Speciellt vill jag tacka Bimbo för det tuffa motståndet i IMS och Carabilla för de många hårda dusterna båt mot båt. Ni räddade IMS 3, som hotade bli en verkligt misslyckad klass i år!

Nedan ännu tävlingsreferaten från säsongen som gick; nu i kronologisk ordning.

SUUNTO CUP 26.5, HSS/M (Besättning: Cessi, Blomman, Janne, Jonte)

På fredag den 25.5 överrumplade jag mej själv med att tänka på hur skönt det skall bli på söndag, när jag inte behöver segla!? Slut som seglare? Men, säsongen har nu inletts också för vår del - något stapplande, men i alla fall.

En konkurrent totalförstörde vår start, helt regelvidrigt, och vi startade som sista av endast tre båtar i klassen. Vår klass hade nog 5 anmälda. Var de andra rädda för de utlovade 12-14 m/s? 

Vi lyckades dock med god fart och rätt taktik gå upp i ledningen på den korta kryssen. Vinden var just och just tillräckligt stark för vår hårdvindsgenua (Doyle D4), eller 12-14 knop. Sedan försökte vi hissa spinnakern utan att öppna remmarna i påsen. Den kom upp, men snörptes ihop av påsen och innan knuten var upplöst var konkurrenterna förbi... Något förvånande gick vi sedan förbi Argon igen, innan blåsan skulle ner. Sedan följde en kort och dålig kryss. Vi gjorde endast ett slag på ca 200 m. Därmed var det egentligen slut på kryssandet för dagen.

Senare gjorde vi misstaget att hissa länsspinnakern på en bog där andra inte vågade hissa alls. Det vann vi givetvis ingenting på, trots att vi försökte gå lågt och sedan skar upp med genuan. Så, kort och gott, speciellt fördäcksarbetet var synnerligen ringrostigt. Men varken båten eller vi hade seglat en meter tidigare i år. Inte höjdes stämningen heller av den efteranmälda IMS 2:an, som startade långt efter oss och tvingade oss att fälla undan för att inte bli störd av den, när den passerade i lovart. Vår konkurrent tog den nog på lä sidan....

Till sist drabbades vi av en bärplansbåt, som på målrakan mot sundet mellan M och Sveaborg, styrde rakt mot oss, som på kryssbog (nästan) gick mot målet. Ett onödigt slag på knappa 100 m kostade oss säkert de 31 sekunder som vi förlorade segern med. Inte nog med det. Ett stort lastfartyg närmade sej samtidigt från Västra hamnen. Hade det kommit 5 minuter tidigare, eller varit på väg till Gustavsvärd, ja då hade vi varit verkligt illa ute. Och detta är målrakan under FM-seglingarnas havskapp- och skärgårdsseglingar.

Emellertid kunde vi glädja oss över en tredje plats totalt, efter Una (X-362, IMS 2) och vår besegrare Bimbo (Ex Una, Dehler-29). Alla tre var inom en dryg minut. Segern i IMS 3 gick alltså till Bimbo i denna, sist och slutligen, lättvindssegling. IMS 2 vanns av Una, som i seglad tid var betydligt snabbare än alla IMS 1:or. I IMS 1 var Jumpin´ Jack Flash först.

Slutligen måste man förundra sej över hur slarvigt seglarna läser sina orderbrev. Man kommer ut till start i tron att den går betydligt senare än den gör. Man förstår inte att runda alla märken, eller styr helt åt fel håll i långa stunder.....

WB-SAILS ROUND THE BOYS
3.6.2001, HSK (Besättning: Blomman, Claes, Martin, Jonte)

När jag på söndag kväll skall skriva något om dagens banseglingar, har jag svårt att börja. Tankar strömmar i ”huvudkontoret”. Båten slut som IMS-båt? Skepparen slut som kappseglare? Besättningen slut? Ti har övergett mej? Allt är den förlorade fartmössans fel?

Så kommer man ihåg att vi sällan har klarat oss i vindar, så svaga som dessa 6-9 knop. Det var ju därför förstaget flyttades framåt och en ny max genua beställdes (den levereras den 4.6 och testas på onsdag och visar vad den duger till i Esbo-Hogland Race?).

T.o.m. medlemmar i seglingsnämnden kritiserade mina starter. Men inte var de ju SÅ dåliga? Min förgast undrade om jag blivit SNÄLL, som gav upp ett ”drömläge” i sista starten, när vi hade Bimbo och H2O på gaffeln. Medger att jag borde ha stått på mej lite längre och kanske borde ha pressat på lite mera och försökt få dem att stagvända vid startfartyget. Hade det varit möjligt mot dessa jollar? Jo, en Amiral i sina bästa år kunde nog ha gjort det, men starten i förhållande till resten av fleeten hade blivit sämre.

Konceptet med tre korta banseglingar tycker jag är bra. Bl.a. ger det mera aktivitet (säpinää) och kräver mera av hela besättningen. I dagens tävling gjorde vi tidvis bra ifrån oss, både på läns och kryss - samtidigt missade vi tidvis minst lika mycket på båda bogarna. Bl.a. tappade vi spinnakern i sjön, när fallhaken gick upp vid hissningen, genuan låste sej i mataren så illa att den måste skäras ut och så var vi några gånger på fel kant vad vinden beträffar. Men på det hela taget klarade vi gubbar oss rätt bra. Just nu ser jag nog fram emot ett lugnt Esbo-Hogland-Race, trots att det kräver mycket vakande. Förresten, du vet väl att Sidney-Hobart Race totalsegraren, Nicorette, ställer upp där! Den seglar för ESF, Luddes finska klubb!

IMS 1 vanns av Birgitta, IMX-40, också totalt i klass 1-2, före Una och Xanta Maria, som var bästa båtarna i IMS 2. Början till slutet på IMS? De senaste X-båtarna, X-362 och IMX-40, verkar vara helt överlägsna. X-362:orna mäter in som klara IMS-2:or, men går som IMS-1:or, och ingendera klassen vill ha dem?

Klass 3 vanns för andra gången i rad (och överlägset; Amiralen lyfter på hatten!) av Dehler 29:an Bimbo. Frescos placering var fjärde.

PS: De tre X-362:orna hade av Havskappseglarnas styrelse anhållit om att få bli flyttade till klass 1. Två av tre Mean Marine 32:or (Biohit och MeanMari, som hädanefter är i Ari Känsäkoskis händer) meddelade att de i så fall ansöker om förflyttning till klass 2.

Styrelsen behandlade ärendet på sitt möte 4.6. Efter ingående diskussioner beslöt man dock att inte göra några ändringar. Den som vill byta klass kan göra de behövliga ändringarna så att GPH-talet blir det önskade. Klassgränserna kan inte i detta skede av säsongen ändras efter en båttyp, som fått oväntat fördelaktigt mätetal.

ESBO - HOGLAND RACE 8-10.6. (Janne, Jonte, Jänä och Martin)

Hänvisar till vad jag skrev i början av rapporten från förra söndagen:

Båten slut som IMS-båt?

Nej, trimningen är bara lite på hälft? Så vi gick inte så högt som vi brukar. Men däremot hade vi mycket god fart på kryss med Doyles D4 Heavy 1.

Skepparen slut?

Nej inte riktigt ännu, men var styv som en anka ännu på måndag morgon. Gubben är inte så ung som han tror.

Besättningen slut?

Nej, men de borde lära sej att inte slänga ur sej spydiska kommentarer över t.ex. konkurrenternas misslyckade spinnakergippar. Dom fick sitt straff strax efteråt, i en gipp vid Hoglands sydspets. Vicke Ruokolahti på Una, som bevittnade fadäsen på nära håll, fick sig antagligen ett gott skratt. För övrigt följde vi ett system där de i tur och ordning skotade spinnakern. En halv timme per gång. Det verkar vara en lagom lång tid, så att de skall orka vara skärpta och kontinuerligt justera skotningen. Det är enligt min mening nödvändigt för optimal spinnakersegling. I varje fall låg vi i ledningen vid första rapporteringsstället vid Kotka port och dit var det ju 85 % spinnakersegling.

Vår ledning var dock knapp, men några minuter kan vi skylla på att vinden vred emot strax före rundningen, så att vi inte kom upp till märket. Vi blev tvungna att ta ner blåsan på däck och göra ett kort slag, med bara storseglet, i mycket låg hastighet.

Ti övergett oss?

Det tror jag inte, men denna segling var den minst chansiga Hogland Race jag seglat, så hon behövdes egentligen inte. Men för säkerhets skull gjorde jag, redan före seglingen, något som jag tror hon uppskattar!

Så var det den förlorade fartmössan?

Testade en ny (synnerligen oestetisk; webmasters kommentar) i denna segling. Om man leder vid alla tre rapporteringsställen och vinner klart, ja då kan den väl inte vara dålig?

Seglingen var tung för skepparen, som gäspade av trötthet redan i början. Men när tillfälle gavs blev det inte mer än några minuters insomnande. Redan på morgonnatten av lördag var ben och ryggmuskler sjuka. Det har väl med åldern att göra? Båtar kan få ålderstillägg. Borde inte besättningens ålder också beaktas?

Speciellt för besättningen blev det mycket kallt och fuktigt, för att inte säga fruktansvärt vått för den stackare som hade regnkläder som sett sina bästa dagar. Han lät sej stilla tigande, obemärkt, bli genomvåt och -frusen. Tyvärr finns det ju rätt lite att göra för besättningen, annat än vid spinnakergippar och rundningar, som kunde värma. Troligen var det endast båtens värmare som räddade livet på honom.

Vår start var inte den bästa och vännen Teddy på startfartyget (varför skall seglingsnämnden alltid kritisera min start?) gav sina kritiska kommentarer efteråt. Medger att jag bedömde avståndet till linjen lite fel, men vi var i rätt ända, i lä. Därifrån hade vi högre kurs till nästa märke, men kunde ändå gå med spinnakern, som drog när skottet gick. Huvudklungan startade uppe i lovart, men inte ens där vågade alla hissa blåsan. T.ex. Bimbo, som vunnit de två första rankingtävlingarna blev klart efter p.g.a. detta och passerade oss först efter ca 10 Nm. Spica och Carabilla startade ännu lägre ner på linjen och lite tidigare än vi. Spica hissade genast spinnakern och tog snabbt ledningen.

Från Hoglands sydspets var det kryss till Kotka port, i ökande vind. Där hade vi till en början svårt att bli av med attackerande Spica och ESF:s nykomling Puppis, men när vinden friskade i blev de.

Vi gick också förbi klubbkompisen Scanya, som startat 10 minuter före oss i LYS 4. De blev sedan vår sparringpartner för resten av seglingen. Först gick de som vanligt bättre på den långa sträckbogen i frisk vind och när det sedan mojnade tillfälligt och blev kryss började en lång jakt på dem. Det var då jag definitivt märkte att vi har tappat höjden, men går fort.

Det var jobbigt att styra. Trådarna i seglet limmades för det mesta fast av regnet, vindmätaren visade fel vindvinklar och det var svårt att höja blicken till vindexen. Att sedan lära sej att vi inte kan gå högre än kompisen tog tid, men vi passerade dem till slut och började koncentrera oss på konkurrenterna framför. Bimbo, Carabilla och överraskaren Juanita från Borgå. De var dock så långt före att vi just och just kunde identifiera dem i den dåliga sikten.

Så kom då den vindcirkus som hör till Hogland tävlingen. Regn, varierande vindriktning, som tidvis var nästan obefintlig till sin hastighet. Fenomenet var dock kortvarigt och hade knappast någon inverkan på tätbåtarnas placering. Spica, som var rätt nära oss när det blev kryss, hade vi inte sett på länge och de rundade ca 20 minuter efter oss vid Gråskärsbådan.

Scanya lyckades passera oss och dra ifrån när vi ett tag gick åt olika håll. Till sista kryssen bytte vi sedan till vår nya lättvinds genua och den fick en bra inledning. På ca 2 Nm tog vi fast Scanyas 200 meters försprång och lämnade dem lika mycket, samtidigt som vi passerade en stor Swan, i vindar på 11-14 knop.

Vår tredje seger i denna tävling var ett faktum. Dom kommer tydligen vartannat år. Tvåa blev Carabilla II (-15 minuter) före Spica, Juanita och Bimbo. Gubbarna slog ungdomarna, konstaterade Pekka på Spica. Amiralen firade segern med en flaska Teneguia (= Ti) -rödvin och en från tävlingsprovianten överbliven pizza.

I LYS 4 tog vår sparringpartner Scanya en klar seger. Hjälpte vi varandra? Ja, inte gick det sämre av att ha en så jämn motståndare bredvid sej. Bl.a. hölls man alert, trots tröttheten. Men nu skall vår mast nog trimmas och vindmätaren justeras!

Nästa IMS-tävling blir troligen Gotland Runt och RM/SM. Vi får antagligen lite besättningsproblem för Hangö-Sandhamn.

ERICSSON PENTALA RACE – LYS
15-16.6. 57 Nm (Claes & Magnus Forsén)

Halva tävlingen gick i idealiska förhållanden, men sedan blev det mycket svaga vindar, vilket i och för sig är att vänta sig i en nattsegling i skärgården. Helt lugnt blev det dock aldrig, och resultaten räknades enligt tid-på-distans, så klockan tickade aldrig för de små båtarna.

På morgonnatten kom så en tät dimma, vilket inte heller borde ha varit någon total överraskning, eftersom också fredag morgon hade grytt med dimma. Den svåraste sträckan var mellan Vormö och Stora Träskön. Många tappade tillfälligt bort sig och gjorde onödigt lång distans, men ingen körde på grund.

Största faran kom säkert från Siljas färja, som till seglarnas förvåning kom inre vägen i så tät dimma. Lyckligtvis råkade den passera fleeten när endast tätbåtarna låg i farleden, och alla dessa hade troligen plotters med kartprogram eller PC-navigationsprogram, så de visste exakt var de var och kunde hålla undan.

Efter en hård fight banan igenom lyckades vi på FRESCO Networking vinna över klubbkompisen Puppis, som gav oväntat bra motstånd. Kalle Lindell kan bli en faktor att räkna med när han lär sig känna båten.

17.6. 22 Nm ( kommodor Rabbe Sjöblom)

Eftersom ingen gast hade anmält intresse för denna start, beslöt jag segla ensam och anmälde båten med enbart den nya Doyle D4 focken och utan spinnaker. Därmed skulle jag också ge någon av esbokonkurrenterna en god chans att vinna Amiralsbyttan, som var uppställd för bästa Esbobåt totalt i de båda seglingarna. Kanske det också hade gått så, om inte ESF:s kommodor - efter att ha seglat med Nicorette i Hogland racet - visat intresse för att ställa upp på min lilla FRESCO Networking. Nu gick det så att vi blev två i denna tävling, tack vare att Nicke Rostedt på två slörar, var den ena var den långa vägen in till mål, som enda båt klarade av att segla med spinnaker. Rankingpiskans hjärta värmdes av synen, samtidigt som vi insåg att han skulle vinna oss. Detta var säkert ett resultat av tidigare ”piskande” och visande av hur det skall göras.

Tävlingen hade också en estnisk deltagare, Ex-Lady, en gammal bekant redan från de första IMS-FM-tävlingarna i Finland 1990. Då var båten i händerna på Eki Salonen från KLV. Båten, som också var med i Hogland köret, då i samma IMS-klass som vi, har piffats upp och ser helt ny ut. Också farten var nu otrolig. Bästa seglad tid och med sitt LYS-tal på 1,14 besegrade den stora klassens vinnare (Marietta 1,15) med nästan 4 minuter, i korrigerad tid över 6 minuter!

GOTLAND RUNT OCH SVENSKA MÄSTERSKAPEN
1.7.-7.7. (Janne, Pekka, Blomman, Jonte)

Se sjöförklaringen under annan rubrik.

IMS FM - INTE EN ENDA DELTÄVLING I JÄMNA FÖRHÅLLANDEN
24.-28.7.2001 (Christer, Claes, Janne och Martin)

Mest svaga, till riktningen skiftande vindar med bleken och omstarter med nya vindar än framifrån, än bakifrån var kännetecknande för årets IMS FM. Alltså ingenting nytt egentligen sedan 2000, 1999 ...

I korta seglingen och den sista banseglingen kämpade W mot O, så att på den västra kanten blåste ofta NW-dominerande fläktar medan det från den andra sidan kom NO-betonade vindar. Gränsområdet flyttade på sig i O-W riktning och ofta var där svagare vindar. Det var helt omöjligt att förutspå vilken vind som skulle vinna, om någon.

I korthet kan man säga att IMS 3-klassens segrare Inkeri (S&S 6.6) seglade mycket taktiskt och bra. De gjorde nästan alltid rätta beslut, men konkurrenterna förundrade sig nog över båtens fart, som inte alltid riktigt verkar stå i proportion till mätetalet. Klassens snabbaste båtar skall i lätt väder ge 10-tals sekunder respit åt båten, både på läns och kryss. Men båten går i bland rent av snabbare än dem, trotts att båtarna ligger nära varandra. Ett annat ”hopplöst fall” är Spica (H 35). Hur stort försprång man än lyckas få till båten, med bättre fart, vägval eller med tur, så kommer hon upp därifrån på ett eller annat sätt.

Om havskappseglingen på ca 114 Nm gäller nästan allt ovanstående om vindarna. På kvällen och natten kryssade vi från Helsinki kassun till fyren Borgå. En lång och fin kryss, men när det var som mörkast, vimlade det också som mest av IMS 2:or och 1:or, som startat senare och hade samma bana ända till Borgå. Detta ledde till att vi tappade bort våra konkurrenter och därmed också var nästan helt ovetande om var det blåste bättre. Läget klarnade först när det ljusnade på länsen tillbaka. Då hade de stora båtarna också lämnat oss ”i fred”.

Segern gick till Inkeri före Spica, Fresco Networking och Bimbo. Detta blev också tillslut ordningsföljden i FM. IMS 1 vanns av Wonderland före Jumpin´ Jack Flash och Utfors. I 2:an spikade Tarantella II med Tuulia och Minnamari på följande platser.

Den enda som lyckades beröva Inkeri en seger var Janita II, som seglades av endast skepparen och hans fru. Båten sökte sig söderut under första banseglingens sista kryss, efter oss, i nästan obefintlig vind, medan alla våra konkurrenter gick åt andra hållet. På den kanten drev man bäst och vi konstaterade plötsligt att vi ledde klassen och gjorde det ända rätta, taktiskt sett. Slog när det kom lite emot. Janita fortsatte och slog först när de sträckte till märket, dit de kom som ledande båt och lyckades behålla ledningen ända till målet. Vi blev omseglade av Bimbo och Inkeri och blev fyra i protokollet.

Korta havsköret (34 nm) skulle sedan bli vår bästa segling, hade jag tänkt. Vi gjorde en nästan perfekt start och ledde klungan ännu lite före slutet på den korta inledande kryssen, men fick sedan hålla undan för Inkeri som kom för styrbord till märket och gick så långt förbi märket att H2O och Bimbo kunde runda innanför oss.

Vi kunde sedan inte genast hissa spinnakern p.g.a. Inkeri, som inte hissade. H2O och Spica gjorde det, med dålig framgång och tog ner blåsan. När vi passerat Inkeri i lä hissade vi och gick, liksom Inkeri som också hissade, utan problem till nästa märke. Först där hissade Bimbo, som då ledde fältet. Vi gippade och gick ungefär på kurs, medan Bimbo skar rätt mycket åt andra hållet och vi tog ledningen tillbaka och höll den ända till nästa märke. Så blev det småningom en vindcirkus där vi turvis ansåg oss leda och ligga efter Bimbo och Spica i korrigerad tid tills det slutligen kom rätt kraftig vind framifrån, som höll ända till målet. Vi slutade trea 4 (!) sekunder efter Spica, som kom 15 minuter efter oss i mål. Vi lyckades alltså inte. Två banseglingar återstod. Nu skulle vi visa dem. Silver var ännu möjligt.

En startlinje som man just och just kunde komma över med styrbords halsar, gjorde starten svår. Burana hade lyckats med en babordsstart, men risken att misslyckas bedömde jag som för stor. Efter lite regelvidrigt störande från Inkeris sida, kom vi mot bojen för SB efter Infernon Juanita. Vi hade lite bättre fart än de och eftersom de blev tvungna att pressa sig över bojen gick vi förbi och hade en i det närmaste perfekt start. Endast Bimbo, som lyckats komma igenom någonstans för babord med god fart, kunde anses ha fått en bättre start, p.g.a. att de hade bättre fart. Men de gick åt fel håll.

Igen kämpade W mot O och just nu var W bättre på banans vänstra sida och dit var vi på väg. Vi rundade lite efter Bimbo, men tog dem på länsen, genom att inte skära så mycket som de.

Katastrofen

Vi kom till märket som första båt just före Bimbo och meddelade dem att de inte får plats, men de täckte oss och kom med bättre fart och trängde sig med våld in mellan märket och oss och vi blev tvungna att ge plats för att undvika skador. De gjorde lite senare 360 grader, vilket i detta fall räcker till att korrigera båda brotten (!?) (det visste jag inte då). Men det finns en paragraf som säger att om man fått oförtjänt fördel av brottet skall man ändå bli diskad. Jag upplevde manövern som mycket hänsynslös och ful och lämnade in protest.

Motparten medgav att han gjort fel och att han berört bojen, men juryn godkände inte protesten. Man ansåg att han ingenting vunnit på manövern! Bimbo täckte oss före märket, vilket hade upphört om de hade gått akter om oss. Sedan tog de all vind av oss under rundningen, så vår fart var mycket låg efter rundningen och Bimbo gav ju störd vind ända tills de gjorde sin straffrunda, efter vilken de låg jämsides med oss, men vi hade ju inte då ännu full kryssfart. En jurymedlem uppskattade att Bimbo var hela 5 båtlängder i lovart om oss, när de gjort sin straffrunda.

Ren vinst alltså, och därtill hade de fått kontrollen över oss i st.f. att vi hade haft den, ännu en stund. Är inte detta oförtjänt fördel i en tävling där sekunder ofta avgör placeringarna. I föregående bansegling förlorade vi med 1(!) sekund åt samma båt.

Efter att ha begrundat saken en stund, beslöt jag överklaga beslutet. Om Bimbos agerande anses rätt är det ju ett bra sätt för båtar av ”jolletyp” att passera en konkurrent. För dem går 360 grader snabbt. För båtar som Comfortina 32, H-35, S&S 6,6... tar manövern mycket längre tid.

De dåliga vindarna och så det där med Bimbo förstörde nog hela tävlingen för mig. Skall man se positivt på saken så var vi bara 4:a förra gången på Merenkävijät (1998) och i fjol i Raumo, så vi gjorde ju lite framsteg med att ta brons.

RYSÄKARIN RYSÄYS – ESBORANKING LYS
12.08.2001 (Bo-Erik, Frej, Martin)

Oturlig start

Starten och början av seglingen skedde i liknande, vidriga, förhållanden som FM-seglingarna. Dvs. lätt, till riktning och styrka ojämn vind, som dock sakta ökade framifrån, medan vi kryssade ut från EPS. Detta ledde till att Falco (Athena 34) och Helga (Wind 328), båda med LYS-tal 1.18, som låg i täten, sakta men säkert drog ifrån oss. Det samma gjorde vi i förhållande till Marietta (Inferno 31), som vi lyckats gå förbi i början, och alla andra i fleeten. Efter att vi hade seglat ungefär en tredjedel av banan stabiliserade sej vinden. När endast länsen in från Kytö återstod låg vi fortfarande klart efter de två rymlingarna, också i korrigerad tid och skepparens humör var i botten.

Men bättre på kommande: Spinnakershow

Sedan kom äntligen den utlovade friskare vinden och vi började ta in på båtarna framför. Snart insåg jag att vi kämpade om andra platsen och när ledande Helga broachade redan innan den korta, branta, sidovindsetappen börjat, insåg jag att vi kanske kunde vinna.

Besättningen ville ta ner spinnakern som de andra gjort, men jag var nu mitt rätta jag och beslöt att vi går så långt det går och tar ner om vi måste och skär upp med genuan. Vi gick hela vägen, trots att det nog var lite väl mycket emot just före pricken, men sedan fick vi fälla en kort bit, efter vilket målrakan öppnade sej, med en vind som inte var fullt lika tight och något svagare än på den tidigare slören. Vi gick relativt lätt med blåsan ända in i mål, som segrare med en dryg minut till godo till Helga.

Hade vi seglat optimal skulle vi ha bytt till slörspinnakern, mirakelseglet från 1990, när vi rundade upp till den första slören. Det gjordes i lä av en liten holme och hade varit ett utmärkt tillfälle för segelbyte.

Kunde givetvis inte titta mycket bakåt, men såg dock till min glädje se att klubbkompisen i Marietta också bar spinnakern med den äran, ja kanske t.o.m. bättre än vi på den första slören. Han tog kraftigt in på H2O, som givetvis tagit ner sin spinnaker (eller gennaker? Han använder båda enligt den finska LYS-testen. Det ger 0,01 till i LYS-tal.). På slutrakan hissade dock ”jollen” en blåsa med broachar som följd, och Marietta gick förbi. Tar lite åt mig av äran, eftersom Marietta nog lärt sej av mig att man kan slöra med spinnaker när andra inte kan eller vågar. Att en Inferno 31 klarar det så bra som Marietta förvånar dock mig och höjer besättningsprestationens värde! Falco blev trea och Marietta fyra.

I lilla klassen gick segern till Mimmi (First 235) före Janita II (Gibb Sea 312) och Lill-Freya (First 24, ”tilaihme”), som påstod sej ha surfat i över 10 knop på länsen!

Enligt mina egna högst preliminära kalkyler leder FRESCO Networking Esborankingens stora klass före Marietta och H2O. Detta har väckt en tanke hos skepparen. Hur skulle det vara att vinna Esborankingen med LYS 1,15. Ett tillägg i raden av segrar med 1,12 (-91), 1,13 (-94), 1,14 (-97). Givetvis med i huvudsak ”reservbesättningen”.

Lilla klassen leds av Lill-Freya före Janita II och La Bamba.

HELSINKI TALLINNA RACE
17.-19.8. (Martin, gamlingen Teddy och Zoomseglarna Andreas & Peter)

Den stora frågan var igen, om det alls skulle bli kryss? Dagen började ju med ganska sydlig vind och det hade varit perfekt för Fresco Networking, men den skulle vrida mot väst. Redan SW betyder att man sträcker mellan kasunerna.

Starten missade jag igen. Denna gång för att jag råddat med tiderna och trodde att den gick 30 sekunder senare än den gick. Nå ingen katastrof. Endast Carabilla II gick knappt för om oss när de slog för Tirgrundet. Sedan slog vi långt före dem mot Enskärs sydspets och hade klarat den om jag hade vågat gå närmare den ytsten som finns väster om ön. Nu blev vi tvungna att göra ett kort slag för att klara udden, men Ramm-Schmidtarna var ändå klart bakom. Öppen bog till kasunen och en stor grupp båtar framför. Bland annat alla systerbåtar. Vad göra? Beslöt att lita på att de söker sej uppåt, som vanligt, så vi fällde lite och tog dem på lä sidan. Månne systerbåtarna alls hade tvättat bottnen i sommar? Nu var bara frågan om Carabilla skulle hinna före oss till fyren. Det gjorde dom just och just, men vi rundade perfekt och fick lite höjd i förhållande till dem och var fria, men dom var sega och vi kom inte förbi. Då blev jag desperat. Vi gick på kurs, så jag började gå lägre för att komma på och framför dem. Vinden skulle ju vrida mot väst.  Vi fick dem på gaffeln och småningom sjönk de långt ner mot lä och vi började segla vårt eget race.

Sjön var hög och det gick inte att undvika ordentliga överspolningar. Ja, tom. skepparen fick över sig, och det ledde till problem. Saltvattenstänkta glasögon ser man inte så mycket med. Utan glasögon ser jag sjön bra, men inte instrumenten. Man är liksom lite i blindo. Vi borde också ha tagit ett rev i storen, eftersom besättningen var så lätt, men vinden skulle ju vrida och så var det så mörkt…. Beslöt att hellre gå med levande stor när det behövdes, det fungerar nog bra, kanske tom. bättre i ojämn vind, men tidvis var jag nog rädd att någon latta skulle flyga ut..

Tack vare bevakandet av Carabilla blev vi tvungna att göra ett kort slag för Tallinna madal, samtidigt som vi gick förbi ESF:s Lill-Freya och tog den viktiga placeringen som bästa ESF:are. Vi blev i samma veva omseglade av Panasonic. Hur kunde det vara möjligt? Jo, dom hade anmält sig utan spinnaker och blev totalsegrare. En av LYS-regelns svagheter – och möjligheter.

Vi slutade på fjärde plats bland 50 båtar i klassen. Segern gick till hopplösa Estniska Ex Lady (X-95, se Ericsson Pentala Race LYS) som seglar med standard LYS-tal (utfärdat i Estland) trots att båten redan som finsk avvek från standard båt. Båten har inte tidigare vållat några större problem för min båt, men nu har den lägre mätetal än vi, men går klart fortare. Tvåa blev Mixern Sophie från NJK, som troligen gick förbi på den alltid så långa infarten till Pirita. Där gick också en 36 fotad Sweakryssare förbi (LYS 1,13). Hade det varit ordentlig kryss hade den aldrig hunnit fast oss.

För ESF gick det inte så bra i år. Lill-Freya blev tvåa i sin klass och vi två var de enda pristagarna.

Till sist vill jag bara konstatera att jag tycker att dessa nattseglingar är urtråkiga. Man har mycket svårt att följa med var ens verkliga konkurrenter är och vet följaktligen inte alls hur det går. Dags att börja segla i CLUB-klassen. De startar först, alla samtidigt, över en timme före vår LYS-klass. Då har man ljust längre och kommer tidigare fram. Dessutom tror jag att CLUB-regeln fungerar bättre än LYS.

I Porkalatullen måste jag första gången blåsa till sjöss (en gång har det hänt i bil) och mätaren visade givetvis 0,00 men vad den inte mätte var skepparens trötthet. En minst lika farlig risk som några tiondels promill i blodet! Det blev inte många minuters sömn på hemresan, trots att autopiloten styrde och motorn körde hela vägen. Gastarna var ju så trötta (se bilden).

ERICSSON PENTALA RACE
25.8.2001 (Christer, Jonte, Martin)

Håhå jaja! Starten blev en sorglig historia. Har jag helt förlorat greppet? Nå, jag  gjorde mitt bästa för att komma över linjen och lär ha gjort det 1:26 efter skottet, som sista båt. Hittade en glugg att slå V-ut i den gryende sjöbrisen, men klubbkompisen Puppis råkade slå rakt på oss. Återstod att gå mot fel håll och långt för att undvika att igen bli störd av någon. Efter 1,5 Nm kryss var vi över 5 minuter efter ledande H2O!

Men den nya Genua 1 Light fungerar nu, och vi seglade upp oss på kryssen S om Kytö. Till andra varvet hade vinden sakta ökat till över 10 knop och vi bytte till G I Heavy (Doyles supersegel i D4) och vi steg ytterligare i protokollet. På den andra slören från Örskär till Systrarna gick ingen annan med spinnaker än vi, som med länsspinnakern (!) kom upp till ”target speed”. Vi hade också fördelen av att ha spinnakern färdigt uppe för länsen mot Kytö, medan konkurrenterna länge efter rundningen fumlade med sin. Vi stannade slutligen på andra plats, till några av konkurrenternas förvåning. De hade nog tänkt sej att vi stannar kvar i kön.
Segern gick till rankingledaren Bimbo, men vi tog en aning in på deras poängförsprång, eftersom de redan blev tvungna att räkna bort sin sämsta segling. Poängskillnaden är nu endast 2,35 poäng och de måste nästa gång räkna bort ca 2 poäng mera än vi.

IMS 1 vanns av Jumpin' Jack Flash vars start också  misslyckades totalt, men  IMS 2:ans suverena segrare Tetu IV kom före dem i mål. Enligt min mening den kanske justaste vinden hittills i år. Nu väntar jag bara på den där hårdvindstävlingen. Så mycket vind att vi får testa den nya Doyle-focken i D4.

Det värmde att efter seglingen och på prisutdelningen få beröm för banan och arrangemangen, men det grämer mig oerhört att Paven igen skulle vara uthyrd, så att vi inte kunde landa där. Ta en öl eller kaffe och kanske en bit mat i väntan på resultaten, som ju nog kom snabbare än man hann landa i Amiralshamnen. Tack Tore! Nog finns det ju alltid något att snacka om med sina konkurrenter? Att de sedan dröjde till måndag kväll innan resultaten kom på ESF:s nätsida är också ett minus, men Hbl skrev ju lite. Och Jonte fick ju in resultaten på denna sida redan lördag kväll!

RWYC – EM:s ESBORANKING DELTÄVLING
26.8.2001 (Basti, Niku, Mikael)

Gammal är äldst

Efter starten förargade jag mej över att H2O och Marietta startat så bra i andra ändan av linjen och hade bättre vind. Nå, det dröjde inte länge innan vi hade bättre vind i spinnakern och gick till och med upp i ledningen ett tag. Vindförhållandena påminde igen om FM-seglingarna. Före rundningen vid Melkö lyckades vi igen bättre i den obefintliga vinden och rundade före resten av deltagarna, inklusive lilla klassen, som startat 10 minuter efter oss.

Gammal är slapp

Glömde bort att segla och följde bara med de skrikande konkurrenterna som alla tydligen skulle ha innerposition på en gång. Vi borde ha sett den nya västliga vinden som kom smygande och gippat. Nu kom H2O loss och drog iväg med den nya vinden och hade snart flera hundra meters försprång. Vi rundade till kryssen som tvåa, men fick inte upp farten. Över en knop fattades!? Vi slog för att bevaka Marietta, men de gick förbi, så vi slog i lä om dem. Nu, ca 10 minuter efter rundningen, kom farten och jag hann glädja mej över att vi gick aningen snabbare och aningen högre än klubbkompisen. Glädjen blev dock inte långvarig. Märkte plötsligt att vi gick över märket, och vinden öppnade ytterligare så att Marietta kunde slöra över oss, medan båtar gick förbi i lä.

Gammal skärper sig

Suny Love (X-99) hotade också gå förbi före märket, men en liten luffning och så en fällning mot märket, så att de fick vår spegelvind, klarade av det hotet. Så var det bara att börja om från början och ta fast dem som rymt. Marietta tog vi glädjande snabbt och vi tog också in på H2O. Marietta gav dock inte upp och slog mot land tillsammans med Falco (Atena 34, LYS 1,18), som också kämpar om rankingsegern.

Ville inte slå hela tiden, trots att jag hade på känn att det var dit man skulle gå, utan valde att jaga H2O, som vi hade framför oss. Till slut slog vi dock och fick fälla för Falco och hann just och just slå framför Marietta, som fällde och försökte gå förbi i lä. Det skulle han inte ha gjort, för det drog bättre nära land och han och Falco föll neråt och vi tog in på H2O.

Vi rundade på acceptabelt avstånd efter Tempo-jollen och hölls förvånansvärt bra med dem. Det fanns hopp, för det skulle bli kryss i mål. Falco, Marietta och Suny Love hade blivit ordentligt.
Avgörandet kom dock i sundet V om Lövö. H2O kom bra igenom, medan vi hade svagare vind.
Sunny Love gick förbi oss på målrakan, men den lynniga vinden gav oss ett lyft just före målet, så vi tog dem igen. Spelade ingen roll för resultatet, men sådant ger ju en viss tillfredsställelse.
Vi blev andra och Marietta tredje före klubbkompisen Puppis. Rankingläget är fortfarande mycket jämt i toppen, men vi torde leda.

Lilla klassen vanns överlägset av ”blekskenaren” Janita II med endast ägarparet ombord. Tvåa blev rankingledaren Lill-Freya. Ingen förening hade de erforderliga tre båtar per klass, så lagpriset stannar hos ESF. Dags att minska lagens storlek, eller räkna med de båtar som deltar!

HENRI LLOYD RACE
8.9.2001 ( Basti, Jonte, Martin)

Frisk vind utlovades. Skulle det äntligen bli "vårt" väder? Nej, inte i början när det var kryss, men sedan. Den sydostliga vinden betydde att banan seglades medurs, alltså start österut, vilket betydde rätt lite kryss. När starten gick hade vi bara 5-8 m/s och till råga på allt startade jag på fel ställe. Det kändes inte bra att en Albin Express går före för babord lite efter skottet och lite senare värsta konkurrenten Bimbo. När vi sedan själva slog klarade vi inte Carabilla, utan slog dem i spegelvind. Nästa gång kom Expressen för styrbord och vi slog dem i spegelvind. Inte underligt om Bimbo var klart före när våra vägar möttes och de slog givetvis på oss. Så det var bara att slå igen när vi klarade "Lindgrens" (fd Fords) pir, samtidigt som vi valde att ta ett lastfartyg på norra sidan. Så körde vi fast, och måste pressa oss över, en IMS-tvåa. Inte underligt. Deras snäckodling i bottnet överträffar allt jag sett i den vägen.

Början blev alltså ganska knagglig, men nu skulle vi visa vad vi går för. Vinden ökade nämligen sakta. Men vi hamnade igen ihop med Carabilla och kunde inte segla vårt eget race innan vi skakat av dem. Sedan blev jag för snål och gick tydligen för nära Skanslandet för vinden minskade och drog emot en aning och vi tappade en aning åt Bimbo. Så var det slut på kryssen och Bimbo drog ifrån och Carabilla tog fast oss och gick förbi just före rundningen till nästa korta kryss. Bedömde att det inte lönade sig att slå sig fri utan valde att gå efter dem och söka sjölä under kobbarna framför. Sedan slog vi båda och en benhård kamp började, som vi småningom vann och Carabilla slog bort. Allt detta medan Bimbo fritt fick segla som de ville. Östertokan rundade vi som tvåa ca 4 minuter efter Bimbo och klart före Carabilla och Puppis.

Vinden hade nu ökat till ca 10 meter och mera lite senare. Det var slör, men inte möjligt att gå med spinnaker och jag var övertygad om att Bimbo och Carabilla skulle gå hårdare, men nej, inte under den första timmen. Sedan mojnade vinde litet och konkurrenterna började få fart. Några sjömil före kasunen hade Carabilla bestämt att den skulle förbi, men vinden hade vridit med så mycket att jag kommenderade upp spinnakern.

Tyvärr hade vi just flyttat skot och fall till lovartssida, med tanke på hissning efter fyren. Och så var det trassel med spinnakerbommen, så konkurrenten hann förbi innan vi fick upp blåsan och allt i skick. Men sedan fick vi fart på båten och hann till och med få ett litet försprång till Ramm-Smidtarna före rundningen.

Då såg vi Bimbos stora problem med spinnakern på nästa bog. Och vi som hade länsblåsan uppe och vinden hade ökat igen.

Beslöt att byta till "superspinnakern" från 1990 i samband med rundningen. Då gick allting snett och det slutade med att vi hissade genuan, som alla andra, och lugnade ner oss. Bedömde läget som så att vi ledde tävlingen klart och beslöt att inte hissa slörspinnakern, trots att vindvinkeln var den samma som när vi passerade Carabilla. Vi avvaktade.

I sundet mellan Melkö och Rönnskär åkte sedan spinnakern upp och efter lite "installeringsproblem" fick vi gång på båten och tog klart in på Carabilla och klubbkompisen Puppis, som gått förbi före Gråskärsbådan. Men förbi hann vi inte. Däremot visade vi att det gick att köra spinnaker på den bogen också. Vi såg ingen annan göra det. Men det är klart att det krävdes en hel del av rorsman och besättning för att klara av det. Är ändå inte helt nöjd med vårt arbete. Klart är också att vi hade haft nytta av ett par händer till med vidhängande vikt. Vi hade ca 90 kilo undevikt.

Till slut tog vi segern med rätt liten marginal (ca 50 sekunder). Igen slarv från skepparens sida. Jag märkte inte att Bimbo hade dragit ifrån så mycket. Vi borde ha hissat spinnakern betydligt tidigare, men det gick ju hem och vi leder nu rankingen för första gången i år. Knappt, men dock. Syysseilaus nästa söndag avgör rankingen.

I IMS 1 vann Birgitta före Mean mach och Jumpin´ Jack Flash. I tvåan var rankingledande Tetu bäst före Una och Tarantella. Totalt var de två sistnämnda bäst före oss, Bimbo och Birgitta.

HSK:s ESBORANKING
9.9.2001 ( Basti, Benny, Niku)

Igen lovades friska vindar. Hur mycket, ja det beror på vilken spådom man anlitade. Ett var klart. Chansen till vackert väder var minimal. Någon hotade med 16 m/s och det hade varit intressant (13-14 hade räckt till), för då hade vi fått en chans att äntligen testa den nya focken i D4 från Doyle. Å andra sidan kunde man ana att de tre åttorna, och några av de 11 anmälda i vår klass skulle utebli. Så gick det också, men 9:30 slutade det regna och solen dök upp. Den friska vinden som blåste ännu vid 8-tiden var bortblåst.

Hade föresatt mej att ge Tarantella (LYS 1,17) en match på den inledande kryssen. Att vi sedan skulle få säga adjö till dem på undanvindsbogarna var självklart. Rätt fort stod det dock klart att vi inte hade en chans mot 37-fotaren, trots att vinden åter ökad tillräckligt mycket för D4-genuan, som vi hade på, och vi borde ha gått mycket bra. Tappade fort intresset för tävlingen eftersom de övriga konkurrenterna blev klart, trots att vi hade lägsta LYS-talet i klassen. Kanske det var därför som Falco (Athena 34, LYS 1,18) hölls förvånandsvärt bra med.
Kunde åter igen konstatera att båten kräver konstant reglering av storens skotning, när det är på gränsen till att man borde reva storen och för det fanns inte 100%-ig motivation.

På den efterföljande långa slörbogen tog sedan Falco rätt snabbt fast oss och gick förbi, så vi såg oss slutligen tvungna att hissa spinnakern. Det var nog från början tydligt att det var spinnakerbog, men så länge det inte behövdes…. Ingen annan hissade.

Igen blev det show i början! Har aldrig sett ett mera tvinnat spinnakerpaket komma ut ur sin säck. T.o.m. skoten gick i kors, så att vi blev tvungna att lossa det ena för att reda ut härvan på det inte ens halvvägs hissade seglet. Det redde upp sej utan att blåsan började tråla, men hur kunde det gå såhär? Den som packat seglet (var ej ombord nu) går ed på att han gjort det helt rätt!? Är det någon utomjording som saboterar oss?

När vi sedan fick spinnakern att dra, fattade inte den nya gasten ombord hur viktigt det är att man genast ger ut i lä så mycket det går. Det är ju speciellt viktigt när man har en man på fördäck som tar ner genuan. Han tänkte som så många andra att det är säkrast att hålla inskotat ifall man inte orkar skota in om det behövs. Det är ett bra sätt att få båten ikull. Seglet drar mera i sidled än framåt. Blir det inte broach, så gäller regeln: ”Den bästa bromsen är ett för hårt skotat segel”.

Vi blev 2:a efter överlägsna (11 min. i korr.tid) Tarantella. Falco 3:a och värsta konkurrenten i Esborankingen, H20 blev fyra före min klubbkompis Puppis, som var den enda ESF:aren som höll oss sällskap. Som på söndagen, sorgligt! Hoppet står till Daije med Dix, som nästa sommar representerar ESF. Men också han har ju varit lite lat i år. Vår ledning torde nu vara ”betryggande” 3 poäng.

Ett problem som HSK har med sina banor, som Amiralen påpekade för dem redan förra hösten, är den ökade fartygstrafiken. Vikke Ruokolahti berättade att IMS 1på lördagen blev störd av fem fartyg. Också IMS 2 och 3 fick sin beskärda del. Vi fick ju det första fartyget NO om Rönnskär, men det ledde bara till att man i god tid måste välja kant i sundet mellan Rönnskär och helikopterudden. Men det var tillräckligt för att störa taktiken. På väg ut mot kassunen kom sedan Vikinglinjens kryssningsfartyg och gav oss några spännande minuter, men kaptenen valde den största luckan i fältet, bakom oss, så ingen behövde väja. Det verkade dock som om fartyget hade tagit en del av vår vind för en rätt lång stund. På söndagen torde endast en katamaran ha blandat sej i leken, utan att störa LYS 1, men månne den inte på något sätt rubbade cirklarna för de mindre båtarna, som startat 10 minuter senare.

Det är dock närmast skärgårdsbanan som jag har kritiserat. Den ger ju knappast någon kryss alls i vissa vindar. Det hade man nu beaktat för LYS-båtarna, både på lördag och söndag, och skickade båtarna  till Mjölö och randmärket utanför Gråskärsbådan. I och för sig en ren och fin bana, men vad tyckte de små båtarna om de öppna vattnen? Jag tror att de flesta skulle föredra en omväxlande bana, någorlunda i skydd av skärgården, och möjligast mycket bort från fartygen. Man kunde dessutom korta av dennågot från nuvarande 25 Nm?

(MISS)LYCKAT VECKOSLUT FÖR FRESCO NETWORKING

Efter att ha förlorat både onsdagspokalen och första poängpriset i ESF:s serie, trots lika poäng med Marietta, var skepparen sugen på rankingsegrarna.

15-16.9 avgjordes först ESBO-RANKINGEN på lördag och sedan IMS-RANKINGEN på söndagen. På lördagen blåste det onödigt mycket, speciellt mot slutet. På söndagen för lite och för ojämnt för att ge ett värdigt slut på IMS-rankingen. Dessutom hade sorgligt få båtar anmält sej. Totalt bara 20 stycken. I IMS 1 & 3 endast 6 st och 8 i 2:an.

ESBORANKINGEN  (Basti, Benny och Niku)

Vår vindmätare var helt sned, märkte vi på söndag morgon. Kanske det var därför som den visade under 15 m/s på andra varvet, när det nog blåste mera. Vi gick med den otestade, maximerade focken i Doyles D4 och först ett och senare två rev i storen. Och det var tidvis för mycket segel. Visserligen var vi bara fyra ombord, men ändå skulle båten nog ha tålt 15 m/s.

Syysseilaus (LYS) seglas ju med jaktstart och började med kryss på ca 4 Nm. H2O hade valt att ta med också gennakern denna gång och hade följaktligen 1,16 och startade närmare tre minuter efter oss. De blev stadigt på kryssen. Vi skojade att vi tog fast en båt per slag och på slutet tog vi redan bl. a. Janita (LYS 1,12). Inte underligt för trots den friska vinden satt ena gasten i lä i sittbrunnen och den andra nog på däck men inte med fötterna på yttre sidan. Båten krängde alldeles för mycket, så man kunde konstatera att de i denna segling inte skulle hota lilla klassens rankingledaren Lill Freya, som knappt syntes i regndiset långt framför oss.

'Länsen från Rysskär N-ut blev rätt tuff, med stora vågor och frisk vind. Vi valde att ta hårdvinds/slörspinnakern. H2O var den enda som kunde hota vår seger i rankingen och de var  långt bakom. Däremot var Tarantella redan rätt nära.

N om Ådholmen skulle det bli tight med spinnakern och de flesta tog väl ner blåsan. Inte vi. Räknade med att det vi förlorar på att ta ner och sedan hissa igen skulle uppvägas av eventuella broachar. Vi gjorde tre halvbroachar trots levande stor, men Tarantella tog knappast in på oss på den sträckan. Däremot tappade vi 1-2 lattor. Möjligen flög den andra ut när vi tog in det första eller andra revet.

Andra varvet av banan går ju sedan åt andra hållet och på kryssen mot Rysskär var sjön som värst liksom vinden. Här kunde vi ha gjort ett bättre vägval och sökt sjölä under Rysskär, som Tarantella gjorde. På nästa slör gick sedan 37-fotaren förbi oss. De tog ut båda reven (vi bara ena) och bytte till ett större försegel. Inte vi. Hakade på deras aktervåg och fick snålskjuts till rundningen, men där tappade jag vågen och de lämnade oss.

Protestflaggan upp

Tarantella hissade på slutrakan ett lösfotat stagsegel, vilket är förbjudet i LYS. Beslöt lära dem en läxa och hissade den röda flaggan. Tio minuter senare försvann det förbjudna seglet. Det visade sej att de anat oråd när de såg protestflaggan och tagit fram lysregeln och insett sitt mistag. Flaggan hade gjort sitt.

Tarantella vann igen over all och oss med ca 1,5 minuter, inte så överlägset som i HSK-seglingen. Trea i mål var en H-båt, som på de öppna bogarna gick hårdare än vi så länge det blåste hårt, trots att inte heller de hade spinnaker. Trea i vår klass var en Elan 43:a (-11 min) före Inferno 33:an Ilmarinen och H2O ( -12 min).

Rankingmästare (LYS)

Båten var Esbomästare för fjärde gången. Det var nu egentligen inte meningen, men efter den överaskande goda starten med de två ERICSSON Pentala Race seglingarna (se tidigare referat), väcktes tanken på att försöka vinna rankingen. Nu med LYS 1,15.

1991 vann båten rankingen med LYS 1,12 (det var då man kunde få lystal enligt IMS-mätbrevet). Vid pinnen satt Sussi Wärnhjelm i alla starter! Hemkommen från Karibien blev det inte IMS-seglingar 1993, men nog LYS. Ägaren själv råkade då vinna rankingen (1,13), trots att vi seglade flere starter med bara två ombord. 1997 gjordes ett nytt försök. LYS-talet för båttypen hade höjts till 1,14 och pinnen togs av seglingseleven Natasha Rubanin. Hon vann rankingen redan före sista seglingen, i vilken hon var förhindrad att starta. Historisk serie!? 

Försök inte med 1,16, det går nog inte, har en kompis sagt. Nej, kommer inte att göra det. I stället kommer jag att föreslå en klass för ORC CLUB, dit IMS-båtarna skulle slussas. Om det går igenom är jag med där. Klubbkompisen Lill Freya höll inte ledningen i lilla klassen med sin fjärde plats. Janita vann rankingen med en poäng till godo tack vare sin sjätte plats (- 5:22 till Lill Freya). ESF torde segra i rankingens lag- och aktivitetstävlingarna. (Uppgifterna baserar sej på mina privata kalkyler. Arrangörsföreningen har inte ännu fått fram några resultat).

En Melges 24 fick riggen överbord på länsen just före rundningen till andra varvet. En systerbåt lär nyligen ha gjort det samma utanför NJK. Och dem tar man med i Esbo Hogland Race! LYS-resultaten kom på anslagstavlan först efter IMS-resultaten!

IMS RANKINGEN – ETT SORGLIGT SLUT
(Basti, Martin, Niku Pekka )

Vi startade i dryga 11 knops vind, men med tanke på att vinden väntades öka (11 m/s) valde jag  Genua I heavy (Doyle D4), som visat sej vara bra också i lätt väder. En liten korrigering i förlikets nedre del hade gjorts i samband med en översyn efter föregående weekends friska vindar. Nu gick vi förvånandsvärt bra på den inledande kryssen. Tidvis gick vi t.o.m. riktigt högt, något som denna genua inte presterat tidigare. Med den har vi vanligtvis gått ”lågt” men hårt.

I starten lurades Bimbo av en extra boj i närheten av startlinjen och startade helt fritt och tog genast ledningen, men gick inte över den riktiga linjen. Allt medan vi andra trängdes på den korta, riktiga linjen. Och jag som hade glatt mej över att de var i ”påsen” bakom oss.  Tog nämligen för givet att de följde efter oss när vi slog mot den yttre bojen, men de hade fortsatt mot ”sin linje” och undrade varför vi andra inte blev återkallade.

När det gick upp för mig hur de startat förstod jag ingenting. Fattade helt enkelt inte att de trott att linjen bestämdes av den lilla bojen närmare land. Beslöt dock att inte protestera. Ville inte vinna på protest. För mej var det helt klart att det var den stora bojen som bildade linjen. Vad skulle den annars göra där. Det stod ingenting om någon extra boj som eventuellt skulle användas vid rundning till andra varvet och varför skulle man sätta ut en extra boj i onödan.

Den inledande kryssen gick förvånandsvärt bra för oss, trots eller kanske delvis tackvare (?) mycket ojämn vind. Efter de första 4 sjömilen rundade vi strax efter Carabilla. Bimbo hade vid Melkös udde kommit bättre igenom bleket och redan tagit en klar ledning. På följande slörbog (utan spi) gick H2O småningom förbi, men på länsen efter Rysskär skar de kraftigt västerut tillsammans med Carabilla, rakt in i ett bleke. Vi skar betydligt mindre, som vanligt, och hölls i vinden.

Sedan kom Birgitta (IMX 40) fast oss och vi tvingades gippa österut för att inte bli störda. Vi gick bättre än våra konkurrenter (och Birgitta!), och var klart före dem när de fick vinden. Nu hade Birgitta gippat och kom efter oss igen och det tvingade mig att höja för att inte bli överkörd. I det skedet borde vi ha gippat mot våra konkurrenter, men det hindrades av Birgitta. När vi sedan kom åt att söka oss mot dem var det redan för sent. De gick med god fart mot nästa vändpunkt i banan. Bimbo var ännu på acceptabelt avstånd, men efter detta började vi bli efter. Vi bara blev och blev….

Eftersom t.ex. Finngulf 39:an Stella, som redan var bara några hundra meter efter oss, inte fick fast oss måste det ha varit så att vinden närmare land var starkare. Stella gick sedan förbi oss först mot slutet av andra varvet! Det gjorde också Biohit. Läget var bedrövligt och det enda som kunde rädda oss var att de utlovade 11 m/s skulle komma och utjämna tidsskillnaderna.

På en kort slör vid Ådholmen var vi troligen de enda som hissade spinnaker och tack vare det höll vi två IMS 2:or bakom oss så att vi fick börja kryssbogen i fri vind. Man sträckte nästan, så det hade varit döden att bli i deras spillvind.

Varför denna startordning?

Nu undrar jag  varför IMS 3 startade före de stora. Vi som var långsammast i klassen blev omseglade av alla utom två av dem. För det mesta gick det inte utan att de störde oss eller vi styrde undan. Våra konkurrenter, utom Argon som blev efter oss, blev omseglade av endast Birgitta och Tetu IV.

Den avslutande länsen blev en pina. Båtarna framför hade till synes dålig vind och vi bara väntade på att få vind bakifrån. I stället måste det ändå ha blåst bättre där framme. Vi gick inte dåligt jämfört med de större båtarna i närheten, tvärtom, men  vi tappade till konkurrenterna och blev nästan 20 minuter efter H20 och 15 efter Carabilla och trots det blev vi 6 totalt (!?), bl.a. just före Mean Mach som blev tvåa i IMS 1, efter Birgitta som tog en överlägsen seger.

Åter en vindmässigt mycket misslyckad IMS-segling. Humöret blev ju inte bättre av att Bimbo var klart först imål i IMS 3, men fick en DNS för sin start och gjorde protest mot seglingsnämnden och begärde gottgörelse. Bl.a. påstår de att seglingsnämnden, på en förfrågan, hade sagt åt dem att linjen består av de två små bojarna. Seglingsnämden bestrider saken och man undrar varför de skulle säga något sådant. De hade ju själva just flyttat den stora bojen så att linjen skulle bli lite längre än vid lördagens jaktstart. Något missförstånd måste ha uppståt. Men muntliga order gäller ju inte! Nog är det väl dessutom lite betänkligt att ens frågade. Det var ju information som andra inte fått ….

Juryn konstaterade att protesten var riktad mot seglingsnämnden och följaktligen inte hade behövt behandlas (man kan ju inte protestera mot seglingsnämnden!), men beslöt dock göra det. Beslutet blev att DNS blev i kraft. Länge var jag i den tron att det inte påverkade slutresultatet i rankingen. Kontrollerade saken också med rankingprogrammet när jag kom hem och PC:n bekräftade saken.

Efter prisutdelningen på måndag kväll påpekade dock en seglare att koefficienten för seglingen skall vara 1,2 och inte 1,1. Ingen har märkt felet trots att koefficienten funnits där hela sommaren. Jag kom nog i håg att vi hade höjt den, men 1,1 är redan högre än normalt och ”programmakaren” hade matat in fel koefficient. Detta ledde till att Bimbo hårfint hade vunnit rankingen om de hade vunnit tävlingen. Vi hade ju haft möjligheten att inte starta alls. Ta en DNC, då hade inte segerpoängen räckt till för totalseger. Men hade inte ens kalkylerat med den chansen. Borde jag ha gjort det? Med så här litet deltagarantal hade inte ens en andra plats räckt till att behålla rankingledningen. Men skulle filisen varit så mycket bättre efter det; knappast.

Saken är dock inte, enligt min mening, så kristallklar. Hade Bimbo startat med oss på den trånga linjen och speciellt bakom oss som jag trodde, hade dom kanske inte genast kommit loss, och i den synnerligen lynniga vinden kanske läget hade varit ett annat. Ett är säkert, jag hade gjort allt för att störa dem. Nu kom jag inte ens nära dem efter starten. Min start hade ju förstörts av  försöket att hålla dem borta från linjen. Och konkurrenten gjorde ju fel, det har juryn slagit fast. Inte bara det tekniska i protesten, vilket troligen förhindrar att ett eventuellt besvär ens skulle behandlas? Enligt vissa rykten hade också två andra domare kontaktats före behandlingen och båda hade sakt att gottgörelse inte bör ges, men det lär inte juryn ha vetat.

Carabilla vann med 13 s före H2O. Om Bimbo hade blivit tvåa hade poängen inte räckt.

PÄLSREGATTAN MED ENBART ÖSTNYLÄNNINGAR
29.9.2001 (Laila, Christer, Jonte, Steffi)

Vid 12-tiden den 28.9 lade skepparen ut från Amiralshamnen med "sommarvillan" FUN Star, i strålande solsken. Mörka moln fanns dock i alla vädersträck. Vinden var västlig och rätt frisk i byarna. Navcentern hade flyttats över från 32:an, närmast med tanke på eventuell dimma och för mörkret på hemvägen. På vägen till Helsingfors fixades ett genuafall som var i kors med en annan lina vid masten och linan till rev 1 som gick helt fel väg vid samma ställe. Hur kunde detta vara möjligt? Också loggens givare måste rengöras från snäckor innan den behagade röra på sig.

Tankade 50 liter i Havshamnen, i väntan på Jonte. Då dök det upp kolsvarta moln i väster och innan gasten infann sej kom regnet, som dock gick över lika fort som det kommit. Jonte berättade att det haglat inne i stan.

14:20 hade vi hissat storen före Husunkivi och seglade med 7-9 knops fart med stäven mot Borgå. Senare vred vinden mera mot N och avtog något och då testades 32:ans fock i Doyles D4. Den passade precis nertill, men är en dryg meter för kort i förliket. Praktiskt att kunna använda samma segel på två båtar. Vi har ju redan tidigare framgångsrikt använt 32:ans G I Heavy, också den i D4. Också lillasysterns hårdvindsfock på ca 15-16 kvm passar utmärkt.

18:55 var vi tryggt förtöjda i Borgå å och tog ett par drinkar medan kvällens sällskap samlades. Först kom Christer och lite senare Pekka. Båda är numera östnylänningar. Christer bor på Pellinge och Pekka i Borgå.

Därefter gick vi till Sevilla på mat och hade en trevlig kväll. Jonte, Steffi och skepparen fortsatte sedan en stund i båten innan Jonte gick hem till mamma. Han hade nämligen glömt sin sovsäck hemma.

Lördag morgon vaknade skepparen vid 8-tiden till strålande solsken. Fördäcket var dock isbelagt. I väntan på Jonte som skulle handla morgonmålet fixades bland annat förseglets matare och 9:20 var vi planenligt på väg mot NVK:s hamn N om Sköldviks oljehamn. På vägen intogs morgonmålet.

12:00 skulle de mindre båtarna starta och 10 minuter senare de större, dit vi givetvis hörde. Vi skulle lägga ut i god tid när Laila och Christer hade anlänt, men båten vägrade gå bakåt, trots att propellern tydligt jobbade effektivt. Vi måste vänta tills grannarna for ut och vi kunde flytta oss längre ut från landfästet. Vi hade alldeles tydligt fått en vajer eller kätting på bulbspetsen som sticker ut i akterkant på kölen.

Hela 28 båtar hade anmält sig, och av dem var hela 20 i vår klass. Vinden var WNW och frisk, vilket gav två problem. Det första var att välja försegel. Att det skulle vara i D4 var klart, men vilket. Valde till slut genuan. Det andra var att bestämma åt vilket håll vi skulle runda Kalvholmen. Mitt förslag på skepparmötet, att seglingsnämnden skulle bestämma banan, gick inte i genom. Till slut valde vi rätt, nämligen medsols. Några konkurrenter gjorde ett slag söder om Kalvön, men vi som var i en klar ledning och kunde segla helt ostört kom lätt igenom sundet utan att slå.

På den långa slörbogen mot SW var vi de enda som gick med spinnaker en längre tid. Två andra försökte en stund, men gav upp. Också vi tog ner blåsan till slut, främst för att vi inte riktigt visste var märket var. Sedan lät vi bli att hissa den på den korta länsen mot Onas. Något som höll på att stå oss dyrt. På slutrakan ökade vinden ytterligare, vilket givetvis också gav våra konkurrenter en fördel, men kanske de därför inte heller hissade spinnakern på länsen. Slutresultatet blev att vi vann klassen med 25 sekunders marginal och totalt med knappa två (2 !) sekunder. Med tanke på den krysslösa seglingen, med relativt lite spinnakerläns, och att vissa båtar hade anmält sej utan spinnaker får vi nog vara glada över att överhuvudtaget ha vunnit.

Totalsegern betydde att FUN Star vann Tuomaksen tuoppi tredje gången i rad och för alltid. Hade velat att någon i besättningen skulle ha varit skeppare så att detta hade undvikits. Baktanken var också att låta dem visa hur de klarar sig, med tanke på den kritik de gav mig och mitt styrande under Gotland Runt och SM i Sandhamn. Jag var t.o.m. beredd att ta 32:an. Jonte, som var den enda i besättningen som var med i Sverige, föreslog dock att vi skulle ta den större båten och ta hem byttan för att sedan donera en ny. Han yrade något diffust om en "Esbo pokal" som skulle locka båtar från Östra Syndikatet till Esborankingen och vice versa. Bollen är nu hos honom att komma med ett konkret förslag. Personligen tror jag att han i panik framkastade förslaget för att slippa testet!?

Seglingen gick givetvis fort denna gång och när resultaten också blev klara ovanligt snabbt, kom Jonte och jag iväg redan 16:50, medan resten av besättningen for hem med arrangörernas motorbåt. Vi kunde hissa segel på Sibbo fjärden och gjorde god fart. Efter som vi var så tidiga erbjöd sig Jonte att komma med till Amiralshamnen och det betydde att vi kunde gå raka spåret N om Enskär, Rysskär och Lövö. Allt gick bra med undantag av ett litet navigeringsslarv från skepparens sida, som höll på att föra oss på fel sida om Torra Lövö. Felet upptäcktes dock i tid och 21:00 - rekordtidigt - kunde vi styra in i Amiralshamnens trygga skydd.

En lyckad resa igen!

KARVALAKKI
6.10 (Cessi, Jänä, Niku, Steffi)

Den absolut sista kappseglingen stod för dörren. Valde Fresco Networking i hopp om att få en sista koll av seglen, trimmet mm. inför nästa säsong. Båtarna var fördelade på två klasser med gränsen vid LYS 1,17, så vi var denna gång bland små båtarna och hade 15 konkurrenter. I stora klassen, som startade 10 minuter före oss, fanns 13 startande; bl.a. tre fullblods IMS-racers (MeanMarine 32:or). Genast i starten såg man "jollarnas" överlägsenhet när Olof Rytövara skotade in och sköt iväg och hade på noll tid en skaplig ledning.

Vår start blev också hellyckad, men utan häftig acceleration. Den var dock inte lika suverän som förra årets start med FUN Star i denna segling, då vi satte Olof och de andra ordentligt på plats. Vi tog dock ledningen genast, trots att enda estniska båten i vår klass vägrade flytta på sig när vi försökte höja den över begränsningsbojen. Klar protestplats, men jag nöjde mig med att meddela dem att detta var en protestsituation. Det har tydligen blivit kutym att en eller flere ester tränger sig in vid styrbords startboj. Kanske man måste börja protestera för att få ordning på dem?

Vi fortsatte på styrbords hals västerut trots att många konkurrenter slog. Såg nämligen (genom mina polariserande glasögon) att det kom starkare vind på den kanten, så vi ledde med ca 50 meter efter den korta kryssen. Tvåa var Linjett 32:an Rosa (med Doyle segel). I en svag WNW gick vi med spinnaker ut till Trutkobben och drygade ut vår ledning en aning och ökade ytterligare ledningen på kryssen till Rysskär.

Följde en lång läns till Bändaren S om Mjölö. Också den gick bra, nästan hela vägen, trots segelmakare Steffis hot om att Rosa går bra på lätt läns. På slutet ökade dock vinden bakifrån, stax efter att vi bytt genua och "hoppandet" på fördäcket kostat oss närmare 0,5 knops fartreducering, och de närmaste konkurrenterna kom hotande nära. Så följde en kryssbog i lätt vind ut till Malmgrund och på den drog vi igen ifrån Rosa och Vindungen som länsat bra. En Inferno 31:a kom också i kapp Rosa och vi kunde konstatera att vi låg tvåa efter Ari Huusela i en liten Sprinta Sport, som nog var ca 12 minuter efter i segladtid. Läget var oförändrat vid rundningen av Västergrundet.

Så följde något som skulle vara en lång kryss till Hundören och vi skulle kryssa ifrån Sprinta Sporten ordentligt. Men det visade sig att vi nästan sträckte, men några sjömil efter rundningen vred det dock emot betydligt och det var ju till vår fördel. Framför oss kunde man också tydligt se kraftigare vind och allt såg lovande ut. Rosa och Infernon, som var ca 7 minuter efter oss slog, men vi fortsatte mot den ökande vinden. Snart slog konkurrenterna tillbaka och hade klart sämre vind än vi.

Plötsligt höjde de kursen ca 30 grader och hade skaplig vind. Vi slog och lyckligtvis fick de snart samma vindriktning som vi hade, men Rosa var redan för nära oss för att vi skulle vinna dem. Hela fältet bakom oss hade den fördelaktigare höjden i upp till en halv timme, sade en av dem efter tävlingen. Mot slutet ökade sedan vinden, vilket givetvis också hjälpte konkurrenterna.

Övergiven?

Sällan har jag haft så bra segeltrimmning som nu. Steffi jobbade hela tiden med skot och skotpunkt, både på kryss och slör och storen sköttes av Cessi. Upplevde att vi hade bra boat speed och prima höjd seglingen igenom, men som så otroligt många gånger denna sommar, hade vi inte tur med vindarna. Har Ti övergett mej!?

Slutresultatet blev att Sprinta Sporten (LYS 1,05), som var 23 minuter efter oss i mål vann före Rosa (1,12, över 5 minuter efter) och vi var trea. Vi förlorade 460 s åt vinnaren och 185 s åt Rosa. Vi fick vara tacksamma att inte flere båtar klådde oss. Och som i Pälsregattan hade vi nöjet och fördelen av att få segla fritt och ostört framför hela fältet, så som Bimbo fått göra i IMS hela sommaren. Men det hjälpte nu inte.

Stora klassen vanns klart av Olof Rytövara före systerbåten Biohit som var ännu klarare före Victoria och en estnisk X-99:a. Alla stora båtar var klart före oss små i mål, något jag inte hade väntat mej. Sprintan blev 11:e totalt, vi 14:e, vilket nog antyder att vindarna varit lite underliga!?

Och sedan?

När jag i lugn och ro fått smälta denna säsong skriver jag kanske ner mina tankar och kanske får ni läsa dem på denna sida. Långfärds- och transportseglingarna har ju också blivit lite efter och kommer senare, kanske som julläsning?

Vad vi seglar nästa år är också oklart. Så mycket är klart att jag nog väljer ORC Club före LYS när det är möjligt. Kanske också i Gotland Runt!? Senaste puffen i den riktningen var när det gick upp för mig att min värsta konkurrent i IMS, som alltid varit klart före oss i mål, har seglat KoPus tisdagsseglingar med samma LYS-tal som vi!?

Hur det blir med denna spalt nästa år är också höljt i dunkel, men klarnar väl under vintern.

ORC Club i stället för LYS !?

Det skall jag definitivt ta upp senare. Har du åsikter kan du skicka dem till mig på adress tom.finell@pp.inet.fi