ÖVRIGA RESOR 2002

Helsinki - Tallin Race 15.-16.8.2002 (Bo-Erik, Benny, Martin)

Tävlingen arrangerades för 10 gången och 162 båtar med nästan 900 personer ställde upp. Jubileet till ära bjöd arrangörerna på mat och öl i Pirita. Före prisutdelningen fick vi se ett långt folkdansprogram.

Redan under senaste års tävling fick jag nog av LYS-klassen. Solen gick ner ca en halv timme efter starten och sedan blev det småningom så mörkt att man bara visste vem de allra närmaste båtarna var. Så bara genom att kolla vem som är före i tullen och genom att fråga intressanta båtar när de kom i mål får man en uppfattning om hur det gått. Resultaten kommer vanligtvis först sent på lördag eftermiddag.

LYS-regeln har ju också den olägenheten att det finns vissa båtar som går bättre på undanvind och andra på kryss, så man vet ganska bra redan i starten vilka chanser man har. En sak som en del också ogillar är att man kan chansa och anmäla sej utan spinnaker och då har man en stor fördel om det inte alls blir spinnakerföre.

Om man seglar i Club får man starta tillsammans med konkurrenterna och redan vid sjutiden, före de minsta LYS-båtarna. Man får alltså segla längre i ljusa förhållanden och kommer dessutom tidigare fram. Majoriteten av båtarna är ju IMS-mätta och hör till havskappseglareliten. Är väl utrustade och trimmade. Konkurrensen är alltså hårdare, också om de flesta väl inte har hela sin standardbesättning med. Regeln är också mera vetenskaplig än LYS-regeln, där speciellt de finska båttypernas respittal har varit oförändrade i otaliga år nu. Endast certifikatbåtarna är uppdaterade.

Det skall medges att lite osäker var man ju på hur det skulle gå för oss när man kunde konstatera att det blir "nedförbacke" hela vägen. Men jag var glad att vi inte var i LYS, för där hade vi knappast klarat oss.

Starten blev lite "turistartad", utan genua. Men när skottet gick drog spinnakern och vi kom någorlunda i tid över linjen, men framför allt helt fria, för styrbords halsar nära babords ända. Huvudklungan startade mera i andra ändan och där hade ingen fri vind. Snart kom klubbkompisen Dix dock bakifrån och började täcka oss.

Det var en "stormvarning". Dix brukar inte gå hårdare än vi, men nu hade vi haft allmän bottenputsarkväll i Amiralshamnen kvällen innan och Dix gick bra! I stället för att lova undan, mot huvudklungan och Bimbo, valde jag att göra en snabb gipp och sökte oss åt andra sidan, men blev tvungna att gippa tillbaka rätt snart p.g.a. Tirgrundet, men det visade sej snart att det drog bättre på vår kant. Inte enbart för att vi var fria, och vi fick Bimbo efter oss när vi gippade på nytt. Konkurrenten gippade dock bort före oss, så när vi gippade mot kassunen, kunde vi göra det i lovart om dem, vid Enskärs sydspets. Vi låg då alldeles i täten av hela det ca 30 båtar stora Club-fältet, bl.a. före Aquavit (ILC 40), trots att vi mätetalsmässigt var en av de minsta båtarna. Bimbo trivdes tydligen inte i lä om oss och sökte sej till slut upp akter om oss och i lovart. Fällde litet och lät dem gå, samtidigt som Dix följde efter dem och gick tydligt bättre. Det kändes bra att se dem gå så bra. En timme (!) efter starten gick segraren i klass X-99, Taxfree, förbi oss i lä. De hade startat med oss. Det såg bra ut för oss, men man har ju lärt sej att allt kan hända och det var ca 5/6 av distansen kvar.

Lite före kassunen gick jag ner och kopplade på PC:ns navigationsprogram. Det gick snällt på och lotsade oss mot fyren, som vi ju givetvis såg framför oss. Efter rundningen fortsatte programmet dock envist att hänvisa bakåt till kassunen. Ingen av oss visste riktigt vad vi skulle göra för att få ordning på problemet, så vi nöjde oss med att med jämna mellanrum kolla på skärmen hur vi låg i förhållande till kursen. På vägen in mot Tallinn beslöt programmet dock plötsligt att fungera så att det visade avvikelsen från kursen på vårt Multiinstrument ute i sittbrunnen, tills PC:n bestämde sej för att kollapsa. Det fixade sej dock genom att starta programmet på nytt, så vi hittade till målet. (Man kallar mej bl.a. TM = Teknikens Maestro!)

Medan jag var inne och startade nav.programmet före kassunen ökade vinden plötsligt till 10-12 m/s, utan minsta förvarning, och höll i sej nästan ända in i mål för oss.

Det blev lite tufft ett tag på slutet med små broachar då och då, men det skulle inte ha lönat sej att byta till genua, bl.a. för att det mojnade något före målet. Dix lär ha tagit ner sin spinnaker för en stund, men hissade på nytt, med lite problem, men de höll Bimbo bakom sej trots det och gick i mål just före 1 på natten. Tre minuter före Bimbo och 6,5 minuter före oss. I korrigerad tid betydde det seger för oss med 376 sekunder före klubbkompisarna. Vi var dessutom båda före stora klassens segrare Palle Sundholm i Nornan VII. Bimbo var trea i vår klass. Första Clubbåt i mål var Aquavit, sju minuter över midnatt, men det räckte bara till 10:de plats i stora klassen.
Vinnarna har lätt att smila upp sig. Om ej annars, så i varje fall med litet skumpa under näsan. Amiralens gäst är Dick "Daije" Wikström, tvåa i totalen med sin Elan 29:a.

Som Webmastern redan nämnt, blev det god "höjdtagning" redan efter avslutad tävling. TM lyckades nämligen med ett Excel program installerat, av Kalle från ESF, räkna ut ungefärliga resultat och dom pekade klart mot en totalseger redan på natten. Efter prisutdelningen blev det sedan en magnum flaska äkta Champis för 8,80 Euro (!) i goda vänners lag. Och sedan en god middag på stan.

Nu undrar man bara varför många IMS-båtar, t.o.m. toppbåtar, ids segla i LYS, med alla dess olägenheter och orättvisor. En IMS-båt seglade t.o.m. i Öppna klassen (utan mätetal, först i mål vinner!). Denna form av tävling borde avskaffas, förbjudas i lag…! Vad är det för konst att vara först i mål med snabbaste båten? Ofta går det också så att dessa båtar koras till segrare i tävlingen av tidningarna, om nu någon skulle råka skriva något. En plakett eller så som minne åt alla i klassen skulle vara OK, men inte några pris.

Har själv några gånger råkat ut för detta. En gång i en LYS-tävling när vi seglade med Comfortina 38:an och lyckades som största båt komma först i mål och fick huvudpriset(!?), ett värdefullt regnställ, för det. En annan gång var i America 500, när vi kom först i mål vid La Gomera och fick en större plakett. Den gången tyckte jag vi var värda priset för vi var minsta båt i klassen!

Inte heller X-99:na tycks få ordning i sina led. Först vägrar en att ställa upp i sin egen klass. Sedan besvärar de fyra andra arrangörerna med ansökan om att få starta i Club och samtidigt segla egen klass. När det godkänns, seglar de ändå med klasspinnakern, som inte är inmätt i Club och meddelar bara arrangörerna efter målgången att de seglat bara i egen klass. Inte är det alla gånger lätt att vara arrangör.

Så har vi Melges 24:orna som då och då dyker upp i tävlingar med besiktningsklass 2. Dom lär få något slags undantag från besiktningsfordringarna p.g.a. sina klassbestämmelser. Visst har dom mantåg mm, men dom behöver inte fylla reglerna på samma sätt som familjebåtarnas. Knappast har dom heller fullt beboelig inredning, det skulle ju bromsa upp dessa sportbåtars framfart. Det finns dessutom en klar rekommendation att man inte blandar kölbåtar, sportbåtar (Melges 24, J-80…), lättbåtar och flerskrovsbåtar i samma LYS-klass, men ändå smyger det sej in sådana här båtar då och då i tävlingarna. Fram för allt - inte är dom gjorda för öppet hav, i mörker och risk för höststormar. Nu gick det bra och båten torde ha vunnit sin klass och fått priset för snabbaste båt. Elakt sagt: Snuvade barnen på karamellerna...

Sensommarens värme och en tjänlig medvind tröstade de till vardagen återvändande sjömansgossarna.
I senaste Heineken regatta kring ön St Martin i Karibien kom tre master ner på denna båttyp och det blåste inte speciellt hårt. Båten tog visst priset för snabbaste seglade tid. Hur känns det för familjebåtsseglarna, de verkliga LYS-båtarna alltså? Vad händer om de får riggproblem? Jo, någon konkurrent är skyldig att assistera dem iland.

I LYS 4-6 var, inte helt oväntat, Sunrise (Lohi 25) klar etta. Tvåa blev Lill-Freya (First 24), som påstår sej ha surfat väl över 13 knop. Vi gjorde som bäst 9,5 knop och båtens rekord är 13,7. LYS 3 där vi hade seglat vanns av Silver Moon (H-323, LYS 1,13) före Marietta (Inferno 31) som är vår tuffaste konkurrent bl.a. i ESFs onsdagsseglingar och har samma LYS-tal (1,15) som FRESCO, men är klart snabbare på läns.

Slutliga LYS resultat finns ej ännu på tisdag morgon, men dyker väl snart upp på www.koivusaarenpursiseura.fi, där resultaten för Club redan funnits länge.

 

ONSDAGSSEGLING 29.5 (Basti, Janne, Niku, Martin)

Så kom då raset som Webmastern skrivit om på paradsidan!?

Vinden var mycket svag, från SSW när banan bestämdes, just före starten. Det blev kryss start och vi lyckades riktigt bra om man utgår ifrån att Marietta (Inferno 31, Nicke Rostedt) är vår viktigaste konkurrent i serien. Han blev långt efter redan vid startögonblicket och låg i vår backvind.

Togles (EF-34, Markus Smeds) gick tidvis betydligt bättre än vi i början och tog ledningen i fältet, tills Brigitte (Jeanneau 40, Martin Estlander) och senare Snugl (Finngulf 44, Stigo Lindroos) tog kommandot när vinden vred och det blev slör. Vi låg bra till och Marietta hade blivit ytterligare.

Så kom Merita (X-99, Rauno Nyblom) fast oss och gick förbi i lovart. När det var över kom de stora båtarna emot och tog vår vind i tur och ordning tills också vi rundade. Då var Marietta redan rätt nära och kom bara tuffande på den lätta slörbogen.

Det kändes rätt frustrerande att bli omseglad av en båt med samma LYS-tal när man vet att den har 5-6 år gamla, flitigt använda segel, som dessutom är alldeles för små enligt LYS-tabellen. Detta fenomen fick vi ju uppleva redan förra året i flere lättvindsseglingar. Länge leve LYS :-)!

Snugl med sin höga rigg gled igenom banan till seger, utan att ens hissa spinnaker på slutrakan. Marietta blev tvåa och Merita trea före oss. Vi hoppas nu att detta grymma bakslag skall ge oss en bra placering i söndagens banseglingar.

Båten står i skrivande stund på land. Skadan på kölen var den väntade: en stor grop i spackel och bly längst ner på framkanten. Inga andra skador har upptäckts kring kölen. Rodret har flere ytskråmor nere på ena sidan.

 

Till Karibien vid sidan om ARC

 

Hade två möjligheter att segla över Atlanten i höstas. Med en gammal bekant från America 500 (1992-93), Swan 47:an Tiger Lily, eller årets Swan 77:a (förlängd till 81 fot), svenskägda Cygnus Montanus.

CNNs reporter Liz George (Inside Sailing) sågs 15.12 när hennes program från ARC kom ut. Starten och stumpar för några andra programs inslag filmades ombord på Signus Montanus. Bilden givetvis arrangerad, för att reta läsarna!?

 

På grund av redan bokade resor, massor av olika möten och projekt borde jag ha stannat hemma. Men frestelsen var för stor att få segla med den sistnämnda, en ny och större Swan än jag någonsin seglat med tidigare. (Börjar nog tröttna på alla hedersuppdrag och själv påtagna uppdrag.)

 

Starten skulle ske ca 5.11. från England, men så tidigt kunde jag inte starta. Kom bl.a. hem 22.10. från Teneriffa. Så vi kom överens att jag kommer till Las Palmas, därifrån starten ursprungligen beräknades ske 18.12. Min huvudsakliga researrangör Tjäreborg kunde med kort varsel endast ordna en resa till Teneriffa 12-19.11., men den var rabaterad. Till all lycka, skulle det visa sej, till Los Cristianos där jag hade vänner.

 

Båten blev nämligen försenad p.g.a. svår storm på Biscaya och kom först 23, dagen före ARCs start, till Las Palmas. Kunde förlänga vistelsen på hotellet och vänner fanns ju till hands, men förseningen skulle betyda ett jäkla jäktande hemma före nästa start den 17.12. - till Los Cristianos.

Havet är litet. Denna Swan 65:a hade startat i ARC Antigua
(Lanzarote - Antigua) och vi blev tvungna att veja för den andra
dagen till sjös
s!

 

Vi fick dock det trevliga uppdraget att ta ut CNN:s kameraman och kvinnliga reporter för programmet Inside Sailing, till ARC-starten. Av programmet som gick ut 15.12 såg man inte hur eländiga starterna var. Speciellt racingklassens. Något av det sämsta jag någonsin sett!

Vi kom sedan iväg på måndag morgon, i svag vind. Det blev motorkörning med autopilot, delvis med segel till hjälp i nästan två dygn. Bränsle fanns det för minst en vecka. Ombord fanns skepparen Rick, kockan Sarah (båda USA), BJ (SWE), John (NZA), Tero (min hyttkamrat), Ilmo, Mara och Amiralen. Så förstärktes besättningen i sista minuten med Silje, en norsk flygvärdinna, som aldrig seglat förut.

Vindarna var mest svaga, men sjön blev ändå tidvis "toppig"
och lätt besvärlig, så det gällde att kunna
koncentrera sej!.

Hade min Ericsson MC218 med och skrev min egen logg bok i den, men dagen före självständighetsdagen lyckades jag få allt som var skrivet efter starten att försvinna. Det som skrivits tidigare blev kvar, tydligen för att det hade sparats. Något som jag aldrig brukar göra på MC:n. Visste inte ens hur det görs!? Så detta baserar sej enbart på minnesbilder och bristfälliga anteckningar från båtens loggbok.

Vi såg och hörde på VHF ovanligt många båtar under seglatsen. ARC:are, men också andra. Våra kontaktförsök med Tiger Lily, som startat en vecka tidigare, misslyckades p.g.a. frekvensproblem. Senare fick jag höra att de kommit fram den 7:e, två dagar före oss. Träffade dom inte heller under de knappa 12 timmar jag var på Antigua.

En av dom som fått i uppdrag att lära flygvärdinnan segla.
Andra gjorde det ändå, så gärna! Silje fra Norge
hade aldrig
seglat tidigare, men nog hoppat Benji från 220 meter...
Mot slutet av resan kallades hon vår
autopilot!.

 

Lite före halvvägs frågade skepparn av mej "hur det går". "Enformigt" blev mitt ärliga svar. Inget tävlingsmoment, ungefär samma nedförsbacke hela tiden, spirad genua… Då visste jag redan att han hade planer på att flytta Silje ihop med John i vaktsystemet och på det sättet var hon med halva min vakt och halva Ricks. Tanken var att John, jag och Rick skulle lära henne segla. Nå sedan var det ju inte så tråkigt längre! Några dagar senare kallades hon vår autopilot, vilket torde säga en del om hennes förmåga att styra i medvind. Amiralen erbjöd henne att komma till Finland nästa sommar, för vidare utbildning. Hon skall dock resa jorden runt en tid framåt, så det blev nog lagt på framtiden...

Nå inte var det nu så här roligt att skiljas, men stämningen
var fortfarande god.

Framme var vi den 9.12 tidigt på morgonen, efter att ha bromsat hela natten, för att inte behöva gå i hamn i mörkret. Sent på kvällen satt sedan BJ och Amiralen på flyget till London och jag var hemma 10:e på kvällen. Hade gärna stannat några dagar på Antigua, men till det fanns det inte tid över. Amiralens 6:e Atlantseglats var gjord. Mera bilder och text om seglatsen, ARC, May Day och Pan Pan i Frisk Bris nr 3.