GOTLAND RUNT 2003 (Blomman, Janne, Jonte)

Vi valde av flere orsaker att inte ställa upp i Hangö-Sandhamn. För det första ville skepparen ta det lugnt och vila ut inför tävlingen, som vi skulle segla på fyra man hand. Vi valde att motorsegla inre vägen till Utö, undan ett åskväder skulle det visa sej senare. För det andra var det meningslöst att tävla mot endast tre andra, varav ingen kunde väntas vara lämplig sparringpartner för att trimma in vår nya stor.

Så mycket vila blev det nu inte för skepparen, trots att han skulle vara under däck hela natten. VHF:n vägrade nämligen att gå på när vi försökte vid Utö. Flere timmars försök och sökande efter felet med telefonhjälp av Puppis-Kalle blev resultatlöst. Till slut beslöts att Kalle tar den omonterade apparaten från Amiralens sommarvilla, Comfortina 35:an, och skickar den med Silja till Stockholm. Nå, till sist fick vi tag i en seglare som kom med flyg och tog den med ända till Sandhamn.

Vi kom fram i god tid på fredag morgon, före de tävlande finska båtarna, och fick en bra plats vid kajen. På lördag kväll kom VHF:n och det var en enkel sak att få den monterad, eftersom apparaterna var identiska.

På söndag förmiddag sökte vi oss ut strax efter 11, när mängder av båtar ytterom oss började röra på sej. Styrde mot startområdet tillsammans med "miljarder" andra, turister och tävlande. Mitt bland alla också sjöräddningen, som plötsligt - till synes utan orsak - började "busköra".

Tog min sedvanliga tupplur sista biten ut och under väntan på starten. Efter tio min. signalen testade vi linjen och konstaterade att man sträcker lätt till Almagrundets fyr från östra ändan av linjen, för babords halsar. Däremot kom man inte över linjen för styrbord. Den suveräne vinnaren i X-99, Markku Hentinen på Vinca, kom till samma slutsats närmare mitten av linjen. Valet var lätt för oss. Som minsta båt enligt GPH i klassen, och med tanke på att samtidigt startade en massa andra båtar (X-99, J-105, J-80, Scampi...) kunde vi helt enkelt inte starta på något annat ställe än vid östra ändan. I lovart alltså.

Väntade mej en massa andra båtar dit, men det kom bara en annan och den var ett gott stycke i lä om oss. Andra hade tydligen också konstaterat att man sträcker bra!? När vi sedan styrde mot linjen för att starta upptäckte vi tre båtar i rad som kom för styrbord längs med linjen. Vi studerade dem noga en stund och konstaterade att dom inte har en chans att hinna upp till bojen före skottet och jag meddelade att vi går på. Från den första vrålade man "styrbord", gång på gång, men mej skrämde dom inte; dom utgjorde inget hot för oss. Så gick skottet och den första lovade upp, samtidigt som jag blev varse om någonting som hände på vår andra sida. I tron att styrbords båten påbörjat sin stagvändning, kollade jag snabbt vad som hände bakom oss och konstaterade att en stor gummibåt dök upp nånstans bakifrån, bara någon båtlängd i lovart om oss. Den hade omkring 10 stående personer ombord. Fotografer visade det sej senare. När min blick någon sekund senare kollade styrbordsbåtarna, upptäckte jag att den första inte stagvänt utan bara höjt kursen. Inte en chans att gå akter om, och bojen hindrade oss att stagvända (för att inte tala om pressbåten).

Hur det gick sedan tar vi upp i avdelningen "Regelfall" senare.

Vinden hade tydligen vridit en aning med, och när vi försökte få fart på båten efter incidenten vred den ytterligare c 10 grader, så att det blev en sned kryss i 5-6 knops vind (enl. navigatörens anteckningar) till Alma. Markku Hentinen berättade att dom sträckte nästan halva vägen innan det vred i mot. Han hade dock den känslan att båtarna bakom dem fick emot sig mycket tidigare.

En tråkig sak med dessa sammanslagna masstarter, förutom att man kämpar med båtar från andra klasser, är att man inte har koll på sina konkurrenter. T.ex. halvtonnaren Brynhilde (ex Sun Sail) har jag inga minnen av att jag skulle ha sett under kryssen till Alma. Tarantella såg vi dock lite efter starten när dom för styrbord kom upp, omkring 200 m bakom oss, och styrde långt ut på östra kanten. Där fick de tidvis bra höjd och fart, men tidvis gick det sämre. Det slutade dock med att de rundade ett par minuter före oss och valde att fortsätta på en låg kurs, medan vi höjde upp en aning för att inte bli överkörda av alla stora båtar som kom bakifrån. Tarantella gick dåligt där nere, åtminstone i början.

Ca 2 timmar efter rundningen hissade vi nya spinnakern (vit). Den byttes ut mot vår gamla trotjänare från 1990 (grön/gul) i 17 knops vind efter Salvorev vid 3-tiden på natten, som i sin tur byttes ut mot vår gamla länsspinnaker (blå/vit) vid Fårö, när vinden igen mojnat en aning.

Det finns VHF-reservantenner av olika slag. Den som Amiralen håller behöver jordkontakt (från huvudvanten) för att fungera ordentligt.

 
VHF-problem trots allt

Rapporteringen vid Fårö var inget problem, men när vi före Östergarn skulle rapportera till Stockholms radio blev det ingenting. Trodde att vi hade för lite ström, så vi laddade en lång stund och så lyckades det. I själva verket var det jordkontakten som var lös vid mastfoten (konstaterade Puppis-Kalle efteråt) och den hade tydligen fått kontakt när jag kollade skarven. Följande rapporteringar gick bra igen, men nästa gång vi skulle kontakta Stockholms radio var det åter totalt omöjligt. Till slut lyckades det med reservantennen, men först när Janne kom på att den behövde jordas, vilket vi gjorde genom att sätta foten mot huvudvanten. Hemma hade den funkat prima utan jord, men avståndet var bara några Nm då.

Totalledning

Ända t.o.m. Visby ledde vi IMS totalt och hade ökat på klassledningen för varje rapportering. Kryss blev det först efter Knolls grund, dit vi haft en frisk slör utan möjlighet till spinnaker. I det skedet hotade någon väderprognos med kryss ända till Alma, och det hade vi knappast orkat med speciellt framgångsrikt. Vi började kryssen med ett rev och hårdvindsgenuan. En Linjett 33 som passerat oss just innan rundningen tog vi sakta med bättre höjd. När vinden sedan mojnade sakta och vi tog ut revet, lämnade vi den ordentligt. Vi hade tidvis otroligt hög fart, med genuan hårt skotad mot vantskruvarna, också när vinden sjönk till bara 10 knop. Vi gjorde troligen en ypperlig kryss ända tills vinden i det närmaste totalt dog ut vid Visbys strandstenar, där märket var placerat. Vi hade verkliga problem att komma fram till märket och lika svårt att komma ut i vinden igen. Efter det förlorade vi totalledningen, men klassen ledde vi ända i mål, trots att Tarantella var 94 minuter före vid Visby-rundningen.

Det som hotade bli en 94 Nm lång kryss blev sedan en bog med löst skotade segel, men utan spinnaker. Ungefär halvvägs vred vinden dock ända till 130 grader. Nöjet varade dock endast en kort stund, men vi hade hunnit hissa spinnakern och tog inte ner den genast utan försökte envist i kanske 30 minuter, i hopp om att vinden skulle vrida tillbaka, men fick ge upp. Vi föll givetvis ner och tappade i diset synkontakten med klubbkompisen Mermaid. Med facit i handen kan man konstatera att vi borde ha återerövrat förlusten i höjd och kanske lite till, för nu blev det kryss sista biten upp till Alma. Ett slag på c 2 Nm.

Vi gick i mål på natten mot onsdag kl 00.40 som klar segrare (22 min. 45 sek. beräknad tid) före Tarantella, som var 10 minuter före Brynhilde (Ronny Brännbacka från Vasa). Vår antagonist i starten, en Dynamic 3000, var 8:a 1:37:12 efter oss i korrigerad tid. De lämnade in protesten (4 minuter före utsatt tid!?) och vi bestraffades med 5 % på korrigerade tiden, gick miste om vår 6:e seger och föll till 8:a. Vad sägs om straffets rimlighet? Vi lever dock på hoppet att få upprättelse, men skulle det inte lyckas, får vi nöja oss med den beundran och förundran från flere seglare, över att vi åter gjort en mycket strong insats. Det värmer ju lite!? Vårt bästa GR hittills, men kanske vårt sista?

Straffet kändes först inte så illa som det borde. Vi visste att vi gjort bra ifrån oss och var nog lite stolta över vår prestation. Men på hemvägen när vi började analysera protestprotokollet, började det gå upp för mej allt klarare att vi inte kunde finna oss i utgången. Inte blev stämningen bättre av att vi fick höra att Tarantella utsetts till segrare på KSSS-webben redan tio (!) timmar före protestbehandlingen. Osökt kom man att tänka på att vi var dömda i förväg! Inte ett slut man hade hoppats på under jubileumsåret!?