl vänta i ca 3 timmar på starten.
Vi kom lite tidigt och fick fälla ner längs med linjen, men hade tidigare skött om att vi hade plats där och hade ingen nära i lä eller lovart. Charlotta kom lagom så att de skuffade Esteri på fel sida om startfartyget och kom med "god" fart över linjen i den klart favoriserade ändan. En suverän start! Tarantella startade åter en gång i den bortre ändan och var tröstlöst efter redan då. Vi fick segla helt fritt och fortsatte utåt mot en vind som syntes framför. Charlotta slog till babords halsar och bedömde avståndet till Esteri fel och fick göra 360 grader i den svaga vinden och blev tröstlöst mycket efter. Samtidigt tappade Tarantella höjd till oss utan att gå bättre, så allt såg jättebra ut. Vi sträckte klart närmare märket för babord så det fanns ingen orsak att stagvända. Då dök det plötsligt upp vind på den högra kanten och innan vår tröga båt stagvänt och fått fart mot den nya vinden var Esteri, Blues, Elvis och Aquila före oss och också Charlotta hade kommit märkbart närmare. Tarantella var långt efter alla.

Den nya vinden betydde att länsen blev en rätt brant slör som höll i sej nästan ända tills halvtonnarna rundade. Då dog vinden nästan helt och sedan fick vi svag läns (vi hade c 1/3 av länsen kvar och Charlotta över ½), medan halvtonnarna en lång stund kom rakt emot oss på "kryssen". När vi rundade var det full kryss till märket.

Följde en ny slör till ett flyttat märke, där banan kortades av. Vinden hade nu ökat något och dom ledande båtarna fick givetvis den nya vinden först. Jag är starkt av den åsikten att en sådan segling borde ha brutits i ett tidigt skede. Nu var läget det att vi fick hoppas på att Esteri eller Blues skulle vinna för då var guldet vårt.

Blues vann före Esteri (-8s!), Charlotta (-2:23), Elvis (-4:09) och vi (-5:34). Tarantella blev sist med (-22:04!) på den 3,5 Nm långa banan. Också det talar sitt tydliga språk!

Nu räknade vi alla tre bort denna segling och poängen blev följaktligen oförändrade.

I IMS 2 seglade Lapland Hotels fint och knep segern och därmed blev poängen också där oförändrade mellan toppbåtarna.

 

Finland har nu en kinesisk finsk mästare! Någon medalj ville flickan dock inte ha!

SJUK REGEL!
Någonting är ju fel med IMS regeln, när man kan bli Finsk Mästare med en, av fem besättnings-medlemmar, som ingenting vet om segling! På större båtar kan dom ju ha 2-3 personer vars enda uppgift är att sitta på rätt ställe! Inte underligt om det är ont om besättning? Men om jag förstått rätt kommer regeln redan 2006 i någon mån inverka på detta problem. Göra styvare båtar mera lönsamma! Det var på tiden!

NJKs skärgårdssegling (Frida, Niku, Gudnor, Jonte)
Gick i mycket varierande och rätt svaga vindar. Vår superba start korrigerade vindförhållandena ganska snart, men till slut vann vi med 53s före Tarantella. Charlotta hängde mer än väl (bakifrån kommande vind) med ända till Kajholmen, men blev sedan ganska snabbt mycket efter och trots att vinden vred med före Mjölö (åtminstone för oss) blev de för mycket efter och blev endast 5a. Jag har senare blivit kritiserad för att riskera `rank`ingsegern genom att ta med gudmor i denna segling. Hon låg nämligen och sov en stor del av seglingen. Mitt försvar var att jag ofta skulle önska att man kunde kommendera 1-2 i besättningen under däck och sova! Men det går väl inte försej annat än på långa tävlingar? Dessutom ställde hon upp som sällskap under transporten till Amiralshamnen när alla andra for skyndsamt hem, som vanligt... SÅ ÄR DET VÄL JAG SOM VÄLJER BESÄTTNING!?

ÅRETS LYSLEKAR
Av `rank`ingtävlingarna seglades både Veritas Pentala Race och HSKs höst segling på tuman hand med Giggen. Rysäkarin Rysäys seglades utan spinnaker och med fock och enbart Meja som sällskap! Trots det tror jag att vi ledde serien rätt länge. Det var visst först i HSKs totala bleke ca halvvägs som vi tappade kontakten med ledningen. I RWYC var vi dock flere ombord och i den friska vinden tog vi en klar seger, som hade varit förkrossande om jag inte på kryssen, med dålig sikt, hade gjort en mycket stor taktisk miss. Tredje platsen i totalen av serien är dock ingen fjäder i hatten. Det var bara tre som stälde upp lite mera. KRIS I SERIEN!

I Karvalakki visade vi igen hur bra båten går på kryss i hård vind. Men vi bröt först spinnakerbommen och senare trasslades focken runt förstaget så totalt att den t.o.m. måste skäras lös och därmed kunde vi inte ge segrande Charlotta en match. Vi kom dock först i mål(!) och 2a placeringen kändes som en seger.

 

 

 

2006 - DEN 53e SÄSONGEN FÅR VÄL GODKÄNT!?

Säsongen började med en olustig och tveksam skeppare!

 

kom vi småningom igång, men Gotland Runt gick helt åt pipan, Hogland kan ju inte heller tillfredställa efter att man lett hela vägen och sedan är 3e i mål! FM gick ju i vidriga förhållanden, så silvret får väl godkänt. Men IMS-`rank`ingen tog båten hem för 10e gången! Det är värt en champis tycker besättningen i Syysseilaus?

 

 

 

 

fr.h. Niku, Jonte, Basti och Amiralen. Här hade vi velat ha Tarantella i bakgrunden på bilden, som hämnd för den förnedrande bild :-) dom tog efter Volvo Hogland Race! Drickande champagne på stranden, medan vi i bakgrunden förtvivlat kämpade för att nå målet !?

 

"Reservbesättningen" tog ju dessutom lite i misstag hem `rank`ingen i överlägsen stil! Men både Pälsregattan och Karvalakki drar nog ner humöret inför vintern!?

?

Etiketten till `rank`ingprisvinet säger rätt mycket!?

  

 

                             


              SAMMANDRAG SÄSONG 2007

         
               Här går vi mot totalseger i HSKs nya tävling, ProSailor IMS. Få gick med spinnaker här!

                      ETT STYCKE FIN SEGLINGSHISTORIA!
              FIN 7510, Fortina FUN (Fresco Networking, FiftyFUN), Comfortina 32 Special. 
                             FRAMGÅNGSRIK UNDER HELA IMS-ERAN I FINLAND!?
                              FIN 7510, Fortina FUN: Comfortina 32, 1990-2007 (17 år!) 

Resultat:
4 segrar i OW (FM),       II:a 4 st,      III:a 3 st
10 segrar i `rank`ingen,   II:a 4 st,      III:a 1 st
6 segrar i Gotland Runt
6 segrar i Esbo Hogland Race mm.
Sinebrychoffs pokalen,  1996
LYS: bl.a. oräkneliga segrar i ESFs onsdagserier

DU  ÄR  VÄRD   ATT   PENSIONERA   DIG   FRÅN   KAPPSEGLANDET!
TACK FÖR ALLA DESSA FRAMGÅNGAR DU GETT OSS  UNDER  ÅREN!
KNAPPAST FÅR JAG MERA UPPLEVA DEN FANTASTISKA KÄNSLAN DITT RODER GETT MEJ OCH SÅ MÅNGA HÄRLIGA SEGRAR!
Amiralen

 

SYYS SEILAUS IMS (Frida, Jonte, Klas & Niku)
ljusnade i Amiralshamnen där Amiralen fördrivit kvällen och natten. Det blåste hårt från NW, men regnade inte som på lördagen.  Vi kunde segla ut till starten och passade på att torka den 18 åriga trotjänaren, vår gul/gröna hårdvindsspinnaker, som var genom blöt efter lördagens regn. Den större slörspinnakern hade vi torkat på hemvägen på lördagen.
BANSEGLINGEN
Starten kom igång nästan en timme försenad och vi började redan bli irriterade av väntandet. Enda som inte startade i vår klass var Valpuri, som därmed förlorade fjärde placeringen i `rank`ingen med 0,34p.
Vi kom ganska lämpligt upp till linjen vid startfartyget med Ebnegea strävande innanför oss och jag  sänkte lite för att ge klubbkompisen plats. Dom var ju bara två ombord på Tempon!
Dett visade sej vara ett misstag! Borde i stället ha höjt och stängt porten, för Jokke vågade inte gå in där och nu blev det plats för den stora Swanen som kom forssande bakifrån och körde över oss ganska genast. När jag blev medveten om att den kom var det redan för sent att göra något! Man borde ha ögon i nacken!
Vi närmar oss linjen vid startfartygsändan. Vi kommer med god fart, medan Ebnegea är lite tidig. Så tog vi full höjd mot startfartyget. Tillslut vågar dom inte gå mellan oss och startfartyget, trots att jag fällde för att ge dem plats, och slår och ger därmed Tarantella fri passage!? Jag såg aldrig Tarantella komma, så gjorde ingenting för att stoppa deras framfart...
När man upplyste mej om att Swanen kom forssande var det redan försent att försöka hindra deras framfart!
DEPRIMERANDE
När Tarantella seglade över oss hade dom inte ännu hela besättningen på reilen och någon var också i sittbrunnen och fotograferade... Medan vi hade hela besättningen i lovart och krängde tidvis för mycket trots ett rev i storen! Kan man förnedra en konkurrent på ett värre sätt...?
Nå vi måste ju slå så fort vi kunde och det visade sej vara det rätta, för till märket kom Tarantella, som slagit efter oss, först och vi sedan klart före Ebnegea, Merinna och Minnamari och tävlingen var över. Alla skulle ju vara före oss i mål och Swanen drog sakta men säkert ifrån på alla ben och klådde oss med en knapp minut i korrigerad tid. Kanske vi borde ha seglat utan rev och gått med levande stor i de värsta byarna? Kanske vi borde ha använt den nya focken, trots att vinden var i kraftigaste laget för den? Kanske vi borde ha länsart med den större spinnakern? Knappast hade vi klått dem ändå?
SKÄRGÅRDSSEGLINGEN
Igen fick vi vänta onödigt länge på starten. Treorna kom ju först i mål och fick först vänta på att alla stora kom i mål och sedan fick man hålla sej nära startfartyget för att inte missa starsignalerna, men dom dröjde irriterande länge. Borde ”fortast möjligt...”  i orderbrevet ändras till  ”10 (15) minuter efter att sista båt gått i mål”?
Nu var det vår tur att ”trängas ut” i starten! Tarantella lovad upp så att Ebnegea måste höja och jag vågade inte gå emellan, trots att Tarantella sedan fällde ner längs linjen innan skottet. Dessutom hade vi Minnamari kommande bakifrån från lä... Gjorde en stagvändning men storskotet fastnade i blivande lovartsvinschens självskotnings nippel och ingen gjorde något för att rycka bort det, trots att alla såg det, så jag fick inte båten att fälla och gipa. Vi gick ett stycke och stagvände och fällde ner akter om startfartyget.
Så vi gav lite extra respit denna gång och hade väl bara Miss Piggy och Minnamari bakom oss efter den korta kryssen. Ebnegea var just framför och dem tog vi på slören till Knapperskär, medan Miss Piggy rundade samtidigt med oss. Dom hissade inte spinnaker, så dom blev genast efter medan Minnamari sakta segade sej förbi och vi fick lite draghjälp av deras aktervåg? Vid hundören blev det gip mot Gråskärsbådans S-märke.
På den bogen kom det några riktiga rivare och Ebnegea broaschade först ordentligt och sedan gjorde dom en fullständig kines. Det såg riktigt farligt ut, men Jokke bara skrattade efteråt och tyckte att det nu inte var så hemskt! Dom fortsatte benet slut med spinnaker! Men nu tog Jokke rodret och om jag förstod rätt, också spinnakerskotet! (Att han inte fattar att man inte kan låta en gast styra i sådant väder :-) !? Hatten av för dem och deras prestation hela dagen!
Så återstod en lång kryss upp till Rönnkobben med långa babords slag. Vi gick bra ungefär halvvägs till Rysskär.  Högre än Minnamari och minst lika hårt, men det vred alltid lite i mot när det såg som bäst ut mot dem. Inte heller Merinna såg ut att gå bättre. Så kom Silva och Alfa Romeo och körde över oss och trots att de inte var alldeles nära oss störde de oss märkbart och vi måste slå. Vi gick så långt att inga andra större båtar skulle komma på oss och så lite till för att inte slå på ett par tvåor.
Åtminstone Tarantella fick gå sitt slag ända fram och inte blev väl Merinna heller märkbart störd av större båtar. Minnamari slog också upp efter oss efter en stund, men slog tillbaka i lä om oss. När Tarantella och Merinna slog och gick för om oss hade dom gått betydligt bättre och vi deppade. Samtidigt tycktes båten inte mera gå som förut. Minnamari for ifrån oss, visserligen delvis med hjälp av motvrid, men något var fel. Kollade tillslut fockens skotpunkt och tyckte den var för långt framme. Efter Rysskär slog vi genast Norrut, men bara vi fick tidvis imot. Dom som var mera västerut kunde tidvis gå nästan 30 grader  högre än vi. Vår enda utdelning blev just före Rönnkobben när vi gick några hundra meter med god höjd. Där bytte vi också till genuan, för sent kan man väl säga så här efteråt.
DUNDERTABBE!?
På slutkryssen mot mål blev jag för desperat/ivrig! Såg en bra vindpust i lovart och kommenderade snabb stagvändning och kollade inte att gasten som skulle kasta loss skotet hann med! Vinschen hade ju dessutom handtaget på.
Resten av kryssen fick vi göra mycket försiktigt, och undvika onödiga stagvändningar. (se foto på paradsidan)

HENRI LLOYD (Jonte, Klas, Niku)
IMS 2 har startat. Xilia rymdes inte vid fartygsändans flagga och fick göra ett nytt försök! Mycket blåser det inte!?
Båten tömdes på allt onödigt och besättningen bestod av fyra man, vilket betydde att vi var ca 90 kg under mätbrevets maximi vikt. Det hade ju redan i flere dagar lovats vindar på 1-3 m/s och vi var tvungna att vinna Tarantella och hellst hela tävlingen för att ha en chans att vinna IMS `rank`ingen.
Starten gick mycket riktigt i svag vind omkring O, men de senaste vindprognoserna hade höjts något och den skulle också vrida till SO på eftermiddagen.
Vi fick en hyfsad start, medan Tarantella inte lyckades speciellt bra och blev dessutom snabbt rejält efter. Då, föll det sej naturligt att vi fjärrbevakade dem, för att de inte skulle få någon chans i den synnerligen ojämna vinden. Med facit i handen kan man väl konstatera att vi gjorde fel här. Vi borde ha seglat vårt eget race, för Tarantellas vägval var inte speciellt lyckat. Men vi var såpas långt före dem att vi lyckades få bättre vindar och tidigare än dom och segla in det vi tappat till många konkurrenter på att gå åt fel håll i början. Redan före Husunkivi hade vi fått fast Merinna och tagit in på Fun First, som med sitt första slag gått up till kontainerhamnen och fått ett gott försprång. Också Ebnegea hade slagit ditåt och var i ett skede före oss, men dem tog vi snabbt. Farr Platun Averall Dalton, som i lätta vindar var klassens snabbaste båt var också ganska mycket före oss och kämpade om ledningen med Fun First. Men vi, som klassens långsammaste båt hade vid Husunkivi endast två båtar framför oss och Merinna bredvid oss. Jag var positivt överraskad av att vi gått så bra i den lätta vinden och stämningen var hög ombord. Fast banseglingarna i FM hade ju också antytt att vår nya stor förbättrat båtens lättvindsegenskaper.
Vinden ökade något och därmed också Tarantellas fart. Men dom gjorde ett slag långt in under land vid Skanslandet och det var åter en gång mindre lyckat. Vårt bevakningsslag österut var betydligt mera söderut, och vi kom till Skanslandets SW udde. Varför kunde inte det utlovade vridet mot S komma när Tarantella slog under land? Alltså ca 10-15 minuter tidigare än den kom!? Då hade vi sträckt resten av kryssen till S-bojen S om Harholmen och Swanen fått ett litet helvete och blivit ordentligt efter! Nu måste vi slå för land och gick efter Merinna och Tarantella, som var lite längre söderut men klart i lä om oss. Vi kunde ju också ha valt att slå tidigaare, mera framför Tarantella, men udden såg lovande ut och vi lät Swanen gå. Och mycjket riktigt fick vi fick en egen pust och ett ypperligt lyft och var då klart före Merinna, som ju var klart före Tarantella. Så avtog tog vår privata bris och samtidigt fick vi stora motorbåtsvågor rakt imot och jag beslöt att stagvända och utnyttja dem i st.f. att stoppas av dem. Det hade ju dessutom blåst bra nära stranden. Det hade också Fun First upptäckt och var redan närmare stranden.
Då upptäckte jag att båtarna längre mot Mjölö började en efter en få en god sydligare vind och snart hade också Merinna, Platun och Tarantella fått den, samtidigt som vi slagit ut för att möta den nya vinden, som kom mycket långsamt norrut. När vi började få den slog vi och var fast Fun First, medan båtarna där ute gick med mycket bättre fart mot märket. Samtidigt lär Ebnegea också ha gått nästan på märket vid stranden, men för babords halsar, men det nöjet höll dock inte isej länge! Vid rundningen var Tarantella ungefär dubbelt mera före oss än vi varit före dem. Åter en gång hade de vinden på sin sida denna sommar! Stämningen var i botten ombord på Fortina FUN!

Så skulle vi ut till kasunen. Vinden var så emot att vi inte sträckte riktigt över Peninniemi, utan fick slå, men ett kortare slag än Tarantella, som inte gick just alls bättre än vi. Bogen var lång och tråkig och det enda som höll en vaken var att den ändrade i styrka upp och ner och också till sin riktning. Än var det full kryssbog, än kunde man ta god höjd eller skota ut. Mot slutet ökade vinden dock och Tarantella drog en aning ifrån. Det gjorde också Fun First, men Platun gick sämre än vi. Valpuri hade kommit rätt nära och avståndet mellan oss minskade och ökade, som om de varit på bogser med ett långt gummiband. Före kasunen blev de dock så mycket att de inte hann förbi oss före målet. Merinna höll undan för Tarantella och rundade c 1 minut före, men det försprån-get tog Swanen med sin enorma spinnaker enkelt fast och kom nästan 2 minuter före i mål. Vi förlorade 10:43 i seglad tid och 5:15 i korrigerad tid till Tarantella, som också helt väntat vann totalt. Merinna klådde oss med 2:30 minuter. Därmed var serien avgjord för IMS 3 redan före sista seglingen! För att Merinna skall vinna oss måste det vara 11 båtar med och de vinna och vi inte alls starta...

Alfa Romeo (2a totalt) vann överlägset IMS 1 före Nicole III och Epsilon (båda X-35). I IMS 2 hade vi en ny segrare, Ilmarinen (Dufour 34) totalt 3a, som vann över Sydney med 1(!) sekund, som var före Astraia som förlorade segern med 29s! Vi var 7a totalt av 34 startande...

 

SYYSSEILAUS IMS (Frida, Jonte, Klas & Niku)

Morgonen ljusnade i Amiralshamnen där Amiralen fördrivit kvällen och natten. Det blåste hårt från NW, men regnade inte som på lördagen. Vi kunde segla ut till starten och passade på att torka den 18 åriga trotjänaren, vår gul/gröna hårdvindsspinnaker, som var genom blöt efter lördagens regn. Den större slörspinnakern hade vi torkat på hemvägen på lördag.
BANSEGLINGEN
Starten kom igång nästan en timme försenad och vi började redan bli irriterade av väntandet.
Enda som inte startade i vår klass var Valpuri, som därmed förlorade fjärde placeringen i serien med 0,34p.  Bara start i banseglingen eller i skärgårdsseglingen hade gett ett aktivitets poäng!
Vi kom ganska lämpligt upp till linjen vid startfartyget med Ebnegea strävande innanför oss och jag sänkte lite för att ge klubbkompisen plats. Dom var ju  bara två ombord på Tempon!
Dett visade sej vara ett misstag! Borde i stället ha höjt och stängt porten, för Jokke vågade inte gå in där och nu blev det plats för den stora Swanen som kom forssande bakifrån och körde över oss ganska genast. När jag blev medveten om att den kom var det redan för sent att göra något! Man borde ha ögon i nacken!

Vi närmar oss linjen vid startfartygsändan. Vi kommer med god fart, medan Ebnegea är lite tidig. Så tog vi full höjd mot startfartyget. Tillslut vågar dom inte gå mellan oss och startfartyget, trots att jag fällde för att ge dem plats, och slår och ger Tarantella fri passage!? Jag såg aldrig Tarantella komma, så gjorde ingenting för att stoppa deras framfart...
När man upplyste mej om att Swanen kom forssande var det redan försent att försöka hindra deras framfart!
DEPRIMERANDE
När Tarantella seglade över oss hade dom inte ännu hela besättningen på reilen och någon var också i sitt-brunnen och fotograferade... Medan vi hade hela besättningen i lovart och krängde tidvis för mycket trots ett rev i storen! Kan man förnedra en konkurrent på ett värre sätt...?
Nå vi måste ju slå så fort vi kunde och det visade sej vara det rätta, för till märket kom Tarantella, som slagit efter oss,  först och vi sedan klart före Ebnegea(!), Merinna och Minnamari och tävlingen var över. Alla skulle ju vara före oss i mål och Swanen drog sakta men säkert ifrån på alla ben och klådde oss med en knapp minut i korrigerad tid. Kanske vi borde ha seglat utan rev och gått med levande stor i de värsta byarna? Kanske vi borde ha använt den nya focken, trots att vinden var i kraftigaste laget för den? Kanske vi borde ha länsart med den större spinnakern? Knappast hade vi klått dom ändå?
 

Tvåmansbesättningen på Ebnegea rundade klart före Merinna och Minnamari och har just fått upp sin stora spinnaker, efter att ha funderat över det förnuftiga i att hissa blåsan! Lite självbevarelse drift har han ändå?
 

På kryss, just efter rundningen. Det ser ju bra ut!

SKÄRGÅRDSSEGLINGEN

Igen fick vi vänta onödigt länge på starten. Treorna kom ju först i mål och fick först vänta på att alla stora kom i mål och sedan fick man hålla sej nära startfartyget för att inte missa starsignalerna, men dom dröjde irriterande länge. Borde ”fortast möjligt...”  i orderbrevet ändras till  ”10 (15) minuter efter att sista båt gått i mål”?

Nu var det vår tur att ”trängas ut” i starten! Tarantella lovad upp så att Ebnegea måste höja och jag vågade inte gå emellan, trots att Tarantella sedan fällde ner längs linjen innan skottet. Dessutom hade vi Minnamari kommande bakifrån från lä... Gjorde en stagvändning men storskotet fastnade i blivande lovartsvinschens självskotnings nippel och ingen gjorde något för att rycka bort det, trots att alla såg det, så jag fick inte båten att fälla och gipa. Vi gick ett stycke och stagvände och fällde ner akter om startfartyget.

Så vi gav lite extra respit denna gång och hade väl bara Miss Piggy och Minnamari bakom oss efter den korta kryssen. Ebnegea var just framför och dem tog vi på slören till Knapperskär, medan Miss Piggy rundade samtidigt med oss. Dom hissade inte spinnaker, så dom blev genast efter medan Minnamari sakta segade sej förbi och vi fick lite draghjälp av deras aktervåg? Vid hundören blev det gip mot Gråskärsbådans S-märke.

På den bogen kom det några riktiga rivare och Ebnegea broaschade först ordentligt och sedan gjorde dom en fullständig kines. Det såg  riktigt farligt ut, men Jokke bara skrattade efteråt och tyckte att det nu inte var så hemskt! Dom fortsatte benet slut med spinnaker! Men nu tog Jokke rodret och om jag förstod rätt, också spinnakerskotet! (Att han inte fattar att man inte kan låta en gast styra i sådant väder :-) !? Hatten av för dem och deras prestation hela dagen!

Så återstod en lång kryss upp till Rönnkobben med långa babords slag.  Vi gick bra ungefär halvvägs till Rysskär.  Högre än Minnamari och minst lika hårt, men det vred alltid lite i mot när det såg som bäst ut mot dem. Inte heller Merinna såg ut att gå bättre. Så kom Silva och Alfa Romeo och körde över oss och trots att dom inte var alldeles nära oss störde dom oss märkbart och vi måste slå. Vi gick så långt att inga andra större båtar skulle komma på oss och så lite till för att inte slå på ett par tvåor.
 
Åtminstone Tarantella fick gå sitt slag ända fram och inte blev väl Merinna heller märkbart störd av större båtar. Minnamari slog också upp efter oss efter en stund, men slog tillbaka i lä om oss. När Tarantella och Merinna slog och gick för om oss hade dom gått betydligt bättre och vi deppade. Samtidigt tycktes båten inte mera gå som förut. Minnamari for ifrån oss, visserligen delvis med hjälp av motvrid, men något var fel. Kollade tillslut fockens skotpunkt och tyckte den var för långt framme. Efter Rysskär slog vi genast Norrut, men bara vi fick tidvis imot. Dom som var mera västerut kunde tidvis gå nästan 30 grader  högre än vi.  Vår enda utdelning blev just före Rönnkobben när vi gick några hundra meter med god höjd. Där bytte vi också till genuan, för sent kan man väl säga så här efteråt.
DUNDERTABBE!?
På slutkryssen mot mål blev jag för desperat/ivrig! Såg en bra vindpust i lovart och kommenderade snabb stagvändning och kollade inte att gasten som skulle kasta loss skotet hann med!  Vinschen hade ju dessutom handtaget på.
Resten av kryssen fick vi göra mycket försiktigt, och undvika onödiga stagvändningar. (se foto på paradsidan)

HENRI LLOYD (Jonte, Klas, Niku)
IMS 2 har startat. Xilia rymdes inte vid fartygsändans flagga. Fick göra ett nytt försök! Mycket blåser det inte!?
Besättningen bestod av fyra man, vilket betydde att vi var ca 90 kg under mätbrevets maximi vikt. Det hade ju redan i flere dagar lovats vindar på 1-3 m/s och vi var tvungna att vinna Tarantella och hellst hela tävlingen för att ha en chans att vinna IMS `rank`ingen.
Starten gick mycket riktigt i svag vind omkring O, men de senaste vindprognoserna hade höjts något och den skulle också vrida till SO på eftermiddagen.
Vi fick en hyfsad start, medan Tarantella inte lyckades speciellt bra och blev dessutom snabbt rejält efter. Då, föll det sej naturligt att vi fjärrbevakade dem, för att de inte skulle få någon chans i den synnerligen ojämna vinden. Med facit i handen kan man väl konstatera att vi gjorde fel här. Vi borde ha seglat vårt eget race, för Tarantellas vägval var inte speciellt lyckat. Men vi var såpas långt före dem att vi lyckades få bättre vindar och tidigare än dom och segla in det vi tappat till många konkurrenter på att gå åt fel håll i början. Redan före Husunkivi hade vi fått fast Merinna och tagit in på Fun First, som med sitt första slag gått up till kontainer-hamnen och fått ett gott försprång. Också Ebnegea hade slagit ditåt och var i ett skede före oss, men dem tog vi snabbt. Farr Platun Averall Dalton, som i lätta vindar var klassens snabbaste båt var också ganska mycket före oss och kämpade om ledningen med Fun First. Men vi, som klassens långsammaste båt hade vid Husunkivi endast två båtar framför oss och Merinna bredvid oss. Jag var positivt överraskad av att vi gått så bra i den lätta vinden och stämningen var hög ombord. Fast banseglingarna i FM hade ju också antytt att vår nya stor förbättrat båtens lättvindsegenskaper.

Vinden ökade något och därmed också Tarantellas fart. Men dom gjorde ett slag långt in under land vid Skanslandet och det var åter en gång mindre lyckat. Vårt bevakningsslag österut var betydligt mera söderut, och vi kom till Skanslandets SW udde. Varför kunde inte det utlovade vridet mot S komma när Tarantella slog under land? Alltså ca 10-15 minuter tidigare än den kom!? Då hade vi sträckt resten av kryssen till S-bojen S om Harholmen och Swanen fått ett litet helvete och blivit ordentligt efter! Nu måste vi slå för land och gick efter Merinna och Tarantella, som var lite längre söderut men klart i lä om oss. Vi kunde ju också ha valt att slå tidigaare, mera framför Tarantella, men udden såg lovande ut och vi lät Swanen gå. Och mycjket riktigt fick vi fick en egen pust och ett ypperligt lyft och var då klart före Merinna, som ju var klart före Tarantella. Så avtog  vår privata bris och samtidigt fick vi stora motorbåtsvågor rakt imot och jag beslöt att stagvända och utnyttja dem i st.f. att stoppas av dem. Det hade ju dessutom blåst bra nära stranden. Det hade också Fun First upp-täckt och var redan närmare stranden.

Då upptäckte jag att båtarna längre mot Mjölö började en efter en få en god sydligare vind och snart hade också Merinna, Platun och Tarantella fått den, samtidigt som vi slagit ut för att möta den nya vinden, som kom mycket långsamt norrut. När vi började få den slog vi och var fast Fun First, medan båtarna där ute gick med mycket bättre fart mot märket. Samtidigt lär Ebnegea också ha gått nästan på märket vid stranden, men för babords halsar, men det nöjet höll inte isej länge! Vid rundningen var Tarantella ungefär dubbelt mera före oss än vi varit före dem. Åter en gång hade de vinden på sin sida denna sommar! Stämningen var i botten ombord på Fortina FUN!
Så skulle vi ut till kasunen. Vinden var så emot att vi inte sträckte riktigt över Peninniemi, utan fick slå, men ett kortare slag än Tarantella, som inte gick just alls bättre än vi. Bogen var lång och tråkig och det enda som höll en vaken var att den ändrade i styrka upp och ner och också till sin riktning. Än var det full kryssbog, än kunde man ta god höjd eller skota ut. Mot slutet ökade vinden dock och Tarantella drog en aning ifrån. Det gjorde också Fun First, men Platun gick sämre än vi. Valpuri hade kommit rätt nära och avståndet mellan oss minskade och ökade, som om de varit på bogser med ett långt gummiband. Före kasunen blev dom dock så mycket att dom inte hann förbi oss före målet. Merinna höll undan för Tarantella och rundade c 1 minut före, men det försprånget tog Swanen med sin enorma spinnaker enkelt fast och kom nästan 2 minuter före i mål. Vi förlorade 10:43 i seglad tid och 5:15 i korrigerad tid till Tarantella, som också helt väntat vann totalt. Merinna klådde oss med 2:30 minuter. Därmed var `rank`ingen avgjord för IMS 3 redan före sista seglingen! För att Merinna skall vinna oss måste det vara 11 båtar med och dom vinna och vi inte alls starta...

 

 

 

 

 

 

 

Alfa Romeo (2a totalt) vann överlägset IMS 1 före Nicole III och Epsilon (båda X-35). I IMS 2 hade vi en ny segrare, Ilmarinen (Dufour 34) totalt 3a, som vann över Sydney med 1(!) sekund, som var fööre Astraia som förlorade segern med 29s! Vi var 7a totalt av 34 startande..

PS Webmaster i.a. tog nederlaget så hårt att han tog till trädgårdsarbete och skadade fingrarna på rosentaggar eller dylikt!? Amiralen beklagar sin stora taktiska "miss" och dess konsekvenser!? Men en liten tröst är att vi inte var dom enda som bedömde vindvridnings ögonblicket fel och tog det hårt! På en båt hotades skepparen t.o.m. med arsenik i morgongröten!?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2008
 

2009

 

 

2010 SAMMANDRAG
ORC
Eländet började med starten i ProSailor, där jag i onödan  ”gav plats” vid startbojen  och gjorde 360 grader i panik just vid skottet. Därmed var den seglingen förstörd och vi blev bara  5/9. Xilia var bäst.
Den nya focken blev klar först till VSSR, i vilken vi inte deltog p.g.a. att endast 3 gastar ville komma med!
Före det hade vi blivit endast 9/12 (10, 11, 6) i WB och humöret var helt i botten! Ilmarinen vann där.

I  BOW gick det bara lite bättre, trots den nya, klart bättre focken och den nya ”Code X:en”, som tyvärr inte kunde användas mycket. Enda ljuspunkten var vår seger i skärgårdsseglingen. Kanske den kan tillskrivas ”Coden", efter fel vägval vid Kytö, som höll på att kosta oss segern?  Vi använde den på målrakan i den friska sidovinden! En förkrossande överlägsen seger krympte till futtiga 2:10 minuter! Slutresultatet blev 8/15 (6, 14, 9, 1, 10, 11) och gjorde ju inte en speciellt glad! På hemmavatten ännu till! Ilmarinen for iväg med mästerskapet och klass 1 vann givetvis Lexus, men glädjande var, också för oss, att ”lilla” Ebnegea blev mästare i 3an!
Efter allt detta elände för oss var det lätt att skippa HTR (ORC `rank`ing) och välja Finngulf Trophy i st.f. Henri Lloyd.

Så var det dags för Sysseilaus, vårt enda glädjeämne i årets ORC! Ändrade helt taktik. Eller rättare sagt struntade i den och koncentrerade mej helt på att köra i 12 knops SW (enl. resultaten)! Överlägsen seger i banseglingen (dryg minut!), trots att storskotet lossnade från vagnen i slutet av andra kryssen. Raskt handlande av Niku, som genast rusade till och höll bommen på plats medan de andra fixade problemet.
Samma system i skärgårdsseglingen, efter byte till lättvindsfocken. Huvudkryssen gick från Knapperskär till Espskärs gröna och sedan till målet vid EMK.
Alltså taktiskt sett en enkel sträcka, tyckte jag och körde på västerut som 1a i klassen med Xilia 2a. När vi möttes ett stycke efter Systrarna var vi jämnt med Xilia och Stella var bara aningen före oss. Alltså gick vi bra med lätta focken också!
Så följde vi efter Astraia västerut c 1 Nm, medan Fg:n och X:n fortsatte utåt. Vid märket var dom så långt före oss att jag inte märkte när de rundade! Vad hade hänt? Ebnegea som slagit genast västerut hade gått bra! Inge såg något eller i varje fall sade ingen något! Humöret hos skepparen var i botten igen, tills det visade sej att vi blev 5a och 2a sammanlagt! Men två båtar vann oss endast med några sekunder (Ramdata 12, Astraia 15). Phoenix var 45s bättre och jag är övertygad om att man räknade resultaten med för hög vindstyrka. 12 knop igen! Vi hade ju bytt till lättvindsfocken, länsen hade svag vind långa stunder…

Men denna segling ger hopp inför kommande säsong!
Närmare om seglingarna finns ju i referaten!

LYS
I LYS hade vi desto mera glädjeämnen. Nedan korta beskrivningar.
Säsongen öppnade vi som vanligt med HSKs Stickan Wikströms minnestävling (LYS 15.5). den tar jag alltid som en träningssegling både för besättning och båt. Det är ju näst intill stört omöjligt att få besättningen att träna annars! Men i sanningens namn skall sägas att det inte alltid har varit så lätt att få dem med i denna tävling heller. Det har hänt att jag fått träna ensam eller på tumanhand med någon i denna inledande tävling. Det är ju viktigare att ha besättning i följande dags ProSailor ORC `rank`ingtävling! Denna gång var vi hela fyra i båten!  2010 var seglingen också invigning av ProSailor LYS Rankingen! Vi fick nöja oss med en 2a plats efter Panasonic, som seglade utan spinnaker trots att den var anmäld med blåsan!

I Helsinki 2 Star Race var Niku och jag ute efter revansch för föregående års misslyckande. Det lyckades ju också om man bortser från att vi blev bara 2a totalt. Men man måste ju i första hand försöka klara sej i sin egna klass och kan inte börja bevaka andra.
Glädjen över segern grumlades nog rätt mycket av att Ramdata från att ha varit en liten ”prick” vid horisonten körde fast oss på spinnakerbogen från Kuradimuna och var bara 1:12 efter i mål. (Vi har ju samma LYS tal!) Dom hade börjat med för stora segel och kört Kasunen-Porkala utan spinnaker och blivit långt efter oss!
(Långt referat finns!)

En av säsongens största höjdpunkter var nog gubbarnas årliga kräftresa som denna gång innehöll Hangö-Holma–Hangö och däremellan Högsåra Runt. På vägen till Hangö var vi bara 3 och åt kräftor i Baggöarkipelagen och sedan igen kräftor i alla tillsammans i HUS hamnen på Holma efter Högsåra runt. Tävlingarna gick ju bra, men något förvånad blev man ju av att vi i Holma-Hangö biten blev bara 5a. Det blåste mycket friskt medvind hela vägen och ingen använde spinnaker. Att vi tog stryk av en S 30a och en Nova anmälda utan spinnaker är begripligt, men t.ex. en Fenix som var anmäld med spinnaker vann hela deltävlingen och en Elan 33 också den anmäld med spinnaker blev 3a? Verkligen förvånande!

Men detta förlängda veckoslut var enligt vår mening hellyckat.
Får jag som jag vill, ställer vi upp 2011, men då med 6 personer och två båtar! Rondo och Fg 331?

Pentala – RWYC blev också en hårdvindstävling. Där ställde FinnFUN upp med endast Lasse som gast, för jag ville tävla om 2-mans priset. Banan blev misslyckad med vind omkring SO och hade mycket lite kryss och det kom kritik mot det trånga startområdet. Det korrigeras med jaktstart och en mera varierande bana 2011. Kryss blev det endast p.g.a. att vinden på två sträckbogar vred lite i mot. Båda gångerna hade vi just lyckats ta tätplatsen i fältet och hade fördel av vridet. Till all lycka för oss blev det endast spinnakerbog från Ådholmen till målet och vi hade då en klar ledning och lät bli att riskera. Line honors, klasseger och bästa 2-mans besättning gjorde att laxsoppa, öl och kaffe som EM bjöd på smakade extra bra

 

Lasse närmast t.h. har fått sin öl och laxsoppa. Återstår kaffe och bulle och så prisutdelningen. De övriga är kluppkompisarna från Cirrus. Närmast Lasse är Stefan och sedan skepparen Joa och mittemot honom Pippi. I det andra bordet sitter Ebnegeas och Mariettas besättningar,3a respektive 2a i stora klassen. ESF vann åter en gång lagpriset, RWYC kikaren! Månne t.ex.  HSK skulle kunna skärpa sig och försöka ta det av oss???

Pälsregattan. En tradition bröts – nästan! En fick hög feber och en bröt armen just innan tävlingen, så ”Segelström” och Amiralen erbjöd sina tjänster åt Casper, vilket Henkka accepterade. Vi for med bil till BSS hamnen, steg ombord, seglade tävlingen, åkte tillbaka med en konkurrent och bil hem! Här kan man väl tillämpa ”kom, seglade, och segrade!”  Dessutom den alla tiders över-lägsnaste seger jag varit med om i denna tävling!
Och så enkelt! Inga transportseglingar, inga fester i Borgå… :-) ! (Läs referatet!)

Karvalakki är nog landets tuffaste LYS tävling! En stor del av eliten från ORC och entyp ställer upp! Vår början blev bara problem (läs referatet med bilder!) och sedan var vi chanslösa! Det är nu en gång för alla för trångt på KoPus startområde för krysstart! Varför envisas och riskera båtskador? Vi blev 3a efter Victoria och Ramdata!

Ondsdagsserien blev lika hård som föregående år.  Avgörandet föll igen på att jag ändrade semesterplanerna. Föregående år beslöt jag mitt i allt att inte fira min 70-årsdag i skärgården. I år fick jag riggproblem och tvingades hem för att få det reparerat. I båda fallen blev det ”ledig tid” för onsdagsstart och det gav de avgörande poängen. I år blev segermarginalen 0,875p! Vi fick ihop 8 segrar (onsdagspokalen för det), 2an Ebnegea 3 och 3an Marietta 4. I den första deltävlingen seglade jag med Ebnegea och vi vann, så jag anser mej ha ½ seger till, för att vrida om kniven lite i Jokke :-) ! 
Skulle man räkna med endast 8 starter per sommar, som jag förespråkar, skulle Ebnegea ha vunnit knappt före Marietta. Vi hade blivit 3a!

En av de absoluta höjdpunkterna i LYS var nog vår kräftresa, som detta år kombinerades med kappseglingarna Hangö-Holma-Hangö och Högsåra runt. På bilden äter pensionärerna kräftor för andra gången under resan. Här i hamnen på Holma.

 

ORC och LYS RANKKINGARNAS PRISUTDELNING 2010
hölls den 19.11 på Blue Peter i samband med säsongens lyckade avslutningsfest. Närvarande var ett 80-tal ORC och LYS seglare.
 

 

 

På bilden ses de värdefulla ORC prisen från ProSailor (för de 3 bästa i ORC 1-3. Presentkort på ansenliga summor ingick också).
De tre bästa båtarna i de två LYS klasserna fick pris (presentkort). Dessutom premierades de 2 flitigaste utanför pristagarna i vardera klassen, också de med presentkort. Bland de återstående, som deltagit i minst 3 seglingar, lottades det dessutom ut ett antal presentkort!
Längst till höger ses kvällens lotterivinst, ett par seglingsstövlar, en värdefull väska och en jacka, allt från Dubnarry. Det tillföll en lycklig gast på Blue Café!
Under bordet t.v. lagrades de traditionella besättningsprisen, vinflaskorna sponsorerade av Blue Café & co (ORC) och Finngulf (LYS).
Kvällen var också i år mycket lyckad och maten god!

Ordf. Henrik Andersson önskade alla välkomna och gav en kort överblick över året som gick och spådde lite om framtiden. Bl.a. var han rätt optimistisk om ORCi VM i Helsingfors 2012. Jag tror man kan hålla med honom i hans optimism!

PRISTAGARNA:
ORC3
1a Tarantella, Swan 37, NJK.  
2a Merinna, Elan 31, M.                                           T.h. ProSailors Peter Häggström. 
3a Finska mästaren Ebnegea, Tempo, ESF.
ORC2
1a Ilmarinen, Dufour 34, KLV.
2a Phoenix. X-332, KoPu.
3a Ramdata, Dehler 33, KLV
ORC1
1a Blue Café, FF 36, EPS.
2a Lexus, Grand Soleil 42R, M.
3a Hilja, IMX 38, EMK
LYS:
Lilla klassen
1a Keo, Guy 33, KPS
2a Emilia, Maxi Racer, KPS
3a La Nonna, Seawind 32, MP                                  
Stora klassen
1a FinnFUN, Finngulf 331, ESF (Se vinflaskorna :-) !)
2a Nella, Salona 40, KPS
3a Valpuri, Inferno 31, HSK -  (År 2010)

 

2011

2012

2013

 

2014 

27-9.-14 PÄLSREGATTAN - FRIDA, BO-ERIK, HENKKA, STEFFI
Fredag 11:35 lade vi ut från Amiralshamnen med Steffi och Bo-Erik. I den friska vinde från c WSW var det lätt att spara storen och segla med enbart rullfocken. Med tanke på den utlovade friska vinden och att vi skulle vara lite underbemannade i tävlingen, hade jag valt att segla med rullfocken. Tog också gennakern, med men peket lämnades hemma, eftersom det inte var testat i mer än 12-13 knops vind och skulle knappast skulle hålla i den friska vinden.
Vi övade oss också användningen av gennakern, som ju är på rulle. Den fungerade nu bra när man vet hur man gör. God fart gav den också!
Heikki Pulsa hade skörat sin stor under seglingen till regattan och han filofiserade om det skulle löna sej att ansöka om LYS certifikat med enbart försegel J . Jag skulle nog då tillägga en gennaker på rulle! I Lows raport från seglingen kan ni läsa om att de funderade på att mäta in båten till ORC med enbart genua! J Så god var också deras fart med en liten genua!
Vår färd gick lätt och problemfritt och på slutet tävlade vi mot en gammal Dehler 35a, som hade stor och försegel. Men så när vi fått fast den besökte Amiralen toan. Enligt ena gasten hade den andra ropande anhållit om att få gippa. Den ”halvdöve” Amiralen hörde ingenting och när han kom upp sågs segelmakaren på fördäck förtvivlat ryckande och rivande i än det ena och än det andra skotet. Vi hittade inte någon annan lösning än att ta ner eländet. Nå också det kunde ha gått illa. Rullens ”lina” som går till toppen sitter ju inte fast i seglet annat än uppe och nere. Nu höll vi på att köra över den. Men vi fick tag i den innan den nådde kölen (och loggen). Väl i Borgå hamn rullade vi sedan in den nödtorftigt.
”Sjöförklaringen” gick ut på att vinden plötsligt kommit från sidan och att seglet gick innan för linan och sig själv... Nå myndigheterna blev ju inte inblandade i det skedda, så... (he, he). Men den enmansseglande på Dehlern hade underhållning, men var finkänslig nog att inte komma och tala med oss, trotts att han kom till samma hamn!

REGN PÅ KOMMANDE
Nu var väderprognosen sådan att det vid 21-tiden skulle regna ordentligt, så vi jäktade till den spanska restaurangen bara för att konstatera att alla bord var reserverade. Efter lite sökande hamnade vi på en kinesisk där vi fick riktigt god mat och gott spanskt vin! Sedan drog vi oss tillbaka till båten för att invänta regnet, som väl aldrig kom.
Lördagen grydde i strålande sol och två pratglada gastar var tidigt i farten! Amiralen som sovit dåligt försökte förtvivlat somna om och måste väl ha gjort det också gång på gång. Första aningen om klockslaget var 8:15 och han kämpade vidare i sin jakt på sömn till c 9, då han gav upp. Han är van att sova djupt speciellt på mornarna och stiger sällan upp före 9:30. På vägen mot BSS marina tog han sej sedan en ny vilopaus, men var eländigt trött när starten närmade sej 12-tiden. I något skede hade Henkka ringt och frågat om han ännu behövdes och lovade komma. När han och Frida hade anlänt for vi småningom ut. Vi skulle hissa gennakern för att få den inrullat bättre och samtidigt sätta in fördäckaren Frida i dess funktion. Så gjorde vi också.

DE ANDRA STARTADE...
Men med Henkka ombord borde vi ha bytt ut rullfocken mot gamla Icen? (Nå det behövdes ju inte, förstås!) Och jag borde ha försökt hitta SOG på instrumenten på piedestalen, som jag hade planerat. Har aldrig tagit fram dem men Niku ha gjort det, så kanske jag skulle ha lyckats? Men den trötta Amiralen var mer frånvarande än normalt och detta blev ogjort.
(Har tidvis haft stora problem att uppnå ORCs target speed på kryss!)
Glömde t.o.m. att starta och missade den med c 30s och hade sedan länge olika båtar som gav oss all den spillvind de kunde hitta. Det gjorde mej inte alls på bättre humör! Till slut gjorde vi ett kort slag för att slippa det eländet. Det är inte omöjligt att vi hade sträckt om vi hade varit ostörda. Men vi låg inte dåligt till vid rundningen. Bara Tiare (LYS 1.18) borde inte ha varit före oss, skulle jag tro.
Första gången någonsin hade man nu signalerat obligatorisk riktning runt Kalvön! Det var nog det enda rätta!
Så var det då den tänkta gennakerbogen! Vi hade allt på plats, men jag vågade inte ta några risker! Ingen hade spinnaker och enda som hade en gennaker var J-80an Kasipallo och den gick nog hyfsat men hann aldrig längre än i jämn bredd med oss, men låg ett stycke i lä. Båten var ju i och för sig den enda som teoretiskt kund hota oss i `rank`ingen, men jag litade på att vi skulle kryssa ifrån den tillräckligt och bogen norrut skulle kanske vara för platt för deras gennaker. Så återstod att klara sej genom det lilla bleket vid holmen där man skulle ta kurs söderut. Nu var vi fast Tiare, som var närmare land och höll på att byta försegel. Vi tog dem galant i lä och kunde skära upp framför dem och gav säkert lite tillbaka av de avgaser bl.a. de hade gett oss i början. Jag vet inte så noga för jag var fokuserad framåt. Det var tyvärr inte riktigt kryssbog, men troligen för mycket för en del.
Sedan blev det ordentlig kryss i sundet S om Kalvön och nu hade vi mest båtar från lilla klassen runt oss. Just innan vi kom ut ur sundet slog vi upp för att få möjligast mycket sjölä. När vi slog till baka märkte vi att vinden vridit över 10 grader mot S. Det var säkert vår lotto vinst, med tanke på att vi vann med endast en knapp minut. Tiare hade visst gått ett långt slag västerut där ”nere i norr” och hade dessutom sjön obehagligt mycket i mot på vägen upp till märket.
Nästan platt läns V om Kalvön till det första märket. Här fick vi till en början fälla lite under kursen för att kunna passera VindUngen (Finnflyer 36) med endast Palle ombord. Han hissade givetvis ingen spinnaker. Lite senare tog vi fast La Nonna, blivande segraren i lilla klassen, och gick lika gentlemannamässigt förbi den i lä, trots att vi säkert där blev lite störda, för vi kunde inte fälla ner fullt så mycket som skulle ha behövts p.g.a. att alla gröna märken bör tas rätt.
C 0,5 Nm från märket brast plötsligt lovarts spinnackerskot! (Säkert en följd av att de aldrig tas bort efter seglingarna utan ligger där på däcket hela sommaren, trots att skepparen försynt antytt att de borde tas bort... Tar jag bort dem blir de säkert sura för det extra jobbet de få att sätta dit dem.)
Till vår lycka hade vinden lite tidigare vridit N-ut så focken, som gick snabbt att rulla ut, drog tillfredsställande.
Vår rundning blev lite hafsig, för det tog tid att få ihop ett nytt skot och få det på plats...
Det var nu kryss tillbaka, men bara ungefär till det första gröna märket. Efter det sträckte man, om inte annat så med hjälp av de plötsliga kastbyarna som kom från sidan. Senare sträckte vi resten av vägen och gav väl ut lite mot slutet.
Framför oss på länsen såg vi Low, som tidvis hade problem med spinnakerbommen? De lär ha varit lite underbemannade. På kryssen/sträckbogen tog vi nog lite in på dem. Åtminstone i början.
Återstod en kort Läns och sedan slutkryssen till målet.
Low hade inte sin spinnacker hissningsklar och lät bli att hissa, så vi var rätt nära dem när den korta kryssen började och i mål var vi 23s efter dem som 3a med en seglad tid på 2:55:05. Ett snabbt race denna gång!
Sedan blev det bråttom att få ner storen, focken inrullad, fendertar på ena sidan och gästgastarna leveransklara för transporten till BSS hamn, med Vivace (Fury 33), med bl.a. Jonte, mångåriga trotjänaren på Amiralitetets båtar, i besättningen.
På vägen in till hamnen såg vi Tiare gå i mål och senare räknade jag ut att den vinner vi knappt. Vi såg också La Nonna komma och tyckte att mot den har vi inga chanser! Amiralens trötta hjärna orkade inte komma ihåg att de små startat 10 minuter före oss, så totalsegern kom nog som en stor överraskning. Klassegern kunde man ju lättare förstå hihi!
Kvällen firade vi sedan i båten med mat fixad av Steffi och en flaska skumpa, som Steffi hade med sej mm
Amiralen sov igen dåligt och tvingade sej upp vid 8-tiden, för att komma iväg i tid. Frisk motvind var lovad och det var risk för en lång resa. Men vinden mojnade och solen sken nästan hela vägen, så vi kom bra till Amiralshamnen. Hemma sov sedan Amiralen bra, men har varit trött ännu hela måndagen och tog en tupplur på dagen, innan han började skriva på detta!

 

 

 

 

 

2015

2016

2017

2018

2019

AMIRALENS 66e TÄVLINGSSÄSONG - BLEV FUNtastisk!?*

*När båten skulle döpas fanns bl.a. följande förslag: FUNzi, TosiFUN, FUNtastic!?, FUN FUN! Men det blev ju FinnFun! Idag skulle jag kanske välja FUNtastisk!
 
TOPPARNAS TOPP:
- DH ESBO HOGLAND, Jokke & Amiralen. 4e av 14, inte vårt fel!
Endast 50 år fyllda Jokke orkade oväntat bra ;-) ! Efter att vi hade  rundat Hogland klart bäst, var vi i klar ledning vid Kotka port och ännu vid Kallbådagrund. Där började totalt bleke, mellan två åskväder och vi tappade ledningen!
Som Jokke skrev:
4. sija oli pettymys, mutta suorituksestamme olemme ylpeitä. Molemmat jaksoimme tsempata loppuun saakka. Oli myös hienoa keskustella yhdessä taktiikoista ja trimmeistä, kun veneessä oli kahdestaan varsin rauhallista. Kokemus oli todella ainutlaatuinen! 
HÅLLER HELT MED!  NÄSTA ÅR IGEN!?

ANDRA TOPPAR:
- DH EMÄSALON LENKKI - LH & SNABBASTE SEGLADE TID AV ALLA!?
  Niku & Amiralen.
Sistnämnda gav vandringspriset, en tavla donerad av president Mauno Koivisto!
(Pris för snabbaste seglad tid eller första båt i mål, är helt galet! Men när en stor katamaran förlorade åt oss, så må det vara hänt!)

- DH H:FORS-HANGÖ, FRIDA & AMIRALEN. SEGER MED 55 MIN.!
Före blivande `rank`ing trean Thetis! Men endast 4 båtar med.

- HANGÖREGATTAN, 2 SEGRAR AV 2 STARTER! BL.A. ÅBOELITEN MED!
   SYND ATT INTE SISTA SEGLINGEN KUNDE GENOMFÖRAS P.G.A. BLEKE PÅ VÅRT BANOMRÅDE!

RANKINGARNA:
- OS – SERIEN. VI TOG RUBBET – IGEN! 1a i POÄNG + OS-POKALEN.
Poängpriset 14e och OS-pokalen 12e gången i rad! Vi hade 11 starter (12 bästa räknas av 17). 2a blev Mimosa, (Melges 24), (endast 8 ggr med!). 3a Xelina (8 starter) och 4a Cirrus.
I år fick Xelina ge upp platsen som vår värsta konkurrent p.g.a. blixtnedslag i masten!
Tyvärr har intresset varit svagt för serien. DEPRIMERANDE!

 - WB-SAILS DOUBLEHANDED RANKING - KLAR SEGEGER!
1a FinnFun, 46p; 2a Ipanema, J/109, 40p; 3a Thetis, First 31.7, 29p;  4a Vindungen 20p; 5a Jolly 20p; 6e Senja 19p; 7e Lilyan 19p; 8e LOW 8p;

 - SUOMENLAHTIRANKING - OHOTAD SEGER!?
1a FinnFun, 76p; 2a Seanna, Grand Soleil 45, LYS 1.35, 62p; 3a Audi E-tron, TP52, LYS 1.66; 4a Kind of Magic, IMX/38, 1.31; 5a Xantippe, Baltic 43, 1.33; Mellan 2an och 11e endast 21p!

FLOPPEN:
Björkholmen – Blekholmen DH. Frida & Amiralen.
Där jag missade skotningen vid gippen så totalt att spinnakern trasslade sej runt förstaget så att det tog c 20 minuter att reda ut det! När det skedde var vi troligen i ledningen i korr tid, trots en misserabel start förorsakad av bl.a. en livsfarlig strartlinje och en grosshandlande båt! Blev nästsist ("orkade" ej hissa spinnakern mera)!

SLUTA KAPPSEGLA?
Funderingarna snurrar vidare i huvudet!  Men månne inte romarna hade rätt!?
Redan de gamla Romarna hade vett i skallen: Navigare Necesse est, vivere non necesse !?

 

2020  -  AMIRALENS 67e TÄVLINSSÄSONG - EN CORONASÄSONG
När det såg ut att inte bli några seglingar i maj, blev båten uppe i Lindgrens hall, klar för sjösättning så fort seglingarna började!
Så kom beskedet att ESFs onsdagsserie (OS) börjar 3.6 och en ny segling, H2S Bengtskär Runt 6.6, hela 170 Nm lång, och båten sjösattes lagom till dem! T.ex. Hogland annullerades, tyvärr för Jokke och mej, som hade hoppats på att få revansch för det snöpliga slutet förra året!
Men bl.a. p.g.a. en läkarens och barndomsväns synnerligen kritiska inställning till att det överhuvudtaget skulle arrangeras seglingar detta år, tog jag läget ännu mera på allvar. Efter en tids funderande kom vi till en plan för sommaren.
VÅR CORONA PLAN
REGERINGEN HAR JU FÖRTYDLIGAT ATT VI 70+ FÅR BESTÄMMA SJÄLVA! SÅ VI BESTÄMDE, ATT VI SEGLAR DH!
OS MED FRIDA OCH ÖPPNA TÄVLINGAR MED JOKKE.
- SEGLANDET TAR JAG SOM EN DEL AV DEN REKOMMENDERADE DAGLIGA MOTIONEN FÖR 70+
- FAR ENSAM MED BIL TILL HAMNEN.
- OMBORD FINNS TILLRÄCKLIGT UTRYMME FÖR DISTANS MELLAN OSS TVÅ.
- TILL PAVEN SKALL JAG EJ, ENL. REKOMMENDATIONERNA! FAR DIREKT TILL HAMNEN, EFTERÅT!
TROLIGEN MIN KARRIÄRS ENDA GÅNG UTAN ETT BESÖK PÅ PAVEN! INTE SÅ ROLIGT, MEN VAD GÖRA!?
TYCKER ATT VI MED DETTA FÖLJDE REKOMMENDATIONERNA FÖR 70+ (OCH ALLA ANDRA) RÄTT BRA!!!
FÅR MOTION, SÄLLSKAP OCH FRISK LUFT, VILKET MAN NOG BEHÖVDE I DESSA TIDER!
I PLANEN HADE JAG HELT GLÖMT ATT JAG FÅR EN ARRANGÖRSTUR!
När mejlet om arrangörsturerna kom, blev jag arg! Jag skall ju inte alls iland på Paven och jag hatar ju att stå inför publik (prisutdelningen) och att ha ansvaret för arrangemanget med alla konstiga jollar mm...
VI ÄR 2 och ENDAST EN ESFare! Med det kan man ej arrangera det "fågelbo" våra OS-SEGLINGAR är!
Dessutom kan jag inte förstå varför kölbåtsseglarna fått 10 starter(!) av 15! 606, som har överlägset de flesta kompetenta seglarna för jobbet har endast 4!?
Började på allvar - igen - fundera på att lämna ESFs OS! Har ju en båtplats också på Drumsö! Därifrån kan vi delta i KoPus Tiistis och HSKs Torstis, om och när vi vill. Inga onödiga transporter till H:fors och tillbaka när det är tävlingar i H:fors eller Emsalö vattnen! Föreningens slutna seglingar är ju också döende!
Nå, reserverade en onsdag och meddelade det åt Rabbe, med lite bittra kommentarer! (Rabbe och Teddy har ju hjälpt mej med mina koppiturer tidigare!) Rabbe svarade att Stina och han tar turen och försöker få Teddy med! Jag behöver inte alls komma! Så gick det också!
ÄRLIGT TALAT: 81-åringen (2023 84-årig!) klarar inte detta "råttbo" tillfredsställande!!!

ÅRETS FLOPP  -  KOM GENAST
HELSINKI  2  STAR BENGTSKÄR RUNT började bra för oss som var i lilla klassen och startade 10 minuter efter de stora! Redan efter Rysskär var vi mitt inne i stora klassen, tack vare bra vägval. Endast två större båtar i vår klass, Nea Nora och Bianco var lite före oss. Så blev det gennakerväder efter Systrarna och vi passerade våra konkurrenter och stora klassens Ipanema. (Se referatet på DH-sidan!)
När vi närmade oss Bengtskär ökade vinden bakifrån och var rätt hård när vi rundade och började kryssa hemåt. Bl.a. hade vi Ipanema (blev 2a i sin klass) lite bakom oss i det skedet. Småningom vred vinden också med, till fördel för de minsta i vår klass, som fått fördel bakifrån av ökande vinden före rundningen och nu ytterligare fick fördel av mindre kryss.
När vi hade passerat Porkala Kallbåda, visste Jokke att vi inte har en chans att vinna de minsta båtarna i vår klass. Som salut för det dystra konstaterandet hördes ett hårt ”pang” och spinnakern kom ner! FALLET AV! Hade bara ett spinnakerfall, så vi hissade focken. Några sjömil senare kastade en häftig vindpust (50 knop på mätaren) båten på tvären och rodret var låst. Trodde autopiloten släppt och rodret vikt sej. Storen ner... först då insåg jag att autopiloten var på! Så seglade vi de sista dryga 10 Nm till målet med enbart focken! Var så besviken att jag inte orkade kämppa!
Placeringen blev 10e av 19, men i stora klassen skulle vi ha blivit 3a med vår seglade tid!!!
Amiralen gjorde många felaktiga beslut här! Nästa gång har Jokke befogenhet och skyldighet att säga sin åsikt!!!
Några lösningar fanns! Jag var bara så deprimerad av läget att jag gav upp för lätt! (Se referatet!)

ÅRETS ANDRA BESVIKELSER
HTR DH – Igen gick vi bra trots att det egentligen inte var mycket kryss!
Så mojnade vinden lite före målet och det blev kryss (och mörkt). Vi gick fortfarande bra, men de stora som var framför oss fick ju en stor och oförtänt fördel av det ändrade läget och vi blev bara 6e av 31!
Om man hade delat båtarna i 2 lika stora klasser, vilket man tycker skulle vara logiskt och rättvist, hade vi vunnit lilla klassen och fått 6 poäng mera till DH-`rank`ingen!
GISSA OM VI VAR BESVIKNA!?

BARÖSUND RUNT, LINE HONORS - EJ TOTALEN! - 1a I KLASSEN TRÖSTAR!
Banan förkortades tyvärr, för vi hade spetsat oss på en hård fajt på slutet mot XP38an Finx, som nu förlorade 172s, när resultaten räknades om enl. tid på tid. Totalen togs nu, som förra året, av en 2.4mR före 3 systerbåtar(!) och oss!

PÄLSREGATTAN OCH HENRI LLOYD BLEV OSEGLADE!
- Den första p.g.a. att Amiralen fick stegring lite före avgång mot BSS. (Lite senare var han ok, men transportbesättningen hade farit med bil! Hade nog varit att ta en onödig hälsorisk med tanke på det långa avståndet hem!)  Förargligt!
- Till Henri Lloyd hittade jag ingen gast som kunde ha skött fördäcket! (Skolavslutning!)  Förargligt!

ÅRETS TOPPAR!?
ESFs OS MED FRIDA med DH.
Början var trög! Frida jobbade som ett djur och jag kunde inte hjälpa mycket! Första segrarna kom först i juli, när Melges 24an ej var med! Började fundera på vem vi skulle kunna utöka besättningen med!
Talade med Frida och det slutade med att vi kom till att vårt projekt var något speciellt och fint! Vi fortsätter – det må bära eller brista!?
Jag började bl.a. hjälpa till vid spinnakernedtagningen. Rodret låst och spi. fallet och lovarts skot i händerna! Så gick det så att vi vann serien och OS-pokalen! Amiralens 15e respektive 13e i rad! 

PÄLSREGATTAN OCH HENRI LLOYD BLEV OSEGLADE!
- Den första p.g.a. att Amiralen fick stegring lite före avgång mot BSS. (Lite senare var han ok, men transportbesättningen hade farit med bil! Hade nog varit att ta en onödig hälsorisk med tanke på det långa avståndet hem!)  Förargligt!
- Till Henri Lloyd hittade jag ingen gast som kunde ha skött fördäcket! (Skolavslutning!)  Förargligt!

ANDRA I DH RANKINGEN. Endast en gång i samma klass som vinnaren! Fixa reglerna AMP!

ÅRETS TOPPAR!?
ESFs OS MED FRIDA.
Början var trög! Frida jobbade som ett djur och jag kunde inte hjälpa mycket! Första segrarna kom först i juli, när Melges 24an ej var med! Började fundera på vem vi skulle kunna utöka besättningen med!
Talade med Frida och det slutade med att vi kom till att vårt projekt var något speciellt och fint! Vi fortsätter – det må bära eller brista!?
Med låst roder kunde jag hjälpa vid spi.nedtagning! (Lovarts skot och fallet!) Det gjorde manövern snabbare och bättre! Så gick det så att vi vann serien och OS-pokalen!
Amiralens 15e respektive 13e i rad! 

TACK FRIDA

 

 

Hålla avståndet? JO - Biden är tagen av OS-vinnarna 2020, men är tagen 2019!

EMSALÖ  - JOKKE MAJANDER
Har svårt att tänka mej en person som skulle passa bättre ombord med mej på kappseglingar när det är verkligt tuff konkurrans och speciellt i DH!  Det må gälla starter, regler, segeltrim, taktik... vi fungerar ihop! Också vårt läge i korrigerad tid under pågående tävling, vet Jokke hela tiden! Hoppas han hänger med tills jag slutar! Jag svek honom i H2S Bengtskär runt! SORRY!
TACK FÖR GOTT SAMMARBETE IGEN!

EMÄSALON LENKKI
Har tvekat om jag tycker att den var en toppen segling. Den var ju ett typiskt exempel på hur dåligt ”jollar” och ”familjebåtar” passar ihop! Tråkigt när den andra bara glider förbi! I detta fall var väl konkurrenten lite väl självsäker eller vi skickligare!?
KORT: Jaktstart, tillsammans med Jolly (J/97). Vi tog starten, drog ifrån på lös sträckbog.             S om Sandhamn väntade alla på oss i bleke! Dit c 3 min. före Jolly. Kryssade så gott vi kunde. Några båtar med ”kryssgennakrar”! Jokke: klockan X börjar det blåsa från N. Beaktade det och tog den först och drog iväg så att vi var c 0,5 Nm före Jolly utanför Kajholmen.
Snart gick de förbi med gennaker. Vid SO spetsen på Emsalö var jollen långt före oss. Deprimerande!
Kryss i mycket lätt vind i sundet! Visade nu hur effektivt vårt sammarbete kan vara. Valde bätte vägar mest hela tiden i den lätta vinden. Vid N ändan suverän ledning. Utanför Neste ledning 16-17 min. Positivt!
Länsade iväg i lite bättre vind. Vid Svarta hästen kom Jolly skärande från lä, men kom inte förbi. Gippade bort och vid Torra Hästen gick de förbi oss i lovart och drog ifrån! Vi var ganska knäckta!
De vände in mot Kronikan c 3 minuter före oss. Tog ner gennakern i god tid!? Vi eniga om att spinnake inte kommer ner innan det är nödvändigt!
Kom lätt igenom med blåsan uppe! Nu var vi betydligt närmare, men hur få fast dem? Beslöt att gå med spinnakern så långt det går, men till målet kommer vi inte med den. Styrde i lä efter spinnakern. Gick lite bättre, kunde jag tidvis se mellan spinnun och masten. Blåste rätt bra!         Så sa Jokke ”nyt spinnu alas” och slog upp fallets lås och tog in seglet nästan torrt. Snart fast dem, men de fick skottet. Då började Jokke räkna sekunderna och kom till 6 och han ropade ”Me voitettiin”! Det had jag glömt!
Vi vann med 7s! (Manage2sail tar bort sista decimalen men i resultatet räknas den med!)
TRÅKIG SEGLING MED LJUSPUNKTER OCH MOTGÅNGAR, MEN STRÅLANDE SLUTRESULTAT!
VAR NOG EN TOPP TROTS ALLT!
MED DET SLUTET & FÖR ATT JAG EJ GAV UPP, SOM I H2S BENGTSKÄR RUNT! 
I WAS BACK TO NORMAL!?

ANDRA, SMÅ TOPPAR:
- KoPu KAKSINPURJEHDUS      1a OVER ALL, PEKKA & AMIRALEN
- BJÖRKHOLMEN - DH               1a OVER ALL, JOKKE & AMIRALEN                                                                                                   

SÄSONGSAVSLUTNING SOM VANLIGT MED KoPus KARVALAKKI, MEN UTAN SLUTFESTEN!
TÄVLINGEN GICK I FRISK OSTLIG VIND MED KLASSEGER: FRIDA, JOKKE , PEKKA & AMIRALEN.
PÅ PRISUTDELNINGEN VAR
FRIDA (Fick KARVALAKKI), PEKKA (DH POKALEN), AMIRALEN (DAGENS POKAL)
JOKKE FICK SENARE EN SKUMPPA + ISSKÅL.

 

2021  -   BÖRJAN NÄRA KATASTROF FÖR AMIRALEN!
Det var att vänta, att FinRatingbåtarna inte skulle få börja säsongen i maj. Därför tog jag det lugnt med förberedelserna av båten! Ingen vits att ”blöta/smutsa” bottnen med för tidig sjösättning.     
Men såg att på ESFs sidor stod att OS-serien börjar 19.5! Då hade Havskappseglarna redan, på förbundets rekom-mendation, meddelat på sina sidor att FinRatingbåtar inte skall tävla i maj! Skickade texten till ESF!
Det ledde endast till följande ändring på ESFs sidor:
OBS! På grund av Coronaläget arrangeras ingen fysisk prisutdelning tills vidare!
Försökte få sjösättning till måndag 17.5, men det var omöjligt, meddelade man från Lindgrens! Fick fredag 21.5!
Läget var krisigt!
Så fick jag igen ett problem jag haft tidigare. Pulsen steg oroande mycket ibland, till synes utan orsak! Nu vågade jag inte köra bil till båten! Men Kalle Lindell hade också sin båt på Lindgrens varv och han tog mej med när han skulle till sin båt! Två gånger kom Frida och hjälpte!
Så råkade Willy gå förbi mej vid båten en dag och jag svor över läget för honom! Till min förvåning lovade han att sköta sjösättningen för oss, önskade måndag kväll, efter arbetstiden! Vi var i tidtabellen igen!
En dag jobbade Frida och jag med båten nästan hela dagen. Kommer ihåg att jag var mycket trött och fick ta det lugnt. Sedan åkte jag med henne till Drumsö, där jag bjöd på mat i en kinesisk restaurant! Därifrån beslöt jag gå hem. Hade ju fått villa en hel del!
Men kom endast c 200 m, mycket sakta gående, när pulsen steg till 120! Hittade ett ställe att vila på. Tog ett piller jag fått mot detta problem, men det hjälper inte genast! Efter att ha vilat på 4 ställen kom jag hem. Där blev pulsen normal rätt snabbt!
Söndagen före sjösättningen fick jag det sista gjort! Men så råkade jag se på förstagsprofilen, som satt fast i masten! Två skruvar av 4 fattades i en profilskarv!!! En noggrann genomgång av profilen gav att totalt 5 skruvar fattades!
Nå importören är på Drumsö så dit på måndag och problemet skulle lösa sej i tid!
NÄR JAG KOM HEM FICK JAG EPOST FRÅN ESF:
OS för FinRating startar först 2.6......!  #¤&#?!    NÅ - JAG LEVDE JU ÄNNU :-) !?  Sjösättningen flyttades!

DE ÖPPNA TÄVLINGAR VI STÄLLDE UPP I:
(28.8) HSK HARKEN RACE DH - STORSTRYK AV EN FOLKBÅT, SOM SEGLADE UTAN SPINNAKER!
Den kom 40 minuter efter oss i mål och vann med 11 minuter, men våra egentliga DH-konkurrenter vann vi nog! (Vi var alla i en klass!)

(5.9) KoPu KAKSINPURJEHDUS - Folkbåten var åter med! Jocke dirigerade oss till en bra start!
Folkbåtens skeppare berättade efteråt att vår start och farten på den inledande korta kryssen fick honom att tvivla på att de skulle vinna oss. Men trots det vann de vår klass och overall totalt, men nu ganska knapt före oss! Stora klassen vanns av Ipanema (J/109), totalt 5e!

(18.9) NJK BJÖRKHOLMEN - BLEKHOLMEN - DH KLASSMÄSTERSKAP. Två klasser.
Igen en bra start, i frisk vind, och klar ledning efter den inledande kryssen! Sedan hissade vi spinnakern utan att kolla om det går! Det gick inte! Tre båtar gick förbi innan vi fått ner spinnakern och ur havet och focken upp! Också klassmästerskapet, som gick till totalsegraren, kunde vi glömma?
Med facit på hand missade vi klassmesterskapet slutligt, med endast 18 s. Det tack vare att en båt från stora klassen, som startat 10 minuter före oss men vi fått fast, slog på oss flera gånge mot slutet av den sista kryssen! Men vi vann vår klass överlägset!

(2.10) KoPu KARVALAKKI. HELA 57! ANMÄLDA I SÄSONGSAVSLUTNINGEN!  VI I DH-KLASSEN.
Om inte den bästa seglingen Jocke & Amiralen gjort, så mycket nära!!!
Bästa starten och kämpade om ledarpositionen (båt mot båt!) under hela kryssen till vändmärket S om Melkö. När vi närmade oss märket styrde jag bara så bra jag kunde. Vi kom inte kom upp till märket för styrbord!  Jocke gav order om att slå och jag lydde. Styrde akter om en styrbords båt och knapt för om följande och vi kom upp till märket - som första! Med tredje minsta mätetalet i klassen!!!
Sedan gick en större båt förbi på lös bog till bojen S om Trutobben. Läns till Rysskär. Härifrån var det kryss till Flathällsgrund, men man sträckte nästan dit, så vi slog genast och kom upp till märket! Båten som rundat före oss hade gått ett stycke utåt innan de slog och gick förbi oss på nytt just före märket.
AlmaVida gick förbi oss när vi hade rundat Flathällsgrund på returen! (Enl. Venelehti hade de fått problem med gennakerskoten, som de tydligen hade "kört över"?)
Vi hann sedan med en trålning med spinnackern vid Rysskär, men vann ändå överlägset! Det trotts att det var ganska lite kryss!?
Vår korrigerade tid var näst snabbast av alla 57 startande!!!

OVANNÄMNDA TÄVLINGAR VAR DE DELTÄVLINGAR I DH-RANKINGEN, SOM VI DELTOG I.
FÖRE SISTA TÄVLINGEN VAR VI 3e I RANKINGEN - EFTER SEGLINGEN - RANKINGSEGRARE!
Bild!

 

 

Rankingprisen är fina skjortor, med teksten i guld, silver eller brons, enligt resultatet! Lät förbättra våra genom att det broderades ett "DH" under båtens data! Men också årtalet kunde vara synligt!

HÄR BORDE MAN JU SLUTA SIN KARRIÄR!?  MEN DET GÖR JAG INTE FRIVILLIGT!
INTE ENS EN PROSTATA CANCER SATT STOPP FÖR MEJ DENNA SOMMAR.
(STRÅLBEHANDLING VARDAGAR  28.9 - 26.10!  ENDAST MINA BARN INFORMERADES!)

ESFs OS-SERIE
Serien lämnar nog inte just några positiva minnen! Få deltagande, blekeseglingar, ofta misslyckade banor...
Vi vann seriren med 30.25p, Xelinas 28p och Mimosas 18.5p.
Poängsegern är Amiralens 16e i rad! Däremot tog Xelina OS-pokalen och Amiralens rad bröts vid 13.
I vår klass startade endast 3 båtar mera än 4 gånger av 15 seglingar!
SORGLIT och INTE VÄRST MOTIVERANDE!? KLVs TIISTIS NÄSTA ÅR? Där är ju redan Troy & Xelina!

KLVs TISTIS
KLV HADE EN DELTÄVLING KVAR EFTER ESFs SERIESLUT OCH KALLE & AMIRALEN TESTSEGLADE DEN!
HADE FÅTT DIREKTIV ATT INTE STÖRA TVÅ AV BÅTARNA I LILLA KLASSEN, DIT VI HAMNADE. VI TOG EN PERFEKT START OCH DROG IVÄG MED SPINNACKER. PÅ NÄSTA KORTA SPINNACKERBOG IDES VI INTE HISSA BLÅSAN. TROTS DET VANN VI SEGLINGEN - MEN DET BETYDDE ATT VI DÄRMED  HADE BLANDAT OSS I KAMPEN OM SEGERN I SERIEN. HUR VET JAG NU INTE RIKTIGT! VI STÖRDE JU INTE DEM!?
HADE JAG FÅTT RÄTT INFORMATION SÅ HADE VI INTE STARTAT!

FÖRDELAR MED DENNA SERIE:
-INGA EXTREMA JOLLAR ÄR MED!
-ARRANGÖRSTURERNA ÄR FRIVILLIGA! GER VÄL NÅGONSLAGS POÄNGFÖRDEL?
(Endast 2 klasser och få banmöjligheter!)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ÅRETS FLOPP -  KOM GENAST
HELSINKI  2-STAR BENGTSKÄR RUNT i DH började bra för oss som var i lilla klassen och startade 10 minuter efter de stora! Redan efter Rysskär var vi mitt inne i stora klassen, tack vare bra vägval. Endast två större båtar i vår klass, Nea Nora och Bianco var lite före oss. Så blev det gennakerväder efter Systrarna och vi passerade våra konkurrenter och stora klassens Ipanema. (Se referatet på DH-sidan!)
När vi närmade oss Bengtskär ökade vinden bakifrån och var rätthård när vi rundade och började kryssa hemåt. Bl.a. hade vi Ipanema (blev 2a i sin klass) lite bakom oss i det skedet. Småningom vred vinden också med, till fördel för de minsta i vår klass, som fått fördel bakifrån av ökande vinden före rundningen och nu ytterligare fick fördel av mindre kryss.
När vi hade passerat Porkala Kallbåda, visste Jokke att vi inte har en chans att vinna de minsta båtarna i vår klass.
Som salut för det dystra konstaterandet hördes ett hårt ”pang” och spinnakern kom ner! FALLET AV! Hade bara ett spinnakerfall, så vi hissade focken. Några sjömil senare kastade en häftig vindpust (50 knop på mätaren!) plötsligt båten på tvären och rodret var låst. Trodde autopiloten släppt och rodret vikt sej. Storen ner... först då insåg jag att autopiloten var på! Så seglade vi de sista dryga 10 Nm till målet med enbart focken! Var så besviken att jag inte orkade kämppa!
Placeringen blev 10e(!) av c 19 i klassen, men i stora klassen skulle vi ha blivit 3a med vår seglade tid!!!
Amiralen gjorde många fel men var bara så deprimerad av läget att jag gav upp för lätt! (Se referatet!)

EMÄSALON LENKKI
Har länge tvekat om jag tycker att den var en toppen segling. Den var ju ett typiskt exempel på hur dåligt ”jollar” och ”familjebåtar” passar ihop! Tråkig segling! Men med mycket positiv slutresultat!
KORT: Jaktstart, med Jolly (J/97). Tog starten, drog ifrån på lös sträckbog. S om Sandhamn väntade alla på oss i bleke! Dit c 3 min. före Jolly. Kryssade så gott vi kunde. Några båtar med ”kryssgennakrar”! Jokke: klockan 21 börjar det blåsa från N. Den tog vi först och drog iväg så att vi var c 0,5 Nm före Jolly utanför Kajholmen. (Se referatet!) Positivt!
Snart gick de förbi med gennaker. Vid SO spetsen på Emsalö var jollen långt före oss. Deprimerande!
Kryss i mycket lätt vind visade nu hur effektivt vårt sammarbete kan vara. Valde bätte vägar mest hela tiden. Vid N ändan suverän ledning. Utanför Neste ledning 16-17 min. Positivt!
Länsade iväg i lite bättre vind. Vid Svarta hästen kom Jolly skärande, men kom inte förbi i lä. Gippade bort och vid Torra Hästen gick de förbi oss i lovart och drog ifrån! Vi var ganska knäckta!
De vände in mot Kronikan c 3 minuter före oss. Tog ner gennakern i god tid. Vi var eniga om att spinnake inte kommer ner innan det är nödvändigt. Kom lätt igenom med blåsan uppe! Nu var vi betydligt närmare, men hur få fast dem? Beslöt att gå med spinnakern så långt det går, men till målet kommer vi inte med den. Styrde i lä efter spinnakern. Gick lite bättre, kunde jag tidvis se mellan spinnun och masten. Blåste rätt bra! Så sa Jokke ”nyt spinnu alas” och slog upp fallets lås och tog in seglet nästan torrt. Snart fast dem, men de fick skottet. Då började Jokke räkna sekunderna och kom till 6 och han ropade ”Me voitettiin”!
Och vi vann dem med 7s! (Manage2sail tar bort sista decimalen men i resultatet räknas den med!)
TRÅKIG SEGLING MED LJUSPUNKTER OCH MOTGÅNGAR! STRÅLANDE SLUTRESULTAT!
VAR NOG EN TOPP TROTS ALLT!
NÖJD MED DET SLUTET & FÖR ATT JAG EJ GAV UPP, SOM I H2S BENGTSKÄR RUNT! 
I WAS BACK TO NORMAL!?

 

 

 

 

 

BARÖSUND RUNT, LINE HONORS - EJ TOTALEN! - 1a I KLASSEN TRÖSTAR!
Banan förkortades tyvärr, för vi hade spetsat oss på en hård fajt på slutet mot XP38an Finx, som nu förlorade 172s, när resultaten räknades om enl. tid på tid. Totalen togs nu, som förra året, av en 2.4mR före 3 systerbåtar(!) och oss.
På något sett tycker jag, andra vet kanske bättre, att tid på distans, som starttiderna räknades efter, hade varit mera rättvist? Nu gick totalen till en som vi redan definitivt hade vunnit eftersom vi hade passerat den! Men med omräkning enl. tid på distans hade Finx vunnit, säger Jokke!
På skepparmötet hade man sagt att vid förkortad bana räknas resultatet enligt tid på tid. Det visste vi inte för vi hade inte hunnit till skepparmötet, utan fick veta det först när vi kom i land, efter seglingen! Lite  förargligt!

HTR
Vi låg bra till ännu ... Så mojnade vinden lite före målet och det blev kryss (och mörkt). Vi gick fort-farande bra, men de stora som var framför oss fick ju en stor, oförtänt fördel, av det ändrade läget och vi blev bara 6e av 31! Om man hade delat båtarna i 2 lika stora klasser, vilket man tycker skulle vara logiskt och rättvist, hade vi vunnit lilla klassen och fått 6 poäng mera för DH-`rank`ingen!
GISSA OM VI VAR BESVIKNA!?

(28.8) HSK HARKEN RACE DH - STORSTRYK AV EN FOLKBÅT, SOM SEGLADE UTAN SPINNAKER!?
Den kom 40 minuter efter oss i mål och vann med 11 minuter, men våra egentliga DH-konkurrenter vann vi! Vi var alla i en klass!

(5.9) KoPu KAKSINPURJEHDUS - Folkbåten var åter med! Jocke dirigerade oss till en bra start!
Folkbåtens skeppare berättade efteråt att vår start och farten på den inledande korta kryssen fick honom att tvivla på att de skulle vinna oss. Men trots det vann de vår klass och overall totalt, men nu ganska knapt före oss! Stora klassen vanns av Ipanema (J/109), totalt 5e!

(18.9)  NJK BJÖRKHOLMEN - BLEKHOLMEN - DH KLASSMÄSTERSKAP. Två klasser.
Igen en bra start, i frisk vind, och klar ledning efter den inledande kryssen! Sedan hissade vi spinnakern utan att kolla om det går! Det gick inte! Tre båtar gick förbi innan vi fått ner spinnakern och ur havet och focken upp! Också klassmästerskapet, som gick till totalsegraren, kunde vi glömma?
Med facit på hand missade vi klassmesterskapet slutligt, med endast 18 s. Det tack vare att en båt från stora klassen, som startat 10 minuter före oss men vi fått fast, slog på oss flera gånge mot slutet av den sista kryssen! Men vi vann vår klass överlägset!

(2.10) KoPu KARVALAKKI. HELA 57! ANMÄLDA I SÄSONGSAVSLUTNINGEN! VI I DH-KLASSEN.
Om inte den bästa seglingen Jocke & Amiralen gjort, så mycket nära!!!
Bästa starten och kämpade om ledarpositionen med fyra andra stötrre (båt mot båt!) under hela kryssen till vändmärket S om Melkö. När vi närmade oss märket styrde jag bara så bra jag kunde. Kommer ihåg att vi inte kom upp till märket för styrbord. Jocke gav order om att slå och jag lydde. Styrde akter om en styrbords båt och knapt för om följande och vi kom upp till märket - som första! Vi hade tredje minsta mätetalet i klassen!!!
Sedan gick en större båt förbi på lös bog till bojen S om Trutobben. Läns till Rysskär. Härifrån var det kryss till Flathällsgrund, men man sträckte nästan dit, så vi slog genast och kom upp till märket! Båten som rundat före oss hade gått ett stycke utåt innan de slog och gick förbi oss på nytt just före märket.
AlmaVida gick förbi oss när vi hade rundat Flathällsgrund på returen! (Enl. Venelehti hade de fått problem med gennakerskoten, som de tydligen hade "kört över"?)
Vi hann sedan med en trålning med spinnackern vid Rysskär, men vann ändå överlägset! Det trotts att det var ganska lite kryss!?
Vår korrigerade tid var näst snabbast av alla 57 startande!!!

FÖRE SISTA TÄVLINGEN VAR VI 3e I RANKINGEN - EFTER SEGLINGEN - RANKINGSEGRARE!

 

 

                     

 

 

Kom ihåg att hålla avstståndet!!!   Bilden är av OS-vinnarna 2020, men är tagen 2019!
(Bilden har tyvärr försvunnit! Kanske hittar jag den?)

JOKKE MAJANDER ÄR EN TOPPEN PARTNER, INTE MINST I DH!
Har svårt att tänka mej en person som skulle passa bättre ombord med mej på kappseglingar när det är verkligt tuff konkurrans och speciellt i DH!  Det må gälla starter, regler, segeltrim, taktik... vi fungerar ihop! Också vårt läge i korrigerad tid under pågående tävling, vet Jokke hela tiden! Hoppas han hänger med tills jag slutar! Jag svek honom i H2S Bengtskär runt! SORRY!
TACK FÖR GOTT SAMMARBETE

HÄR BORDE MAN JU SLUTA SIN KARRIÄR!?  MEN DET GÖR JAG INTE FRIVILLIGT!
INTE ENS EN PROSTATA CANCER SATT STOPP FÖR MEJ DENNA SOMMAR.
(STRÅLBEHANDLING VARDAGAR!  ENDAST MINA BARN INFORMERADES!)
 

KLVs TISTIS
KLV HADE EN DELTÄVLING KVAR EFTER ESFs SERIESLUT OCH KALLE & AMIRALEN TESTSEGLADE DEN!
HADE FÅTT DIREKTIV ATT INTE STÖRA TVÅ AV BÅTARNA I LILLA KLASSEN, DIT VI HAMNADE. VI TOG EN PERFEKT START OCH DROG IVÄG MED SPINNACKER. PÅ NÄSTA KORTA SPINNACKERBOG IDES VI INTE HISSA BLÅSAN. TROTS DET VANN VI SEGLINGEN - MEN DET BETYDDE ATT VI DÄRMED  HADE BLANDAT OSS I KAMPEN OM SEGERN I SERIEN. HUR VET JAG NU INTE RIKTIGT! VI STÖRDE JU INTE DEM!?
HADE JAG FÅTT RÄTT INFORMATION SÅ HADE VI INTE STARTAT!

EN STOR FÖRDEL MED DENNA SERIE: INGA EXTREMA JOLLAR ÄR MED!


PÄLSREGATTAN OCH HENRI LLOYD BLEV OSEGLADE!
- Den första p.g.a. att Amiralen fick stegring lite före avgång mot BSS. (Lite senare var han ok, men transportbesättningen hade farit med bil! Hade nog varit att ta en onödig hälsorisk med tanke på det långa avståndet hem!)  Förargligt!
- Till Henri Lloyd hittade jag ingen gast som kunde ha skött fördäcket! (Skolavslutning!)  Förargligt!

ÅRETS TOPPAR!?
ESFs OS MED FRIDA.
Början var trög! Frida jobbade som ett djur och jag kunde inte hjälpa mycket! Första segrarna kom först i juli, när Melges 24an ej var med! Började fundera på vem vi skulle kunna utöka besättningen med!
Talade med Frida och det slutade med att vi kom till att vårt projekt var något speciellt och fint! Vi fortsätter – det må bära eller brista!?
Så gick det så att vi vann serien och OS-pokalen! Amiralens 15e respektive 13e i rad! 
TACK FRIDA!

 

 

Kom ihåg att hålla avstståndet!!!   Bilden är av OS-vinnarna 2020, men är tagen 2019!
(Bilden har tyvärr försvunnit! Kanske hittar jag den?)

JOKKE MAJANDER ÄR EN TOPPEN PARTNER, INTE MINST I DH!
Har svårt att tänka mej en person som skulle passa bättre ombord med mej på kappseglingar när det är verkligt tuff konkurrans och speciellt i DH!  Det må gälla starter, regler, segeltrim, taktik... vi fungerar ihop! Också vårt läge i korrigerad tid under pågående tävling, vet Jokke hela tiden! Hoppas han hänger med ännu en säsong! Jag svek honom i H2S Bengtskär runt! SORRY!
TACK FÖR GOTT SAMMARBETE IGEN!

ANDRA, SMÅ TOPPAR:
- KoPu KAKSINPURJEHDUS      1a OVER ALL, PEKKA & AMIRALEN
- BJÖRKHOLMEN - DH             1a OVER ALL, JOKKE & AMIRALEN                                                                                                                     

SÄSONGEN AVSLUTADES SEDAN SOM VANLIGT MED KoPus KARVALAKKI, MEN UTAN SLUTFESTEN!
TÄVLINGEN GICK I FRISK OSTLIG VIND MED KLASSEGER.
FRIDA, JOKKE, PEKKA & AMIRALEN.
PÅ PRISUTDELNINGEN VAR: FRIDA (Fick KARVALAKKI), PEKKA (DH POKALEN), AMIRALEN (DAGENS POKAL). JOKKE FICK SENARE EN SKUMPPA + ISSKÅL.

JOKKE MAJANDER
Har svårt att tänka mej en person som skulle passa bättre ombord med mej på kappseglingar när det är verkligt tuff konkurrans och speciellt i DH!  Det må gälla starter, regler, segeltrim, taktik... vi fungerar ihop! Också vårt läge i korrigerad tid under pågående tävling, vet Jokke hela tiden! Hoppas han hänger med ännu en säsong! Jag svek honom i H2S Bengtskär runt! SORRY!
TACK FÖR GOTT SAMMARBETE IGEN!

 

DE ÖPPNA TÄVLINGAR SOM VI STÄLLDE UPP I:
(28.8) HSK HARKEN RACE DH - STORSTRYK AV EN FOLKBÅT, SOM SEGLADE UTAN SPINNAKER!
Den kom 40 minuter efter oss i mål och vann med 11 minuter, men våra egentliga DH-konkurrenter vann vi nog! (Vi var alla i en klass!)

(5.9) KoPu KAKSINPURJEHDUS - Folkbåten var åter med! Jocke dirigerade oss till en bra start!
Folkbåtens skeppare berättade efteråt att vår start och farten på den inledande korta kryssen fick honom att tvivla på att de skulle vinna oss. Men trots det vann de vår klass och overall totalt, men nu ganska knapt före oss! Stora klassen vanns av Ipanema (J/109), totalt 5e!

(18.9)  NJK BJÖRKHOLMEN - BLEKHOLMEN - DH KLASSMÄSTERSKAP. Två klasser.
Igen en bra start, i frisk vind, och klar ledning efter den inledande kryssen! Sedan hissade vi spinnakern utan att kolla om det går! Det gick inte! Tre båtar gick förbi innan vi fått ner spinnakern och ur havet och focken upp! Också klassmästerskapet, som gick till totalsegraren, kunde vi glömma?
Med facit på hand missade vi klassmesterskapet slutligt, med endast 18 s. Det tack vare att en båt från stora klassen, som startat 10 minuter före oss men vi fått fast, slog på oss flera gånge mot slutet av den sista kryssen! Men vi vann vår klass överlägset!

(2.10) KoPu KARVALAKKI. HELA 57! ANMÄLDA I SÄSONGSAVSLUTNINGEN!
          VI I DH-KLASSEN.
Om inte den bästa seglingen Jocke & Amiralen gjort, så mycket nära!!!
Bästa starten och kämpade om ledarpositionen (båt mot båt!) under hela kryssen till vändmärket S om Melkö. När vi närmade oss märket styrde jag bara så bra jag kunde. Kommer ihåg att vi inte kom upp till märket för styrbord och Jocke gav order om att slå och jag lydde. Styrde akter om en styrbords båt och knapt för om följande och vi kom upp till märket - som första! Vi hade tredje minsta mätetalet i klassen!!!
Sedan gick en större båt förbi på lös bog till bojen S om Trutobben. Läns till Rysskär. Härifrån var det kryss till Flathällsgrund, men man sträckte nästan dit, så vi slog genast och kom upp till märket! Båten som rundat före oss hade gått ett stycke utåt innan de slog och gick förbi oss på nytt just före märket.
AlmaVida gick förbi oss när vi hade rundat Flathällsgrund på returen! (Enl. Venelehti hade de fått problem med gennakerskoten, som de tydligen hade "kört över"?)
Vi hann sedan med en trålning med spinnackern vid Rysskär, men vann ändå överlägset!  Det trotts att det var ganska lite kryss!?
Vår korrigerade tid var näst snabbast av alla 57 startande!!!

OVANNÄMNDA TÄVLINGAR VAR DE DELTÄVLINGAR I DH-RANKINGEN, SOM VI DELTOG I.
FÖRE SISTA TÄVLINGEN VAR VI 3e I RANKINGEN - EFTER SEGLINGEN - RANKINGSEGRARE!

Rankingprisen är fina skjortor, med teksten i guld, silver eller brons, enligt resultatet! Amiralen förbättrade våra genom att låta brodera ett "DH" under båtens data!

HÄR BORDE MAN JU SLUTA SIN KARRIÄR!?  MEN DET GÖR JAG INTE FRIVILLIGT!
INTE ENS EN PROSTATA CANCER SATT STOPP FÖR MEJ DENNA SOMMAR.
(STRÅLBEHANDLING VARDAGAR  28.9 - 26.10!  ENDAST MINA BARN INFORMERADES!)

OS-SERIEN
Serien lämnar nog inte just några positiva minnen! Få deltagande, blekeseglingar, ofta misslyckade banor...
Vi vann seriren med 30.25p, Xelinas 28p och Mimosas 18.5p.
Poängsegern är Amiralens 16e i rad! Däremot tog Xelina OS-pokalen och Amiralens rad bröts vid 13.
I vår klass startade endast 3 båtar mera än 4 gånger av 15 seglingar!
SORGLIT och INT!

 

2022
 

(1.11-22) HAVSKAPPSEGLARNAS MÖTE: VALDES NOORA WESTERLUND TILL ORDFÖRANDE
och hölls PRISUTDELNINGEN FÖR DH FM, DH RANKINGEN och B&G RANKINGEN.
Team FinnFUN tog ju guld i lilla klassen i DH FM och var etta i DH RANKINGEN - IGEN!
Ett lämpligt läge att avsluta karriären!? Men Amiralen är för gammal för att förstå det!?

DH RANKINGEN 2022
1. FinnFUN 49p; 2. IRIE 44p; 3. GOODIO 35p; 4. Alma Vida 35p; 5. Tegu 25p; Tot. 23 st.

B & G RANKINGEN
1. LOW 60p; 2. Tetu 5 49p;  3. XILIA 46p; 4. Eufore 44p; 5. Dat Wor Et 42p.
Vi deltog i endast en segling! Pentala-Nokkala! 1a Pekka & Amiralen!

(8-9.10)  Champions of Champions seglas vid NJKs Björkholmen!
Tyvärr såg jag mej tvungena att avstå vilket jag meddelade besättningen och bad dem  tillsammans med vår reserv ta över vår redan inlämnade och betalda anmälan. Men de beslöt till slut att inte ställa upp!

(1.10) KARVALAKKI, KoPu. VANN & TOG TOTALSEGERN I DH RANKINGSERIEN!
Joakim Majander & Amiralen  -  Rätt frisk vind passadet oss bra!?
Ett litet pluss: Tredje bästa korrigerade tid av alla klasser!
 

   FM I DH  HAVSKAPPSEGLING!  Amiralen & Joakim Majander

    LILLA KLASSEN                                                                                                               
    1. FinnFUN, Amiralen & Joakim Majander & Penelope, Perttu Rönnkö & Joonas Sandholm         
    Båda mästare p.g.a. samma korr.tid i den enda seglingen (långa) som kunde seglas!
    3. Thetis, Perttu Monthan/Mikko Karppinen                                                                      

     STORA KLASSEN 
     1. AlmaVida,  Jens Krogell/Ville-Veikko Niskane                                                                 
     2. Irie, Juliús Haartti/Sanna Moliis.                                                                                   
     3. Ipanema, Kim Lindroos / Mikael Lindberg
      Bästa korrigerade tid av all hade FinnFUN & Penelope!
      Jokkes text om DH FM hittar du i referatet på paradsidan, på finska!

 

 

 

     2023
   
     Helsinki 2 Star
     Jokke & Amiralen segrade.
 

      Barösund Runt  
       Jokke, Linnea, Steffi & Amiralen TOTALSEGRARE!
     

   

 

 

 NERMONTERADE PRIS!

2018  HTR LYS 2                       IV        
2015  HTR ORC Club                 I
2014  ORC Club 3                      II
2014  Suursaari Race                I
2013  HTR ORC Club                 III
2011  Volvo SSR 
2011 Karvalakki LYS 2                II
2009  Karvalakki LYS 2               II
2008  ESSR                                  II
2007  V-SSR                                 I
2006  VSSR                                 III
2005  ESSR                                   I
2004  EM RWYC                          I
2004  KARVALAKKI                     III
2002 Karvalakki LYS                   III
2002  RWYC EM                          I
2001  Karvalakki LYS 3-5           III
2001  RWYC EM                          II
2000  OW Volvo Race                III
2000  Volvo-Race                        I
2000  Karvalakki KOPU               I
1999  Karvalakki KOPU               I
1999  RWYC EM                          1
1999  Espoo Suursaari race       I
1998  (tom)                                  I
1998  HSK                                     I
1998  KoPu Karvalakki                I
1997 IMS3 Saarist. HTPS-SPS    I
1997  ME Yksin purjehdys          I
1997  Karvalakki KoPu               !V
1995  Karvalakki KoPu LYS 1-3  I
1994  HTR KoPu                          I          
1991 EM RWYC LAG                    I
1991 SCR                                     II
1989 SYYS HTPS-M Sc                 I
1989 KLV                                      I 
1987 SCR                                      I
1986 SCR                                     
1994 `rank`ing IMS -3         II
1993 Espoo Rank LYS                  I
1991 Shipmate E. Rank.              I
1990 Shipmate E. Rank.              I
1990 EM RWYC                            I   
1990 Shipmate E. Rank.             II
1988 Espoo Ranking                   II

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

content placeholder