Accenture Gotland Runt 30.6. - 3.7.2002
|
 |
| Arrangörerna gav Fresco det sedan många år bekanta rapporteringsnumret 222, så att inte gamlingarna i onödan skulle belastas med kravet att lära sig ett nytt. |
Färden från Hangö hit var minst sagt oangenäm, frisk motvind med en oproportionellt hög sjögång. Jonte kroknade av sjösjukan, och de återstående i besättningen, Janne och Amiralen, fick jobba etter värre. Men fram kom vi, och hann ordna upp såväl båten som anletsdragen tills de flygande kompanjonerna Blomman och Pekka anlände.
Av dagens arbeten kan nämnas säkerhetsbesiktning och reparation av storsegel. I morgon lördag skall provianten tas in, navigationen genomgås och alla de femhundra småsakerna fixas.
Lördag 29.6. Förberedelser
Lördagens förberedelser sköttes värdigt och vant. Dagens samtalsämne var väderprognosen, som utlovar frisk kryss eller sträckbog ända ner till Gotlands sydspets. Blomman samlade in en imponerande mängd väderkartor från alla de olika väderguruna i byn, men hittade tyvärr ingen som ville bjuda på annat än motvind och regn. Klar marknadsnisch för en medvindsmeteorolog?
Möjligheterna att i taktiskt syfte utnyttja väderinformationen verkar dessutom vara små. Vi skall ju söderut, och vindarna kommer att variera mellan syd och väst. Det enda taktiska vägvalet man kunde göra skulle vara att hålla sig på västra kanten av banan, men där kommer tyvärr Gotland emot.
Starten har i år förlagts betydligt närmare hamn än tidigare år. Alla de trehundra tävlande båtarna + åskådarna skall nu i frisk vind trängas på ett litet, av grynnor inringat område. Amiralen förfasar sig.
Men antagligen kommer vi iväg. Första rapporten från havet kan eventuellt ges på söndag kväll när vi har GSM-kontakt från Gotska Sandön. Men det är också fullt möjligt, att vädret inte tillåter att en besättningsmedlem sitter inomhus vid PC:n någon längre stund, och då kan rapporteringen försenas avsevärt.
Söndag 30.6. Start - Fårö
Starten förlöpte utan malörer; trots vinden, som ordentligt översteg utlovade 7-10 m/s. Exakt hur mycket vet vi inte, eftersom vindmätaren valde just detta ögonblick att ge upp. Vi kom iväg från lovarts ända av linjen och sladdade iväg mot Almagrundets fyr, höjde sedan till dikt bidevind och beredde oss på en lång dag på railen. Vinden var ca 15 m/s från syd, och vågorna höga.
Alla verkade inte gilla läget något vidare, för titt som tätt mötte vi båtar som plötsligt bestämt sig för att trots allt inte göra Gotland Runt i år. Vi valde att hålla höjden, trots att vindarna senare förväntades vrida mot väst. Rätt snart förlorade vi synkontakten till våra konkurrenter, som gick lägre i väntan på de utlovade västvindarna. Vid Gotska Sandön minskade vinden och blev ostadig, men vi kom vidare utan större bekymmer.
I nattens mörker seglade vi vidare mot Salvorev och Fårö, där vi enligt mellantiderna låg på nionde plats.
Måndag 1.7. Fårö - Hoburgen
Motvinden höll i sig (såtillvida stämde vindprognoserna) också på Gotlands östsida. Vi fortsatte för styrbords halsar ut över Slitebukten, och slog i ett ganska sent skede inåt land för att ta rundningen av Östergarn så nära som möjligt. Vid Östergarn (där vi i fjol förlorade massor) var vindarna svåra nu också, inåt land var vinden västlig, men litet längre ut klart sydligare. Vi var tvungna att slå flera gånger för att komma in i den västligare vinden, varmed vi sedan kunde gå genom sundet innanför Östergarns holme.
Söder om Östergarn svänger Gotlands kustlinje sakta av mot sydväst. I de rådande vindarna betydde det kryss, och vägvalet handlade om att antingen gå ut till havs i långa slag eller hålla sig in under land med kortare slag. Vi valde att hålla oss intill kustlinjen, och fick sällskap av bl.a. fyra eftersläntrare i klass X-99. Till vår förvåning lyckades de större båtarna inte dra i från, och vi hade en trevlig eftermiddag med dem ända ner till Faludden.
Till kvällen lovades en vindvridning mot syd, och vi trodde att vi skulle få en bekväm bog för den sista, nästan västliga etappen före Hoburgen. Men se nej, sydvästan höll i sig, och det blev i stället en mycket gropig kryss fram till rundningen.
Under kryssen hade vi tidvis känslan av att gå rätt bra i förhållande till övriga båtar i närheten. Och att vi gjorde det också i förhållande till båtarna i vår klass - som vi fortfarande inte sett röken av - bekräftas av vår placering vid Hoburgen; trea efter Tarantella och Julia. Det var finnarnas, gamlingarnas och de traditionellt sjövärdiga båtarnas båtarnas dag, det märktes tydligt.
Hoburgen rundades sent på kvällen, och vi satte kurs mot följande rundningsmärke = Knolls grund uppe i nordväst.
Tisdag 2.7. Hoburgen - Mål
I nattens mörker brakade vi vidare med åtta knop. Vi valde att i detta skede segla litet konservativt med enbart stor och fock. Avsikten var att på slörbogarna upp mot Visby spara på besättningens krafter och båtens utrustning till den mera avgörande långa länsetappen upp mot Alma.
Vi körde med två man på däck, en man stand by (= fullt påklädd, liggande på durken mellan navigationsbordet och pentryt), och två på frivakt. Knolls grund rundades i gryningen i frisk vind. Vakthavande officerarna bestämde sig för att göra gippen på två man, eftersom följande bog skulle seglas med samma segelföring. Manövern gick helt bra, men de skarpa ljuden och den nya krängningen fick alla de tre slumrande / sovande karlarna att studsa upp ur kojerna på nolltid. Alla var säkra på att någonting katastrofalt hade hänt.
Tidvis blev vi omkörda av större båtar, och var litet oroliga för att de med längre vattenlinje försedda konkurrenterna Tarantella och Julia skulle dra ifrån för mycket. Och visst gick de bättre, vid Visby hade vi halkat ner till fyra i protokollet.
Efter rundningen vid Visby hade vi 100 sjömil hurtig läns framför oss. Vi hissade spinnaker, för första gången på den här resan, och valde en gammal trotjänare, hårdvindsspinnakern från år 1990. Vindprognosen utlovade nu en vridning mot sydväst, och vi gippade därför österut för att få en bättre skärningsvinkel när den nya vinden satte in. Men någon sydväst kom ju aldrig, däremot nog en kort stund sydost. Till all tur (?) var vinden dock så pass kraftig, att man med oförminskad fart kunde köra så lågt man bara vågade; någon skärning för fartens skull behövdes aldrig. Så vi körde på, tog ner spinnakern en stund för gipp, matlagning och andhämtning och fortsatte sedan med friska krafter. På VHF-radion hörde vi Argons nödanrop, men var i det skedet nästan två timmar från deras position, så det fanns ingenting vi kunde göra.
Den friska vinden och gropiga sjön krävde rorsmannens och spinnakerskotarens 100-procentiga koncentration, och de lediga gubbarna kommenderades därför under däck. Ca tio sjömil från Alma togs spinnakern ner, och vi gjorde en sista gipp med stor och fock. Att vindstyrkan var tillräcklig bevisas av att vi även med denna segelföring uppnådde hastigheter bortåt 10 knop.
 |
| Dignande prisbord i Sandhamn, men besättningen får endast en liten miniatyr av skepparens plakett. |
Efter rundningen av Almagrundet återstod endast ca 10 sjömil in till målet vid Skanskobb. Spinnakern hissades på nytt i den avtagande vinden. Efter målgång kom KSSS:s IMS-mätman ombord och granskade att båten hade seglats med mätebrevsenlig segel- och övrig utrustning. Han kunde också berätta, att vi ledde tävlingen enligt rapporteringarna vid Almagrundet. Vår kraftfördelningsstrategi hade tydligen burit frukt.
Sedan återstod bara att vänta på Julia, som denna gång dock inte levde upp till sitt rykte som den oslagbara. De hade skörat en spinnaker, och därefter seglat försiktigare än vanligt. Seger alltså för Fresco Networking före Tarantella, Tuulia (finsk X-332) och Julia.
Se även Amiralens egna funderingar!