Bantävlingen, HSK (4.6.2000)

Kan inte komma ihåg att denna båt någonsin skulle ha avbrutit en tävling pga att någonting skulle ha gått sönder på båten.

Nu hände det dock att storfallet gick av lite före starten. En 6 mm speciallina, som borde vara lika stark som 5 mm vajer, brast vid masttoppsblocket. Vi hade just tagit in ett rev och började skota in, när seglet kom ner. Tillverkaren undersöker fallet.

Esbo-Hogland Race (9.-11.6.2000)

Som vanligt träning för Gotland Runt -besättningen (Jonte, Janne, Blomman och Martin i st.f. Christer).

Spinnaker ända till Hogland, men första bleket kom redan före Sibbo Kalbåda och då pressades första borgåbon av skepparen att göra sitt bästa med spinnakerskoten och med skepparens hjälp med rodret lyckades vi bland annat driva förbi systerbåten Lady J. Nästa bleke kom lite före "den exotiska ön" och då var det den andra borgåbons tur att piskas till gott resultat. Igen gick vi förbi bl a Lady J.

Öns östra sida var sedan åter en gång problematisk. Det bästa vi fick ut av den biten var väl att vi just före sydspetsen fick fast klubbkompisen Scanya, som startat 10 min före oss i LYS 2. Därmed fick vi vår öl av dem, för andra året i följd, för vunnet vad.

Också på öns västra sida råkade vi ut för bleke och klassens snabbaste båtar, som kom i det närmaste problemlöst runt holmen, hade ett "ointagbart" försprång vid Kotkaporten. Det hjälpte inte att vi kryssade som små gudar från Kotkaporten till Kalbåda grund och fortsatte till målet ca två timmar snabbare (i korrigerad tid) än vinnaren Una. Minnamari blev tvåa före Tetu och oss. Flickorna i sin Tempo såg verkligen trötta ut efter målgången. Vår fjärde plats kom som en positiv överraskning och gav så mycket rankingpoäng att vi inte behövde starta i Hangö-Sandhamn, vilket skulle ha varit lite svårt pga skepparens förkylning och besättningens arbetsförhinder.

Ericson Pentala Race (16.-18.6.2000)

Fredag kväll startade Niku och skepparen med rederiets flaggskepp FUN Star (Comfortina 35) i den 56 Nm långa LYS-seglingen. Svag vind i början var nära att resultera i att vi avbrutit, med tanke på lördagens IMS-tävling. Men det kom vind, medan gasten sov, och klubbkompisen Nicke i Marietta kunde ta igen en stor del av vårt försprång med spinnaker. En felnavigering i "nattmörkret" gjorde inte läget bättre. Marietta klådde oss med besked, men vi var nöjda med vår andra plats och skepparen hann t.o.m. sova två timmar före IMS-starten.

IMS-seglingen gick på den bana som introducerades förra året och då fick mycket beröm av seglarna. Alltså två varv runt Kytö, med en avstickare mot norr på Kytöfjärden. Alltså rätt många korta ben, som ger mycket manövrar och är till stor del utanför farlederna.

I den friska vinden trivdes Fresco Networking som vanligt bra och tog inte enbart en klasseger utan vann också totalt. Resultaträknaren gjorde säkert nytt rekord i snabbhet; vi hann inte ens i land - 0,6 nm från målet - innan man kom och gratulerade oss. Tarantella, som i år satsar starkt på GR, blev tvåa. Här vaknade gamla minnen om när jag med Lill Scampin Scampelill lyckades besegra samma Tarantella i Fem fyrar år 1971, och vann också då totalt i IOR. Tarantella hade just vunnit Gotland Runt totalt.

På söndagen var det sedan Esboranking deltävling enligt LYS-regeln. Fresco Networking startade igen. Nu i svag vind och läns till en början. Sedan kom sjöbrisen, men det var för sent att ta igen det tidsförsprång som de små båtarna fått under bleket och vi fick nöja oss med tredje plats.

Lagseglingen om Amiralsbyttan vanns av Fresco Networking (IMS) och Sabrina, Magnus Forsén (LYS).

Gotland Runt, RM och SM ( 2.-8.7.2000)

I Sandhamn fick vi som stamkunder ett synnerligen vänligt emottagande. Arrangörerna hade också reserverat ett ärofyllt specialuppdrag åt oss: Båtens elektroniska arsenal utökades med en satellitsändare, som gjorde det möjligt att följa vår framfart "live" i karttillämpningen på tävlingens www-sidor, samt med en handdator och en WAP-telefon, med vilka vi sände korta artiklar till www-sidornas "Livet ombord" -avdelning.

Med erfarenhet från förra årets SM hade vi tänkt att vi skulle pröva på RM (riksmästerskap för "standard båtar" = internationella cruiser/racers). Nu hade dock svenskarna tänkt om och delade upp SM-båtarna i tre klasser enligt GPH-talen och dessa seglade GR, tre banseglingar och ett kort havskör på 36 Nm om RM. Den bästa tredjedelen i varje klass gick sedan vidare till en final om SM-titeln. I vår klass hade dock den snabbaste båten ett GPH-tal om 636,7 (X-362 Sport, IMS 1 hos oss!) mot vårt 714,8 (liten IMS 3:a)

Starten till GR gick i regn och rätt svag vind. Själv var jag i allt annat än god form och gott humör. Penicillinkuren som tog slut först den kvällen fixade nog bacillerna, men helst hade jag nog varit hemma just då.

Med facit i hand kan man konstatera att vi borde ha skurit österut, trots att vi tydligt såg att den gruppen blivit efter när "mörkret" föll. Men jag valde att gå på mittlinjen och där gjorde vi bra ifrån oss i den lätta vinden, speciellt just före Gotska Sandön. Bl.a. Tarantella som seglat fast oss blev efter igen. Sedan hade vi rätt bra vind ända till Hoburgen. Största delen med spinnaker uppe.

Vid Fårö låg vi 9:a och före Östergarn bara 11:e . Nära Hoburgen sökte vi oss en något kortare väg innanför några grund. Detta var möjligt tack vare vårt nya PC-baserade navigationsprogram. Det hjälpte oss kanske en aning eftersom vi var 4:e vid Hoburgen.

Vid Hoburgen började en kryss i mycket svag vind med BB-hals som klart fördelaktigare. Snart sträckte man dock och på slutet gick vi med spinnaker till Knolls grund och vidare nästan ända till Visby. Där det blev ett bleke med vindar från alla håll.

När vi i gryningen rundade Visby låg vi etta och kunde se en klump om över 100 båtar som låg i det närmaste stilla långt framför. Flere timmar senare var vi fast dem och så gällde det bara att ta sig i mål fortast möjligt. Vi ledde vid alla återstående rapporteringsställen, men inseglingen från Almagrundet till målet blev dramatiskt spännande i den lätta vinden. Den ena borgåbon som var på frivakt och hörde våra kommentarer om fart, vind och återstående tid höll på att få lös mage av spänning. Till slut kom dock ostanvinden, och de sista 10 minuterna gick vi med en fart som tidvis var uppe i 7,5 knop i st. f. de 3,5 - 4 som vi haft före det. Man kan dock räkna ut att vi hade hunnit i tid också utan vindökningen, men svagare vind hade vi inte tålt. Vår fjärde seger - den tredje i rad - var ett faktum, och vi ledde givetvis vår klass i RM.

RM:et fortsatte sedan med tre banseglingar i relativt lätta vindar, men trots det låg vi tvåa före den avslutande korta havsseglingen. Där skedde något som inte borde få ske i en tävling på denna nivå: vår navigatör satte in en waypoint på fel ställe och vi slörade länge medan alla andra gick på kryss. Visserligen var det knappt om tid och visst var vändmärkets namn något vilseledande, men koordinaterna var angivna... Största delen av seglingen var det frisk vind som passar oss, och jag hade faktiskt räknat med en chans att vinna den starten. Nu blev vi "bara" 5:a och föll till bronsplats i RM.

Int SM i havskappsegling avgjordes med tre bananseglingar (!) mellan båtar som hade GPH-tal från 533 (Corel 45) och 714,8 (Comfortina 32)! I första starten lyckades vi hitta ett hål i lä under Farr 31:an Farrahdiba och dök igenom där och fick en drömstart. Resultatet blev en andra plats i en till riktningen stadig vind på 8-10 m/s. Farrahdiba vann för övrigt ARC-99 i racingklassen där jag deltog med Swan 59:an Shadowfax.

Segling två startades med ett åskmoln på kommande från höger sida. Vi slog mot det och fick mot slutet av kryssen den nya vinden och rundade före flere konkurrenter. Rundningen innebar emellertid en gipp och vi hade spinnakern på fel sida och det hela slutade med att när vi äntligen fått över den på rätt sida hade vi trålning på gång, innan vi hann börja hissa den. Nästa kryssmärke flyttades ca 90 grader från den förra kursen och halva fältet av båtarna fick faktiskt kryss i mycket svag vind, men vi sträckte nästan och tog igen en massa båtar. Slutet var sedan slör av och an och i mål, kryddad av större båtar som täckte oss när de gick förbi. Denna segling räknades faktiskt med i serien(!), som kryss - läns bana!!! Den borde ha blåsts av i ett tidigt skede, eller så borde man ha räknat resultatet så nära verkliga förhållandena som möjligt, vilket hade gynnat oss. Nu blev vi 6:a. Justitiemord!

Start tre gick sedan i lätt vind och vi hittade inget hål på linjen och fick bromsa upp bakom Farr 31:an och lyckades aldrig komma upp ur underläget. Vi fick vår chans på sista kryssen när vinden vred på andra kanten. Om vi märkt det i tid kunde vi ledigt ha vunnit 30 sekunder, ja kanske en minut, och det skulle ha gett oss en topplacering i starten. Nu blev det en blygsam 7:e plats, 1 minut och 12 sekunder från seger! Men en hedersam 4 plats totalt, och bästa standardbåt, för vilket vi fick ett stort vandringspris från 1910.

Kung Harald V av Norge vann mästerskapet med sin ILC 40 efter tre segrar. Kungen av Amiralshamnen gratulerade honom "handgripligen". Tvåa var Corel 45:an och trea en annan ILC 40. De övriga finska båtarna kom på mera blygsamma placeringar. Så här i efterhand retar det mig lite att inte "sparven i tranedansen" tog medalj (det var ju så nära), och framför allt hade man gärna klått Svenska Havskappseglingsförbundets ordförande i sin Corel 45:a. Då kanske svenskarna skulle avstå från sin idé om att man kan kora bara en Svensk mästare i havskappsegling. Men kanske Svenska Seglarförbundet fick sig en tankeställare ändå? (Nej, det fick dom inte, har det visat sej!)

Airistoregattan (14.-16.7.2000)

Efter lite vedermödor och en tung tripp utan autopiloten (som ligger på 17 m djup i Sandhamn) från Degerby till Nagu, var båten redo för Kihti race. Men TPS har sådana regler att man inte seglar om det blåser över 15 m/s. Det blåste kring 15, med 20 i byarna. Men det är ju inte så mycket för havsgående båtar, inomskärs och utan sjö! Det är enligt min mening farligt att ställa sådana begränsningar. Det frestar konstruktörerna att göra överriggade jollar, och seglarna att i jakten på kilon skaffa för klena grejor, inte minst "segel som inte tål att revas".

Vi hade ju inte varit med i Hangöregattan, så vi låg 5:a i IMS-rankingen. Det gällde alltså att ta goda poäng.

På lördag seglades två korta trevarvs kryss/läns-banor. Den första i mestadels frisk vind och vi behärskade seglingen de två första varven. Sedan missade vi spinnakernedtagningen totalt och kom ur balans. H20 vann före oss och Una. I den andra blåste det tidvis för lite för vår heavy etta och samtidigt märkte vi att den börjar vara slut. Vi gjorde vårt bästa och vi lyckades hålla Tempon bakom oss ända till slutet av länsen i mål. Etta före H20 och Una och en minimal ledning inför söndagens avslutning på 20 Nm.

Läns start i lätt väder och vi kom lite för tidigt och hamnade närmare land än vi ville. Inte blev det bättre av att våra konkurrenter med H20 i spetsen "körde" upp oss och först senare fick vi möjlighet att fälla neråt, men kunde inte längre komma så långt ner som Una, som efter en dålig start körde om hela fältet i lä. Lite senare blev det dock "omstart" i och med att det kom ökande vind bakifrån, och alla samlades i en klump. Prima läge för oss som var minsta båt. Halvvägs skulle vi passera ett sund utan vind och där drog Una iväg och tog ett avgörande försprång genom att hon kom först dit och först ut. Vi var den första som inte kom igenom utan att göra en stagvändning och tappade så mycket i distans till H20 att regattan såg ut att vara avgjord. Men vi fick ensamma gå på Airistos östra kant där det fanns mera mörka moln och mindre sjö. Vinden ökade och vi bytte till heavyn och sög in på H20:s försprång. Många undrar säkert varför jag ofta använder solglasögon fast det nästan regnar. Nu såg jag den bättre vinden nära land, som H2O missade när de slog långt tidigare. Vi gick in i vinden och trots en totalt misslyckad stagvändning minskade vi på ett slag konkurrentens 2 minuters försprång med hälften. Vi tog en andraplats efter Una och därmed totalsegern före dem och H20. Una leder nu rankingen med 1 p före oss, men har seglat en segling mera än vi.
Airisto regattan är en av de trevligare tävlingarna i rankingen. Banorna startar och har målet alldeles intill hamnen, så publiken kan lätt följa med seglingarna, speciellt de som är på flere varv och vars rundningar sker precis utanför hamnen. Resultaträkningen kan man lita på eftersom den sköts av vår "mesta IMS-guru", Timo Sarainmaa.

Jämnare tävlingar än vi hade i IMS 3 kan man ju inte heller önska sig. I hamn kan man ha just så trevligt man vill. Deltagarantalet kunde ju vara något större, men i år var vi bara en mindre än i Hangöregattan (en mera i IMS 3). Flere båtar uteblev dock troligen pga den hårda vinden före Kihti race. Att det regnade rätt mycket är ju inte arrangörernas fel. Det finns nu också hopp om att regattan i framtiden igen arrangeras årligen. Hoppas det.

Offshore Week (1.-5.8.2000)

Finska mästerskapstävlingarna i havskappsegling, Offshore Week, seglades i  år i Raumo. När raumoborna senast arrangerade tävlingarna år 1993 var vindarna i det inledande havsköret tillräckliga  (och för endel båtar mer än det). Men då var inte jag med.

I år besvärades seglarna av svaga vindar och banan avkortades  till endast 53 Nm, men trots det låg endel båtar ute i 20 timmar och över. För Fresco Networking var tävlingen otursam. Redan i ett tidigt skede  tappades kontakten till de ledande båtarna på kryss i dimma och växlande vind till styrka och riktning. Vi lyckades dock se klassens snabbaste båtar när de rundat till länsen och kunde konstatera att vi inte var hopplöst efter dem då. På länsen hamnade vi sedan i ett vindhål, som var så vindlöst att vi tog ner spinnakern och väntade i "evigheter" på vind. Vi hade storen inskotad i mitten av båten så att den slog av och an och förde oss på det sättet, tillsammans med vågorna, med någon tiondels knop mot märket.

Blivande finska mästaren Ari Känsäkoski berättade efteråt att de seglat hela natten med dragande spinnaker. Mot slutet av länsen kom två båtar ikapp oss, men de parkerade för en lång stund bredvid oss på ca halv sjömils avstånd. Senare har vi konstaterat att det måste ha varit Interloper och Wonderland från IMS 1. Då såg vi också ljusen av ett stort antal båtar bakom oss, men de kom mycket långsamt ifatt oss. På morgonnatten rundade vi efter ca 40 sjömils segling tillsynes som trea i fältet.

Vid 6-tiden gick dock sanningen upp för oss. Klassens fyra snabbaste båtar kom i mot oss, klart ledande hela fältet.  Det visade sej senare att de var 3-4 timmar före oss. Sedan förkortades banan och vi förlorade över 2 timmar i korrigerad tid till fyran och 3,5 åt segraren Prospekti! Att vi blev så mycket efter dem berodde definitivt inte på att vi skulle ha seglat dåligt. Det bevisas av att den snabbaste IMS 2:an Tuulia, som vi mötte före midnatt lite efter att vi rundat till länsen, gick förbi oss först på morgonen. Till glädjestunderna i denna sorgliga segling hör att också många IMS 1:or hade uppenbara svårigheter att passera oss i de lätta växlande vindarna. Ja, vi lämnade t.o.m. många av dem flere gånger innan de gick förbi. En av dem behövde över 4 Nm för att passera oss efter det den fått fast oss.

Men hur hade det gått om inte arrangörerna hade försenat sej med starten i 1,5 timmar? Mindre kryss i dimman och vind hela länsen som halvtonnarna hade. Kanske slutresultatet hade sett lite annorlunda ut?

I de lätta växlande vindarna på slutet, åkte spinnakrarna upp och ner som hissar i rusningstid. En gång när vi var bara två vakna lyckades vi få den nya focken så hårt i ”knut” i mataren vid hissning att det tog minst 5 minuter innan vi fick loss den med ett litet hål i duken som följd. Så går det när man fjäskar och inte ser efter vad man gör. Ett liknande fall hände i Havsköret i Hangö-FM, då gick tävlingen ännu sämre.

Följande dags banseglingar gick sedan i stadigare vindar på ca 14 knop och Fresco Networking trivdes så bra att det blev två spikar och delad ledning med Piloilleri i totalen. Den splitternya hårdvinds genuan i D4 från Doyle hade klarat testen med bravur, trots att vinden var i svagaste laget för den. Vi var med i leken igen, hjälpt av Inkeri (S&S 6.6), som kom 2 och 4.

Korta "skärgårdsseglingen" gick sedan igen i lätta vindar och vi tappade kontakten med halvtonnarna redan på första kryssen. På länsen gick vi hyfsat, tyckte också Ari, och början av nästa långa kryss såg också bra ut, men sedan blev vi för mycket, inte minst på de återstående undanvindsbogarna. Pricken på "i" var när en bog som började som löstskotad sträckbog, plötsligt förvandlades till kryss, när de framförvarande konkurrenterna redan rundat. Varför Ti? Vi blev 6:a och föll ner till trea totalt, utan att kunna förbättra våra poäng i den avslutande banseglingen, eftersom vi redan hade full pott i banseglingarna. Esteri som blev 2:a kunde stryka en 6:e plats och gick upp till bronsplats före oss. Piloilleri vann i den svaga vinden och tog FM-titeln.

Så var det då bara att förbereda hemfärden. Det var inget litet jobb. Bra att de två yngsta gastarna besvärade sej att slänga sakerna från sin bil i sittbrunnen innan de rusade i väg hem. Inte ens fallen hade satts på sin plats för att inte tala om hur grisigt pentryt såg ut. (Så jävligt har inte ens jag någonsin lämnat det).  Janne stannade ändå en stund och hjälpte till att bära grejorna från containern och hans bil och for in till stan efter motorolja, men så var också han på väg hem. De unga och starka kom alltså till ”dukat bord och lämnade det utan att ens bära ut”.  Hur länge till skall jag orka med detta?

Efter prisutdelningen bjöd Esteris rorsman på öl och konstaterade att "puntit on nyt tasan", hänvisande till vårt silver knappt före dem förra året. Har lärt mej på äldre dagar att njuta av andras glädje när de vinner mej. Inte blev det svårare efter ord som "jag tror inte att det bland dessa seglare finns en enda som vunnit Gotland Runt tre gånger å rad, så inte var det någon dålig kille vi besegrade" (ei se ollut mikään turha kundi jota voitettiin).

Nu är det dags att fundera på eventuella ändringar i FM-reglerna. Så länge dessa tävlingar är i färskt minne. Är det t.ex. rätt att en så chansartad segling som årets långa tävling, med koefficient 1,5, inte får räknas bort. Varför får man räkna bort en bansegling (om tre genomförs) och inte korta seglingen som har samma koefficient 1? Hur blir man av med problemet med seglare som med hög röst  deklarerar att den använda vindstyrkan är för låg, samtidigt som en annan lite längre borta, argt men lågmält, klagar för alla att vinden var betydligt svagare än den använda.  Att FM nästa år går i Helsingfors torde vara klart. Men vem arrangerar? Två H:fors föreningar torde ren ha ansökt. Finns det någon Esboförening(ar), som kunde komma ifråga?

I IMS-rankingen tog vi nu ledningen med 4.26 poäng före Una. Båda har resultat från 4 seglingar. Trea är Piloilleri –6.19 p (5 segl) och fjärde Tetu –7.8 p (3 segl).

Helsingfors - Tallinn (18.-19.8.2000)

Storslam för Doyle och ESF

Allt såg bra ut för oss på fredag eftermiddag. Alla väderrapporter utlovade frisk vind omkring SW. Alltså borde det bli kryss och idealförhållanden för den nya D4 genuan.

Med tacksamhet noterade vi att en av våra svåraste konkurrenter, klubbkompisarna på Scanmar 33:an Scanya, misslyckades i sin start som gick fyra minuter före vår. Själv misslyckades jag också såtillvida att vi var för tidigt vid linjen och följaktligen hade dålig fart när skottet gick. Men det var bara en betydligt större estnisk båt som momentant hotade vår ledarposition. Den och de 13 andra konkurrenterna i vår start lämnade vi sedan snabbt bakom oss på den ca 2 nm långa kryssen till Enskärs sydspets. Bättre fart, höjd och vägval ledde till att vi också halverade Scanyas försprång, men efter Enskär hade vi en något öppnare bog till Helsingfors kassun, och då tappade vi igen litet terräng i förhållande till Scanya.

Strax före kassunen blev vi upphunna av en av de stora esterna i vår klass. Den gick till en början något bättre också efter rundningen. Vinden hade nu vridit mot väst, och följaktligen hade vi ingen egentlig kryss nu heller.

Senare fick vi problem med dem igen, i och med att de gick så ojämt. Vi tog till slut fast dem igen, men eftersom de redan gått onödigt högt valde jag att gå i lä om dem. Litet senare började de fälla ner på oss, och vi blev tvungna att söka oss upp genom deras spillvind. Deras manövrer var m.a.o. helt mot sjövägsreglerna (upphunnen båt bör behålla sin kurs).

Men så kom räddningen. Vinden vred emot, och vi hade full kryss för en stund. Dvs. ibland gick vi klart under kursen, ibland litet över. Esten och alla andra föll dock sakta men säkert ner mot lä. Också vi var öster om linjen till Tallinn Madal.  Men inte länge, för vinden vred tillbaka och vi sträckte ledigt till märket. Men esten kom inte upp, och vi såg honom aldrig mera. I stridens hetta körde vi en stund på fel fyr, men det hade ingen avgörande betydelse. Det retar mig i alla fall att vi inte såg den rätta fyren förrän vi hade kört upp till linjen, och såg att fyren fortfarande blinkade uppe i lovart. Först i det skedet upptäckte jag den rätta fyren nere i lä.

Nu var vi inte helt säkra på var Scanya fanns. Endast ett masttoppsljus var synligt framför oss, och den båten hade gått både högt och hårt under den korta kryssen. Det kunde väl inte vara Scanya? Överhuvudtaget borde Scanya inte ha gått så bra i denna motsjö.

Litet före mål gick vi förbi Lill-Freya, och ölvadet var igen vunnet. Åter en gång hade Freys haft otur med svagare vind i starten. Vi fick också beskedet att det faktiskt var Scanya som låg framför oss. Bättre så än en icke-ESF:are!

Scanya vann vår klass med samma differens som vi hade i starten! Marietta blev fyra och vann firmapokalen för andra året i följd. Lill-Freya var bäst i lilla klassen. Alla ovan nämnda hör till Doyle-stallet, och ESF - förstås.

===

Så länge det finns båtar som går mycket bra på öppna bogar, och andra båtar som är extremt goda kryssbåtar, fungerar LYS-regeln inte på en rak bana, som ju denna i princip är. Inte ens med WSW, en vanlig vindriktning på kvällen efter en dag med SW, blir det någon bra kryss med nuvarande bana. Kunde man flytta starten så att man går ut öster om Mjölö? Då skulle vi också komma bort från Tallinn -färjorna.

Henry Lloyd Race (9.9.2000)

Väderguruna spådde friska vindar och skepparen såg fram emot en riktig hårdvindssegling. Den hårda sydliga vinden på fredag lovade ordentlig sjögång för lördagen. Också det tilltalade mej.

När jag vaknade (första gången) lite före sju på lördag morgon sågs inte en vindpust i träden på Drumsö. Hade spådomarna nu igen gått fel?

7.30 rörde dom på sej och när vi kom till HSK visste någon berätta att det blåste 10 m/s på Gråhara. Det fanns hopp alltså.

Vi startade längst i lä utan genua, men med dragande spinnaker när skottet gick. Uppe i lovart blåste det kanske något bättre men vi hade kortare väg och kunde gå med högre höjd, så jag tror inte att vi gjorde fel val. Snart fick vi åter en gång erfara hur det går när en av de långsammaste båtarna i klassen startar bra. Dom snabbare kom bakifrån och störde oss. Vi valde då att gå på mera platt läns, vilket fungerar bra om vindstyrkan är tillräcklig, medan konkurrenterna skar. Nu var vinden oftast tillräckligt stark för vår taktik och vi höll snabbare länsbåtar bakom oss tills kryssen började.

Då började vi gå på allvar. Enda som höll undan var Swan 37:an Tarantella II, som dock gick aningen lägre. Vi började kryssen med vår Heavy GI (Doyle D4), som är nästan lika stor som vår max genua (som är lite mindre än standard). Ganska snart insåg vi att vi hade för mycket segel uppe och tog in ett rev i storen. Vinden ökade dock till 15-17 m/s i byarna och vi tog in rev 2. Valde detta alternativ, fram om att byta till fock, för jag ville testa genuan och försegelbyte förlorar man mycket mera på. Vi hade ju inte testat genuan ännu i riktigt frisk vind. Vi gick bra, men när vi senare hittade den rätta skotpunkten gick vi ännu bättre.

När Tarantella slog framför oss kunde vi konstatera att de inte var mera än några minuter före oss, speciellt när de tappade genuafallet och gick en stund utan försegel. Vi gick en stund åt samma håll som de och jag tyckte att vi gick minst lika fort. Sedan slog vi söderut för att bevaka Inferno 31:an Tetu, som för tillfället var vårt största hot om rankingsegern och blandade Tarantella med en IMS 2 båt. Slarvigt!

Sjögången var tidvis mycket besvärlig och vi blev flere gånger överspolade av kyligt havsvatten. Denna gång också skepparen, till besättningens glädje. Kanske blev det lite för mycket av det goda? Å andra sidan är den i Australien tillverkade genuan gjord just för hög sjö och Tetu blev ordentligt efter på slutet. Tarantella hade fortsatt västerut  och fick troligen ett medskift på väg ut mot kasunen, för där hade de ökat sitt försprång betydligt och på slören till målet drog de givetvis ytterligare kraftigt ifrån, men inte tillräckligt visade resultatlistan. Vi vann inte bara klassen med dryga sex minuter, utan också totalt IMS 1-3 före Tarantella.  Samtidigt kan man nog säga att vi säkrade rankingsegern, för femte året i rad! En otroligt bra känsla, trotts en besvärande flunsa.

Inte blev humöret heller sämre nästa dag när vi deltog i Esborankingen i LYS. Den nya Doyle genuan i D4 verkar vara ett överlägset segel, i den rätta vinden. Till sist vill jag lyfta på hatten för flickorna i AudiTT, för att de orkade fullfölja tävlingen i sin ”jolle” i detta hårda väder och den grova sjön.

Esborankingdeltävling, HSK  (10.9.2000)

Också nu lovades frisk vind och så blev det, men något svagare än dagen innan.

Vi beslöt att kopiera starten från gårdagen. Start med dragande spinnaker vid lä boj. Den misslyckades dock, när skepparen inte genast märkte att en Folkbåt höjde kurssen i lä om oss. Den gömde sej bakom en grovväxt gast. Vi borde ha gått akter om den, men nu tvingades vi lova upp och kom för tidigt till linjen.

Vid första märket var vi tredje, men tvåan tappade kontrollen just där och lovade upp och träffade märket. Ettan tog ner spinnakern medan vi kunde fortsätta och tog dem på lä sida i tid före nästa märke. Nu hade vi intagit vår possition som LYS-talsmässigt snabbaste båt i klassen. Framför oss hade vi en lös sträckbog i motsjön och en lång (nästan) kryssbog innan den egentliga kryssen började. Vi gick genast klart bättre än båtarna bakom oss och siktet sattes på klubbkompisen, regerande Esborankingmästaren i LYS 1, Inferno 31:an Marietta, som startat 10 minuter tidigare.

När kryssen inleddes hade vi en klar ledning i korrigerad tid och de flesta båtarna i föregående start var redan mindre än 10 minuter före oss. Vi gick denna gång också med D4-genuan och bara ett rev i storen trots en man mindre och vindar på upp till 14 m/s. Detta möjliggjordes av den betydligt mindre sjön jämfört med lördagens IMS-tävling. Man kunde nämligen lättare pressa höjd och därmed ”blåsa ur” den värsta vinden ur seglen när det kom hårda pustar.

När kryssen var slut var vi förbi en av de stora båtarna och bara knappa tre minuter efter Marietta, som var lite före H2O (Tempo). Vi hade snabbaste seglade tiden av alla då. I vår klass var vi förkrossande överlägsna. Inte ens regerande Esborankingmästaren Lohi 25:an Sunrise hotade.

I början på den långa undanvindsbogen till mål gjorde vi ett tag 10,3 knop, fartrekord för året. Att vi skulle tappa lite terräng till de större båtarna var ju klart, men i korrigerad tid vann vi också den klassen, med ca 7 minuter. Vår egen klass vann vi med  9 minuter över Sunrise. Skön revansch för tredje platsen i de nyckfulla vindarna i Ericsson Pentala Race, den enda Lysranking tävling vi deltagit i dittills. Trea var inte oväntat en Folkbåt. Janita II tappade masten lite före mål.

Syysseilaus (16.9) - Esborankingens sista deltävling

Hade andra plats i Esborankingen som i en ask i LYS 2 med Fresco Networking efter segern föregående söndag, vår andra deltävling. Janita II var visserligen 2 poäng före oss, men hade brutit masten och kunde inte ställa upp.

Beslöt dock att segla med 35:an ifall den beställda fullstora spinnakern skulle bli klar i tid. Den 13.9. meddelade Steffi att den blir klar om jag hämtar den från flygfältet och kommer med den till Lovisa och hjälper till med arbetet på den.

Fredag 15.20 var spinnakerbitarna i bilen och på väg. 16.30 började vi sortera bitarna och åtta timmar senare startade jag hemåt med en ny spinnaker i bagaget. Det torde vara nytt rekord, men så hade Steffi också en hantlangare som inte gav honom mera vila än en futtig kaffepaus, men framför allt – inga kunder ringde och "störde".

Själva tävlingen, med jaktstarts system, gick sedan i svag vind som inte är båtens bästa före. Men det var ju meningen att den nya spinnakern skulle göra sitt. Tyvärr borde den nog vara ännu ca trettio procent större för att vi skall gå hårdare än en Inferno 31:a eller en Tempo i svag vind. Men mest förlorade vi nog på att vi en lång tid blev "i fötterna" på en X-342, på banans trångaste del. Vi kunde bara på mycket långt håll se hur Piloilleri gick till en förkrossande överlägsen seger. Deras seglade tid var faktiskt 6 minuter snabbare än vår!!!

På avstånd kunde vi också följa med kampen om klassens rankingseger mellan klubbkompisen Marietta och H2O. Läget var det att Marietta behövde en båt mellan sig och antagonisten, som på slutlänsen anföll bakifrån. Vi var dock för långt bakom för att kunna göra något åt saken, trots att vi visste att tävlingen gått för snabbt och resultaten räknas om, till vår fördel. Vi hade faktiskt följt med deras fight från starten, som Marietta tog suverent och ledde därefter duellen hela vägen, trots konkurrentens obegripliga protest mot honom, för tjuvstart. Seglingsnämnden hade inte återkallat båten!

Vi blev till slut fyra, ca fyra minuter efter "stridstupparna".

Syysseilaus 17.9 – IMS-rankingens final

Rankingsegern var ju redan vår och jag hade varit mycket frestad att åka till Tallinn och se på gudsönernas seglande om Estniska mästerskapet i Zoom 8. Men segling med egna båtar drog mera och målsättningen i IMS blev att snygga till placeringarna. FM:s 4:e placering skulle bort.

Åter en gång fick vi erfara hur det är att starta bra när man är bland de långsammaste båtarna i fältet. Det var spinnakerslör och alla vågade inte hissa blåsan genast, men vi hade den genast uppe. Hur annars. I den lätta vinden drog Tarantella genast iväg med sin väldiga masttoppsspinnaker, och de flesta andra följde efter. H2O gick förbi efter en sjömil, men det var ju väntat. Att systerbåten Lady J igen skulle gå aningen snabbare än vi med spinnaker, var något irriterande. I Esbo-Hogland hände det ju två gånger.

Vid första märket hade vi en stor klunga båtar just framför oss och försökte plocka några genom att gå i lä om dem, nära Melkös strand, i hopp om att de skulle köra upp varandra. Så skedde också och allt såg bra ut tills vi upptäckte fiskebragder som gick ut från stranden och måste lova upp under klungan.

På kryssen gick vi med bra fart och höjd. Men snart visade det sej att när man slog västerut gick man alltid bättre och det försökte vi utnyttja. Så var det förstås bl.a. Carabilla på den andra kanten där de lär ha fått ett skift. Vi hade en benhård kamp för att få fast Tetu, men kom inte närmare än att de just och just kunde slå på oss på sista slaget mot märket och vi tappade dem igen. Återstod sedan mest sidovinds- och länsbogar, så det gällde att hänga med så bra som möjligt.

Mot slutet fick vi en chans att visa vad vi går för. Efter länsen till Melkö fortsatte banan med en sidovindsbit, men så vitt vi märkte hade ingen ens försökt gå med spinnaker. Vi skulle. Kunde man inte hålla tillräcklig höjd, var det ju bara att gå lite lägre och ta ner den. Ingen risk alltså.

Men vi hade inga problem, trots att vi hade länsblåsan uppe! Mot slutet hissade också H2O, med två ordentliga broachar som följd. Efter slutslören, utan spinnaker, kom vi i mål 10 minuter och 20 sekunder efter Tarantella. Jämnt? H2O var bara en knapp minut före oss, så det kändes tryggt. Tills resultaten kom. H2O var etta, 32 sekunder före oss. Tarantella var 5:a, 2:40 efter vinnaren. Har jag helt tappat greppet om IMS, var den första reaktionen. Andra var lika förvånade.

Förklaringen kom när det framgick att man använt det förenklade kalkylsystemet "Performance Line, Inshore/Olympic". Och jag som i mitt enfald trodde att man skulle använda "Circular Random" som det ända sedan hösten varit tal om att skulle passa utmärkt på denna bana. Dessutom hade systemet framgångsrikt använts i Ericsson Pentala Race, där resultaten var klara när båtarna landade, utan några protester från seglarnas sida.

Vart är IMS på väg?

Inshore har 55% kryss, Circular Random ca 20-25%, medan den aktuella banan hade bara knappa 16% och dessutom alldeles för mycket slör.

Inte underligt om "jollen" gynnades! Men CR lär inte kunna räknas med förenklat system, men det verkar ju vara enkelt att använda när man vet vad man gör. Vår "IMS-guru" kommenterade: "Ni har fordrat förenklat beräkningssätt och det har ni nu fått".

Jo, det stämmer nog att många - inklusive mig - har talat för förenklat system, för att få resultaten snabbare. Men sedan jag nu fattat vad Inshore innebär, förstår jag inte i vilken tävling den skulle passa! Offshore förstår jag inte i den dag som är, utom att det verkar vara det enda systemet som är värt att använda i Esbo-Hogland. Inget system klarar den seglingen ändå? Tycker en dum ekonom/seglare! Ett är säkert: Vissa placeringar i IMS 3 och 1 har definitivt påverkats av det förenklade kalkyleringssystemet!

Pälsregattan (30.9.2000)
En resa som man kommer att minnas.

Fredag eftermiddag den 29 september startade Scarabè och FUN Star från Amiralshamnen mot öster. I Helsingfors fick respektive skeppare förstärkning. Frej sin dotter Maria och jag Jonte. Efter ömsom motorkörning och segling kom vi till NO ändan av Emsalö för infart till Byviken. Där skulle vi bada bastu och äta middag i stugbyn, med resten av besättningarna.

Tack vare ett missförstånd for vi in på fel ställe och FUN Star slutade på ett mindre undervattensberg, med fören omkring 1 meter högre än i viloläge. I och för sig verkade hon vila rätt bra så här också. Farten hade varit obetydlig och båten gled upp på klippan, mjukt och majestätiskt. Vid en närmare inspektion upptäcktes en stor sten  ca 10 cm under vattenytan, alldeles bredvid stäven. Jonte hoppade ner på den efter att skepparen med motorn vridit båten något bort från den hotande bumlingen. Med full fart back på motorn och Jonte skjutande på kom vi enkelt loss och kunde söka oss tillbaka till farleden och in den rätta vägen lotsade av Johan, kvällens värd.

Men i det rådande låga vattenståndet kom vi inte ens nära bryggan, utan stoppades denna gång ett mycket mjukt botten. Återstod endast att kasta ankar och FUN Stars ”krok” fick sitt vattendop. Det höll båda båtarna hela natten och visade sej också tåla vatten.

Sedan blev det bastu och dopp i den stora simbassängen, medan vi väntade på att de sista besättningsmedlemmarna skulle anlända. Medan vi väntade hann vi också plocka vindruvsklasar i det före detta växthuset som var vår matsal. Efter en god middag och trevlig samvaro kördes vi vid midnatt ut till båtarna.

Följande dag var det dags att söka sej till NVK:s hamn N om Nestes anläggningar. Skepparen var orolig att ävjan kring kölen skulle bita sej fast där och bromsa vår fart under tävlingen. Därför körde vi med full fart hela vägen och före starten gjorde vi - inför konkurrenternas undrande blickar - ett stort antal cirklar åt båda hållen, med fullt roderutslag och full gas på motorn. När kölen blev ren är svårt att säga, men att ingenting under vattenlinjen bromsade vår fart var helt klart när vi, efter en dålig start, slagit oss fria. Vi tog line honor med 12-13 minuters marginal till Scarabè och därmed dubbelseger till ESF, även totalt. Tuomaksen Tuoppi kom alltså åter hem till Drumsö.

Efter seglingen åkte Scarabè, med min besättning som barlast,  till Borgå för övernattning för att på söndag förflytta sej till Lovisa där båten tas upp för vintern.

FUN Star återvände till Amiralshamnen dit den anlände exakt 4 timmar (23:00) efter starten. På vägen hade Jonte avlämnats vid Caruselli.

En dag med klart solsken och lagom vind avslutades med en stjärnklar kvällshimmel och döende vind. Kunde dagen ha blivit bättre den 30.9?

Lite smolk i bägaren fick man dock av den obegripligt långsamma resultaträkningen. IMS-resultaten har i år kommit betydligt snabbare!

 ”Skinnmössan Race" – Karvalakkikisa (07.10.2000)

Säsongens definitivt sista öppna kappsegling seglades 7.10 i KoPu:s regi enligt LYS-regeln. Högtrycket som dök upp över vårt land i slutet av augusti låg kvar och vi hade sol och god vind.

Hela 18 båtar i stora klassen och 14 i lilla ställde upp!

I stora klassen väntade jag med spänning på att få se hur MeanMarine 32:orna (IMS 1 ”super racers”) skulle klara sej. Man var ju lite orolig att ”jollarna” skulle vara lite väl överlägsna, speciellt på undanvindsbogarna. Vinden var 15-27 knop (7-13 m/s).

En koll av linjen före starten gav klart besked. Babords ända var fördelaktigare och från den ändan behövde man bara gå ett litet stycke och man sträckte till kryssmärket. Taktiken var klar. Vid mitten av linjen med god fart lite före start.

Sagt och gjort, men vi kom lite för tidigt, som så ofta denna sommar, så FUN Star var nära bojen, med rätt god fart, när skottet gick. Efter ca 50 m slog vi mot märket och gick klart för om, först Victoria (Dehler 33) och sedan Burana, den ena racern från IMS 1. Resten var bedrövligt långt efter.

Efter en 3 Nm lång slör och en kort platt läns hade vi bara en estnisk 45 fotare framför oss, och så var det Burana som surfade in mellan oss och märket, just när vi börjat runda, trots att vi klart ropat att överlapp inte förelåg. Jag gick förbi märket, så mycket att en liten jolle borde rymmas bra. Men de ”glömde” skota in storen. Den långa bommen (över 4,5 m) var ännu i länsläge och nocken träffade vår huvudvant när de var ungefär 90 grader mot vinden. Enligt min mening inte en “sjömansmässig” manöver, som man kunde vänta sig av en båt som hör till IMS:ens absoluta topp. (Se nedan om rundning).

Det skreks ordentligt! Inte jag så mycket, men besättningarna! Framför oss hade vi en lång kryss med långa BB slag. Längtan efter 32:ans nästan gudomliga kryssegenskaper var stor, men bara Burana gick bättre och vi ledde i korrigerad tid vid rundningen.

Så återstod mer än halva banan med övervägande undanvind. Burana skulle säkert gå hårt. Först slör utan spinnaker (med 32:an hade vi hissat, men jag känner inte 35:an tillräckligt bra och vågade inte försöka) och konkurrenten gick klart hårdare. Sedan en lång platt läns. Jollen skar, vi gick rakt, och avståndet minskade! Vårt fartrekord, best ever, blev 14 knop. Den andra jollen, Mean Mari, skar mindre och fick fast oss.

På en kort kryss, nu i mindre sjö, gick vi snabbt förbi Mean Mari igen och tog in på Burana. Återstod slör utan spinnaker mot mål och båda jollarna gick bättre. Om vi hade behövt det, skulle vi givetvis ha försökt med spinnakern, vilket Burana gjorde lite före målet.

Vi var i mål som fyra. Segern var vår med 142 sekunder före Burana, också totalt. Trea blev en estnisk Ridas 35 före Victoria. Det kändes mycket bra att med en båt med teakdäck, varmvatten, värmare, full pentryutrustning, wc med dusch och ombonad och gedigen inredning (en riktig LYS-båt!)..... ha vunnit IMS:ens hetaste racingmaskiner. Trots konkurrentens beskyllning att vårt LYS-tal är för lågt och att vi gjort fel vid rundningen. Om vårt LYS-tal är fel i frisk vind, så är det lika klart för högt i lätt vind, (se Syysseilaus) så det så! Dessutom, jag bestämmer inte standardbåtars LYS-tal!

Man borde dock inte komma med påståenden om felaktiga LYS-tal efter en enda segling. Speciellt när man inte själv seglat optimalt!

Lilla klassen vanns klart av Henrik Anderssons Aventure, så båda fjolårssegrarna upprepade sin seger. Behöver jag säga att de hör till stall Doyle!

Vi seglade med 32:ans hårdvindsgenua i D4. Praktiskt att kunna använda samma segel på två båtar.

Slut kappseglat för detta år, åtminstone i Finland. Men om hösten inte blir allt för jävlig, blir det nog en liten långfärd med 35:an ännu.

Om att runda märken

Regel 18.2 c: Om det föreligger rimlig tvekan om ifall en båt har etablerat (eller brutit) en överlapp i tid, skall det förutsättas att den inte har gjort det.

Plats vid märke. Två kappseglingsdomare har bekräftat min uppfattning att man behöver ge just så mycket plats att konkurrenten kan göra en sjömansmässig rundning.

Det är knappast sjömansmässigt att inte skota in storseglet i en rundning?